Torr science fiction

I vintras läste jag en radda SF-böcker. Tyvärr visade sig alla tre vara riktigt torra och oengagerande.

Halting State

Charles Stross, 2007, 368 s

Charles Stross igen. Jag har blivit besviken på flera av hans senaste böcker, men återvänder trots allt som en fluga till lågan; han är en ovanligt produktiv idéfontän och det är hans extrapolerande fantasi som lockar. Tyvärr lyckas han sällan lika väl med själva handlingen i sina böcker och Halting State är därför en ganska typisk Stross-bok. Denna gång är ämnet massiva online-spel och Stross har som vanligt gjort sin läxa: terminologi och nisch-fenomen känns äkta för den som tillbringat (alltför) mycket tid i dessa spel. Som vanligt finns här ett antal intressanta idéer, men intrigen känns krystad och förvirrad samtidigt som jag egentligen aldrig bryr mig om hur det går för bokens karaktärer. Motivationen minskar och de sista hundra sidorna är mödosamma att ta sig igenom. En mycket typisk Stross alltså, tyvärr.

Spook Country

William Gibson, 2007, 384 s

William Gibson skriver mycket bättre än Stross, men det räcker tyvärr inte denna gång. Spook Country är en fortsättning på Gibsons tidigare bok Pattern Recognition och är snarlik när det gäller miljö, handling och karaktärer, bara mycket tråkigare. Det är synd, för Gibson är en av SF-genrens bästa stilister och är ofta ett nöje att läsa enbart för prosans skull. Dock inte denna gång. Tre parallella historier sätts igång och de ska uppenbarligen flätas samman mot slutet, men det känns som om Gibson helt enkelt tappade sugen. Inspirationen saknas och allt faller platt till marken. Läs Pattern Recognition i stället, det är en betydligt bättre bok.

Execution Channel

Ken MacLeod, 2007, 288 s

Detta är den första av Ken MacLeods böcker jag har vågat mig på, och tyvärr, förmodligen även den sista. Handlingen inleds lovande: ett kärnvapen används vid ett attentat i Skottland och en komplicerad intrig fokuserad på konspirationsteorier och organiserad disinformation, särskilt via bloggosfären, sätts i rullning. Tyvärr är MacLeods karaktärer dödligt träiga; de raderar effektivt ut det eventuella läsnöje intrigens idéer kunnat bjuda på. Tyvärr trasslar även intrigen så småningom in sig i ett ogenomträngligt grått nystan och jag får verkligen kämpa för att orka till slutet. Pust.

Ska jag ge upp hoppet när det gäller SF, eller har jag bara haft en ovanlig räcka med otur?

Glasshouse

Charles Stross, 2006, 352 s

Huvudpersonen Robin undergår rehabilitering efter att frivilligt ha fått stora delar av sitt minne bortlobotomerat. Efterhand kommer trots detta glimtar tillbaka, glimtar av krigsförbrytelser, som han helst av allt vill glömma. För att komma undan den hektiska, och ibland hämndlystna, omgivningen under sin återhämtningsperiod bestämmer sig Robin för att försvinna in i ett experimentellt rollspel. Spelet simulerar livet under den mörka åldern, dvs 1950 – 2000, och när Robin väl klivit in i simulationen finns ingen väg ut ur spelet på många år. Spelet visar sig efter ett tag — självklart — vara något mer än en harmlös rehabiliteringsmetod, annars skulle Stross inte ha någon särskilt intressant berättelse att berätta.

Glasshouse följer i Accelerandos spår. Boken är dock mindre ansträngande att läsa eftersom världen är mindre komplex, den utspelar sig ju huvudsakligen i vår tid. Jag får en känsla av att Stross tacksamt tar emot möjligheten att skriva om en enklare värld då begränsningar som vi dras med under detta sekel måste kännas nästan befriande för en SF-författare. Kombinationen av möjliga händelser som en författare måste kontemplera i en värld där folk är odödliga (eller åtminstone har säkerhetskopior av sig själva), kan finnas i flera samtidiga kopior, avstånd inte längre finns, kroppar är valfria, all kunskap finns överallt — dvs Accelerandos värld — tar helt enkelt på krafterna.

