En helt annan historia

Håkan Nesser, 2007, 588 s

Detta är den andra delen i Nessers nya deckarserie om kommisarie Gunnar Barbarotti. Under sin sommarsemester på Gotland får Barbarotti ett brev som påstår att ett mord snart kommer att ske, och så blir också fallet. Semestern får avbrytas och jakten efter den brevskrivande mördaren sätter fart. Orsaken till morden tycks finnas i en semesterresa till Bretagne fem år tillbaka i tiden och vi får följa den anonyma mördarens dagbok från denna resa, alternerande med mordjakten som utspelar sig i nutid. Detta upplägg låter ju ganska klichéartat, men det blir faktiskt inte så illa.

Dels för att Nesser som vanligt skriver mycket bra. Han är en av de klarast lysande författarna i den ofta ganska mediokra skara som skriver de svenska deckarna. Barbarottis personteckning fördjupas också avsevärt i denna bok, så pass mycket att jag faktiskt blir lite otålig när hans själsliv tar för mycket plats från deckarmaterialet.

Dels för att gåtans lösning inte alls är så uppenbar som först kan tyckas. Nesser lånar ogenerat några av Agatha Christies allra bästa och mest komplicerade upplägg. Mer än så kan man inte säga utan att förta spänningen, för Nesser lyckas som vanligt få till några riktigt spännande passager och boken känns trots sina nästan 600 sidor inte för lång. Barbarotti-serien började bra, men detta är bättre. Jag hoppas att Nesser kan hålla denna kvalité levande i de två kvarvarande av de fyra planerade böckerna i serien.

Människa utan hund

Håkan Nesser, 2006, 525 s

Gunnar Barbarotti är det namn som van Veeterens efterträdare begåvats med. I Nessers nya deckarserie är det fiktiva samhället Maardam borta, ersatt med ett halvfiktivt småstadssverige — boken utspelar sig i det påhittade Kymlinge, men Stockholm ligger där det ska — och van Veeterens grupp av kompetenta kollegor lyser med sin frånvaro; Barbarotti jobbar mer eller mindre ensam.

Det dröjer drygt 180 sidor innan kriminalinspektör Barbarotti träder in på scenen. Innan dess spelar Nesser upp ett familjedrama av rent norénska mått. Klanen Hermansson ska till att fira en dubbel födelsedag på totalt 105 år. Familjeöverhuvudet, en pensionerad grundskoleakademiker, och favoritdottern, den ordentliga läkaren, fyller 65 respektive 40 på samma dag. Hela familjen — förutom födelsedagsbarnen finns där mormor, den yngre dottern, den misslyckade sonen, två svärsöner, och en skara barnbarn i de övre tonåren — är samlad i morföräldrarnas hem i småstaden för första gången på flera år. Kalaset blir inte så muntert som planerat.

Morfar försöker hålla stämningen på topp, trots att alla är medvetna om det totala förnedring som familjens svarta får, sonen, har utsatts för i sexdokusåpan ”Fångarna på Koh Fuk.” Föräldrarna tvingas förmodligen flytta från Kymlinge till spanska solkusten för att undfly grannarnas hån. Under ytan finns dessutom flera andra förträngda konflikter, misslyckade liv, felaktiga val som ångrats och ältats i decennier. Denna ”Norén-pjäs”, som är den bästa delen av boken, slutar med ond bråd död och Barbarotti kallas in.

Barbarotti är inte en socialt lika misslyckad figur som sin likar i andra deckarserier; han är frånskild men det är i stort sett den enda kriminalklichén han dras med. Man får inte alls samma grepp om Barbarotti som man fick om van Veeteren, men det kan ju bero på att vi fått lära känna van Veeteren genom tio böcker mot Barbarottis hittills enda. Nåja, Nesser är tillbaka i samma deckarform som förr, jag sträckläste boken och det blir bitvis riktigt spännande. Fyra böcker med Barbarotti är utlovade och jag ser fram emot resten av dem.

Skuggorna och regnet

Håkan Nesser, 2004, 456 s

”Viktor Vinblad är svår att förstå sig på. Han sjunger psalmer baklänges och hans föräldrar har haft ihjäl varandra. Femton år gammal är han på väg att lösa Fermats gåta men faller ut genom fönstret på tredje våningen i skolan. Han mister inte livet, men mister talförmågan. Och efter att Sara Psalmodin i Rossvaggakollektivet korsat hans väg, försvinner han spårlöst i trettio år. Men nu ryktas det att han på nytt synts till i trakten.”

Skuggorna och regnet är Nessers tredje roman i hans ”uppväxtserie”. De två första är 60-talsskildringarna Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Till skillnad från dekalogin om kommissarie Van Veeteren är dessa böcker skrivna i första person och är mer personliga än hans deckare, säkert är många detaljer i berättelserna självupplevda. Även denna bok innehåller ett mord eller två men de är inte centrala.

Där de två tidigare böckerna är lättsamma och ganska roliga är Skuggorna och regnet mer allvarlig och tungsint. Den är också betydligt längre än de andra böckerna, det behövs då den återberättar samma händelser ut två olika perspektiv och hoppar fritt mellan dåtid och nutid.

Händelserna i boken utspelar sig dels i en grå och enslig svensk glesbygd, dels i de fattigare delarna av New York. Det gemensamma draget hos dessa två i övrigt mycket olika miljöer är ensamhet. Ensamma hemmafruar, ensamma åldringar, ensamma elever och ensamma uteliggare. Nesser skriver både roliga och tragiska personporträtt, trovärdig dialog och lyckas dessutom hålla spänningen uppe med några mysterier i de djupa inlandsskogarna.

Nesser är i min mening just nu den främsta av de svenska deckarförfattarna. Norges Karin Fossum är nog lika bra, men Henning Mankell, Åke Edwardson och Arne Dahl får nöja sig med att klassas som andrasortering i Nessers sällskap.