Vila

Denna bokblogg är för tillfället vilande. Inläggen blev kortare och kortare; det slutade med att de passade bättre för Twitter än för Blogger.

Mycket blir ändå läst och jag hoppas att tid och lust skall återkomma.

Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Torr science fiction

I vintras läste jag en radda SF-böcker. Tyvärr visade sig alla tre vara riktigt torra och oengagerande.

Halting State

Charles Stross, 2007, 368 s

Charles Stross igen. Jag har blivit besviken på flera av hans senaste böcker, men återvänder trots allt som en fluga till lågan; han är en ovanligt produktiv idéfontän och det är hans extrapolerande fantasi som lockar. Tyvärr lyckas han sällan lika väl med själva handlingen i sina böcker och Halting State är därför en ganska typisk Stross-bok. Denna gång är ämnet massiva online-spel och Stross har som vanligt gjort sin läxa: terminologi och nisch-fenomen känns äkta för den som tillbringat (alltför) mycket tid i dessa spel. Som vanligt finns här ett antal intressanta idéer, men intrigen känns krystad och förvirrad samtidigt som jag egentligen aldrig bryr mig om hur det går för bokens karaktärer. Motivationen minskar och de sista hundra sidorna är mödosamma att ta sig igenom. En mycket typisk Stross alltså, tyvärr.

Spook Country

William Gibson, 2007, 384 s

William Gibson skriver mycket bättre än Stross, men det räcker tyvärr inte denna gång. Spook Country är en fortsättning på Gibsons tidigare bok Pattern Recognition och är snarlik när det gäller miljö, handling och karaktärer, bara mycket tråkigare. Det är synd, för Gibson är en av SF-genrens bästa stilister och är ofta ett nöje att läsa enbart för prosans skull. Dock inte denna gång. Tre parallella historier sätts igång och de ska uppenbarligen flätas samman mot slutet, men det känns som om Gibson helt enkelt tappade sugen. Inspirationen saknas och allt faller platt till marken. Läs Pattern Recognition i stället, det är en betydligt bättre bok.

Execution Channel

Ken MacLeod, 2007, 288 s

Detta är den första av Ken MacLeods böcker jag har vågat mig på, och tyvärr, förmodligen även den sista. Handlingen inleds lovande: ett kärnvapen används vid ett attentat i Skottland och en komplicerad intrig fokuserad på konspirationsteorier och organiserad disinformation, särskilt via bloggosfären, sätts i rullning. Tyvärr är MacLeods karaktärer dödligt träiga; de raderar effektivt ut det eventuella läsnöje intrigens idéer kunnat bjuda på. Tyvärr trasslar även intrigen så småningom in sig i ett ogenomträngligt grått nystan och jag får verkligen kämpa för att orka till slutet. Pust.

Ska jag ge upp hoppet när det gäller SF, eller har jag bara haft en ovanlig räcka med otur?

The End of Faith

Religion, Terror and Future of Reason

Sam Harris, 2004, 336 s

Sam Harris är filosof och forskare i ämnet neurologi. Den bok han har skrivit är något av det mest kompromisslösa, välformulerade och intelligenta jag har st ött på i debatten om religionens förödande inverkan på mänskligheten. Harris argumentation är genomgående knivskarp och skulle pulvrisera alla argument från en eventuell religiös motdebattör. Nu förblir Harris utan motståndare eftersom det ligger i religionens själva väsen att inga rationella resonemang eller motiv behövs för att uppehålla en religiös tro. Harris ställer frågor om begreppet tro i sig, vad det är, var det kommer ifrån, och varför vi godtar ståndpunkter och världsåskådningar som skulle betraktas som mentalsjukdomar om de inte var för att de föreskrivits i någon av de globala religioniernas böcker.

Både gott och ont har åstadkommits i religionens namn, men Harris visar på ett mycket övertygande sätt att de det onda överväger mångfalt. Han öser ur religionens aldrig sinande källa av ofattbara och helt irrationella grymheter genom historien och sätter strålkastaren på dagens fundamentalister. Alla religioner är av ondo; kristendom, judaismen och islam får alla bära sitt ok. Han går hårt åt den kristna högern i dagens USA, som om den får hållas sakta men säkert kommer att förvandla världens mäktigaste land till en teokrati: ”Not only do we still eat the offal of the ancient world, we are positively smug about it.”

