Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Efterskalv

Arne Dahl, 2006, 395 s

”Terrorismen har kommit till Sverige. Det är i alla fall så det verkar när en tunnelbanevagn sprängs i Stockholm och människor dör. Det blir ett pådrag som inte liknar någonting annat i landets historia.”

Det är vad baksidetexten utlovar, men förvänta dig ingen terrorist-thriller; Arne Dahls (dvs Jan Arnalds) nionde bok i serien om A-gruppen är egentligen ytterligare en av hans pusseldeckare. Det enorma ”pådraget” ser vi inte mycket av i boken, men desto mer mer av A-gruppens medlemmar som lägger sina pannor i djupa Sherlock-veck och börjar pussla med de många när-, vad-, hur- och varför-frågor som omger offren i tunnelbanevagn Carl Jonas (Den heter så, alla Stockholms tunnelbanevagnar är namngivna. Alltid lär man sig något nytt i en Arne Dahl-deckare). De illa tilltygade liken gås igenom med lupp och pincett och situationen i tunnelbanevagnen rekonstrueras i sådan detalj — och över så många boksidor — att man börjar tråna efter informativa illustrationer och kartor som kan hjälpa en förvirrad läsare. Varför tycks dylika hjälpmedel vara bannlysta från moderna deckare?

Som vanligt är inget vad det ser ut att vara och allt är bra mycket mer komplext än det simpla terroristdåd som först ligger för handen. Det är som sig bör, så har det vara i hela serien av böcker. Men denna bok är trots sin dramatiska ansats mindre engagerande och mer splittrad än de senaste böckerna. En orsak kan vara det stor antalet huvudpersoner. Dahl har inte nöjt sig med att behålla den redan ganska välfyllda A-gruppen från den förra boken, Mörkertal. Han har förstorat den ytterligare genom att återuppliva en del gamla karaktärer från tidigare böcker. De poliser och tillika huvudpersoner vi följer i boken är Kerstin Holm, Jan-Olov Hultin, Arto Söderstedt, Viggo Norlander, Sara Svenhagen, Lena Lindberg, Gunnar Nyberg, Jorge Chavez, Jon Anderson och Paul Hjelm. Detta är inte Krig och fred och det blir helt enkelt för många kockar för att soppan skall bli tillfredsställande.

Mörkertal

Arne Dahl, 2005, 392 s

Sommartid är deckartid, och helst ska det vara nordiska deckarförfattare i hängmattan för min del. Det brukar aldrig vara svårt att få ihop en hel bunt deckare till semestern: nya mysterier för van Veeteren, Sejer, Wallander eller Winter att sätta tänderna i brukar ligga nytryckta i boklådorna. Men de senaste somrarna har strömmen av deckare från Nesser, Fossum, Mankell och Edwardson sinat och jag har varit jag tvungen att se mig om efter en ny nordisk deckarserie.

Valet föll på Arne Dahl (pseudonym för Jan Arnald, författare, litteraturforskare och kritiker) och hans serie om A-gruppen. Eftersom det konkurrerande deckarutbudet som sagt var skralt så läste jag förra sommaren alla sju böcker i serien, från Ont blod till Dödsmässa. A-gruppen är en förkortning för det klumpiga egentliga namnet på gruppen: ”Rikskriminalpolisens speciella grupp för våldsbrott av internationell art”, en grupp superpoliser, dock vanliga människor, män och kvinnor, handplockade från landets alla poliskårer, polisväsendets crème de la crème. I år kom så den åttonde boken i serien — av tio planerade — Mörkertal.

Dramat inleds med att en fjortonårig skolflicka försvinner under en skolresa i de ångermanländska skogarna samtidigt som en kista med ett mycket underligt skelett stjäls ur ett gatuarbetshål i Gamla Stan. Andra ingredienser som snart rörs ned i grytan är pedofilringar, IT-miljonärer och libertinska sexualsekter och allt hänger naturligtvis ihop. (Dahl tycks ha ett horn i sidan åt IT-världen; det här är inte första gången missdådarna är verksamma i IT-branschen.)

Brotten som ska nystas ut är i vanlig ordning föga realistiska och de många trådarna vävs så småningom ihop till en osannolik helhet. Det hela avslutas med en melodramatisk shoot-out värdig Tarantino, vilket knappast skulle fungera i någon av de andra nordiska deckarförfattarnas verk, men Dahl kommer undan med det; man har inga förväntningar på realism. I Mörkertal har han hämtat tydlig inspiration från Joseph Conrads Heart of Darkness, en bok som faktiskt deltar i handlingen, och Stanley Kubricks Eyes Wide Shut. En Hannibal Lecter-karaktär, eller åtminstone hans lillebror, finns också med i persongalleriet. Bokens fåtaliga actionscener avhandlas tack och lov lika snabbt som de inträffar, en halv sida räcker oftast.

Här finns alltså ingen tung socialrealism, inga desillusionerade suckar i skånsk lera, även om flera av de enskilda poliserna har intrikata personliga problem. Dahl väjer inte för att använda sig av internationella konspirationer, skumma underrättelsetjänster, globala kriminella nätverk och mäktiga fördolda sekter. Det fungerar för att Dahl gör det med humor, ibland närmast parodiskt, och hela tiden med glimten i ögat.

Men allt är inte lättsamt. Han hinner också med att flika in olika utvikningar och filosofiska funderingar i vitt skilda ämnen; om rättssamhället, rättvisan kontra rätten, särskilt när pedofiler och massmördare är inblandade; om tonåringar, sex och Internet; eller en djupdykning i etymologin och relationen mellan orden kakafoni och kakofoni.

Man får känslan av att Dahl författar deckare mest för att få chansen att leka med romanens form samtidigt som han vill ha möjligheten att skriva böcker som faktiskt säljer (jag vet inte exakt hur stor procent av svenskförfattad romanförsäljning som är deckare, men en stor andel är det). Han använder en leklysten berättarteknik, byter ibland oväntat perspektiv, använder fantasifulla, nästan filmiska, scenbyten, och tycks lustfyllt leta ord för att undvika en alltför grå prosa.

Något som dock blir lidande av denna lekfullhet är dialogen. De olika kriminalarna talar ofta med varandra som om de vore en samling retfulla överlärda besserwissrar som försöker överglänsa varandra i konversationskonst; de samtalar inte, de palavrerar. Visst kan det då och då bli putslustigt, men också mycket oäkta.

Mörkertal är en passabel sommardeckare och jag blev inte besviken; den levde upp till mina förväntningar på en Arne Dahl-roman. Hans romaner skiljer sig från mängden av de annars så gravallvarliga nordiska kriminalromanerna och har varit en frisk fläkt i genren. Samtidigt så känns det att serien sjunger på sista versen, förmodligen blir det svårt att skriva mer än två böcker till i sviten, om ens det, utan att börja upprepa sig.