State of Denial

Bush at War, Part III

Bob Woodward, 2006, 560 s

Det har skrivits tjogvis med böcker om Bush-administrationen och dess fiasko i Irak, men detta är säkerligen den bok som tillfogat den republikanska regeringen mest skada hittills, om så bara för att den är skriven av Washingtons mest inflytelserika journalist, Bob Woodward, mannen som avslöjade Watergate-skandalen och fällde president Nixon.

Om man har läst de två tidigare delarna av Woodwards serie om George W. Bush och kriget mot terrorn så blir man förmodligen ganska förvånad av den mycket fräna kritik som Woodward levererar i denna avslutande del. De två första delarna, Bush at War (2003) och Plan of Attack (2004) är helt okritiska referat inifrån Vita huset där Bush-administrationens egen version av händelserna för stå helt oemotsagd; faktum är att Woodward intar en närmast underdånig och insmickrande ton i dessa böcker. Det känns som om han tassar mycket försiktigt runt het gröt för att få behålla sitt privilegium, sin unika tillgång till Vita huset.

Om detta var skälen till den nära på lismande tonen i de två första volymerna så hade Woodward helt rätt. Efter Woodwards helomvändning, verklig eller imaginär, har bara en av huvudpersonerna ställt upp på intervjuer inför denna tredje bok, nämligen försvarsminister Donald Rumsfeld. President Bush, vicepresident Dick Cheney och utrikesminister Condoleezza Rice har undanbett sig mer kontakt med Woodward. När man läser State of Denial är det lätt att förstå varför. Den bild som ges av hur Bush och hans ministrar hanterat kriget är förödande.

Boken inleder med att beskriva Bush första presidentkampanj; hur Bush den äldres mäktiga nätverk hjälper honom fram till seger och hur en av hans starkaste drivkrafter att bli president är att hämnas Saddam Husseins mordförsök på fader Bush. George W. Bush är när han väljs till president helt okunnig om utrikespolitik och får kvällskurser av den desto kunnigare Condoleezza Rice, som utses till säkerhetsrådgivare. Han får också råd och stöd av en av familjens närmsta vänner, Saudiarabiens ambassadör i Washington, prins Bandar — en person med en unik tillgång till The Oval Office, en person som utövar ett mycket stort inflytande på Bush. Dick Cheney installeras som vicepresident med en egen kraftfull stab, en stab i staben som Woodward kallar det, och det ska visa sig att han kommer att bli den mäktigaste vicepresidenten i USA:s historia.

Donald Rumsfeld har en fantastisk CV, han är intelligent och erfaren, men han är också mycket arrogant och han vet alltid bäst. Han driver igenom sin minimalistiskt blåögda Irak-strategi mot de flesta höga Pentagon-militärers råd och vilja. Han lägger sig i tusentals detaljer som ligger långt under en försvarsministers horisont och saknar helt diplomatiska talanger och fingertoppskänsla. Snart börjar högt placerade politiker och generaler arbeta för att få bort Rumsfeld, men Bush vägrar in i det sista.

I Irak begås fatala misstag. Den erfarne och kompetente general Jay Garner får ett omöjligt uppdrag att återupprätta ett civilt Irak efter det att president Bush har deklarerat ”Mission accomplished”. Ingen förberedelse för efterkrigstiden finns och med för lite tid och för lite pengar kör han snart fast. Special Envoy Paul Bremer kallas in och han förvärrar situationen drastiskt. Han halshugger effektivt det som finns kvar av ett organiserat Irak genom att upplösa armén och de-baathifiera administration och polis. Efter detta finns ingen fungerande myndighetsutövning kvar i Irak. Bremer lyckas förvandla ett svårt läge till ett katastrofalt läge. Irak går efter detta inte längre att styra.

Hemma i Washington vakar Cheneys kommissarier över vilka som anlitas i de olika departementen. Generaler i försvarsdepartementet tar in några av de mest respekterade experterna på mellanöstern och de komplicerade religiösa och politiska motsättningar som finns där. De kommer fram till att Rumsfeld och Bremers strategi kommer att misslyckas, de förutspår faktiskt precis den situation vi ser i Irak idag. De kastas genast ut av Cheneys stab, eller kabal, som den kallas när Cheney inte hör. Rådgivare med pessimistiska slutsatser anses vara ”not supportive”, ”not on the team”. Snart uppstår ett skolboksexempel på ett enkelriktat och förblindat ”group think”.

Det mesta av detta pågår under president Bushs horisont och, tycks det, utan hans vetskap. Han håller hov i The Oval Office — ja, Woodward jämför stämningen vid audienserna med Bush med ett medeltida kungligt hov — och endast goda nyheter tillåts nå hans öra. En lång rad vittnen, t.o.m. utrikesminister Powell, redogör för hur de aldrig får träffa presidenten ensam; Cheney eller Rumsfeld sitter alltid vakande vid hans sida. Presidenten ställer aldrig några frågor efter en rapport eller redogörelse. Efter audiensen tas man istället åt sidan av Cheney som bombarderar en med de frågor presidenten inte ställde. ”Cluelessness” är det ord som Woodward motvilligt sammanfattar Bushs ledarskap med.