Men i dagens värld vilar den största akuta faran inte överraskande i den fanatiska islamismen. Harris ser islamismen som en våldsförhärligande dödskult och backar upp sina påståenden med sida upp och sida ner med häpnandsväckande citat ur Koranen (som om det inte skulle räcka med en dagstidning). Han inkluderar dock inte mysticism, de österländska filosofierna, i begreppet religion, då dessa ”religioner” enligt Harris är rationellt grundade. Däremot ingår fanatiska ideologier, som nazism och kommunism, i begreppet faith. Jag kan köpa att att extrema politiska ideologier kan likställas med religion, men att mysticismer skulle undantas för att de är rationellt grundade är ett argument som svajar en aning. Möjligtvis kan de ses som mindre viktiga i detta sammanhang för att de oftast är tämligen harmlösa. Sam Harris tes och bön är att vi måste lyckas genomföra ”the end of faith” under nästa generation, annars väntar mänsklighetens undergång genom de konflikter denna tro kommer att ge upphov till. Kombinationen av fanatiska religiösa strider och allt mer kraftfulla och lättåtkomliga massförstörelsevapen kan bara sluta på ett sätt.

The only angels we need invoke are those of our better nature: reason, honesty, and love. The only demons we must fear are those that lurk inside every human mind: ignorance, hatred, greed, and faith, which is surely the devil’s masterpiece. … The days of our religious identities are clearly numbered. Whether the days of civilization itself are numbered would seem to depend, rather too much, on how soon we realize this.

Om allt detta låter arrogant, intolerant och svårsmält: läs boken och försök själv finna dina argument mot Harris resonemang. Det är lärorikt.

P.S. Gissa om Sam Harris har tvingats skaffa skyddade personuppgifter efter att ha författat denna bok? Boken är ju ett något mer kraftfullt inlägg i debatten än en slarvigt tecknad rondellhund. D.S.

The Black Man

Richard Morgan, 2007, 546 s

The Black Man (som fick byta namn till Thirteen i USA, originaltiteln ansågs för känslig) utspelar sig i samma värld som Morgans böcker om Takeshi Kovacs men i en annan tidsålder; när boken inleds är året 2107. Stilen är dock den densamma: Morgans karakteristiskt hårdkokta cyber-noir. Huvudpersonen Carl Marsalis är samma slags osympatiska ultravåldsamma antihjälte och han är liksom Kovacs genmodifierad; han tillhör den första generationen av nya framexperimenterade människor. Tyvärr så visar sig vissa genvariantioner — i Marsalis fall ”variant 13”, soldatmänniskor, manligheten in extremis — vara svåra att ha lösa i samhället och de sätts snart i koncentrationlägerliknande inrättningar. Marsalis är en av de få thirteens som är licensierad att röra sig fritt; hans jobb är nämligen att jaga rätt på, och avrätta eller tillfångata, andra thirteens. Klockren Blade Runner alltså.

The Black Man, är liksom Morgans tidigare böcker, en noir-thriller, med en komplex intrig. All dialog är extremt hårdkokt, handlingar och deras konsekvenser ofta ödesmättat definitiva. Morgan lägger mycket möda på att beskriva hur världen ser ut hundra år in i framtiden. USA är balkaniserat i tre delar: The Rim States består av Stilla Havs-staterna, gröna, progressiva, företags- och teknikvänliga, mestadels latinos och asiater; The Union består av New York och New England, det gamla intellektuella, nästan aristokratiska USA; resten utgörs av The Confederate Republic, även kallat Jesusland, en bakåtsträvande, konservativ, teknikfientlig, xenofobisk, ultrareligiös pseudo-teokrati. Vi får också detaljerade utläggningar om konflikter i övriga världen, den första kolonin på Mars, manligt och kvinnligt, miljö mot gener, etc. Det är intressant värld Morgan extrapolerat fram, men den utgör också ett problem. Det blir lite för många och långa utvikningarna om världen, politiken och samhället, visserligen intressanta i sig, men de saktar ner Morgans vanligtvis så kvicka tempo till ett sakta mak.

