The Red Hourglass

Lives of the Predators

Gordon Grice, 1998, 259 s

Detta är en kort samling historier om rovdjur som ibland får huden att krypa av fasa. Boken är också ett bevis för att en författares djupa intressen kan göra det mesta fascinerande, även det något osmakliga. Grice går igenom sju av våra rovdjur, däribland en insekt (bönsyrsa) och tre sorters spindlar. De större djuren — skallerorm, gris och hund — avhandlas mer pliktskyldigt; man märker att Grices hjärta klappar för våra små sex- och åttafotiga vänner. I botten verkar ligga den mörka, nervösa fascination ett barn kan ha med rovgiriga insekter, och texterna om spindlar får en intensitet och en skärpa som de andra essäerna i mitt tycke saknar. Jag koncentrerar mig här på två essäer, om svarta änkan och taranteln, för att undvika att bli alltför långrandig.

Essä nummer ett, Black Widow, var den som fick mig att köpa denna bok. Jag slog upp boken i bokhandeln och fick se detta citat:

Once, I let eleven [black widow] egg sacs hatch out in a container about eighteen inches on a side, a tight wooden box with a sliding glass top. As I tried to move the box one day, I tripped. The lid slid off and I fell, hands first, into the mass of young widows. Most were still translucent cream-and-brown newborns. A few of the females were bigger and darker, but not yet black.

Ja, hur löser man dilemmat att stå upp till armbågarna i unga men giftiga svarta änkor? Jag fruktar att mitt angreppssätt, att frenetiskt försöka borsta bort dem eller ylande springa runt i cirklar, troligen varit ineffektivt. Grice lösning på problemet visar sig dock vara enkel och elegant. Jag hoppas jag har sinnesnärvaro nog att bruka den vid framtida behov.

Att bli biten av en svart änka är obehagligt; giftet är starkt och bettet hamnar ofta på ömma punkter (ty änkan har en förkärlek till utedass som lämpligt revir). För en tid sedan visste dock inte vetenskapen ifall spindelbetten med sina objektivt sett små skador och små mängder gift verkligen orsakade de gigantiska plågor som patienterna beskrev. Det verkade osannolikt, tyckte skeptikerna, så en vetenskaplig studie krävdes. En araknolog, William Baerg, tog alltså år 1922 tillfället i akt att experimentera på sig själv. Han övertygade en svart änka att bita honom: tre dagar av delirium följde. Tyvärr gav andra experiment omvänt resultat, den bitne kände inget (detta beror på att änkan ibland sparar på giftet och ger ett ”torrt bett”). Det övertygande exemplet kom år 1933, tack vare Allan Blair, MD.

Blair fångade en medelstor adult svart änka nära sitt hem, placerade den i en behållare, tog den till labbet och svalt den i två veckor för att den skulle vara irriterad och hungrig. Han plockade sedan fram den med en pincett, och placerade den sedan på sitt lillfinger. Den bet honom genast, vaggande från sida till sida som om för att borra in käkarna längre. Såret gick sedan inte att se, ens med förstoringsglas, men en droppe vitaktigt gift blandat med blod gick att urskilja.

Därefter gick det snabbt utför. Grice beskriver förloppet i detalj: det inbegriper ett blånat finger; blodförgiftning; kopiös svettning; svårighet att andas; svag puls; stel, smärtande buk; kraftiga smärtor; yrsel; kräkningar; diarré. Efter några timmar hade Blair hamnat på sjukhus, men föga hjälp fanns att tillgå. Han beslöt sig för en folkkur: ett hett bad. Detta mildrade symptomen, men pulsen var fortfarande för snabb för att räknas. Natten därefter var förfärlig, trots morfininjektioner och barbiturater. Någonstans mitt i natten kände Blair att han inte kunde stå ut längre, att han var en hårsmån från att bli vansinnig. Han fick en morfininjektion till och lugnade sig. Nästa dag var det värsta över; allt som återstod var ett rött, knottrigt eksem på armen, förvridna, svullna anletsdrag samt en stinkande andedräkt. Efter en vecka hade de svåra symptomen försvunnit; två veckor efteråt kliade det fortfarande i hela kroppen och huden på händer och fötter föll av som efter en brännskada.

Detta var spindel #111.33; i kanten på ett makrofotografi av dess ansikte har Allan Blair skrivit ”lest you forget”. Blair hade innan försöket frågat sig ifall ett bett immuniserade den bitne mot giftet (helt eller gradvis), men kunde aldrig förmå sig att slutföra experimentet genom att låta sig bitas en andra gång. Numera diagnostiserar man ofta betten med följande fråga:

Is this the worst pain you have ever felt?

Ett ja indikerar ett bett av svart änka. Trots detta är det ovanligt att man dör av ett bett, om än att det händer. Vissa har försökt begå självmord genom att bli bitna av en svart änka; Grice kommenterar att ”it would be hard to imagine a method at once so uncertain and so painful.” Den biokemiska mekanismen för denna reaktion är fortfarande okänd. Grice ger dessutom en serie gruvliga och fascinerande anekdoter om svarta änkans normala liv som insektsfångare — egentligen intressantare än den arme Blairs reaktioner ovan — och går helt kort in på människans reaktion på svarta änkor som något inte bara farligt utan inneboende ondskefullt. Denna ondska är naturligtvis inte verklig, men det är svårt att skaka av sig känslan.

