A Blind Eye

G.M. Ford, 2003, 352 s

Detta är den tredje boken om Frank Corso. Denna gång är Corso tillfälligt på flykt undan rättvisan, eftersökt för att avlägga ett ofrivilligt vittnesmål. Han och hans kompanjon fångas i en snöstorm i Chicago, måste ge sig av med bil, kör fast, hittar en övergiven bondgård… och finner där en mördad, för länge sedan mördad, familj.

Resten av boken är till en del en ordinär thriller med snabba kast, till en del en psykologisk gåta som utvecklas allt eftersom mördaren förföljs. Ett lovande upplägg, alltså, och som tidigare habilt (om än inte inspirerat) skrivet. Ford lyckas också i denna del variera sin serie på ett trevligt sätt; pluspoäng för det. Men tyvärr är genomförandet inte helt klockrent; i synnerhet två ting förstör helhetsintrycket.

För det första, en detalj som på gott och ont är irrelevant: för att få upp spåret på mördaren ringer Corso en mystisk organisation av superspioner(!) hos vilka han råkar vara kund. Efter en stund av pinsam cloak-and-dagger är dock detta moment avklarat, och vi slipper därefter höra mer om detta. Den positiva tolkningen är att vi därmed också kan glömma denna lapsus. Den negativa är att det får läsaren att skaka på huvudet i pur förundran. Jaha, superspioner, alltså? Varför?
Och förtrollningen är sedan bruten.

Den andra detaljen är inte heller den central, men den ger boken sin slutkläm. Den psykologiska störning, det vansinne, som mördaren utvecklat, lämnas vidare till nästa person som en avslutande knorr. Tyvärr saknar detta förlopp helt trovärdighet; boken slutar alltså svartare än vad som verkar rimligt. Det känns helt enkelt påklistrat.

Slutomdömme: i botten en fungerande, relativt välskriven thriller; men med ett par tråkiga misstag som förstör nöjet.

— T. Lindgren

Black River

G.M. Ford, 2002, 353 s

Detta är Fords andra roman om Frank Corso. I den förra boken, Fury, försörjde han sig som journalist; i gapet mellan den och denna bok har han blivit bästsäljande författare och följer en rättegång mot den förfärlige Nick Balagula. Samtidigt nystas en parallelhistoria upp och en ex-flickvän till Corso hamnar i kulors väg. Ja i en sådan stund, vad ska en
grävande journalist göra?

Denna bok har en del av föregångarens dygder, men är betydligt mer melodramatisk än Fury. Corso är en mer heroisk
figur, handlingen är våldsammare och huvudpersonerna dras in i detta våld på ett helt annat sätt. Vi följer heller inte med journalistiskt detektivarbete, som tidigare, utan ofta mer handfasta händelser: knytnävar, pistoler, biljakter, katt och råtta. Skurkarna är närapå parodier: Balagula är en hänsynslös ryss i byggbranschen som inte drar sig för att mörda sina konkurrenter på löpande band (han har i sin permanenta stab två kubanska lönnmördarveteraner så uppenbarligen är processen ganska industrialiserad), men inte bara det, han saknar helt samvete eller vänkänslor ens med sin gamle ryske medarbetare, som tagit mer än en kula för chefen … och inte bara det, han är slutligen någon slags extravidrig pedofil (lyckligtvis skildras inte det sistnämnda).

Det blir lite för mycket, kort sagt. Fury kändes mer autentisk och i slutänden lite intressantare. Och intrigen får mig bara att längta efter Elmore Leonard, som skriver denna sorts böcker med långt större lätthet och elegans.

Men, med det sagt, så gick det trots allt snabbare att läsa Black River än Fury. Kanske får en matsked melodrama hela anrättningen att slinka ner lättare.

— T. Lindgren

Fury

G.M. Ford, 2002, 384 s

Frank Corso är en journalist med ett mörkt förflutet: han har jobbat på New York Times men fått lämna tidningen efter en skandal. Tidningen blir stämd när Corso publicerar ett grävande reportage, och förlorar; Corso får skulden; Corso flyttar till Seattle för att odla sin trädgård i form av att skriva tidningskolumner ombord på sin båt.

För ett par år sedan härjade en seriemördare i Seattle. Efter närapå ett dussin offer undkommer dock en vagt efterbliven kvinna och pekar ut den djupt osympatiske Walter Himes. Denne döms till döden och fängslas i väntan på att domen ska verkställas. När boken börjar ska Himes avrättas inom en vecka, och kvinnan som identifierade honom dyker upp på Corsos tidning och säger att hon ljög: det var inte Himes. Men hon vill bara prata med Corso.

Därmed upplagt för kamp med klockan, en kamp vars detaljer lämnas till er, framtida läsare.

G.M. Ford har skrivit ett halvdussin deckare innan detta, och arbetar också som skrivlärare. Det märks i boken: där saknas kanske inspirationen (Corso liknar tydligen Steven Seagal till den grad att han jämförs med denne av en annan karaktär; såväl handling som detaljer känns välbekanta utan att vara helt förutsägbara), men hantverket är det inget fel på. Handlingen rullar raskt framåt utan att bli löjligt
frenetisk; den trötta ärkeklyschan med seriemördaren fungerar trots allt, kanske tack vare att ämnets inneboende melodramatik hålls på låg värme; de kringelikrokar som man stöter på är överraskande och personerna är intelligenta nog att inte missa uppenbara lösningar på sina problem; bifigurerna är intressanta och levande; de flesta personer är vältecknade; bilden av det journalistiska arbetet är glittrigt men har solid bas. Möjligen kan man anmärka på att närapå alla bifigurer (utom en) har sin viktiga syssla att slutföra innan historien är över, vilket gör det hela till ett aningen för nätt paket med rosett på.

Man kan utan att ångra sig tillbringa en kväll med denna bok istället för att se motsvarande historier på TV, eller ta den som dessert efter att ha tuggat på något mer svårsmält i bokväg. Och, om än att detta mitt omdöme är svalt, så var boken behaglig nog för att jag strax efter att jag avslutade Fury började läsa uppföljaren, Black River.

— T. Lindgren