The Farewell Party

Milan Kundera, 1976, 184 s

Detta är en av Milan Kunderas tidiga romaner (den bär i nyare översättningar titeln The Farewell Waltz, på svenska Avskedsvalsen). Den är skriven innan genombrottet Skrattet och glömskans bok, och är till skillnad från hans senare alster mer direkt jordad i verkligheten än vad som senare kommit, på gott och ont. Vad vi har är närmast en komedi, en sängkammarfars där huvudpersonernas handlingar ständigt griper i varandra. Platsen är en tjeckisk kurort under kommunisttiden, dit trumpetaren Klima kommit på besök och olyckligtvis lyckats göra, inte sin hustru Kamila, men väl receptionisten Ruszena, gravid. Eller är det Klima som är fadern? Det finns andra alternativ.

Klima måste resa på brandkårsutryckning; Kamila följer efter; snart är allt ett virrvarr där händelsekedjor och egenartade figurer löper om varandra, inklusive en klurig fast mycket oetisk doktor, vad som mest liknar en välvillig amerikansk religiös guru, en dyster blivande emigrant, och ett giftpiller. Och allt mot en bakgrund av en surmagad byråkrati/diktatur. Handlingen är egentligen inte svår, dock heller inte helt förutsägbar; här och var skymtar en mer allvarlig, eller kanske filosofisk, Kundera, vilket ger det hela ett något större och mer läskande djup. Och slutet är vid eftertanke egentligen, om än att tonen är lättsam, djupt melankoliskt. Inte ett av Kunderas storverk, men ändock långt från förslösad tid.

— T. Lindgren

A Long Way Down

Nick Hornby, 2005, 352 s

Det är nyårsafton och Martin Sharp ska hoppa från ett ökänt självmordstak i London när någon knackar honom på axeln. Det visar sig vara ytterligare en person som ska ta livet av sig. Snart dyker ytterligare två självmordskandidater upp och allas iver för att ta livet av sig tynar; den brukar göra det vid köbildning.

Förutom Martin, före detta frukost-TV-celebritet, numera en arbetslös och familjelös Lolita-missbrukare, är personerna på taket dessa tre: Jess, 18-årig antisocial politikerdotter som alienerar allt och alla hon kommer i närheten av; JJ, amerikansk misslyckad semi-intellektuell rockmusiker som egentligen inte vet varför han vill ta livet av sig och slutligen, Maureen, en helgrå isolerad nucka och panelhöna i övre medelåldern som spenderar all sin tid med att ta hand om sin svårt handikappade son.

Efter det att självmordslusten kommit av sig, ger sig den nybildade ”familjen” ut på en vindlande resa genom Londons nyårsnatt. De kommer så småningom överens om att de ska hålla sig i livet i sex veckor och träffas igen vid nästa stora självmordshögtid, Alla hjärtans dag, för att se om de fortfarande är lika suicidala. Och på den vägen fortsätter det.

Nick Hornby är framförallt komiker och man undrar hur berättelsen om detta dystra gäng ska kunna bli roligt. Han lyckas ibland få till ett leende på läpparna men några gapskratt blir det aldrig tal om. Det Hornby lyckas bra med är karaktäriseringen av de fyra inbördes mycket olika huvudpersonerna. Boken (Fallhöjd på svenska) är skriven i första person, men perspektivet växlar hela tiden mellan de fyra personerna och det är här Hornby trollar fram sin subtila humor. De tänker och uttrycker sig som om de kom från skilda världar och Hornby lyckas i deras enskilda berättelser att få fram en kontrasternas komik.

Trots detta blir känslan för hans figurer aldrig mer än halvljummen; det är ingen av den man känner med eller identifierar sig med och efter tag börjar jag önska att boken var lite kortare. Egentligen är det synd, för Hornby är en mycket skicklig karaktärsmålare och det är inte en dålig bok, men någonting saknas för att den ska kunna kallas en riktigt bra bok.

McSweeney’s Quarterly Concern #17

Red. David Eggers, 2005

Tänk dig att du en dag i posten får en knippe skräppost, i huvudsak adresserat till Maria Vasquez i Arlington.

Innehåll:

Ett st. Citizen’s Insertable Swiftness Manifest i kartong, där man deklarerar innehållet i sitt bagage genom att kryssa i rutor som

* DO NOT BE ALARMED BY Flowering plant — not competitive … Marzipan Scissors … Fetus Replica
* YOU MAY TAKE … foreign currency … complimentary shampoos …
* CAN YOU FIND … yellowcake? … stem cell colonies? … looted ceramics? … (if not, keep inspecting! they’re in there!)
* THIS BAG WAS PACKED BY … Me, just now … Me and a stranger … It was just … packed. I got up this morning and it was packed. Don’t ask me how!