Det hela blir för mycket och boken är på tok för lång. Man klarar helt enkelt inte över 500 tätskrivna sidor (som säkert blir 700-800 sidor i pocketutgåvan) med supertuffa one-liners och ett ”fuck” i varannan mening, varvat med sociofilosofiska traktat. Trots att Morgan skriver bra, har en bra historia och ett gott öga för detaljer, så var det en pärs att att sig igenom hela The Black Man.

Sommarböcker

Nom.se har legat i dvala i alltför många månader. Jag känner att jag måste skriva något, hur kort det än blir, innan jag glömmer bort vad jag läst i år. Här kommer intrycken från några av sommarens böcker.

Skumtimmen

Johan Theorin, 2007, 399 s

En sexårig pojke försvinner spårlöst en höst på Öland 1972. Handlingen utspelar sig tjugo år senare, under nittiotalet, men historien innehåller trådar som sträcker sig ända tillbaka tillbaka till andra världskriget. Miljöerna är mycket väl tecknade, stämningsfulla och detaljerade (det hjälper kanske att jag läser boken på ett regnigt och mulet Öland). Prosan är kortfattad men inte torr, varken för mycket eller för lite. Theorin lyckas på ett trovärdigt sätt beskriva hur reumatiska gamlingar knäcker den tjugoårig gåtan. Om jag ska jämföra med någon annan deckarförfattare så ligger han närmast Karin Fossum, och det är ett gott betyg för denna debut.

Faller fritt som i en dröm

Leif GW Persson, 2007, 552 s

Detta är den tredje och avslutande delen i Perssons löst sammanhängande trilogi om Palmemordet. Boken bygger på lika delar fakta och lika delar spekulation, men det är en mycket välinformerad spekulation. Persson har verkligen grävt ner sig i Palmemordet — de första hundra sidorna är i stort sett en redogörelse för var utredningen står (och stampar) i dag — och han är helt övertygad om att det inte var Christer Petersson som sköt Palme. Perssons vanliga figurer dyker upp: Holt, Larsson, Jarnebring (i periferin) och den vedervärdige, men underhållande, kommisarie Bäckström. Han använder också karaktären ”den särskilt sakkunnige” för att illusterera hur vårt parlaments Richelieu utövar en helt inofficiell makt bakom kulisserna. Boken ger en underhållande insikt i svenska samhälssapparaten och polisvärlden, och Persson uppvisar en tacksam självdistans till både sig själv och Guillou (som gästspelar i boken). Rekommenderas.

Ebbe Carlsson – Mannen som blev en affär

Anders Isaksson, 2007, 255 s

Detta är svensk politisk historia från 70-talet fram till 90-talet. Ebbe Carlsson-affären står naturligtvis i centrum, men även bordellhärvan, Palmemordet och IB-affären figurerar flitigt. Ebbe Carlsson var en skicklig imposteur som kunde komma och gå som han ville bland statsministrar, justitieminstrar och polischefer. Han hade dessutom förmågan manipulera dem till att utföra diverse dåd av ministerstyre och annat tveksamt maktutövande. Slutet på historien är välbekant: Ebbe drar så småningom med sig en justitieminister, rikspolischefen och SÄPO-chefen i sitt fall. Statminister Ingvar Carlsson klara sig undan med blotta förskräckelsen.

Det är slående hur symbiost parti och stat blivit efter ett halvt sekel av socialdemokratiskt regerande. Ledande personer inom SSU handplockades till att göra värnplikt inom den åsiktregistrerande hemliga organisationen IB. Att skaffa partibok blev mer eller mindre obligatoriskt om man ville göra karriär inom stasförvaltningen. Isaksson ger ingen bred historieteckning utan förutsätter att man känner till bakgrunden, dvs svensk inrikespolitik under 70- och 80-talen. Boken är läsvärd nutidshistoria; ska jag hitta något att kritisera så är det avsaknaden av bilder på det myller av personer som passerar i révy. In med några tjog personporträtt så blir boken än bättre.

En helt annan historia

Håkan Nesser, 2007, 588 s

Detta är den andra delen i Nessers nya deckarserie om kommisarie Gunnar Barbarotti. Under sin sommarsemester på Gotland får Barbarotti ett brev som påstår att ett mord snart kommer att ske, och så blir också fallet. Semestern får avbrytas och jakten efter den brevskrivande mördaren sätter fart. Orsaken till morden tycks finnas i en semesterresa till Bretagne fem år tillbaka i tiden och vi får följa den anonyma mördarens dagbok från denna resa, alternerande med mordjakten som utspelar sig i nutid. Detta upplägg låter ju ganska klichéartat, men det blir faktiskt inte så illa.