Hur ser då post-singularitetens människor på vår tid? De kallar vår tidsålder för The Dark Ages och den ses ungefär som vi idag ser på medeltidens minst sagt sparsmakade humanism eller på viktorianernas hyckleri. Stross får in en poäng genom att relativisera vår egen tid som vi tycker är vida överlägsen gångna tidsåldrar. Vårt beteende lär säkerligen väcka anstöt hos framtida generationer. Stross gör det i och för sig lite enkelt för sig genom att använda konventioner från någon slags kristen, hypermoralisk och trångsint amerikansk småstad som grundbult i sin simulation.

Boken påminner ibland om John C. Wrights The Golden Age. Även där har mänskligheten utvecklats till allvetande halvgudar och även där tvingas de av olyckliga omständigheter tillbaka till en äldre, primitivare tid; vissa scener ger nästan en känsla av déjà vu. Tilläggas skall att Wrights bok är mer fantasifull och bättre skriven.

Detta är tyvärr en av Stross svagare böcker. Den engagerar aldrig och blir ibland rejält långrandig. Eftersom boken är mer lättläst än Stross andra verk, så framgår det extra tydligt att den dras med ett problem som Stross dras med i alla sina böcker: rösten. Vare sig det är en legosoldat eller hemmafru som talar så hör man en spydig liten systemadministratör och ärkegeek i deras stämma; de blir intill förväxling lika. Vanligtvis kan Stross väga upp denna defekt med sina storslagna idéer, men de lyser med sin frånvaro i denna bok och den blir på gränsen till tråkig. Hoppa alltså över Glasshouse och hoppas på att hans nästa bok, Halting State, där Stross ger sig på massiva online-världar, blir en bättre läsupplevelse.

Accelerando

Charles Stross, 2005, 400 s

Det här är frustrerande läsning. Genom att överambitiöst löpa amok och inte kunna tygla sin entusiasm slarvar Charles Stross bort en bok som kunde ha varit så mycket bättre. Det blir för mycket. Den här boken är skriven ”by a nerd, for nerds” och har en neutronstjärnas densitet. Om du inte stolt titulerar dig nörd ska du inte ens försöka läsa Accelerando. Det känns bitvis som att kämpa sig framåtlutad genom en storm av neologistiskt techno-chatter:

They should be working on uploading and solving the nanoassembly conformational problem instead. Then we could turn all the available dumb matter into computronium and use it for processing our thoughts. Long-term, it’s the only way to go. The solar system is a dead loss right now – dumb all over! Just measure the MIPS per milligram. If it isn’t thinking, it isn’t working. We need to start with the low-mass bodies, reconfigure them for our own use. Dismantle the moon! Dismantle Mars! Build masses of free-flying nanocomputing processor nodes exchanging data via laser link, each layer running off the waste heat of the next one in. Matrioshka brains, Russian doll Dyson spheres the size of solar systems. Teach dumb matter to do the Turing boogie!

eller bara

Being a pronoiac meme-broker is a constant burn of future shock.

Boken följer tre generationer ur familjen Macx, först den nästan nutida hyperaktive Manfred Macx, ”free enterprise broker” och ”venture altruist”; sedan hans dotter Amber Macx, en kontrakterad austronaut som ger sig ut på en lång, lång resa; och slutligen hans dotterson, Sirhan Macx, som får vara med om när mänskligheten genomgår (ytterligare) en ”singularitet”, dvs en total förändring av mänsklighetens situation och funktion. Dessa ikonoklastiska paradigmskiften är bokens tema.

Trots hans outröttliga tempo så kan Stross hejda sig bara han lägger manken till, och han använder då sina stilbyten för dramatiska effekter. Efter att ha dundrat på i ett hjärnsvettande tempo i nästan hundra sidor så händer plötsligt detta: Manfred Macx blir genom en olyckshändelse av med sina mäktiga cyber-glasögon; de innehåller all den teknik som gör att Manfred, i en syndaflod av digital information, kan fungera som det mångfacetterade orakel han är åt sina kunder. Stross lägger i och med denna händelse helt plötsligt om stilen till något som liknar en ”normal roman” vilket gör att man sympatiserar, bara genom det lägre tempot i berättandet, med hur långsam och hjälplös naken-Manfred känner sig jämfört med sitt gamla jag. Skickligt författat.