Innehavaren av detta CISM har dessutom blivit utsedd till ”exit row deputy” och då fått detta dokument för att förenkla bärandet av förbjudna ting ombord på flygplan, på vissa nöjesparker, vid jättelika evangeliska kyrkomöten, vid biblioteksbesök, och annorstädes. Hmmm.

Dessutom en packe material omslutet av gummisnodd:

1. reklam från Pantalaine, ”provisioners of America’s finest plural clothing”
2. Brev till Maria Vasquez, 4416 North 16 St., Arlington VA
3. Brev från Ribbon, Thacker, Talbot & Roy till Sgt. Maria Vasquez, adress enligt ovan.
4. Yeti Researcher, vol 24, no. 8, August 2005
5. Unfamiliar, Sep 1-15/05. En litterär tidsskrift.
6. Reklam från Tyrolian Harvest ”It’s that time of year, and it only happens when it’s this time of year — not any other time”
7. Kuvert till Sgt. Maria Vasquez, märkt ”Ocampo Klamm Deen Krajewski Nichols Byrne Hueria Ryden Mamet Rojas Scholnik Garcia”

Pantalaine tillverkar till exempel ”the original ‘Shamrocker’ triple jacket”, med plats för tre personer; ”Supersweats”, ett par träningsoverallsbyxor med fyra ärmar fästa vid höger ben för en fempersonersgrupp; en elegant ”extended stripe joint polo” där två polotröjor förenats endast i själva ränderna; och en kamratlig ”all-for-one Lefty” där tre tröjors vänsterärmar går ihop i ett vänskapligt handslag. Priserna är vansinnigt låga dessutom.

Tyrolian Harvest vill hjälpa dig att fira olika högtider, t.ex. Khristoni, med dess särskilda gift baskets. Några dussin varianter, alla med skinka och korv, brödpinnar, ett par doftljus och en kitschig, vit docka med hatt. Alla.

Yeti Researcher är en forskningstidsskrift, The magazine of the Society for Cryptic Hominid Investigations. Artiklarna spänner över ämnen som ”A Brief Bestiary of Chinese Hill Monsters” (du räknar till 15 olika sorter) till ”Uncouth, Ferocious Glee” — Teddy Rosevelt and the Wendigo (presidentens oborstade blodtörst släcks vid åsynen av wendigo); reklamen inuti från tillverkare av kikare och tält verkar autentisk (Meade, MSR, Buck Knives) eller kanske inte (Doc’s Place — Professional Equipment for Serious Cryptozoologists).

Unfamiliar har en serie noveller och prosapoem i sig, blandat med färgbilder på sjukliga inre organ och serier. A Twice-Monthly Magazine of Different Fiction, utgivet av 826 Valencia och 826 NYC.

Kan man öppna breven? Ja. Ribbon, Thacker, Talbot & Roy är en advokatfirma, förstås; innehållet är enligt följebrevet en ”release of rights and liability waiver”, men visar sig vara tre sidor av bilder på (a) röda bilar, (b) fiskar i plastpåse, (c) fiskar i plastpåse i närheten av bilar. I det andra brevet finns ett nigeriabrev från Bangladesh (”In the current account is now resting $47,500,000.00”) med vissa mer ovanliga villkor (”If the following acquirements comply with YOU then all you must do is read the ENCLOSED DOCUMENTS [signing on p.12 the declaration of adoption of Bangladeshi citizenship] and dispatch them to the following address: …”). Medföljande dokument, som du måste läsa för att erhålla pengarna, är en maskinskriven, uppkopierad historia av Peter Ferry. Och det sista kuvertet innehåller en serie mystiska lösa bilder, ex. Hello Kitty Assault Rifle with Bullets (mycket gulligt, för övrigt).

Vad är det som pågår? Vad?

— T. Lindgren

The Vesuvius Club

Mark Gatiss, 2005, 240 s

När professorerna Verdigris och Sash plötsligt försvinner under ett uppdrag i Neapel och Englands sändebud i samma stad, Mr Jocelyn Utterson Poop, samtidigt hittas mördad, så är det hög tid att kalla in Storbritanniens stolthet, en man som jobbar för His Majesty’s Secret Service, nämligen Mr Lucifer Box. Mr Box är en dandy, prydligt pimpinett, men samtidigt en bohemisk konstnär. Han är mycket begåvad och belevad, slank och tjusig, dessutom extremt välekiperad och ingen vet det mer än han själv (”Ah, me!”). Han är också spion, lönnmördare och sodomit.