Dels för att Nesser som vanligt skriver mycket bra. Han är en av de klarast lysande författarna i den ofta ganska mediokra skara som skriver de svenska deckarna. Barbarottis personteckning fördjupas också avsevärt i denna bok, så pass mycket att jag faktiskt blir lite otålig när hans själsliv tar för mycket plats från deckarmaterialet.

Dels för att gåtans lösning inte alls är så uppenbar som först kan tyckas. Nesser lånar ogenerat några av Agatha Christies allra bästa och mest komplicerade upplägg. Mer än så kan man inte säga utan att förta spänningen, för Nesser lyckas som vanligt få till några riktigt spännande passager och boken känns trots sina nästan 600 sidor inte för lång. Barbarotti-serien började bra, men detta är bättre. Jag hoppas att Nesser kan hålla denna kvalité levande i de två kvarvarande av de fyra planerade böckerna i serien.

The Emperor’s Children

Claire Messud, 2006, 448 s

Det här är en sofistikerad såpa om de tjattrande klasserna i det välmående Upper West Side på Manhattan, New York — under september månad år 2001 kan tilläggas. Claire Messud har skrivit en intellektuell bok om intellektuella människor. Rollinnehavarna är utrikeskorrespondenter (men med pengar), författare, redaktörer, advokater och dilettanter. Handlingen är egentligen bara ett utsnitt ur ett pågående flöde av diverse livskriser, relationsproblem och karrärval men allt är skrivet med en sådan intelligens och humor att handlingen egentligen inte är viktig.

Detta är första gången på riktigt länge som jag läser en bok för språkets skull. Messud trollar ständigt fram roande och sylvassa metaforer och aforismer. Hon briljerar med osannolika hundraordsmeningar som trots sin synbara otymplighet flyter lätt genom sina lingvistiska hinderbanor med 25 bisatser. Det skulle kunna bli pretentiöst men Messud håller balansen och stannar kvar på den höga linan genom sin språkliga skicklighet och den rätta glimten i ögat. Boken är lång, det är tätskrivna sidor, men den är väl värd besväret.

Luftslottet som sprängdes

Stieg Larsson, 2007, 704 s

Luftslottet som sprängdes är den tredje och sista delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Boken tar vid precis där den förra boken, Flickan som lekte med elden, slutade och Lisbeth Salander förs halvdöd till sjukhuset efter sin kamp med diverse monstruösa fiender. Tyvärr så innebär detta att Salander, den mest underhållande karaktären i dessa böcker, ligger mer eller mindre overksam i en sjukhussäng under en stor del av boken, och det blir istället Kalle Jävla Blomqvist som får ta på sig huvudrollen denna gång.

Den lede fi består nu av hemliga poliser — inte SÄPO, ännu hemligare poliser — och Blomqvist får använda all sin intuition och journalistiska skicklighet till det yppersta för att klara livhanken och knäcka mysteriet. Här fungerar historien bra. En sak som dock börjar kännas gammal är att ingen kvinna (i denna bok representerade av amasoner från polishuset på Kungsholmen) tycks kunna undgå att hamna i Blomqvists vindsvåning med tillhörande säng. Jag märker också att jag saknar fenomenet Salander, som trots allt är denna bokseries största behållning.

Det känns som om Norstedts inte vågat peta i Larssons bok; kanske är postumt redigerande inte praxis? Boken skulle ha mått bra av att en modig redaktör tagit Larsson i örat och bett honom förkorta, klippa och skära lite här och där i boken. Denna gång känns flera av de 700 sidorna lite slarviga, övertydliga och onödiga. Jag hade bitvis tråkigt när jag läste Luftslottet, vilket aldrig hände i de två tidigare romanerna. Det är ändå synd att det inte blir fler böcker i serien; jag hade med nöje följt (en mer välredigerad) fortsättning på äventyren med en återställd Salander i huvudrollen.

Nåja, det var kul så länge det varade.