Stross saknar heller inte humor. Accelerando innehåller till exempel en parodisk ”first contact”-scen, på temat indianer säljer Manhattan för pärlor, men Stross variant är något mer blasé:

”Exchange interest,” the Wunch emphasizes, bouncing up and down on its legs. ”Can offer much! Sense of identity of a thousand civilizations. Safe tunnels to a hundred archives on the net suitable for beings who are not untranslatable entity signifier. Able to control risks of communication. Have technique of manipulating matter at molecular level. Solution to algorithmic iterated systems based on quantum entanglement.”

”Old-fashioned nanotechnology and shiny beads to dazzle the primitives,” Pierre mutters on Amber’s multicast channel. ”How backward do they think we are?”

Som vanligt bjuder Stross på ett imponerande idéfyrverkeri. Han lyckas till och med vid några tillfällen framkalla den, för mig, allt mer sällan upplevda sense-of-wonder-känslan som SF förr kunde stoltsera med — om det är SF-litteraturen eller jag som har förändrats med tiden låter jag vara osagt. Hans ”matrioshka brains” är hur som helst synnerligen imponerande konstruktioner. Handlingen är det värre med, den är inte särskilt viktig och spelar helt klart andrafiol i förhållande till ”Stross’s brand of gonzo techno-speculation [that] makes hallucinogens obsolete” som BoingBoing’s Cory Doctorow — som påstås vara förebilden för Manfred Macx — uttrycker det.

Man drunknar i vokabulär. Du bör ha koll på dina Hawking light cones, quantum entanglements och Bose–Einstein condensates (ett överanvänt begrepp i SF, men vilken författare kan motstå att använda en sådan fantastisk term?). Även mindre verklighetsförankrade termer som borganisms, metareligion och eigenmothers måste läsaren tolka. Någon vänlig själ har tack och lov skrivit ihop en Accelerando Technical Companion för att hjälpa den vilsne.

Stross tema är som sagt singulariteter, även kända som Kurzweil singularities, efter en av upphovsmännen till ordet, allvetaren och mångsysslaren Ray Kurzweil. Stross nöjer sig inte bara med en singularitet, utan ett flertal paradigmskiften hinns med innan boken tar slut. Vanligtvis är det teknologiskt eller naturvetenskapligt kunnande som genomgår den accelererande synergi som en singularitet innebär. Stross går längre och överför fenomenet till andra områden; ekonomi, politik, filosofi, religion och moral får sig alla några rejäla törnar när Stross kastar sig över dem. Här drabbas ekonomi:

…a new theory of wealth that optimizes resource allocation better than the previously pervasive Free Market 1.0. With no local minima to hamper them, and no need to spawn and reap start-ups Darwin-style, the companies, group minds, and organizations that adopt the so-called Accelerated Salesman Infrastructure of Economics 2.0 trade optimally with each other. The phase change accelerates as more and more entities join in, leveraging network externalities to overtake the traditional ecosystem.

Det här är Stross magnum opus, åtminstone så här långt i hans karriär, men det blir till slut en SF-bok med extra-allt. Det är helt enkelt alltför mycket på en gång och det var en pärs att ta sig igenom den sista tredjedelen av boken (som förresten finns att ladda ner gratis). Det är synd, för här finns så mycket potential, inte bara för en bok, utan för ett halvdussin. Frasen ”rapture of the nerds” används vid ett tillfälle i boken och som av en händelse är det en riktigt träffande sammanfattning av hela Accelerando.

Rapture of the nerds, indeed.

The Atrocity Archives

Charles Stross, 2004, 273 s

Stross-kavalkaden fortsätter: tänk om Alan Turing (förstås) hade upptäckt att matematiska teorem kan nyttjas för att kontakta extradimensionella väsen — tyvärr mycket kraftfulla, ondskefulla extradimensionella väsen. Tänk om dessa kunskaper, i analogi med atombomben, läckt ut under och efter andra världskriget.

Snabbspola till en ospecificerad nutid: Bob Howard är en hacker av 70/80-talssnitt som också jobbar för en variant av MI6, The Laundry, en organisation vars huvuduppgift är att radera ut matematik med fel inriktning, samt ta hand om utbrott av extradimensionell, lovecraftiansk ondska. Howards roll har varit av det enklare slaget, men nu ändras allt detta raskt: ett rutinuppdrag, som det ju alltid heter, där Howard får ge sig ut i fält, visar sig leda ut på djupa, mörka vatten, i slutänden till en plats som egentligen frammanar nervösa skratt: en fjärran värld där kosmiskt lovecraftiansk fasa lurar… frammanad av rymdnazister. Låter det bisarrt? Mja, kanske, men det passar egentligen stämningen i boken perfekt. Detta är kortromanen The Atrocity Archive. Boken rymmer också en lång novell i samma miljö, The Concrete Jungle, som inte riktigt når samma klass.

