Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Sommarböcker

Nom.se har legat i dvala i alltför många månader. Jag känner att jag måste skriva något, hur kort det än blir, innan jag glömmer bort vad jag läst i år. Här kommer intrycken från några av sommarens böcker.

Skumtimmen

Johan Theorin, 2007, 399 s

En sexårig pojke försvinner spårlöst en höst på Öland 1972. Handlingen utspelar sig tjugo år senare, under nittiotalet, men historien innehåller trådar som sträcker sig ända tillbaka tillbaka till andra världskriget. Miljöerna är mycket väl tecknade, stämningsfulla och detaljerade (det hjälper kanske att jag läser boken på ett regnigt och mulet Öland). Prosan är kortfattad men inte torr, varken för mycket eller för lite. Theorin lyckas på ett trovärdigt sätt beskriva hur reumatiska gamlingar knäcker den tjugoårig gåtan. Om jag ska jämföra med någon annan deckarförfattare så ligger han närmast Karin Fossum, och det är ett gott betyg för denna debut.

Faller fritt som i en dröm

Leif GW Persson, 2007, 552 s

Detta är den tredje och avslutande delen i Perssons löst sammanhängande trilogi om Palmemordet. Boken bygger på lika delar fakta och lika delar spekulation, men det är en mycket välinformerad spekulation. Persson har verkligen grävt ner sig i Palmemordet — de första hundra sidorna är i stort sett en redogörelse för var utredningen står (och stampar) i dag — och han är helt övertygad om att det inte var Christer Petersson som sköt Palme. Perssons vanliga figurer dyker upp: Holt, Larsson, Jarnebring (i periferin) och den vedervärdige, men underhållande, kommisarie Bäckström. Han använder också karaktären ”den särskilt sakkunnige” för att illusterera hur vårt parlaments Richelieu utövar en helt inofficiell makt bakom kulisserna. Boken ger en underhållande insikt i svenska samhälssapparaten och polisvärlden, och Persson uppvisar en tacksam självdistans till både sig själv och Guillou (som gästspelar i boken). Rekommenderas.

Ebbe Carlsson – Mannen som blev en affär

Anders Isaksson, 2007, 255 s

Detta är svensk politisk historia från 70-talet fram till 90-talet. Ebbe Carlsson-affären står naturligtvis i centrum, men även bordellhärvan, Palmemordet och IB-affären figurerar flitigt. Ebbe Carlsson var en skicklig imposteur som kunde komma och gå som han ville bland statsministrar, justitieminstrar och polischefer. Han hade dessutom förmågan manipulera dem till att utföra diverse dåd av ministerstyre och annat tveksamt maktutövande. Slutet på historien är välbekant: Ebbe drar så småningom med sig en justitieminister, rikspolischefen och SÄPO-chefen i sitt fall. Statminister Ingvar Carlsson klara sig undan med blotta förskräckelsen.

Det är slående hur symbiost parti och stat blivit efter ett halvt sekel av socialdemokratiskt regerande. Ledande personer inom SSU handplockades till att göra värnplikt inom den åsiktregistrerande hemliga organisationen IB. Att skaffa partibok blev mer eller mindre obligatoriskt om man ville göra karriär inom stasförvaltningen. Isaksson ger ingen bred historieteckning utan förutsätter att man känner till bakgrunden, dvs svensk inrikespolitik under 70- och 80-talen. Boken är läsvärd nutidshistoria; ska jag hitta något att kritisera så är det avsaknaden av bilder på det myller av personer som passerar i révy. In med några tjog personporträtt så blir boken än bättre.

Linda – som i Lindamordet

Leif GW Persson, 2005, 504 s

När Leif GW Persson ännu en gång sätter sina välbekanta stockholmspoliser i arbete så gäller det ett vanligt spaningsmord i Växjö; här finns inga ministermord eller storslagna konspirationer så långt ögat når. När jag säger ”välbekanta” så ska det tas med en nypa salt: Jarnebring förekommer inte alls i denna bok, Anna Holt och Lars Martin Johansson endast sparsamt. En figur som istället har fått träda in i rampljuset efter att ha spelat biroller i tidigare böcker är kommissarie Bäckström.

Att ge kommissarie Bäckström huvudrollen, en av de minst kompetenta och mest osympatiska poliserna på denna planet, är ett smärre genidrag. ”Bäckström var liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint.” All hans energi går åt till att undvika att utföra något faktiskt jobb, att maximera sina traktamenten, att sätta upp allt ätligt, och framförallt drickbart, på digra representationsnotor; ja, han lyckas till och med få sin smutstvätt betald av polisen. Bäckström är patetiskt självsäker på sin egen överlägsna intelligens och kompetens, och han avgudar sin oemotståndliga ”supersalami”. Hans sociala begåvning närs av en önskan att koka lim på i stort sett alla andra människor han kommer i kontakt med, kollegor såväl som bus. Med denna statsanställda katastrof vid rodret blir boken både roligare och intressantare än vad den annars varit.

