Into the Looking-Glass Wood

Essays on Words and the World

Alberto Manguel, 272 s, 2000

När jag hör namnet Alberto Manguel tänker jag alltid på Borges, och Borges labyrinter, och därmed är det kanske lämpligt att recensera denna bok av Manguel, essäer (litterära och andra) presenterade med Alice i Spegellandet som vägvisare. Detta är en kort bok av korta essäer, tjugoen stycken som virvlar genom nio ämnen. En hastig överslagsräkning visar att ingen av dem alltså kan vara särskilt långrandig, och inte heller gräver Manguel ner sig särskilt djupt i något ämne. Med lätt hand, aldrig långrandigt, men här och var brännande.

Bokens kärna är nog Manguels mest kända essä, ”Borges in Love”. Kopplingen Manguel-Borges är denna: Borges arbetade stora delar av sitt liv på bibliotek och blev på äldre dar ironiskt nog blind, den blinde bibliotekarie som dyker upp här och var i litteraturen därefter. Av en slump träffade Manguel, då i sin ungdom, Borges på en bokhandel och värvades till att läsa högt för den gamle, men även till att ta denne på bio och kommentera vad som hände därframme. Nåväl. Den aningen modersbundne Borges hade aldrig någon större romantisk lycka; hans flickvän, Estela Cantos, tycke om honom, och han älskade henne. Manguel intervjuar henne senare.

”Then Borges turned to me,” Estela said, ”though he could barely make me out under the misty street lamp, and asked if I would marry him.”

Half amused, half serious, she told him that she might. ”But Georgie, don’t forget that I’m a disciple of Bernhard Shaw. We can’t get married unless we go to bed first.” To me [Manguel] across the dining table, she added, ”I knew he would never dare.”

Så var det med den saken. Borges slickade sina sår och gifte sig några år senare med en förfärlig drake till kvinna, Else Astete de Millan, hans raka motsats i mycket. Svartsjuk, grym, ointresserad av att ens läsa, drömde enligt egen utsaga inte ens, men förtjusad av vad som Borges ryktbarhet gav honom. Efter fyra år flydde Borges utomlands med hjälp av sin amerikanske översättare och tog där ut skilsmässa. Mot slutet av sitt liv gifte han sig igen, denna gång med Maria Kodama, som verkar ha varit en lojal vän, om inte annat. Han såg sig tydligen som en Dante-liknande figur, sökande, men (”som modern hjälte”) aldrig finnande sin idealiserade Beatrice.

Denna essä är som sagt nog samlingens höjdpunkt, och var värd priset bara den. Men det finns fler trevliga exempel, jag roades t.ex. av Manguels beskrivning av S:t Augustinus och läsandet. Augustinus träffade S:t Ambrosius i dennes cell i Milano och fann till sin häpnad att:

”When he read,” S:t Augustine recalled, ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.”

På trehundratalet var detta mycket ovanligt, och Manguel beskriver hur och varför (till exempel att en text ansågs behöva läsas högt för att egentligen kunna förstås). Roande och intressant; som alltid slås man av hur mycket som ligger bakom de lösryckta citat som ibland dyker upp om kufiska figurer.

Två ting återstår att kommentera. Det ena är att Manguel här och var gjuter sin galla över Mario Vargas-Llosa. Dennes politiska liberalism, prisande av individualism, och framför allt, vilja att stryka ett streck över de argentinska diktatorernas brott, ses av Manguel som ursäktande av militärdiktaturen. Är det så? Jag vet inte. Det är en smula märkligt att se den bräkande beskedliga nyliberalismen i rollen som feodalism i fårakläder, men så kanske det ses på en kontinent där man länge vandrat mellan en slags modern feodalism och testuggande, hårdföra, ekonomiskt mycket naiva gerillor utan att riktigt hamna i handelsmännens medelklass. Manguels essäer i denna bok ger i alla fall en viss förståelse för hur äcklande angiverikulturen kan vara; i och för sig inget annorlunda mot STASI eller liknande på vänsterkanten, men det är som alltid rysansvärt att se kultiverade människor förråda sina vänner och underlydande till fängelse och dödsstraff, och Manguel skildrar detta kortfattat men kärnfullt.