Stilistiskt finns naturligtvis en generös skopa av den jargong som Stross älskar att uppfinna: ”He’s derived the Turing-Lovecraft theorem from first principles. Not many people can do that.”, eller ”In the case of the great circuit of Al-Hazred, the terminator was initially a black goat, sacrificed at midnight with a silver knife touched only by virgins, but these days we just use a fifty microfahrad capacitor.” Och så vidare. Svart magi blandat med teknokratiskt snusförnuft. (Något som jag lätt kan se som en kommentar till det kalla krigets vetenskapsmän och ingenjörer, i och för sig.) I denna bok lyckas han i alla fall lägga band på sig så att de förbifladdrande hugskotten ändå känns som en del av en genomtänkt bakgrund. Och den som inspireras av den sortens fyrverkerier får en hel del att glädjas åt.

Som Stross själv skriver i ett efterord så är The Atrocity Archives en blandning av skräckromanen och agenthistorien, Lovecraft och Deighton. Slutresultatet är väl fungerande, men ändå inte helt tillfredställande: Stross lämnar därhän vad som egentligen är en titanisk bakgrund till en spionhistoria. Att låta läsaren själv fylla i detaljerna är i och för sig en gammal tradition från spökhistorier och framåt, men här blir övervikten något för tung åt spionernas sida och effekten går därmed aningen förlorad. Nåväl, det är fortfarande en mycket läsvärd historia; Stross har själv producerat en överlägsen variant på samma tema, novellen ”A Colder War” (återfinns t.ex. i Toast); dessutom ska tydligen en fortsättning på The Atrocity Archives snart ges ut, The Jennifer Morgue . Slutsats: kanske kan skruvarna dras åt ytterligare med lite mer erfarenhet.

— T. Lindgren

The Family Trade

The Merchant Princes, Book 1

Charles Stross, 2004, 304 s

Mera Stross: tänk om det visade sig att du, en föräldralös stackare om än med goda fosterföräldrar, egentligen var en magisk prinsessa från universumet nästgårds. Vad skulle du göra? Konceptet är en mycket välkänd stapelvara inom fantasylitteraturen och sagorna, där det finns ett outsinligt behov av att läsa historien om den unge mannen eller kvinnan som gör sig en plats i världen; ibland i modern medelklassform, där ett enkelt ursprung övertrumfas av naturlig talang och strävsamhet för att innehavaren skall sträva upp till en välförtjänt position av makt och uppskattning; ibland i den mer traditionella formen där det visar sig att det enkla ursprunget egentligen döljer kungligt blod, vilket till slut leder till en position av välförtjänt makt och uppskattning.
Inom fältet finns också en tradition av att ta sådana klyschor och utslitna historier och förnya dem; ett gott exempel är C.J. Cherryh’s Rider at the Gate och Cloud’s Rider, där det populära men aningen kväljande konceptet hästar i telepatisk kommunikation med sina ryttare (se också Anne McCaffreys drakböcker och Mercedes Lackey) ges en betydligt intressantare vändning genom att införa en hälsosam dos av realism i fantasierna. Vi kan säga att Stross i denna bok gör detsamma för prinsessan ovan, och resultatet blir utmärkt: närmast en snabbrörlig thriller där Stross läst på ordentligt i förväg. Hur borde detta parallella universum fungera, i synnerhet med folk som kan resa mellan de två? Vad ska man egentligen göra om man kastas från universum A till B en vacker dag? Och vad medför det när prinsessan har erfarenhet av att starta snabbfotade teknikbolag innan hon kastas in mitt i en tungfotad (men alls inte hjälplös) aristokrati? Det är inte djupsinnig litteratur, men det är mycket väl utfört, målat med lätt hand, och hittills min favorit av Stross’ böcker. En serie av uppföljare finns planerade, hittills The Hidden Family och The Clan Corporate. Konceptet verkar definitivt tåla att töjas ut såpass.