We want the world to be an ordered room, but in a corner of that room there hangs an untidy web. /…/ No idea of the cosmos as elegant design accounts for the widow. No idea of a benevolent God can be completely comfortable in a widow’s world.

Essä nummer två, Tarantula, behandlar en av de större spindlarna, taranteln, i samma storleksklass som en liten hand. Taranteln är en stor, relativt primitiv best som i och för sig har både gift och möjlighet att spinna vävar, men som föredrar att helt enkelt bita ihjäl och mosa sitt byte. Essän börjar med något som klippt ur en hollywoodfilm: en migration av tarantlar, där de helt enkelt myllrar från en plats till en annan, som en hjord av bufflar. (I detta fall troligen tack vare en översvämning.) Grice och hans vän fångar med lätthet åtta stycken, varav Grice tar hem fyra exemplar.

Tarantelns syn är dålig, trots de åtta ögonen. Den är dock täckt av hår, vilket hjälper dess primära sinne: känseln. Dess andra sinne är smak eller luktsinne: den känner smaker och dofter med sina palper, sina fötter, till och med vid särskilda öppningar vid knälederna. Den föredrar att vänta gömd och rusa fram när den upptäcker sitt byte, en enkel men effektiv metod som dess mer sofistikerade släktingar återupptäckt gång på gång under eonernas lopp.

I historien finns också en stekel eller geting, en s.k. tarantula hawk, en sex centimeter lång best med gadd. Dess specialitet är att jaga tarantlar, paralysera dem och lägga sina ägg i dem. Efter kläckning är taranteln en levande matbod för larverna (metoden är ett vanligt beteende bland steklar av alla slag). Strax efter att en tarantula hawk fångat och bedövat sitt fula offer fångar Grice de båda i en låda. Stekeln dör snart i fångenskap, men taranteln är i en slags paralytisk koma. Grice låter den stå på sitt skrivbord, dödförklarar den efter ett par dagar, och går iväg för att hämta ättikspriten. När han kommer tillbaka har taranteln dock vaknat till liv och putsar slött sitt ena framben. Den framlever sedan en månad som sjukpensionär och invalid, dör sedan.

En mystisk detalj i detta är att en tarantula hawk tydligen kan hypnotisera taranteln, till den grad att de ibland gräver en gång vari att gömma sitt byte efter att de hittat och hypnotiserat sin tarantel. Det innebär att taranteln står stilla, drömmande, i upp till en timme. Varför? Man vet inte, det finns flera alternativa förklaringar.

Såhär går det till när tarantlar parar sig. Spindlar praktiserar in vitro-befruktning: hanen skapar ett spermiepaket som han bär omkring på i palperna för senare parning. Grice har sedan sin taranteljakt en liten samling av dessa. Hanen, Raoul, ger sig ut på friarstråt och Grice placerar honom i Harriets bur.

De båda älskande möts:

Harriet reared up on her hind legs to expose her fangs. Raoul reared up to meet her. They wrestled, just as Harriet and the stubby-legged female had a few days before [ending in the other female’s death]. The difference was Raoul’s thumbs.

The male tarantula’s thumbs appear with his final moult, the one that makes him an adult. They project from the knees of his forelegs. I had hardly noticed these little spurs on Raoul, but now they came into play. He neatly hooked one thumb into each of Harriet’s fangs, so that his long front legs leveraged the fangs apart. He was safe for the moment. He pushed her back until she was almost vertical; then he plugged one of his clubby palps into her belly. They stood still in this position for several minutes. Then he pulled away and exploded into
a flurry of legs, bouncing off the ground repeatedly in his hurry to escape.

Jag hinner här alltså inte ta upp de andra essäerna, t.ex. den om skallerormen, eller den om en av världens giftigaste, aggressivaste och fulaste spindelarter, kallad ”the brown recluse”. Trots att ämnet för denna bok är primitivt och något blodtörstigt är skrivandet i högsta klass; Grice är till vardags engelsklärare vid Seward County Community College, och är en verkligen utmärkt essäist. Vissa av denna boks essäer har jag läst om tre eller fyra gånger under årens lopp, alltid med en blandad känsla av fascination och krypande obehag.

Boken rekommenderas alltså hjärtligt, om än nervöst.

— T. Lindgren

Corpse

Nature, Forensics, and the Struggle to Pinpoint Time of Death

Jessica Snyder Sachs, 2001, 270 s

En av de första frågor en utredare ställer sig i ett mordfall är: när dog offret? På TV och i böcker anländer en rättspatolog och fastställer oftast en mycket exakt tidpunkt för dödsfallet. Man tittar lite på stelheten, tar tempen och okulärbesiktigar liket, så var det klart. Är det C.S.I. man tittar på brukar det vara en något omständligare process men så småningom får man oftast fram en användbar tidpunkt. Corpse försöker dels förklara hur fastställandet av dödstidpunkten går till — och hur man genom historien kommit fram till dagens metoder för detta — och dels förklara att det inte alls är så enkelt eller säkert som det framställs i fiktionen.