Mot slutet av boken kommer sedan lågvattenmärket, det som är närmast en novell, där Manguel torterar en liknelse av den moderna akademiska kulturvärlden som den bibliske Jonah och valfisken. Här blir det kväljande sentimentalt och förljuget:

Being an Author Himself, God had no doubt some sympathy with Jonah’s predicament: wanting time to work on his thoughts without having to think about his bread and butter; wanting his prophecies to appear in the Nineveh Times bestseller list and yet not wanting to be confused with the authors of potboilers and tearjerkers; wanting to stir the crowds with his searing words, but to stir them into revolt, not into submission; wanting Nineveh to look deep into its soul and recognize that its strength, its wisdom, its very life lay not in the piles of coins growing daily like funeral pyramids on the money lenders’ desks, but in the work of its artists and the words of its poets, and in the visionary rage of its prophets whose jobs it was to keep the boat rocking in order to keep the citizens awake.

Ja, var ska man börja? Maken till självgod, naiv överlägsenhet har jag sällan sett så naket presenterad i skrift. Den som fortfarande hyser en romantisk tro på extraordinär visdom och osjälvisk godhet hos konstnärer, akademiker eller intellektuella som klass lyssnade nog inte medan det 20:e århundradet pågick.

Slutsummering: trots de bistra slutorden är boken värd att läsa; i huvudsak vin, dock en del vatten.

— T. Lindgren

The Accidental Connoisseur

An Irreverent Journey Through the Wine World

Lawrence Osborne, 2005, 262 s

Denna läsvärda bok är ett försök att reda ut vad god smak är, mer specifikt vad smak i samband med vin innebär. Journalisten Lawrence Osborne reser i denna kombination av reseberättelse och vinfilosofisk essä runt i Kalifornien, Frankrike och Italien där han äter, samtalar och dricker vin, allt för att lära sig mer om vin och för att försöka komma till någon slags insikt när det gäller smak. Han träffar vinjättar som Robert Mondavi i Napa Valley och lär sig om det amerikanska vinets historia och utveckling; han besöker Eric de Rotschild på Château Lafite i Bordeaux och Marchesi Antinori, prinsen av Chianti. Han umgås och lunchar med dem, intervjuar dem och deras vinmakare, och smakar på deras legendariska viner. Och lär sig lite mer om smak och vin.

Han utforskar också vad globaliseringen av vinvärlden har betytt. Många sörjer idag att fler och fler viner smakar på ett alltmer likartat sätt, som muskulösa ekfatiga alkoholstinna fruktbomber. Denna likriktning kommer sig av att internationella vinkonsulter flyger jorden runt för att hjälpa vinproducenter att sälja mer och dyrare vin. Hur säljer man fler dyra viner? Man ser till att få höga Parker-poäng.

Robert M. Parker, Jr. är världens mest inflytelserika vinkritiker. Hans utlåtande om ett vin kan göra en vinmakares lycka eller olycka. Parker-poäng över 90 — skalan är 100-gradig — är en stor framgång, du kommer att bli rik på dina viner; ett betyg under 85 kan leda till att vinet tynar bort osålt på hyllorna. Parkers poäng har också ett enormt inflytande på vinernas pris. Har du fått några 95:or så kan du lugnt sätta en prislapp på över tusenlappen per flaska, dina viner kommer att sälja slut ändå (särskilt till amerikaner).

Det har t o m gått så långt att restauranger sätter ut Parker-poängen bredvid priset i vinlistorna så kunderna vet att de får valuta för pengarna. Osborne gör ett belysande besök hos Enologix, en vinanalysfirma i Kalifornien som visar hur det går till när de hjälper en kund att designa om sina viner så att de ska falla Parker på läppen:

”– so, there we have the two wines they’re trying to make. We see that the vats are steel, with some American and French oak barrels. Concrete floors, correct temperature, average humidity. Fine. It’s a so-so cellar doing reasonable stuff. But they want to up their Parker and Wine Spectator [den största amerikanska vintidningen] scores. The Cab is about 86 in Parker and 89 in the Spectator. They need to get into the 90s.”
Looking at the keyboard I noticed that there was a button marked ”Blend Now.” He tapped it triumphantly and the software began flickering its combinations.
”If we choose to be Eric de Rothschild,” McCloskey said rather astonishingly, ”we can be.”
Sure enough, the system had almost instantaneously come up with a series of recommendations for the owner of the cellar. To get a 92 with Parker or the Spectator he had to make this or that refinement.