Boken innehåller en detaljerad redogörelse för hur Washington hanterat Irak efter kriget. Många fler exempel på monumentala feltänk och politiskt klåfingeri finns i boken. Woodward avslutar sitt långa reportage med en dräpande jämförelse: man kunde kalla president Nixon för mycket, men ingen skulle ha kallat honom inkompetent.

Själv undrar jag efter att ha läst denna bok, och många andra om samma ämne, om Bush ens är inkompetent. Är det verkligen George W. Bush som står vid rodret i Washington?

Colossus

The Rise and Fall of the American Empire

Niall Ferguson, 2004, 416 s

Niall Ferguson är en mycket framgångsrik brittisk historiker. Vid 42 års ålder har han hunnit bli professor vid Harvard samtidigt som han är verksam vid Stanford respektive Oxford University. Samtidigt med dessa tre imponerande jobb har han hunnit med att skriva ett dussin tunga och ansedda böcker. Han är också kontroversiell: han hävdar t.ex. att tyskarna startade första världskriget i rent självförsvar mot en hänsynslös brittisk utrikespolitik och han använder sig gärna av alternativhistoriska skeenden, dvs hypotetiska vad-skulle-ha-hänt-om-scenarion, något som det rynkas på näsan åt av andra ”seriösa” historiker. I denna bok lyckas han reta upp både höger och vänster i USA. Han påstår nämligen att USA är ett imperium (vilket får högern att koka av ilska); dessutom har han mage att hävda att det amerikanska imperiet har gjort världen bättre än vad den skulle ha varit utan detta imperium (vilket retar gallfeber på vänstern).

Först: USA är de facto ett imperium. USA har 752 militärbaser i 130 länder och står för 45% av de samlade militärutgifterna för världens alla 189 stater. Ferguson fortsätter att stapla siffror och fakta som befäster USA:s militära, ekonomiska, kulturella och geopolitiska överlägsenhet. Få, om något, av de cirka 70 tidigare imperier som dominerat världshistorien har varit mäktigare än vad USA är idag. Definitionen av vad som är ett imperium blir nästan meningslös om USA skall undantas från denna grupp. If it walks like a duck and quacks like a duck…

Ferguson visar att det tillstånd då världen domineras av ett imperium är normaltillståndet. Under nästan alla perioder i dokumenterad historia har världen dominerats av ett imperium, även om imperier kommer och går. Vi har bland annat sett de persiska, egyptiska, romerska, kinesiska, franska, tyska, engelska imperierna passera och befinner oss nu under amerikansk dominans. Detta är enligt Ferguson fullt normalt. De perioder i världshistorien då inget imperium varit dominerande kallas apolära perioder och de kännetecknas vanligtvis av en mänsklighet i misär eller under tillbakagång. En av de senaste längre apolära perioderna var de mörka århundradena under 400-500-talen. Världen mår alltså bättre av ett rejält imperium.

Men har vi inte FN som motpol till hegemonier med imperialistiska ambitioner idag? Enligt Ferguson är FN en mycket svag och misslyckad organisation (syftet är dock gott). Man misslyckas om och om igen med att förhindra folkmord; när man pratar genocide i FN så betyder ”Never again” i praktiken ”Just once or twice per decade”. Han exemplifierar med hur England och Frankrike saboterade FN:s ingripande på Balkan och med hur USA (”inga amerikanska förluster”) och Frankrike (som hade sina historiska sympatier på den mördande Hutu-sidan) effektivt satte stopp för ett ingripande i Rwanda. Om dessa, och många andra, misslyckanden inte skulle räcka för att USA under åren blivit allt mer berett att ignorera FN, så avlägsnade 9/11 alla tveksamheter; USA gör vad USA vill.

FN har dessutom, sett till dess allsmäktiga uppdrag, ynkliga resurser. FN:s årsbudget motsvarar det som Pentagon gör av med under 32 timmar. USA betalar halva FN-budgeten, så utan USA inget FN. Säkerhetsrådet fungerar mycket dåligt – det fungerade inte alls före Sovjetunionens fall – och kan alls inte påverka USA:s handlande. Om säkerhetsrådet går emot USA är det endast ett irritationsmoment för USA och är rådet på USA:s sida är det en PR-framgång, inte mycket mer. Europa är heller ingen motvikt. Ferguson ägnar ett kapitel åt att beskriva Europas fördelar (EU, hög produktivitet, etc) och nackdelar (EU, jordbrukspolitik, åldersstruktur, förstelnad arbetsmarknad, etc). Även om Europa har en hel del på plussidan framför USA så gör de många och tunga nackdelarna att det ser det mörkt för EU och Europa framöver.

Men det gör det också för USA – boken har trots allt undertiteln The Rise and Fall of the American Empire. Äldre imperier har ofta drabbats av ”imperial overstretch”, de klara helt enkelt inte av att hålla ihop någons slags gemenskap i sitt allt större imperium och faller i bitar. Det är dock inte detta fenomen som gör att Ferguson är pessimistisk inför USA:s framtid. Han tror istället att det är interna angelägenheter som kommer att bli imperiets fall.