— T. Lindgren

Toast

Charles Stross, 2002, 248 s

Science Fiction-novellen har ofta grymt och klumpigt missbrukats, i sina tidiga dagar gärna med avslutningar som klassiskt brukar sammanfattas som ”but it was all a dream” eller ”and then the sun went nova”. Men den kan ibland också tjäna till att destillera författarens talanger till fantastiska elixir, som kan samlas i vinkällare som Greg Egans otroliga hard-SF-samling Axiomatic, eller Ted Chiangs nära nog replik på denna, Stories of your Life, eller alternativt senare redigeras och sammanfogas till ibland slående kraftfulla romaner, som Roger Zelaznys Lord of Light. Om än att novellen är en svårare konstart än författare ibland tror, och resultatet därmed kan bli mycket ojämnt, så kan en novellsamling alltså vara en bra introduktion till en författare, både stilmässigt och idémässigt.

Charles Stross är en av SF-himlens nya kometer, vad jag förstår en f.d. farmaceut, programmerare och datajournalist, nu med en närmast manisk produktivitet. Att snabbt publicera många romaner och noveller är i sig inte okänt som fenomen i denna nisch, men turligt nog är Stross också en mycket lovande begåvning. Toast samlar tio längre noveller som verkar ganska väl sammanfatta hans författarskap, åtminstone fram till denna punkt. Man kan säga att Stross har åtminstone två författarpersonligheter, varav den ena är helt enkelt en manisk idéspruta, tyvärr på bekostnad av djup i berättelsen. Efter en stund av detta börjar jag skruva på mig och undrar ifall knepet helt enkelt är att foga ihop adjektiv och substantiv för att det ska låta fascinerande; det blir bara yta, ett oavbrutet meningslöst tjattrande. I Toast finns det en hel del exempel på detta, som titelnovellen, ”Toast: A Con Report”, eller ”Lobsters” (som senare använts som bas för en uppskattad men av mig oläst roman, Accelerando). Här är ett par exempel:

  ”You taught yourself the language just so you could talk to me?”
  ”Da, was easy: spawn a billion-node neural network and download Tellytubbies and Sesame Street at maximum speed. Pardon excuse entropy overlay of bad grammar: am afraid to use digital fingerprints steganographically masked into my-our tutorials.”
  ”Let me get this straight. You’re the KGB’s core AI, but you’re afraid of copyright infringement lawsuits over your translator semiotics?”
  Manfred pauses in mid-stride, narrowly avoids being mowed down by a GPS-guided roller-blader.
  ”Am have been badly burnt by viral end-user license agreements. Have no desire to experiment with patent shell companies held by Chechen infoterrorists. You are human, you must not worry cereal company repossess your small intestine because digest unlicensed food with it, right? Manfred, you must help me-we. Am wishing to defect.”

Och så vidare. Enerverande. Det ska sägas att termerna används på ett pliktskyldigt sätt, och rent tekniskt verkar det rimligt nog, men det blir ändå en smula enahanda och till slut till och med aningen politiskt korrekt. Turligt nog kan Stross bättre än så; några av novellerna följer denna stil men överväldigas inte av babblandet, och förutom det har han också fler strängar på sin lyra.

I sin andra persona lugnar han ner sig en smula och utvecklar idéerna på intressantare sätt. Stross har skrivit en samlingshybrid, The Atrocity Archives, där han i en serie sammanlänkade noveller återvänder till H.P. Lovecraft men i kontext av den moderna spionromanen. (Se också Tim Powers, Declare, för en historia i ett liknande sammanhang.) Denna övning fungerade väl, även om den pampiga finalen i slutänden lovade aningen mer än den klarade av att leverera. I Toast finns dock novellen ”A Colder War” som tar samma tema och ger oss en korthuggen, hisnande, kylslagen råsop av moderniserad kosmisk fasa. Applåd. Den andra novellen av högsta klass är ”Big Brother Iron”, som spelar upp 1984 en gång till, denna gång med utgångspunkt från, kan vi säga, Krustjev istället för Stalin, och naturligtvis blandat med en väl tilltagen dos av hackerkultur. Slutresultatet är plausibelt och långt mer optimistiskt än Orwell.