Hela äventyret utspelar sig runt förra sekelskiftet men parallellerna skall dras till James Bond snarare än till Sherlock Holmes. Med denna koppling kan vi dock lämna Ian Flemings litterära inflytande därhän; den överdrivet utpräglade edvardianska stilen i boken känns snarare som en Oscar Wilde-text som har masserats (massakrerats?) av en odygdig Stephen Fry och en skälmsk Terry Pratchett. Gattis lyckas skickligt efterapa dåtidens idiom och stil, han hittar ett tillspetsat sekelskiftesmanér som i sina bästa stunder resulterar i något mycket träffande och roligt; parodi på högsta nivå.

Lucifer Box konverserar slagfärdigt och rör sig lika vant i Londons fina salonger som i fördolda bordeller och opiumkvartar, där han umgås med ”whey faced poets, frayed-cuffed artists; all the splendid flotsam of bohemian London life.” Liksom i en Bond-film finns här inte en död stund: lönnmord, vilda tvåspännarjakter genom dimhöljda kyrkogårdar, lömska giftgasattacker, panikartade flykter undan kultister, infiltration av underjordiska orgiepalats, och en och annan homoerotisk tête-à-tête som fått både Bond och Oscar Wilde att rodna.

Tyvärr så blir det lite för mycket av det goda. Action-sekvenserna är till en början underhållande, men till slut känns det som om de tar upp alltför mycket värdefullt utrymme som kunde ha fyllts med mer av det Gatiss gör bäst, nämligen underhållande dialog och dråpliga personskildringar. Nu slutar det hela som en blandning av Älskade spion, Scooby Doo och ett halvdant Call of Cthulhu-äventyr. Det så finkänsligt härmade idiomet som förgyller första halvan av boken tappas bort i villervallan. What a pity.

Created in Darkness by Troubled Americans

The Best of McSweeney’s Humor Category

Red: David Eggers, Kevin Shay, Lee Epstein, John Warner, Suzanne Kleid, 2004, 249 s

McSweeney’s Quarterly Concern är ett egensinnigt litterärt magasin, i vars sidor och på vars website man kunnat finna vad våra blivande litterära stjärnor har att säga i ämnet humor. Denna bok samlar ”det bästa” av detta samt en del nytt material. Torr humor, ibland roande, ibland enkelt slagen av Blandaren (en tidning jag läser med nöje, bör sägas). Ojämn men lättläst; de flesta stycken är bara några sidor långa så lidandet blir kort de gånger när publiken stirrar häpet istället för att skratta. Boken avslutas originellt nog med 40 sidor av komiska listor. Höjdpunkterna var följande, låt oss kalla dem demi-sec.

Den som läst en managementbok eller andlöst flämtande tekniktidningsartikel för mycket drar nog på mungiporna åt artikeln med titeln Fire: The Next Sharp Stick? Ska den hittills lyckade stenåldersmanagementkonsultfirman (kan vi kalla det), vars stora idé varit den skarpa pinnen, kunna ta till sig nästa innovation, elden?

ONE: I mean, for me, it’s a real honor to be associated with the Hairy One and to be his Helper. The Hairy One’s a visionary, you know. But he’s, how do I say it? He’s older than the Old One, and as a result, I think that [konsultfirman] Ten Men needs to think about its future and think about how it can stay competitive in changing times.

MAKER: Naturally, I agree.

ONE: When we met by the Sticky Tree, I immediately thought, here’s a guy who’s ahead of the curve. Here’s a guy who maybe can help Ten Men make the transition into That Day Which Isn’t This Day, But Also Isn’t the Day Before or the Day Before.

MAKER: At the Shallow Pond with a Terrible Odor, we call it ”tomorrow”.

ONE: Really? ”Tomorrow”? Very clever. But the point is, we were talking about fire. And it seems to me after we spoke that this could be just the thing to carry Ten Men into ”Tomorrow”.

I Know What You Did Two Moons Ago är en skräckhistoria, som lyckas transplantera i princip alla skräckfilmsklichéer till tiden då endast indianer bebodde nordamerika. Det visar sig till slut (och naturligtvis) att orsaken till seriemorden i indianbyn är att man byggt sin nya begravningsplats på … den gamla indianbegravningsplatsen.