Om detta förfarande systematiseras över hela världen så kommer farhågorna om att vi snart har en enda vinsmak, en hedonistisk Parker-smak, att besannas. Nu tror jag inte att risken är så stor trots allt. Parkers karriär kommer inte att vara i all evighet och en slags motreaktion mot hans dominans har redan startat runt om i vinvärlden. Dessutom: även om ett Parker-vin kan vara en stor upplevelse att dricka så är många av dessa viner ingenting man dricker en hel flaska av till maten; de är för maffiga, för dominerande. De gör sig ofta bättre på vinprovningar än till mat.

Om ovanstående exempel visar hur långt tekniken har kommit inom vinförädling så kan nästa utdrag visa på att det inte alltid varit så:

Andrew Barr, in his social history Drink, tells us that even in the late 1930s there were rats swimming happily in the vats of Sauvignon Blanc at Beaulieu and vinegar flies in the other wines. ”The wine is so excellent,” the resident wine maker cooed, ”that all the flies go to it. It doesn’t do any damage.” Open fermentation tanks let off clouds of carbon dioxide which got birds flying overhead drunk; stunned, they would fall into the vats and stay there.

Omständigheter som dessa kan vara en orsak till varför Osborne misslyckas i sina försök att hitta det där genuina, traditionella gamla fina vinet, ett ärligt vin med terroir, med smak av sin odlingsmiljö, det äkta lantvinet. I Frankrike finner han enorma bondekollektiv, rikligt försörjda med EU-bidrag, som endast producerar miljontals hektoliter vattnigt och ointressant plonk. Men i Puglia, längst ut på Italiens stövelklack, tror han sig ha funnit riktigt genuint vin, ett vin som tillverkas av en 80-årig gumma i ett litet förfallet hus utan vare sig ström eller vatten. Det visar sig vara det vidrigaste vin han har smakat i hela sitt liv. Odrickbart. Myten punkterad.

Något desillusionerad ger han sig av till nästa by i södra Italien. Han funderar på frågan som alla vinskribenter får (inte för att Osborne anser sig vara en sådan): vilket är det bästa vin du någonsin druckit? Det går inte att svara med klichéer som Petrus ’61 eller Lafite ’29, något mer udda måste till: kanske ett extremt sällsynt argentinskt vin eller en flaska 300-årig Tokaji ur tsarernas Massandra-samling. En känd vinskribent som citeras i boken funderar ett tag på den Château Margaux 1791 han fått nöjet att prova, men bestämmer sig till slut för att vara ärlig och nämner ett namnlöst vitt vin han drack under en picknick efter en tröttande men underbar bergsutflykt i alperna. Tillfället kan betyda mer än vad som är i glaset.

Ganska trött på vin och vinproducenter, avslutar Osborne sin resa med ett besök på ett billigt turisthak vid Medelhavets strand, där han skapar sin egen version av att tillfället kan göra vinet:

I planted the ice bucket in the sand and poured myself a glass of this ice-cold straw yellow wine from nowhere in particular — a small vineyard, I later found out, from near Gallipoli — and thought to myself that nothing I had drunk at Château Lafite was half as good as this. So peace to all men and women, I thought, remembering the tail end of a phrase from The Colossus of Maroussi which I consider the loveliest passage in the english language and which could well be an epitath for wine if it ever disappears from the world: peace to all men and life more abundant.

De gustibus non est disputandum (om smaken bör man ej diskutera).

Adultery and Other Diversions

Tim Parks, 1999, 184 s

Detta är en anspråkslös men förtjusande essäsamling, i synnerhet för akademikern. Ja, inte den akademiker vars prestation bestod i en fil. kand. i gott och blandat (huvudämne: innebandy), utan den vars intresse för bildning inte försvann vid examen. Tim Parks är en lärare och författare bosatt med familj i Italien, och ett antal av dessa tänkvärda och roande stycken springer ur hans arbete och familjeliv.

Samlingen består av totalt tretton stycken, inget av dem särskilt långrandigt. Titelessän Adultery demonstrerar konceptet mycket väl: här möts den inlärda och den upplevda kunskapen — en kvinnlig professor håller en intensiv, briljant presentation av hur tvetydigt en sängkammare kunnat dekoreras under renässansen (här bilder av äktenskaplig sämja; där bilder av harpyor och ormar indikerande mörkare händelser). I pausen efteråt prisar Parks hennes föreläsning; hans motpart svarar honom, ”Det är inte ett mysterium: hennes man lämnade henne nyligen för en tjugotvååring”. Parks skildrar sedan sin bekant Alistair, gift, som inleder ett förhållande med en annan kvinna.