Redan för tvåtusen år sedan kände greker, kineser och egyptier till två faktorer som hjälper till att fastställa hur länge någon varit död: rigor mortis, kroppens stelnande efter döden och algor mortis, kroppens avsvalnande. Under medeltiden lade man till en tredje indikation, livor mortis (från franskans liviere, ”att blåna”), kroppens likblekhet och ansamlingen av blånande blod i kroppens lägre delar. De finns beskrivna i den första rättsmedicinska handledning man känner till, The Washing Away of Wrongs, skriven av kinesen Sung Tz’u år 1247 (tyvärr så misstar Sachs den kinesiska titeln Hsi Yüan Chi Lu för författarens namn). Ännu idag utgör de två första av dessa indikatorer basen för en första grov uppskattning av hur länge någon varit död:

* Varm och inte stel: Död i högst ett par timmar.
* Varm och stel: Död i ett par timmar upp till en halv dag.
* Kall och stel: Död i en halv dag upp till två dagar.
* Kall och inte stel: Död i mer än två dagar.

Som synes är inte noggrannheten särskilt stor. Under 1800-talet trodde man, felaktigt, att man funnit en metod (genom att applicera diverse matematiska formler på den svalnande kroppens temperatur) som angav dödsögonblicket på minuten när. Metoden accepterades och hann tyvärr användas i flera rättsfall innan den förkastades. Om liket är äldre än två dagar har man inte längre någon nytta av temperatur och rigor mortis utan får ta till andra ännu osäkrare indikationer. En sådan är hur långt kroppens förruttnelse är gången. Detta kapitel bör man inte läsa till middagen, det är rejält äckligt. Horder av bakterier och insekter frossar och förökar sig i kroppens vävnad medan de reducerar kroppen till ben, gaser och en outhärdligt illaluktande ”liksaft”.

Idag vet man att alltför många yttre faktorer påverkar temperaturfall och förruttnelse i en kropp för att man ska kunna använda dessa indikatorer med någon större precision. Vädervariationer har stor betydelse, och väder, temperatur och luftfuktighet är mycket föränderliga; man måste skaffa väderrapporter för den aktuella dödsplatsen så lång tid tillbaka som man tror liket legat där. Andra faktorer är klädsel, offrets vikt och förekomsten av olika kemikalier. Ett exempel ges i boken där en av världens mest ansedda rättspatologer, Dr Bill Bass (författare till Death’s Acre) misstar sig grovt. När han 1977 tar sig an ett misstänkt mordfall och uppskattar att ett halvförruttnat lik har varit dött i ett halvår så har han fel, väldigt fel: han missbedömer likets ålder med hela 133 år. Efter noggrannare utredning finner man att liket är en Lt Col William Shy som dog 1864 i amerikanska inbördeskriget. Arsenik och bly på platsen hade förhindrat det mesta av förruttnelseprocessen och grundlurat patologerna.

Ytterligare en faktor som påverkar hur fort en kropp förgås är platsens fauna, främst insektsfaunan, och Corpse handlar till stor del om hur man utvecklat metoder som tar insekternas levnadscykler till hjälp. Faktum är att hela 2/3-delar av Sachs bok handlar om insekternas nyttighet för patologin och den som inte är mycket intresserad av spyflugor (med det sinistra familjenamnet Sarcophagidae) och larvers olika utvecklingsstadier kan tycka att det blir lite väl mycket av det goda.

Eftersom detta är vetenskapshistoria så presenteras massor med mer eller mindre framstående patologer, antropologer och entymologer i en lång historisk parad. Sachs har lite svårt att variera sig och i längden blir det lite enahanda. Men ämnet är smalt och tillhör knappast allmänbildningen; den som läser boken utan att redan vara rättspatolog lär sig säkerligen något nytt, även om kunskaperna inte är särskilt användbara i det dagliga värvet (men vad gör det, kunskap kan man inte ha för mycket av). Kontentan av hela boken är hur som helst att det är bra mycket svårare än vad man tror att fastställa en precis tidpunkt för ett dödsfall.

Mellan vingspetsarna

Bilder ur fåglarnas liv — från Öland till Antarktis

Brutus Östling (foto), Magnus Ullman (text), 2005, 203 s

I denna bok visar Brutus Östling bilder från ett antal fågellokaler, både svenska och utländska, och Magnus Ullman kommenterar dem. För den som försökt fotografera fåglar är detta en praktvolym, bild på bild på perfekt bild i kolonner som aldrig tar slut. Kommentarerna är rakt igenom mycket kunniga — Ullman är en av Sveriges ledande fågelexperter, så det vore ju sorgligt om så inte varit fallet. Dock varierar språket från det lugnt sakliga, men intressanta, till mer mystiska val av bildtexter, i vad som verkar vara ett (något misslyckat) försök att liva upp materialet här och var. Likaså varierar attityden till fågeln som sådan, till exempel så sägs den ibland sakna känslor, ibland har den dem. Jag tror detta i stort sett är ett redigeringsproblem: om en redaktör gått igenom hela textmaterialet med en språklig stämgaffel hade nog dessa skavanker kunnat tas bort utan större besvär. Och i det större perspektivet lyckas texterna också förmedla en hel del information till läsaren utan att bli alltför tekniska, och utan att bli långrandiga. Detta sker behagligt genom att Ullman tar avstamp i bilderna, och sedan utvecklar sig bortanför deras innehåll.