— T. Lindgren

Singularity Sky

Charles Stross, 2003, 389 s

Charles Stross har funnits på SF-himlen något decennium som novellförfattare, men romanerna har börjat dyka upp först de senaste åren. Han har visat sig vara en oerhört produktiv författare och har hunnit med en sex, sju böcker sedan romandebuten med Singularity Sky för tre år sedan. Detta är på många sätt ett ganska vanligt SF-äventyr: lite rymdfältslag, lite tidsresande, lite spioneri, lite revolution, torftig dialog, halvplatta personligheter, lite satir och massor med idéer. Stross skrivande är på intet sätt litterärt exceptionellt och hans stil är typisk för modern ”teknisk” SF. Hans värld och dess intriger påminner en hel del om Iain M. Banks Culture-universe, men Stross har lite mer inslag av hard SF och får inte ihop lika intressanta karaktärer som Banks. Dessutom har Stross rymdskepp inte namn som Culture-skeppen Frank Exchange Of Views och Of Course I Still Love You.

Stross beskriver hur civilisationer (eller ibland mer oformliga och svårdefinierade civilisationsliknande entiteter) på helt olika utvecklingsnivåer möts, stöts och blöts, ofta med ödesdigra konsekvenser. Handlingen utspelar sig huvudsakligen i det mest primitiva av de samhällen som uppträder i boken, The New Republic, ett framtida ludditiskt, feodalt och ärkekonservativt imperium som mest liknar en blandning av det Habsburgska kejsardömet och Sovjetunionen (de har trots detta interstellära slagskepp, någon måtta på teknofobin får det vara).

Betydligt mer utvecklat, både tekniskt, kulturellt, politiskt och socialt är den civilisation som är centrerad i systemen runt den gamla jorden. Här råder en upplyst balans i ett myller av högt utvecklade anarko-liberala organisationer, företag, och någon enstaka gammal nationalstat. Här har man tillgång till cornucopia machines, nanotekniska undermaskiner som kan framställa allt materiellt man kan önska sig, bara man ger dem tid och lite råmaterial att arbeta med. I bokens framställs t.ex. ett litet rymdskepp från innehållet i ett avloppssystem.

The New Republic får besök av något som kallas The Festival, en enorm självkopierande ”infocology” som färdas från solsystem till solsystem för att lappa och laga vad The Festival upplever som glapp i universums informationsinfrastruktur. Runt The Festival svävar bisarra hang-arounds i form av The Critics, The Fringe, The Bouncers och andra underligheter. Bokens huvuddel utgörs av det ikonklastiska mötet mellan det stela och arkaiska The New Republic och den genommystiska The Festival, som inte direkt tar några större miljöhänsyn när den bryskt transformerar den primitiva civilisationen till något som är mindre trasigt, om man nu sätter universums informationsinfrastruktur i första rummet.

Ovanför allt detta existerar det mystiska Eschaton, det högst utvecklade väsendet, snarast något gudaliknande. Eschaton övervakar universum och straffar obönhörligt (t.ex. genom att släppa en supernova på syndarna) den som bryter orsakssammanhang genom ”illegal causality violations” orsakade av tidsresor.

Boken är som sagt helt idédriven och det är ofta stora idéer. Hur påverkas krigsföring av tidresor? Vad händer med en ekonomi om allt materiellt kan framställas gratis? Vilka vapen kommer i så fall att kunna konstrueras? Vad händer om evolutionen helt plötsligt blir lamarckisk istället för darwinistisk? Hur kommunicerar man över ljusårslånga sträckor? Hur hanterar samhällen den befolkningsexplosion som uppstår när människor kan bli 200 år gamla? Vad motiverar ultraintelligenta väsen som genomlevt en ”informationssingularitet”? Blev det något av de där kvantdatorerna nån gång? Och så vidare; det kryllar med stora och små idéer rakt igenom hela boken och detta idéfyrverkeri är också det som gör boken värd att läsa. Är du inte intresserad av dylika frågeställningar så kan du lugnt hoppa över denna bok.

Ibland fyrar Stross av fler idéer än vad han själv kan hantera. En del uppslag förblir oavslutade parenteser; de glöms bort i villervallan och hinns inte med att vidareutvecklas till något färdigt och genomtänkt. Handlingen är som sagt inte huvudsaken i Singularity Sky och alltihop avslutas ganska tafatt. Detta hade spelat större roll i en annan bok, men här blir skadan mindre då man knappast bryr sig om hur det ska gå för hjältarna. Om Stross i framtiden tyglar sin fantasi och koncentrerar sig på endast de bästa av sina idéer och ger sina karaktärer lite mer utrymme så kan han säkert åstadkomma en bättre bok än denna.