And you could see what enormous sense of release he must have felt in this first affair after eight or nine years of marriage. Alistair was a very sober, a very solid, a very reliable man, but now the great dam of vows and virtue, the conventional vision of
life he had grown up with, was crumbling beneath a tidal wave of Dionysiac excitement.

Alistair är upprymd, fylld av den upprymdhet du får av att förstöra det du byggt upp, allt. Efter att ha känt sig nertryckt av sina plikter är han nu befriad, tack vare sin affär med en ung änka, Chiara. Men naturligtvis är detta i slutänden långt mer problematiskt än en enkel, bländvit, ny förälskelse. Om än att Alistair inte längre åtrår sin hustru så älskar han fortfarande sina barn. Och Chiara, från Italien, är till skillnad från Alistair inte ute efter en heroisk romans.

Här finns många fler exempel; tag Fidelity, trohet, som förklarar rötterna till namnet Timothy; denne Timoteus (på svenska) är Paulus lojale men tvekande biskop i besvärliga Efesos, som stått utanför och verkat efter apostlagärningarna men motvilligt hamnar i hetluften, påeggad av Paulus; till slut i sin ålderdom lynchad när han stör en rituell orgie till Artemis ära. Vilka förväntningar läggs i så fall med detta namn (”ärad av gud”) av en evangelisk fader på sin son; och vad finner sonen, Parks, i sin tur i detta namn?

Eller tag Conformity, där Parks till sin egen häpnad förespråkar konformism för sin son som alternativ till att denne ska smälla till sina klasskamrater när de stör undervisningen. För vilken moralisk auktoritet ska man använda för att övertyga sina barn om varken man själv eller de tror på gud? Pragmatism är vad som återstår.

Eller varför inte Maturity, där Parks skildrar något så prosaiskt som att barnen ska städa sitt rum, och gör det på ett sätt som förklarar, förhöjer och dessutom får mig att tyst skrocka för mig själv. Han avslutar med

People say children keep you young, but that’s not true. The person who stays young is the person who leaves his children to start again, or is ever busy elsewhere. Rather say, children give one the opportunity to become old, reflecting them, reflecting on them. For the lives of the young would be nothing without the old to observe them, as some once believed that all our lives were nothing unless gathered to the infinite mind of the divine.

I förordet nämner han att målet med dessa stycken varit inte så mycket att söka det nya som att skildra ”relationen mellan tidlösa reflektioner och våra livs pågående historier”.

For most of us many years must pass before [learned ideas and real knowledge] can be anything more than casual acquaintances, our greatest illuminations often coming when we actually have the experience – a love, a death, a moment with our children – that fits the concept, or at last the concept is seen from the angle that matches our experience.

Och i detta har Parks lyckats utsökt väl. Om vissa författare sägs det att man blir, känner sig, intelligentare bara av att läsa dem. Milan Kundera är en av dessa. Tim Parks en annan.

— T. Lindgren

Terror and Liberalism

Paul Berman, 2003 (2nd ed. 2004), 220 s (2nd ed. 241 s)

Paul Berman är författare och en av USA:s främsta intellektuella liberaler på vänsterkanten. Det är bland annat detta faktum, hans politiska sympatier, som gör denna bok så märkvärdig; den är nämligen en hård attack mot naiva tyckare på vänsterkanten och deras ideologiskt motiverade ursäktande av totalitarism och terrorism så länge den bara är muslimsk.