Redan innan dagens katastrofala ekonomiska underskott uppstod har studier länge pekat på att USA:s ekonomi kommer att bli än mer underbalanserad i framtiden än vad den är idag. Ett av de största problemen blir att klara av socialförsäkringssystemen Social Security och Medicare för framtida generationer. Antingen krävs att både inkomstskatt och företagsskatt höjs med uppåt 75% från dagens nivåer, eller att dessa båda program skärs ned till hälften av vad de idag täcker (de ligger redan idag långt under de flesta europeiska systems täckningsgrad) vilket skulle resultera i massfattigdom.

Både dessa alternativ är politiskt självmord och denna prognos har därför helt enkelt ignorerats av politikerna; de har liksom deras kollegor i Frankrike, Tyskland och Italien, länder som också har dystra ekonomiska framtidsutsikter, valt att stoppa huvudet i sanden. Ferguson jämför med Storbritannien, som har en framtidsbudget i bättre balans tack vare att Thatcher tog itu med obalansen genom att (mer eller mindre i smyg) reformera pensionssystemet redan 1979, och Sverige, som efter 90-talskrisen lyckades frammana tillräckligt med krismedvetande för att kunna göra detsamma med vårt pensionssystem. Men för USA ser det alltså illa ut. Ekonomin är dessutom inte det enda som talar för det amerikanska imperiets fall, Ferguson framhåller också oljeberoendet och andra interna politiska, eller snarar kulturella och religiösa, motsättningar som stora orosmoln på USA:s framtidshimmel.

Ferguson skriver kompakt och faktaspäckat men ändå inte tungläst. Mycket handlar om ekonomi och ekonomisk historia och Ferguson bemödar sig sällan med långa förklarande bokförlängande bakgrundsutredningar, utan man förväntas ha koll på t.ex. när USA invaderade Mexico eller vem (President) McKinley var; låt alltså inte Colossus bli din första historiebok.

I likhet med de flesta andra historiker analyserar och resonerar Ferguson om det som hänt och diverse historiska orsakssammanhang. Till skillnad från majoriteten av sina kolleger vågar Ferguson dessutom extrapolera in i framtiden. Fergusons skicklighet, vältalighet och pedagogiska förmåga gör honom läsvärd även utan denna extratalang, men hans beskrivning av framtidens möjliga historia är det som gör honom unik.

Imperial Hubris

Why the West Is Losing the War on Terror

av Anonymous, 2004, 309 s

Författaren till denna bok är en ”senior US intelligence official with two decades of experience in national security issues related to the Middle East and South Asia.” Att han har lång erfarenhet inom området och är van att göra underrättelseanalyser råder det ingen tvekan om när man läser boken. Den är späckad med fakta, analyser och kommentarer. Ett ovanligt grepp, åtminstone i den icke-muslimska världen, är att författaren faktiskt orkat lyssna på, och analysera, bin Ladens monologer, istället för att förkasta dem som rappakalja från en psykopat. Boken är som sagt mycket detaljerad och det blir nästan lite för mycket för lekmannen; det är inte en särskilt lättgenomtränglig bok.

Författaren till denna bok är en ”senior US intelligence official with two decades of experience in national security issues related to the Middle East and South Asia.” Att han har lång erfarenhet inom området och är van att göra underrättelseanalyser råder det ingen tvekan om när man läser boken. Den är späckad med fakta, analyser och kommentarer. Ett ovanligt grepp, åtminstone i den icke-muslimska världen, är att författaren faktiskt orkat lyssna på, och analysera, bin Ladens monologer, istället för att förkasta dem som rappakalja från en psykopat. Boken är som sagt mycket detaljerad och det blir nästan lite för mycket för lekmannen; det är inte en särskilt lättgenomtränglig bok.

Vad är det då han påstår? Varför förlorar västvärlden kriget mot den (islamistiska) terrorismen? Han redogör för många orsaker men här följer några av de största felen USA begår och författarens, ofta mycket politiskt inkorrekta, lösningar på problemen:

USA tror att islamisterna hatar USA för det de representerar, dvs. frihet, demokrati, kapitalism, etc. Detta är enligt författaren helt fel. USA är hatat för vad det gör och har gjort i den muslimska världen de senaste decennierna. Handlingar han tar upp är:

* USA:s stöd för Israel,
* USA:s trupper på den arabiska halvön,
* USA:s ockupation av Afghanistan och Irak,
* USA:s stöd till Ryssland, Kina och Indien i deras motstånd mot interna islamiska uppror,
* USA:s manipulerande av arabiska oljepriser och
* USA:s stöd till korrupta, tyranniska och principlösa arabregeringar.

Lösningar:

* USA måsta acceptera att det är hatat (inte missförstått) för vad det gör i den muslimska världen, och inte för vad det representerar.
* USA måste överge Israel.
* USA måste dra bort alla trupper från mellanöstern, inklusive Irak.
* USA måste bli självförsörjande när det gäller olja (bl. a. genom höjda energiskatter och exploatering av Alaska, ”environmentalists be damned”).

Som synes är dessa förslag ingenting en politiker i USA vill ta i ens med tång, åtminstone inte om han vill bli omvald.