Bokens bilder är ändock huvudsaken. Jag och denna bloggs ägare brukade då och då ge oss ut med kikare och kamera för att fotografera avlägsna fåglar. S.k. digiscoping är ett frustrerande företag: kikaren ställs upp med 20x förstoring, kameran justeras till 4x förstoring och monteras sedan på kikaren eller, om man känner sig macho, hålls mot okularet. Sedan försöker man hitta ett lämpligt motiv genom att rotera runt kikaren på sitt stativ, ett motiv som vanligen är en diffus brun skepnad i dovt, molnigt grått ljus, avtecknad mot en mörkbrun eller grön bakgrund; fokusera kameran (och hoppas att autofokus inte koncentrerar sig på någon ovidkommande detalj i omgivningen); och slutligen, ta bilderna. Om man inte har en snabb digitalkamera så lider man i denna slutfas av problemet att fågelkräket hinner flytta sig, sno runt, doppa ner huvudet, dyka eller moona fotografen innan bilden tas. De flesta bilderna kan snabbt förkastas, utom för den som har en läggning för bilder av Roswell-kvalitet, men ett litet fåtal blir resonabelt bra. Sedan tar batterierna slut, eller kamerakortet är fullt.

Sålunda blir jag oändligt imponerad och hjärtinnerligt lycklig av att se dessa bilder, i stort sett alla i perfekt skärpa, med närapå religiöst ljus, och dessutom ofta med fascinerande, kraftfulla, dynamiska motiv. Östling har alltså till denna bok valt ut en magnifik serie bilder ur sina samlingar. Magnifik. 
Det är svårt att plocka fram några favoriter, men om jag måste tror jag att jag väljer sångsvan s.20-21, skata och havsörn, s.52-53, svarthakedoppingen på s.74-75, kanelårtan på s.76, brun pelikan s.100-101, gentoopingvinerna s.162-163, … Men nu får jag hejda mig. Och dessa är inte ens de mest ekvilibristiska bilderna. Märkligt nog är omslagsbilden en av de i mitt tycke svagare. (För den som är intresserad redovisas också den utrustning som använts. Var beredd att belåna åtminstone ett par rum av huset om ni vill skaffa en dylik fotoväska.)

Nu har er korrespondent recenserat denna bok; återstår alltså endast för er att marschera ut och köpa den.

— T. Lindgren

Blink

The Power of Thinking Without Thinking

Malcolm Gladwell, 2005, 288 s

Varför är snabba, nästan undermedvetna, intuitiva beslut ofta bättre än noggrant övervägda och genomtänkta beslut? Varför är det första intrycket så viktigt? Det är två frågor som Malcolm Gladwell försöker besvara i Blink.

När The J. Paul Getty Museum i Kalifornien 1983 fick ett erbjudande om att köpa en grekisk kouros, en mycket sällsynt antik staty — det finns inte mer än 200 kända exemplar i världen — för $10,000,000 insåg de att detta inte var en chans de fick missa. Med tanke på det höga priset så gick de försiktigt tillväga och statyn kontrollerades noggrant. Alla papper tycktes vara i ordning, dess ägarhistoria och diverse intyg stämde. En kemisk analys visade att marmorn kom från rätt stenbrott i Grekland och att den brutits för några tusen år sedan. Allt tycktes stämma och museet slog till.

Men när statyn presenterades med buller och bång och några av världens mest framstående experter på antika grekiska statyer fick se den, så började molnen torna upp sig. En expert fick ordet ”färsk” i huvudet när han först såg statyn, en annan blev illamående och för en tredje kändes det som om det fanns en glasskiva mellan honom och statyn. Alla dessa intryck kom genast, utan betänketid; de var de första intryck statyn gav experterna, den såg inte ”rätt” ut. När nya, ännu noggrannare, undersökningar nu genomfördes upptäcktes att flera papper var förfalskade och att statyn med största sannolikhet var artificiellt åldrad; det gick att lura den kemiska analysen. (Getty-museet har fortfarande kvar statyn och det skrevs t o m en bok om dess omdiskuterade äkthet.) Hur kunde experterna genast ”känna” att statyn förmodligen var falsk?