Persson bjuder på flera andra mindre smickrande personporträtt. Chefen för Rikskrim är iförd ridstövlar, ridpiska, solglasögon och militaristisk fläckfri uniform med fyrradigt släpspänne; eldgaffelrak i ryggen rastar han polisens springare, den ståtliga hingsten Brandklipparen med för ändamålet inköpta höbalar (med tillhörande representationsnota). I boken är namnet på denna polischef Nylander och jag överlåter till läsaren att gissa vilken hög polischef i landet som kan vara verklighetens motsvarighet.

Jakten på den som mördade Linda, en ung kvinnlig polisaspirant, bedrivs ytterst ineffektivt under Bäckströms inkompetenta ledning, men, det ska sägas, med mycket modern teknik. Mördaren har lämnat DNA efter sig och mordutredarna topsar därför allt och alla på insidan av kinden för att hitta den skyldige; topsa, topsa, topsa! Man topsar uppåt tusen Växjöbor och gammal hederlig teknik som tipsuppföljning, vittnesuppgifter och inre spaning hamnar på undantag. Spaningarna går trögt.

Som vanligt så ger Leif GW Perssons insikt i polisväsendets form och funktion, i osminkad skepnad, ett betydande bidrag till behållningen av romanen. En lustig och för boken typisk detalj är beskrivningen av Godsspaningsroteln, eller som den heter utan förskönande omskrivning, polisens hittegodsmagasin, ”denna slutförvaringsplats för ägarlösa cyklar och vilsegågna polissjälar”. Som en ren polisprocessroman är boken detaljrik men inte särskilt spännande, emellanåt blir det lite långrandigt. Stilen liknar ibland författarkollegan Guillou men utan inslag av predikande och med mer humor.

Persson hinner också avsluta med lite funderingar över hur stereotypiskt brott beskrivs, med invanda brottstermer: det heter ”Lindamordet”, ”Kajsamordet” eller ”Petramordet” men aldrig ”Jannemordet”. Däremot uppstår ”Lindamannen” när man väl nosat upp en misstänkt. Polisspråk är sannerligen inte könsneutralt.

En annan tid, ett annat liv

Leif GW Persson, 2003, 400 s

När jag köpte denna bok gav jag Leif GW Persson an andra chans. Hans förra bok, Mellan sommarens längtan och vinterns köld
, som handlade om Palme-mordet, var riktigt dålig. Bättre recensioner och ett bra pris på bokrean gjorde att jag införskaffade denna bok trots mina tvivel.

Bokens handling spänner över tre decennier: den inleds med ockupationen av den västtyska ambassaden 1975, fortsätter med ett mord på en slem byråchef på Statistiska centralbyrån 1989, och avslutas med politiska intriger på hög nivå i våra dagar.

Perssons svenska polislegender Anna Holt och Bo Jarnebring — jag kan inte låta bli att se Petra Nielsen och Sven Wollter framför mig — ”kända från TV” och Grisfesten, gör nya framträdanden. Jarnebring är med redan i den inledande dramatiken på ambassaden -75 och får Holt som ny partner -89. För att binda ihop trådarna i persongalleriet så blir Jarnebrings gamla kollega Lars Martin Johansson operativ chef för säkerhetspolisen, med Holt som underlydande, när vi når nutid i boken.

Persson, som är professor i kriminologi, är bäst när han skriver om det som han har ovanligt bra insikt i: det svenska polisväsendet. I andra sammanhang har han varit mycket kritisk till kompetens och effektivitet hos den svenska polisen, och det får vi naturligtvis även se exempel på i den här boken. Vissa polischefer framställs som sjukligt inkompetenta och det är kanske en och annan i branchen som motvilligt känner igen sig själv. Här finns poliser, åklagare, rättsläkare, journalister och politiker, lätt förklädda för att undvika problem från de högst verkliga förebilderna.

Bokens genomgående tema är alla de gamla lik i garderoben som dagens makthavare har i form av handlingar och uttalanden som gjordes i en annan tid, i ett annat liv, särskilt under 60- och 70-talet. Det sitter många som har ett förflutet som maoist eller rödgardist (och en och annan gammal nazist från finska vinterkriget) med chefsposter på redaktioner och departement idag. När Stasis arkiv öppnades efter Berlinmurens fall var det många som fruktade vad som eventuellt fanns noterat i deras Stasi-akt.

Den här boken är bättre än Mellan sommarens längtan och vinterns köld. Både handlingen och persongalleriet är trovärdigare och texten flyter bättre, även om en onödigt utdragen utredningssekvens i slutet av boken kunda ha klippts ned till hälften. Den som är intresserad av svensk nutidshistoria och gillar svenska kriminalromaner kan mycket väl läsa En annan tid, ett annat liv med behållning.