A Life Uncorked

Hugh Johnson, 2006, 384 s

A Life Uncorked är i teorin Hugh Johnsons memoarer, men handlar egentligen mer om vin än om dess författare. Hugh Johnson är förmodligen världens mest kände vinskribent och det med rätta. Han skriver kunnigt och underhållande och har en erfarenhet av vin som går utöver det mesta. Johnsons ryktbarhet i vinvärlden började med Hugh Johnson’s Pocket Wine Book, en mycket användbar vinguide som nu kommit ut i trettio år och snart sålt i tio miljoner exemplar. Bland hans andra böcker märks The World Atlas of Wine, den mest heltäckande och välskrivna av vinatlasar.

Vi får följa Johnson karriär som skribent, redaktör, författare, affärsinnehavare, vinproducent, mm, men mest i förbifarten. Mest handlar denna bok som sagt om vin och allt som har med vin att göra. Boken är uppdelad i sektioner efter vintyper — mousserande, vitt, rött och sött — snarare än faser i Johnsons liv. Han berättar inspirerat om resor, viner, årgångar, vingårdar och (vin-)människor.

Johnson är uppenbarligen mycket karismatisk och uppskattad i vinvärlden för det finns inte en exklusiv klubb, inte ett slott och inte en uråldrig källare där han inte blivit insläppt för att dricka de mest sällsynta och dyrbara viner. Det är förmodligen endast vinlegenden Michael Broadbent som kan slå honom när det gäller att ha druckit flest av vinmytologins mest eftertraktade rariteter.

Hugh Johnson tillhör den engelska — gamla, säger somliga — vinskolan. Han kritiserar den allsmäktige vinrecensenten Robert Parker, The Emperor of Wine, och den amerikanska ultrafylliga vinstilen som allt mer kommit att dominera världen. Goda viner, men man dricker inte gärna mer än ett glas. Själv tycker jag att det är lite orättvist att lägga skulden på Parker; det är inte hans fel att bekväma vinkonsumenter upphöjt Parkers personliga smak och hans vinbetyg till den ultimata sanningen. När Johnson kritiserar andra företeelser eller personer i vinvärlden är han försiktigare och undviker att ange några namn, något som känns som en av bokens få svagheter.

Johnson tar inte bara upp sina möten med legendariska viner och personligheter, han beskriver också, mycket pedagogiskt, vinets utveckling (han har även skrivit The Story of Wine, en diger lunta om vinets historia), olika viners olika karaktär och all världens vindistrikt. A Life Uncorked är faktiskt en utmärkt lärobok, dock inte en nybörjarbok, för den som vill lära sig mer om vin i största allmänhet. Det var ett nöje, ett lärorikt nöje, att läsa denna bok.

The Ghost Map

The Story of London’s Most Terrifying Epidemic and How It Changed Science, Cities and the Modern World

Steven Johnson, 2006, 320 s

Den här formen för populärhistoriska böcker verkar vara inne. Författaren berättar om en enskild händelse, i detta fall en koleraepidemi i det viktorianska London, och gör sedan långa utvikningar i diverse ämnen som har anknytning till kärnämnet. Så Johnson berättar inte bara om epidemin, dess orsaker, dess effekter och hur man lösta kolerans gåta med hjälp av en karta; han får också tillfälle att infoga kapitel om livet i det viktorianska London, kolera, vetenskapshistoria, epidemiologi, statistik, kartografi, sanitetssystem, storstädernas utveckling, mm. Slutresultatet blir att Johnson, liksom i hans förra bok om populärkultur, lyckas med sitt uppsåt att båda underhålla och upplysa.

Spin

Robert Charles Wilson, 2005, 464 s

Prokrastinering! NOM har legat alltför länge i vila trots att flera böcker har passerat sängbordet. Ursäkterna får vara lathet, andra prioriteringar och till och med annat bloggande. Här följer, sent om sider, några korta tyckanden om några av de böcker som jag har läst de senaste veckorna. Först ut: Spin.

Tonåringen Tyler Dupree och hans två bästa vänner, tvillingarna Diane och Jason Lawton tittar gapande mot skyn. Stjärnorna försvann just från natthimlen. Så inleds denna alternativhistoria som spänner över några dramatiska decennier. Det visar sig snart att jorden har hamnat, eller snarare placerats, i en ”bubbla” som totalt isolerar vår planet från det omkringliggande universum. En simulerad sol och måne är allt som påminner om rymden utanför bubblan. Dessutom förvränger bubblan tidens gång: tiden utanför bubblan går etthundra miljoner gånger snabbar än på jorden. Solens avlägsna död, dess förvandling till en röd jätte som slukar hela solsystemet, ter sig plötsligt inte så avlägset, bara en 30-40 år fram i tiden. Vad göra? Tiden är knapp.