Det kan de tyvärr sällan förklara. De kan inte skriva ned en instruktion till någon annan som beskriver ur man intuitivt avslöjar en förfalskad kouros; de vet helt enkelt inte hur de gör. Den undermedvetna kunskapen kommer först efter att i årtionden ha studerat otaliga statyer och byggs, så att säga, in i ryggmärgen. Kunskapen är inlåst och när en expert försöker förklara hur han gör så visar det sig — när det alls går att kontrollera hur han faktiskt gör — att det inte stämmer med verkligheten. Gladwell demonstrerar fenomenet med professionella tennisspelare som verbalt förklarar (och lär ut till dyrt betalande elever) hur de slår sin perfekta serve genom en speciell vridning i handleden i slutfasen av rörelsen. När man sedan studerar deras serve i datorbehandlad slow-motion så visar det att de överhuvudtaget inte rör handleden under sista delen av serve-rörelsen – men det vet inte tennisspelaren, han tror att han gör något han inte gör; han vet helt enkelt inte hur det går till när den perfekta serven slås.

Paul Van Riper är en av de mest framgångsrika soldaterna i USAs historia. Han lyckades osannolikt bra som befäl i Vietnamkriget, särskilt i svåra, tidspressade och kaotiska situationer. Han hade en fantastisk förmåga till att ta intuitiva beslut i tidsnöd, när det inte fanns tid för någon sofistikerad planering. Efter Vietnam fortsatte han sin karriär med att mycket framgångsrikt utbilda marinkårssoldater; han är idag pensionerad. När försvarsledningen 2002 behövde en befälhavare för motståndarsidan i deras största krigsspel hittills – budget: $250,000,000, för en datorsimulering! — frågade de Van Riper.

Spelet gick ut på att en ”rogue commander”, t ex Saddam Hussein, löper amok i mellanöstern och den amerikanska försvarsmakten måste oskadliggöra honom. Till sin hjälp har de allt vad USAs moderna flyg, flotta och armé kan ställa upp med, bl a en hel hangarfartygsgrupp i Persiska viken; Van Riper har endast vad t ex Saddam hade 2002. Team Blue, dvs USA, sätter igång planerandet, följer alla byråkratiska protokoll, och bearbetar de oändliga mängder information de har tillgång till via sin informationsteknologi. De slår snabbt ut Team Reds kommunikation och spaningsutrustning och sätter sig självsäkert ned för att organisera sin attack mot skurknationen. Innan de har kommit halvvägs är halva den amerikanska flottstyrkan sänkt.

Hur åstadkom Van Riper denna förnedring av USA försvarsledning? Han övergav genast all högteknologisk informationsteknologi – den skulle ända störas ut och förgöras av Team Blues överlägsna teknologi – och föll tillbaka på teknik från andra världskriget: ljussignaler, motorcykelbud, helt vanlig radio och massor med små spaningsbåtar. Skeppen sänktes genom att man endast attackerade de viktigaste skeppen med massiva missilattacker mot varje skepp, tillräckligt många missiler åt gången för att skeppets försvarssystem skulle överväldigas, hur moderna och avancerade de än var. Stor frihet gavs till de lokala befälhavarna att ta egna initiativ istället för att vänta på order och ”going by the book”. Framförallt var Van Riper snabb, han lät sina styrkor vara snabba, och handla efter den rådande situationen, inte efter i förhand uppgjord plan. Team Blue framstod som en mastodontisk trög byråkrati värdig Terry Gilliams Brazil i jämförelse. (Det hela påminner om det händelseförlopp som utspelar sig i den alternativhistoriska krigsskildringen Total War 2006 av Simon Pearson). Chockade och besvikna stoppade ledningen simulationen, spolade tillbaka spelet, böt ut Van Riper och satte en ”en riktig general” som ledare för Team Red varpå Team Blue planenligt vann simulationen.

”In a way, it was a lot like the failure suffered by the Getty when it came to evaluating the kouros: they had conducted a thoroughly rational and rigorous analysis that covered every conceivable contingency, yet that analysis somehow missed a truth that should have been picked up instinctively.”

Team Blue hade för mycket information för att kunna ta rätt beslut. De drunknade i analys och missade att använda sin (genom sin expertis inlärda) intuition. Samma fenomen uppträder inom medicinen. När en läkare vid namn Lee Goldman tröttnade på att se vitt skilda bedömningar av en och samma patient med symptom på hjärtbesvär, satte han sig ner och analyserade massor med fall, gick igenom undersökningsmetoder, symptom och diagnoser för en stor mängd hjärtpatienter. Han kom fram till en beslutsalgoritm som använde sig av endast tre kriterier, en liten delmängd av all information som finns att tillgå, för att avgöra om patienten verkligen var i farozonen för hjärtinfarkt. När andra läkare fick se metoden var de mycket skeptiska; att bortse från så mycket av den information man normalt har tillgång till i ett patientfall kan inte vara klokt. Ett test genomfördes: dels fick läkarna använda sina egna metoder, med godtyckligt mycket information, för att avgöra vilka patienter som inte har någon risk för hjärtinfarkt, dels använde de Goldmans algoritm för att besvara samma fråga. Korrekt diagnos med egna metoder: 75% — 89%; korrekt diagnos med Goldmans algoritm: 95%. Less is more.