Berman inleder med en överblick av de stora totalitära regimerna som trasat sönder 1900-talet: Hitler, Mussolini, Franco, Lenin, Stalin och Mao. Kommunism, nazism eller fascism gör ingen skillnad; de är alla totalitära och tyranniska. Han fortsätter att redogöra för de två stora totalitära ideologierna inom islam: den första är Saddam Husseins pan-arabiska och socialistiska baathism, vars mål är att upprätta ett världsomspännande imperium, det Arabiska Imperiet. Den andra ideologin är islamismen (som inte ska förväxlas med den bredare termen islam).
Islamismens grunder författades av Sayyid Qutb (1906–1966) i hans encyklopediska kommentarer till koranen, Fi zilal al-Qur’an (In the Shade of the Quran), ett verk som fyller över 30 volymer. Qutb var en mycket lärd man, utbildad bland annat i USA, som trots sina extrema åsikter var en respekterad teolog runt om i världen. Han hamnade så småningom i Egypten där han kom på kant med Nasser och fängslades. Han skrev sitt magnum opus i fängelset och blev slutligen avrättad genom hängning 1966. Genom det Muslimska Brödraskapet spreds (och förvrängdes) Qutbs läror i form av islamism över hela mellanöstern. En detalj värd att vidarebefordra: Sayyids bror, Muhammed Qutb, värvades till Saudiarabien där han bland annat undervisade Osama bin Laden i islamism.

Islamismens mål är att återupprätta kalifatet som det såg ut under 600-talet. Eftersom det bara finns en gud, och ingenting annat, kan ingen sekulär auktoritet ha inflytande över någon samhällssfär; allt måste underkastas religionen. Ergo: Allah, präster och sharia-lagar är de enda tänkbara auktoriteterna enligt islamismen. Alla som säger emot är otrogna och måste dödas, jihad. Eftersom liberalismen i stort sett representerar raka motsatsen till islamism, hatas liberalismen måttlöst. Islamismen innehåller dessutom, liksom övriga totalitära ideologier, en stark dödskult. Det är ingen slump att Iran-Irak-kriget — en kamp mellan dessa totalitära filosofier, Saddam mot Khomeini, är ett av de blodigaste krigen sedan andra världskriget.

Efter att ha beskrivit massakrer och folkmord begångna i islamismens namn, bl a i Egypten, Algeriet, Iran, Irak och Sudan, frågar sig Berman:

In these ways the Muslim totalitarianism of the 1980 and ’90s turned out to have been fully as horrible as the fascism and Stalinism of Europe – fully as murderous, as destructive of societies and moralities, as devastating to civilization. The victims numbered in the multiple millions. And yet – how do we explain this? – Muslim totalitarianism, both Islamist and Baathi, somehow remained invisible, relatively speaking, to the Western countries.

Varför ursäktas eller talas det tyst om dessa massmord idag, på samma sätt som man blundade för kommunismens brott när de begicks?

Everyone remembers the several arguments that, once upon a time, used to convince liberal-minded people of the virtue and progressive nature of Stalin and the Communist movement, even in its worst days. The claim that Stalin was deliberately starving to death millions of Ukrainian farmers, or that Stalin had reintroduces slave labor, or that Stalin was whimsically liquidating his followers and comrades – those claims seemed so extraordinary, so unlikely, so impossibly at odds with the known goals and civilized ideals of the Marxist movement. It was much easier to suppose that, as Communists argued, Stalin had been slandered by bourgeois propagandists, by right-wing manipulators, and by Trotskyite wreckers. Everyone remembers how those same arguments in communism’s defense were updated and reapplied to other circumstances in later decades – to China during the heyday of Mao Zedong, and to Cambodia during the time of Pol Pot, and to other places and despots.

Bland dagens intellektuella exemplifierar Berman med de, enligt honom, naiva apologeterna Noam Chomsky, berömd lingvist och omstridd politisk tyckare, och José Saramago, författare och nobelpristagare; han näpsar dem efter noter och bådas ursäktande och berättigande argument sågas grundligt. Han tar också upp den socialistiska antikrigsrörelsen i Frankrike som före andra världskriget vägrade tro att nazisterna verkligen var så ondskefulla som de framställdes. Några rötägg kunde vara förblindade fanatiker, men inte tiotusentals eller t o m miljoner tyskar; det var helt enkelt inte möjligt, inte rationellt. Dessutom, allt det där hände ju för så länge sedan. ”Long ago, you say? Not so long ago.” Berman drar flera paralleller till dagens ursäktande av islamismen; vilka illdåd dess anhängare än tar sig till så kommer det ett ”men”. De är några hundra galningar i al-Quaida, men inte en internationell massrörelse, det går inte att tro, det är inte rationellt.