Vi får följa de tre ungdomarnas uppväxt, relationer och utveckling under detta undergångshot. Wilson lyckas kombinera två ofta omaka ting: Spin är nämligen både bra SF och bra litteratur. I SF-aspekten av boken lyckas han bygga upp ett fascinerande och storartat händelseförlopp. Han överraskar om och om igen och visar upp nya mysterier och magnifika uppenbarelser som om han skalar lagren av en lök. Stortartad SF alltså, men detta är inte allt. Boken är dessutom mycket välskriven. Wilson är en begåvad författare som har skapat djupa, trovärdiga karaktärer som utvecklas över tiden. Relationerna mellan dessa personer är nyanserade, komplicerade och intressanta. Till och med dialogen är bra. Det var länge sedan jag läste en bok som på detta sätt kombinerar riktigt bra SF och riktigt bra litteratur. Rekommenderas starkt.

The Looming Tower

Al-Qaeda and the Road to 9/11

Lawrence Wright, 2006, 480 s

Detta är en av de bättre böcker om terrorism jag har läst, kanske den allra bästa. Lawrence Wright, som är journalist på New Yorker, har lagt ner ett enormt arbete på denna imponerande bok. Fem års globetrottande och över femhundra intervjuer med allt från kungligheter till gerillasoldater har krävts för att kunna författa The Looming Tower.

Wright påbörjar sin berättelse vid mitten av 1900-talet och inleder med de teoretiska grunderna för islamismen och teologen Sayyid Qutbs betydelse. Han fortsätter med Osama bin Ladens uppväxt, hans utveckling till en militant islamist och en karismatisk ledare; han berättar vidare om hur läkaren och mannen bakom Islamiska Jihad, Ayman al-Zawahiri, tillsammans med Bin Laden 1988 grundar al-Qaeda, ”Basen”.

Vi bjuds på ett mycket läsvärt porträtt av Osama bin Laden. Han är till början en ganska mesig rikemansson som försöker leva upp till sin far, den extremt framgångsrike byggherren Muhammed Awad bin Laden, som på kungars och prinsars beställning byggde halva det moderna Saudiarabien när oljepengarna rann till. Osama bin Laden får problem i faderns skugga. Han finner istället religionen och söker den religiösa kampen i Afghanistan, som där förs av trashankssoldater i Mujahedin mot den ockuperande Sovjetiska elitarmén.

Väl i Afghanistan för Bin Laden, och så småningom hans al-Qaeda, en mycket tafatt, ibland nästan skrattretande ineffektiv kamp mot Sovjetunionen. Al-Qaeda framstår vid detta stadium som allt annat än farliga. Mujahedin var däremot mycket framgångsrika och lyckas med sin effektiva gerillataktik trötta ut den sovjetiska Goliat, driva honom på flykten, och till slut vinna kriget. Bin Laden lär sig mycket av Mujahedin och samlar under kriget en trogen grupp fanatiker omkring sig.

Förvånande nog är Bin Laden till en början inte alls särskilt fientlig mot USA. Hans anti-amerikanska planer sträcker sig på sin höjd till att demonstrera utanför någon ambassad och hytta med näven. Men efter den stora kommunistiska satans fall behövs en ny huvudfiende att egga de ”rättrogna” med. USA är en perfekt måltavla: dekadenta imperialister i ett av kristendomens starkaste fästen, helt enkelt det största hotet mot islamismens världsherravälde och vägen mot kalifatet. Bin Laden blir med tiden allt extremare och tvingas så småningom lämna Saudiarabien för Somalia då han snart blir för obekväm för att kungligheterna längre ska våga härbärgera honom i sitt land, trots pappa Bin Ladens kontaktnät.

Wrigths målande och illavarslande beskrivning av Saudiarabien är en av bokens stora behållningar. Landet som badar i oljepengar är genomkorrumperat, repressivt och håller sakta men säkert på att ruttna inifrån. Efter det chockartade kuppförsöket 1979 då 200 militanta islamister intog Mekkas stora moské, Al-Masjid al-Haram, blidkar huset Saud sin uppretade befolkning genom att styra in landet på en än mer fanatiskt rättrogen väg, och blir därmed ett drivhus och en tillflyktsort för extrem islamism. En följd av detta blir att 15 av de 19 kaparna som genomförde 9/11 var saudier.

