Alkemisten

Paulo Coelho, 1993, 192 s

Den här boken har sålts i över 50 miljoner exemplar i 156 länder, vilket torde göra den till en av de mest sålda böckerna någonsin. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå varför.

Vi får följa en ung andalusisk fåraherde, Santiago, på hans resa mot den dyrbaraste av skatter som enligt en återkommande dröm ska finnas bland pyramiderna i Egypten. På sin väg träffar han många hjälpsamma människor, men också bedragare: kungar, rövare, shejker, fagra kvinnor, beduiner och till slut alkemisten. Dessa möten utspelar sig på ett sätt som snarast påminner om en fabel, eller om den sorts kloka dialoger, fulla av visdom, som man förknippar med Platon och Konfucius. Varje möte gör vår fåraherde mer erfaren och vis.

Coelho har kallats ”språkets alkemist” och har berömts för sitt vackra språk. Om detta stämmer måste det exceptionella ha gått förlorat i översättningen från portugisiska; språket är högst ordinärt och inte mer invecklat än att en mellanstadieelev skulle kunna läsa boken. Inte för att vackert språk behöver vara invecklat, men bokens språk är bara ordinärt, ingenting annat. Boken är tyngd av visa meningar:

”När en person vill något verkar hela universum för att denna person ska förverkliga sin dröm.”

”Den som följer sitt levnadsöde vet allt han behöver veta. Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan att misslyckas.”

Budskapen är många men inte särskilt originella: var uppmärksam på tecken, våga ta risker, lyssna på ditt hjärta, förverkliga dina drömmar, vägen är målet, fulfill your destiny, et al.

Är detta tidlös vishet eller bara en allegorisk självhjälpsbok? Med tanke på försäljningssiffrorna, förmodligen det senare. Det är inte en dålig bok, det är en trevlig liten berättelse, men den lever inte alls upp till sitt upptrissade rykte eller sin påstådda betydelse.