Hela boken är egentligen en lång essä, ett mästarprov i konsten att skriva essäer. Berman har ett strålande dynamiskt språk och argumenterar mycket skickligt med en sällsynt klarhet, här finns ingen fradgaspottande polemik, bara lugnt och sakligt resonerande. Jag håller inte med om alla hans slutsatser (boken skrevs hösten 2002, före det senaste Irak-kriget, men i ett nytt förord i andra utgåvan tassar han runt frågan om krigets legitimitet), men det är svårt att argumentera emot hans huvudtes, att islamismen har tagit över efter nazismen och den tynande kommunismen, och för totalitarismen vidare genom historien. Att Berman är den han är gör naturligtvis boken än slagkraftigare; samma bok från en konservativ amerikan hade lättare viftats bort.

Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade, medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.

1900-talet har av historikern Eric Hobsbawm kallats ”det korta århundradet”, från första världskrigets utbrott 1914 till Berlinmurens fall 1989, den totalitära tidsåldern. Enligt Berman blir det ett mycket längre århundrade, totalitarismen är inte död. Islamismen har tagit över fanan och håller den högt.

Step Across This Line

Collected Non-Fiction 1992 – 2002

Salman Rushdie, 2003, 416 s

Salman Rushdie är en av samtidens starkast strålande författare, med titlar under bältet som Haroun and the Sea of Stories; The Ground Beneath Her Feet (med sina U2-kopplingar); och inte minst den bok som vann priset The Booker of Bookers, Midnight’s Children; och, vilket är relevant för volymen som nu ska recenseras, The Satanic Verses.

När The Satanic Verses publicerades satte Iran och Ayatollah Khomeini ett pris på Rushdies huvud, den 14:e februari 1989. Bokens översättare i olika länder hotades, anfölls och mördades av islamister; Rushdie själv fick leva under jord i nära ett decennium. Mot slutet av nittiotalet drog Iran tillbaka sitt mordkontrakt och nu lever författaren som en någotsånär fri man i USA. Denna bok samlar hans essäer och kolumner tillsammans med en föreläsning (”Step Across This Line”) och en redogörelse för hans tid som förföljd av Iran och islamister.

Detta är texter som är ömsom fascinerande, ömsom fasansväckande och ofta bländande skarpa. Då och då är de mer alldagliga. Eftersom boken består av kortare stycken så kan man med fördel läsa ett eller ett par, hoppa över tråkigare ämnen, och sträcka ut läsningen i tiden utan att förlora på detta. Själv läste jag denna bok under ett halvårs tid.

Boken inleds med en serie om 28 essäer i skiftande ämnen, från sådant som egenupplevt kändisskap och populärkultur (”On Being Photographed”, ”U2”, ”Adapting Midnight’s Children”) till andra författare (”Angela Carter”) till Indien (”Gandhi, Now”, ”The Taj Mahal”) till det mer triviala (”The People’s Game: A Fan’s Notes”, om fotbolls-VM).

Del tre är kortare tidningskolumner på 2-4 sidor, blandad konfekt men ofta tänkvärd: V.S. Naipaul, J.M. Coetzee, Elian Gonzales, Jörg Haider, Edward Said, attacken mot World Trade Center, och mycket annat. I synnerhet uppskattar jag de hastiga inblickar som ges i det indiska och relationen Indien-Pakistan-Kashmir.

Del fyra, ”Step Across This Line”, bryter av mot resten av boken med sitt mer skönlitterära tonfall. Här behandlas gränsöverskridanden på många plan, från en anonym havslevande organisms första genomträngande av vattenytan till den gräns som överskreds den 11:e September 2001.
Del två, ”Messages from the Plague Years”, som handlar om ”Rushdie-affären”, är bokens kärna. Här går Rushdie igenom det oerhörda som många redan tenderar att ha glömt bort: en man skriver en bok och en stat, en religion med miljoner tillbedjare, beslutar sig för att döda honom för detta. För att tysta denne hädare.
Rushdie citerar John Stuart Mills:

”The dictum that truth always triumphs over persecution is one of those pleasant falsehoods which all experience refutes. History teems with instances of truth put down by persecution. If not suppressed for ever, it may be thrown back for centuries … Persecution has always succeeded, save when the heretics were too strong a party to be effectually persecuted.”

Rushdie noterar: religiös förföljelse handlar aldrig om religion utan alltid om makt. I det totalitära samhället ”kvävs frihetens många sanningar av maktens enda” (min övers) för att hejda samhällsutvecklingen. När Rushdie fick höra sin dödsdom:

”I went to do a TV interview and said I wished I’d written a more critical book. Why? Because when the leader of a terrorist state has just announced his intentions to murder you in the name of god you can either bluster or gibber. I did not want to gibber. And because when murder is ordered in the name of god, you begin to think less well of the name of god.”