Bin Ladens terroristattacker blir med tiden allt mer omfattande och dödsföraktande, och när han i oktober 2000 nära på sänker den osänkbara amerikanska jagaren USS Cole blir det en chock för USA och ett enormt uppsving för al-Qaeda. Rekryteringen ökar lavinartat, särskilt när det gäller mer kompetenta och välutbildade rekryter; flera av dem som rekryteras nu kommer ett år senare att delta i 9/11. Bin Laden är vid denna tidpunkt inte alls så rik som man kanske trott, men alla al-Qaedas ekonomiska problem försvinner efter denna attack.

Parallellt med al-Qaedas historia följer Wright FBI-agenten och terroristexperten John O’Neills karriär på andra sidan Atlanten. O’Neill var den man i USA som visste mest om al-Qaeda och en av de första att ta hotet från dem på allvar. Berättelsen om O’Neill blir dramatisk: NSA och framför allt det revirpinkande CIA motarbetar aktivt FBIs utredning av al-Qaeda och vid åtminstone ett tillfälle undanhåller man helt avgörande information som hade givit FBI den sista pusselbit de behövde för att kunna stoppa ödeläggelsen den 11 september 2001. Man var mycket nära.

Verkligheten överträffar sedan dikten när John O’Neills slutliga öde blir att vara en dem som befinner sig i World Trade Center när passagerarplanen exploderar in i de två tornen. Wrights redogörelse för attacken och dess effekter i New York är en av de starkaste jag läst. Katastrofen framstår, med de detaljer som Wright här målar upp, som både blodigare, mer söndertrasande och mer fruktansvärd än i någon annan skildring jag hittills stött på.

Lawrence Wright vann nyligen Pulitzer-priset för The Looming Tower och han är väl värd det. Är du intresserad av al-Qaeda, terrorism eller nutidshistoria är denna bok ett givet köp.

The Lies of Locke Lamora

Scott Lynch, 2006, 544 s

The Lies of Locke Lamora är en pikaresk. Ordet passar som handen i handsken när det gäller denna denna bok. Definitionen av pikaresk lyder ”en skildring av brokiga äventyr och händelser, ofta med en skälm i huvudrollen”. På pricken.

Locke Lamora är Camorras skickligaste tjuv och bondfångare, en skälm. Han leder en liten samling bedragare, The Gentlemen Bastards, i Camorra, en stad som mest liknar en renässansstad, möjligtvis Florens eller kanske snarare Venedig, det myllrar av kanaler i staden. Camorra är mycket detaljerat beskriven, så pass detaljerad att man misstänker att författaren har egna rollspelsupplevelser från denna fiktiva stad. Lynch använder sig också flitigt av italiensk-klingande namn på personer och platser vilket förstärker känslan av renässans.

En annan association som knackar på pannbenet är Fritz Leibers Fafhrd and the Gray Mouser och deras likafullt pikareska äventyr i staden Lankhmar. Genren är fantasy, men magi förekommer mycket sparsamt, här finns endast lite alkemi samt några mycket sällsynta och avlägsna magiker; intrigbaserad fantasy kan vi kalla det.

Boken innehåller två sammanflätade berättelser, dels den ”nutida” komplicerade väv av intriger som Lamora och hans Gentlemen Bastards trasslat in sig i, och dels den unge Locke Lamoras traumatiska uppväxt. Alternerandet mellan dåtid och nutid fungerar mycket bra, båda historierna är intressanta och slutresultatet är en bättre läsupplevelse än vad som varit fallet om hela historien berättats kronologiskt. Boken är ganska lång (pocketutgåvan är 752 sidor) och det omväxlande berättandet gör att ledan aldrig hinner sätter in.

Liksom en annan av de stora fantasy-författarna, George R R Martin, är Lynch helt osentimental när det gäller sina karaktärer och han lyckas liksom Martin överraska. Till skillnad från Martin begränsar sig Lynch geografiskt till en enda stad där Martins berättelse spänner över kontinenter; dessutom nöjer sig Lynch med ett halvdussin karaktärer där Martin marcherar in med hundratals personer på scenen.