Gladwell tar upp andra vitt skilda ämnen som improvisationsteater, provsmakning (Pepsi vs Coca Cola), bedömning av vilken musik som blir storsäljare, intuitiva besluts förstärkning av fördomar, och äktenskapsrådgivning; en skicklig äktenskapsrådgivare kan genom att studera ett par som argumenterar på några minuter avgöra om de fortfarande kommer att vara gifta om några år. Om någon part ger uttryck för förakt för den andres ståndpunkt, t ex genom att suckande rulla med ögonen så är det dödskyssen för det äktenskapet. Ansiktsuttryck är överhuvudtaget något som människan är mycket bra på att tolka.

Forskare som sysslar med ansiktsuttryck har identifierat över 3000 olika uttryck genom att organisera kombinationer av de möjliga muskelrörelser som finns i ansiktet. Ansiktet är själens spegel och visar vad en person tänker och känner. På samma sätt som det går att träna upp sin intuitiva expertis inom andra områden, så går att träna upp sig på att läsa ansiktsuttryck. Framförallt kan man lära sig uppfatta ”mikroansiktsuttryck”, oerhört kortvariga undermedvetet framkallade uttryck som lyser igenom det uttryck som personer försöker visa upp. Dessa uttryck talar om vad en person verkligen tänker och avslöjar mycket tydligt en lögn för den som är tränad. Gladwell bifogar illustrativa exempel från O.J. Simpson-rättegången och förhör med spionen Kim Philby. En annan intressant aspekt av ovanstående är autism; en autistisk person har inte förmågan att tolka ansiktsuttryck och kan alltså inte läsa vad en annan person tänker och känner. En autistisk person kan i övrigt vara helt frisk, men denna ”själsblindhet” kan ändå bli ett stort handikapp; väldigt mycket av det vi gör i vårt liv bygger på att vi kan läsa andra människors känslor.

Som vanligt i en essäbok som för fram en tes så behandlas även tesens motgångar; det snabba intuitiva beslutet blir inte alltid rätt beslut, ibland blir det katastrofalt fel. Blink-beslutet är snabbt, men det går inte på nolltid, det behövs lite tid, från en halv sekund upp till några sekunder. Har man mindre tid än så blir besluten ofta felaktiga: det går inte avslöja en förfalskad kouros om man sitter i en bil och passerar den i 100 knyck. En annan faktor som allvarligt försämrar beslutsförmågan är hög puls (över 175) och höga adrenalinnivåer. Både kropp och hjärna förändras vid dessa värden: blodet dras in till musklernas center, vi blir klumpigare men mer skadetåliga; vi får tunnelseende, vi tappar förmågan att läsa ansiktsuttryck, vi blir i stort sett autistiska. Ett exempel på vad detta kan leda till är när en helt oskyldig man, Amadou Diallo, skjuts med 41 skott av en polispatrull i New York bara för att han inte lyder polisernas uppmaning att stanna, utan flyr. En brasiliansk elektriker drabbades förmodligen av samma mekanismer när han nyligen sköts till döds i Londons tunnelbana av uppskärrade terroristjagande poliser.

Blink är en bra bok. Den är bättre, mer sammanhållen, än Gladwells förra bok The Tipping Point, som inte övertygade på samma sätt. Han har åtminstone lyckats väcka mitt intresse för undermedvetna beslutsprocesser, riskerna med för mycket information och tydandet av ansiktsuttryck, ämnen som jag gärna läser mer om.

The Wisdom of Crowds

Why the Many Are Smarter Than the Few

James Surowiecki, 2004, 370 s

Sunt förnuft säger att en expert naturligtvis tar bättre beslut än en grupp av icke-experter, så länge vi rör oss med frågor inom expertens område. Denna boks hypotes är, tvärs emot vedertagen visdom, att så ofta inte är fallet. En grupp människor tar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter.

Det typiska exemplet på massans intelligens är bönor i en glasburk: Hur många bönor finns i burken? Medelvärdet på gruppens gissningar ligger ofta förvånansvärt nära det korrekta antalet, och vanligtvis har ingen enstaka person i gruppen gissat bättre än gruppens medelvärde. Just detta exempel kräver naturligtvis ingen större expertis (det lär dessutom inte vara lätt att hitta bönor-i-glasburks-experter) men illustrerar effektivt fenomenet.

Surowiecki inleder dock boken med att visa raka motsatsen, nämligen hur dåliga beslut en grupp kan ta, the madness of crowds. Han går igenom ämnen som börsbubblor, beteendet hos en pöbel, och group think, som uppstår när en homogen grupp söker konsensus och ogillar avvikande åsikter och kritik inom gruppen. Det amerikanska fiaskot vid den kubanska Grisbukten är ett exempel; riskanalysen uteblev, gruppen isolerade sig från obekväm information och tog beslut som var helt uppåt väggarna. En liknande blindhet för fakta uppstod i NASAs ledningsgrupp för rymdfärjan Columbias sista tragiska resa; en stark ledare i en mycket homogen grupp (snaggade vetenskapsmän) fick gruppen att bortse från fakta de inte ville se.