Den brittiska polisen och underrättelsetjänsten tar över, Rushdie får leva på rörlig fot. Första natten:

”In the room next door to mine was a reporter from the Daily Mirror who had checked in with a lady who was not his wife. I kept out of his way, not wishing to intrude. And that night, when every journalist in the country was trying to find out where I had gone, this gentleman — how shall I put this? — missed his scoop.”

Något som skulle blåsa över efter några dagar drar ut på tiden i åratal. Rushdie blir inte dödad men kan heller inte leva som en fri man, utan som en som får ständigt flytta och vars offentliga handlingar, inklusive tandläkarbesök, omgärdas av de mest bisarra planer. Samtidigt är han under politiskt tryck att inte uttala sig, i Libanon finns nämligen brittisk gisslan, och ett starkt ställningstagande mot Khomeinis fatwa skulle, tror man, försätta dessa i fara. Så Rushdie tiger. ”Listen to the vilifications, the misrepresentations, the murderous speeches, the appeasements, and shut up.” Hans hustru överger honom, han får brev som försöker övertyga honom om att ge upp, att operera sig, att försvinna, att byta liv. Att, som han säger, dö.

Skyddandet av Rushdie blir sedemera tydligen besvärligt för politikerna, av olika skäl — gisslan i Libanon, rasrelationer — och än senare börjar vissa t.o.m. överföra skulden på honom snarare än Iran. Detta vänder sig Rushdie konsekvent mot varhelst han ser det: våldshandlingarna är inte offrets fel. Det är inte offrets skuld att gärningsmannen begår sina vidrigheter, oavsett gärningsmannen:

”when German racists burn Muslims in their houses the blame is very properly laid on the perpetrators; but when Islamic fanatics burn dozens to death in a hotel in Turkey, some Muslim commentators at once try to blame the targets of the mob, accusing them of inflammatory offences such as atheism.”

(I ett bittert men lustigt ögonblick intervenerar Rushdie för att en pakistansk film — där han framställs som en fult klädd torterare, mördare och fyllhund som slutligen avrättas av gud — ska få visas i Storbritannien. ”It was weird to be pleased at the release of a film whose subject was my death.” Filmen sjunker utan spår.)

Den japanske översättaren av The Satanic Verses mördas; den norske översättaren skjuts men överlever; den italienske översättaren mördas närapå; en turkisk förläggare väljer att trycka boken utan Rushdies medgivande och angrips sedan av islamister i en attack, en ”Rushdie riot” i tidningarna, där många dödas. Samtidigt lönnmördas iranska dissidenter i Frankrike och Tyskland, och sekulära fritänkare i Turkiet, Egypten, Algeriet och Saudi-Arabien. Detta är alltså inga tomma hot. (På senare år har ju dessutom filmskaparen Theo Van Gogh mördats av en islamist av samma skäl: kritik mot Islam.)

”In November, Iran’s Prosecutor General Morteza Moqtadaei said that all Muslims were obliged to kill me, thus revealing the falsehood of Iran’s claim that the fatwa had nothing to do with the Iranian government. Ayatollah Sanei, the man behind the bounty, said that volunteer hit-squads were to be dispatched.”

Irans president, Rafsanjani (för övrigt den moderatare av de två presidentkandidaterna i Iranska presidentvalet nyligen, och också förloraren) uttalar sig i Time: ”in [Rafsanjani’s] view the Rushdie case was a western conspiracy to put pressure on Iran.” Vilket, som Rushdie torrt påpekar, är en smula bakvänt. Men det visar också på en vändpunkt: Rushdieaffären har med den formuleringen erkänts vara en börda. Även politikerna på den andra sidan har börjat besväras.

Rushdie får också hjälp, av USA och Kanada, av Tyskland, av Portugal, av enskilda (t.ex. Vaclav Havel), av Norden (texten inkluderar en tackartikel från Rushdie till Expressen). Till slut blir hela historien alltför besvärande och Iran drar med dröjande hand den 24:e September 1998 i praktiken tillbaka fatwan.
Vad var grunden till allt detta? Under en historiekurs i Cambridge väcktes hans intresse för Islams grundande och han skrev en uppsats om de s.k. satansverserna. Ekon av detta kan ses i The Satanic Verses.