Stilen svajar något, ett och annat stilbrytande ”Fuck off” kan man släppa igenom, men, tyvärr, när vi närmar oss finalen så tappar Lynch greppet. Helt plötsligt känns det som om 40 sidor ur manuset till Die Hard har slunkit in i boken och Lamora motvilligt förvandlas till Bruce Willis. Inget ont om Die Hard, det är en underhållande film, men det är inte intrigbaserad fantasy i en renässansstad! Synd. Det plumpa slutet förtar det positiva intryck som resten av boken byggt upp, stämningen punkteras helt i en annars imponerande och underhållande debut. Fortsättning följer i Red Seas Under Red Skies. Om Lynch låter bli att snegla på filmmanus kan det bli en läsvärd bok.

Dreaming in Code

Two Dozen Programmers, Three Years, 4,732 bugs, and One Quest for Transcendent Software

Scott Rosenberg, 2007, 400 s

”Software is hard.”

Dessa ord yttrades av professor Donald E. Knuth efter att i flera år ha slavat med med typsättningsprogrammet T_EX. Det är ett uppseendeväckande uttalande, Knuth har nämligen skrivit datavetenskapens bibel, The Art of Computer Programming, ett verk som spänner över fyra tjocka volymer. Hur mästerligt detta verk än är ur en rent akademisk synvinkel så upptäckte alltså Knuth att det var bra mycket svårare att skapa en riktig fungerande mjukvara än att teoretisera om dess ingående delar. ”Software is hard” kan också sägas vara temat för Dreaming in Code.

Lite talande statistik: 1995 ansågs endast 16% av alla mjukvaruprojekt vara lyckade, 31% var helt misslyckade och lades ned utan resultat; resten, 53%, var delvis misslyckade (försenade, över budget och/eller inte vad beställaren ville ha). 2004 var siffrorna bättre: 29% lyckade, 18% helt misslyckade, 53% delvis misslyckade. En avsevärd förbättring, men fortfarande ett ganska erbarmligt resultat som innebär att miljarder slängs i sjön varje år. Varför är det på detta viset?

Rosenberg ger inget svar, men han ger dig en chans att själv fundera på svaret genom denna bok. Dels beskriver han mjukvaruutvecklingens historia, från de första datorerna med Assembler, Fortran och COBOL till dagens Web 2.0 implementerat i moderna språk, med moderna verktyg och moderna metoder. Dels följer han ett utvecklingsprojekt som borde ha alla möjligheter att bli framgångsrikt: det har förutom ovan nämnda hjälpmedel också en mycket namnkunnig, kompetent och erfaren grupp utvecklare, hälften av dem ekonomiskt oberoende IT-miljonärer. Projektet heter Chandler, en ”Outlook-killer”, och pågår fortfarande, tyvärr, eftersom det borde ha varit avslutat för något år sedan.

Utvecklingsmetodernas korta historia gås igenom, från inga metoder alls till minutiös planering, som CMM och RUP, dvs ceremonitunga dokumentproducerande processer, fram till dagens smidigare ”agila” processer. Annan teori som tas upp är Fred Brooks klassiska The Mythical Man Month och No Silver-Bullet och Eric Raymonds The Cathedral and the Bazaar. Nick Carrs förutsägelse att IT doesn’t matter förkastas som varandes lika prematur och vilsen som Francis Fukuyamas The End of History and the Last Man. Snarare är det så att vi snart har hunnit till pyramiderna och har mycket långt kvar till katedralerna. När det gäller systemutveckling flyger vi fortfarande på bröderna Wrights nivå.

Summa summarum är detta en upplysande genomgång av hur långt, eller hur kort, mjukvaruutveckling har kommit, men boken innehåller kanske inte så mycket nyheter för för den som redan är väl insatt i området. Chandler pågår fortfarande men förmodligen har projektet sprungits förbi av hela Web 2.0-vågen med Gmail, Google Calendar och otaliga andra smidiga webbapplikationer. Även om Chandler så småningom blir färdigt så har dess tidsfönster stängts. Den tekniska utvecklingen går fortfarande framåt med stormsteg och ett projekt som tar för lång tid är gammalmodigt redan när det kommer ut. Snabbhet är A och O på dagens IT-arena.