Detta problem, group think, uppstår i mindre grupper och är mycket vanligt. Typiska offer är homogena grupper där individualitet, motsträvighet eller egensinnighet inte värderas, eller t o m undertrycks. Exempel är religiösa sekter, företagsledningar med en mycket stark ledare eller regeringar som rekryterat enbart från politiska ungdomsförbund och facklig elit.

Ett annat negativt fenomen kallas för herding, gruppen beter sig som en flock; en dum flock till råga på allt. Detta uppstår när individerna i gruppen förlitar sig mer på de beslut de ser andra individer ta, i stället för att använda den egna information de har tillgång till.
Besluten tas sekventiellt istället för parallellt och ger upphov till en information cascade, eller som Malcolm Gladwell kallade företeelsen i sin bok The Tipping Point, social epidemics. I Gladwells bok framhålls dessa informationskaskader som något positivt, medan Surowiecki tecknar dem i ett mer negativt ljus; oftast gör de mer skada än nytta.

Ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att en grupp skall bli vis är att gruppen är heterogen, dvs mångsidig. Förekomsten av avvikande åsikter, även objektivt felaktiga åsikter, förbättrar hela gruppens resonerande. De som tänker ”rätt” i gruppen, tvingas tänka ännu mera ”rätt” om de får mothugg.

Ett område som verkligen har tagit ett stort kliv framåt med hjälp av wisdom of crowds är vetenskapen. Det är idag mycket ovanligt med vetenskapliga artiklar författade av en ensam forskare. Det är nästan alltid en hel grupp som utfört forskningen som presenteras i en artikel. Ett klassiskt, och ganska extremt, exempel är upptäckten av kvantpartikeln topp-kvarken som 1994 presenterades i en artikel med 450 författare.

Denna revolution inleddes 1665 när The Royal Society publicerade första numret av Philosophical Transactions, en tidskrift med syfte att publicera vetenskapliga resultat för att sprida dem och, inte minst viktigt, att ge ett incitament för författarna att sprida sin kunskap, nämligen ära och berömmelse. Dåvarande praxis var att vetenskapliga resultat var förknippat med ett stort hemlighetsmakeri, något som naturligtvis höll tillbaka vetenskapens utveckling. (Tilläggas bör att detta gäller naturvetenskaplig forskning, humanisterna sitter ännu på sin kammare och skriver egna artiklar.)

Ett område där massan nästan alltid anses ha rätt är marknader. En marknads priser, upp- och nedgångar beslutas ju de facto av en stor massa av köpare och säljare och borde därför, per definition, ha rätt. Och det har den också, oftast. Det är mycket få individer som slår marknadsindex och en försvinnande liten andel genier som gör det under en längre tid (decennier). Ibland upphör marknaden dock att fungera och kommer fram till totalt vansinniga värderingar. Ett exempel är bubblor som uppstår genom flockbeteende, dvs investerarna slutar ta egna beslut, ignorerar sin privata information och börjar titta på vad andra gör.

Marknadsmekanismer behöver inte nödvändigtvis användas enbart till att handla med varor och tjänster. Eftersom de med hjälp av the wisom of crowds tar kloka beslut kan de utnyttjas för mindre uppenbara områden. Ett exempel är den begynnande handeln med miljötillstånd: du får släppa ut mer skadligheter om du betalar för det och köper tillstånd av någon annan som därmed orsakar mindre utsläpp. Ett annat, mer närliggande exempel, är trängselavgifter, som visat sig fungera bra där det införts, t ex i London och Singapore. En paradox i den svenska debatten är att detta rent kapitalistiska system gillas starkt av de rödgröna men förkastas av borgarna.

Till slut kommer Surowiecki till demokratin, ett beslutssystem som vore helt handikappat utan the wisdom of crowds. Eller? Det visar sig att demokrati, som borde vara det ultimata uttrycket för massans visdom, är behäftat med en del problem. Massan i en demokrati är visserligen heterogen, och val sker vanligtvis med parallell omröstning, dvs vi vet inte hur andra röstar, så dessa två krav är uppfyllda. Men, det finns ett tredje krav som måste vara uppfyllt för att en befolkning skall ta kloka beslut: de måste veta vad de beslutar om. De behöver inte vara experter, men de måste ha ett hum om frågans substans.

Surowiecki redovisar några undersökningar om vad folk vet; amerikanskt folk, visserligen, men vi skall inte tro att svensken i gemen är så mycket klokare än amerikanen. Undersökningen gällde bistånd och följande motsägelsefulla ståndpunkter framkom: amerikaner tycker att USA skall ge $1 i bistånd för varje $3 som spenderas på försvaret (det verkliga förhållandet är $1 bistånd per $19 försvar); amerikaner tycker att USA spenderar för mycket på bistånd; amerikaner tror att USA lägger 24% av landets budget på bistånd (den verkliga siffran är under 1%). Andra exempel: 50% av amerikanerna har inte en aning om att de största skattesänkningarna i landets historia nyligen genomförts. Under kalla kriget trodde majoriteten av folket att Sovjetunionen var medlem av NATO, etc, etc.