”The story of the ‘satanic verses’ can be found, among other places, in the canonical writings of the classical writer Al-Tabari. He tells us that on one occasion the Prophet was given verses which seemed to accept the divinity of the three most popular pagan goddesses of Mecca, thus compromising Islam’s rigid monotheism. Later he rejected these verses as being tricks of the devil—saying that Satan had appeared to him in the guise of the Archangel Gabriel and spoken ‘satanic verses’.”

Slutligen ironin i det hela: ”Iranian officials have admitted that Khomeini never so much as saw a copy of the novel.”

En tankeväckande bok.

— T. Lindgren

Makten framför allt

En antologi om statsminister Göran Persson

redaktör Mats Ögren, 2005, 207 s

Makten framför allt är en antologi om Göran Persson, men handlar egentligen lika mycket om socialdemokratin. I boken medverkar 17 olika författare, allt från journalister och politiker till forskare, både politiska motståndare och socialdemokrater.

Det är ganska deprimerande läsning; i stort sett alla skribenter är mycket kritiska till Perssons tio år vid makten. Han beskrivs som visionslös, han driver en opportunistisk kvartalspolitik, omger sig med harmlösa ja-sägande medelmåttor och lovar saker och inleder mängder med projekt som aldrig uppfylls eller avslutas. Det enda målet är att sitta kvar. Makten framför allt.

Han kritiseras både från vänster och höger. Det är intressant att se hur många av de journalister som skriver angriper från en mycket tydlig vänsterflank, även de s.k. oberoende public-service-anställda. Det verkar också som om Persson verkligen tycker illa om företag och det privata. Det lyser igenom starkt när en av författarna, någon högerhand åt jämställdhetsminister Winberg, beskriver hur Persson reagerar efter en genomgång i feminism; han hävdar att detta gäller endast Kommunals kvinnor; kvinnorna i näringslivet behöver ingen feminism. Han hanterar privatanställda som en annan art. Sören Gylls minnen från de s.k. ”tillväxtsamtalen” ger inte heller några förhoppningar om förbättringar för företagare så länge Persson sitter på tronen.

Boken handlar också, indirekt, om vad socialdemokratin åstadkommit de senaste decennierna. Vi har världens högst beskattade låginkomsttagare: en låginkomsttagare i Sverige betalar nära 70% av sin inkomst i skatt när alla skatter räknas med, dvs inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna, momsen, alla punktskatter (energiskatt, alkoholskatt, etc.). En höginkomsttagare betalar något mer, men inte så mycket mer som man tror, och vi har västvärldens fattigaste övre medelklass (t ex lärare, läkare, ingenjörer). Ungefär 2/3-delar av svenskarna har sin försörjning från det offentliga, som lön eller som bidrag. Svenskarna är ett av de medicinskt friskaste folken men är mest sjukskrivna.

Arbetslösheten är skyhög, de 5-6 procent öppen arbetslöshet som utgör regeringens officiella siffror är en ren fantasi enligt flera av skribenterna. Mer än var fjärde arbetsför svensk arbetar i dagsläget inte, de är sjukskrivna, arbetslösa, satta i ”åtgärder” eller förtidspensionerade. Samtidigt som jag skriver detta är det ett inslag på radion som berättar att LO har problem med en rapport de själva tagit fram som visar just detta: att den faktiska arbetslösheten är mångdubbelt högre än vad regeringen framhåller; en fjärdedel av svenskarna är inte arbetsoförmögna, vilket med en nästan maskinell monotoni hävdas av arbetsmarknadsminister Hans Karlsson i samma inslag. LO vet inte hur de ska hantera en sådan krutdurk till rapport ett drygt år före nästa val. Perssons kris är också socialdemokratins, och Sveriges, kris.

Kvaliteten på essäerna varierar kraftigt med skribenterna; vissa, mest de med politisk bakgrund, är uppenbarligen sura på Person för att han inte lyssnade på deras lilla favoritidé och tar här tillfället i akt att föra fram sin sak. Skillnaden i stil mellan författarna är också kul att observera: kvällstidningsjournalister och radioreportrar skriver inget stycke längre än tre rader, Sören Gyll skriver ett PM, och forskarna mal på. Hur som helst, boken är läsvärd och välbehövlig.