Som sagt, individerna i massan måste inte vara experter, men de måste ha ett hum. Tyvärr så visar det sig att de sällan ens har detta hum och då blir massans beslut inte längre visa. Vad göra? Svaret heter representativ demokrati. Surowiecki hävdar att folket kanske inte kan tillräckligt för att avgöra enskilda frågor, men de vet oftast tillräckligt för att kunna ta ett beslut om vem som kan ta de svåra besluten, de kan välja representanter som sedan styr i deras namn, dvs de kan utöva representativ demokrati. Det finns förhållanden som gör att även en representativ demokrati kan misslyckas att vara vis (starka särintressen, politiken som levebröd, politiken som skönhetstävling, mm) men den fungerar mycket bättre än det andra demokratiska alternativet som står till buds: direktdemokrati, dvs folkomröstningar.

Demokratin har dessutom en annan mycket viktig fördel framför diktaturer, aristokratier och meritokratier: den undviker ”the risk of the exercise of unchecked and unaccountable power.” Som Winston Churchill sa:

”Democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”

Jag höll nästan på att glömma; här är recensionen: det är en bra bok, men kanske The Occasional Wisdom of Crowds är en mer passande titel.

Rats

A Year with New York’s Most Unwanted Inhabitants

Robert Sullivan, 2004, 256 s

Varför spenderar man ett år av nätter i en av New Yorks mer obskyra gränder? Jo, för att kunna studera brunråttan, Rattus norvegicus, i sitt rätta element, människans sopfyllda vrår. Varför studera råttan i New York? Kanske för att hitta ett nytt perspektiv på New Yorks redan extremt väldokumenterade historia, för att kunna skriva ett reportage om New Yorks historia ur råttperspektiv; det är precis vad denna bok är, ett långt reportage om detta ganska ovanliga ämne.

Robert Sullivan satt på sin fällstol, utrustad endast med en nattkikare, ett anteckningsblock och varma kläder, natt ut och natt in under i stort sett hela 2001 i en liten gränd, Edens Alley, några kvarter från World Trade Center. Av uppenbara skäl fick han göra ett avbrott i september då de två tornen föll, en händelse som gav Sullivan material till utvikningar som man normalt inte kan infoga i en råttbetraktelse.

En bok som heter Rats ägnar naturligtvis en hel del tid åt råttans väsen: de olika arterna, utbredning, habitat, diet, fortplantning (ett par kan teoretiskt kopulera fram 15,000 nya råttor på ett år), aggressivt och socialt beteende och råttans problematiska förhållande till människan. Till exempel så visar empiriska tester att råttans favoritföda från den typiska sophögsmenyn är äggröra och kokt majs; minst omtyckt är rödbetor och persikor. Irländsk kycklingpaj åtnjöt också en strykande åtgång i Edens Alley.

Men egentligen är boken mer en historiebok, en samling udda historier om New York som på något sätt kan knytas till råttor eller Edens Alley. Sullivan sträcker sig ända tillbaka till New Yorks grundade och går igenom de olika kulturlager som kan urskiljas under Wall Street (mest olika epoker av avlopp).

En av de udda historierna handlar om råttfäktning, en variant på tuppfäktning, som olagligen försigick under mitten av 1800-talet i Kit Burns’s Sportsman’s Hall, 273 Water St. Hundra råttor hölls fångna i en manege och in släpptes en hungrig råtthatande hund. Sporten gick ut på att bita ihjäl alla råttor på så kort tid som möjligt. Världsrekordet hölls av Jocko the Wonder Dog som avpolletterade 100 råttor på 5 min 28 sek. Det fanns också en variant där jägarna var vesslor, men detta ansågs vara en så långsam sport att den var mer passande för kvinnor och barn. Ibland ställde även deltagare ur publiken upp och bet, men detta ogillades av innehavaren Kit Burns; han slängde ut dem, någon stil får det vara på stället.

Vi får också följa råttjägarna, utrotarna, eller pest control experts som de hellre vill bli kallade. Sullivan intervjuar dem, studerar dem i deras arbetsmiljö, träffar branschens stjärnor (jo, det finns pest control stars) och går till och med på deras konvent. Råttornas förhållande till 9/11 avhandlas också med samma entusiasm.

Det här är en underhållande och informativ bok; den blev helt otippat en kioskvältare och har fått tryckas i nya upplagor. Råttor kan man säkert läsa om i andra böcker men knappast de till råttor kopplade esoteriska New York-historierna, åtminstone inte i en och samma bok. Nyhetens behag varar dock inte hela boken ut: Sullivan med vänner tjoar av förtjusning, som barn i sin första karusell, när de i andra halvan av boken fångar sin första råtta, en entusiasm som jag har svårt att dela.

För den som är ute efter lite annorlunda New York-skildringar rekommenderas boken trots ovanstående aber. Jag var där för några veckor sedan och passade på att besöka Edens Alley (foto bifogat), en minst sagt udda form av turism som jag inte gett mig in på utan inspiration från Rats. Och nästa gång du besöker New York tänk på att:

”If they are not eating, then rats are usually having sex. Most likely, if you are in New York while you are reading this sentence or even in any other major city in America, then you are in proximity to two or more rats having sex.”