”We must abandon this place and shun it forever more,” [Sighing Lamb] continued. ”For this is not our land. We Indians do not know how to preserve the earth, only destroy it. We need to learn from those who came before us, lest we follow them into oblivion.”

Grizzled Fist smiled softly. ”I think you have given us all something to think about. May I take you out for venison, tubers, and berries sometime?”

No Justice, No Foul beskriver den amerikanska högsta domstolens beslut drivna av basketmatcher. Ganska rolig, men en smula provinsiellt kan en europe tycka. Pluspoäng för de diagram som visar hur domarna spelade.

Min absoluta favorit var dock Unused Audio Commentary by Howard Zinn and Noam Chomsky, Recorded Summer 2002, for The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring DVD (Platinum Series Extended Edition), Part One, som handlar om, ja, just detta. Nog kan ni chomskyläsare där ute hålla med om att det är lite mystiskt att orcherna beskrivs så negativt och visst måste man fråga sig vad som pågår när de s.k. goda hoberna odlar ”pipe-weed” som sedan fraktas ut över hela Midgård av Gandalf. Kort sagt, Sagan om Ringen ställer, som ”Zinn” och ”Chomsky” visar, fler frågor än den besvarar.

CHOMSKY: How do you think these wizards build gigantic towers and mighty fortresses? Where do they get the money? Keep in mind that I do not especially regard anyone, Saruman included, as an agent for progressivism. But obviously the pipe-weed operation that exists is the dominant influence in Middle Earth. It’s not some ludicrous magic ring.

Värt att begrunda, kära läsare, värt att begrunda. Men innan ni gör det, låt mig först avsluta med några av de listor som marmorerar boken.

Rapper or Toiletry?

1. Suave
2. Nice & Smooth
3. Soft & Gentle
4. Shyne
5. All Fresh
6. All Natural
7. Remedy
8. D-Flame
9. Cream Silk
10. Volume
11. Dimension
12. Cool Breeze
13. Smooth Appeal
14. Q-Tip

(Inte helt enkelt; ledning: 6 st. toiletries, 7 st. rappare, 1 st är båda.)

Okej, en absolut sista favoritlista till [red. anm: finns endast i pocketutgåvan]:

Most Common Recurring Dreams of the Cicada

1. Digging and digging to surface, but never emerging.
2. Mating with one’s own mother.
3. Never-ending fall from tree.
4. Stuck in shell in mid-molt.
5. Emerge from ground, only to realize it’s not the right year.
6. Being captured and placed in mayonnaise jar with handful of torn grass, twigs and cup of water.
7. Mandibles loose and/or falling off.
8. and, most common: Not knowing the song.

— T. Lindgren

The Final Solution

A Story of Detection

Michael Chabon, 2004, 144 s

A boy with a parrot on his shoulder was walking along the railway tracks. His gait was dreamy and he swung a daisy as he went. With each step the boy dragged his toes in the rail bed, as if measuring out his journey with careful ruled marks of his shoetops in the gravel. It was midsummer, and there was something about the black hair and pale face of the boy against the green unfurling flag of the downs beyond, the rolling white eye of the daisy, the knobby knees in their short pants, the self-important air of the handsome gray parrot with its savage red tail feather, that charmed the old man as he watched them go by. Charmed him, or aroused his sense — a faculty at one time renowned throughout Europe — of promising anomaly.

Så inleds Michael Chabons kortroman om en stum pojke och en talande papegoja som mest rabblar tyska nummerserier. Pojken anländer vilsen och sliten till en småstad i Sussex sommaren 1944, andra världskriget är på upphällningen. Han tas om hand av några vänliga själar men snart blir papegojan stulen under våldsamma omständigheter. Då träder den gamle mannen, han som betraktar pojken i bokens inledning, in på scenen. Denne gamle man — han kallas aldrig något annat än ”the old man” — är i nittioårsåldern, ganska skröplig och har dragit sig tillbaka till den lugna engelska landsbygden för att odla bin efter ett långt, aktivt och berömt liv i London.

Alla som har läst någon av Sir Arhtur Conan Doyles historier om den störste detektiven genom tiderna identifierar snart, med ett leende på läpparna, ingen mindre än självaste Sherlock Holmes under sin ålders höst. Han fokuserar sin alltmer geriatriska tillvaro på sin biodling men lockas ur sin dvala av mysteriet med papegojan och tar sig an ”fallet”. Chabon är uppvuxen på en diet av Conan Doyle och lyckas insupa sitt porträtt av Holmes med en känsla som ligger mycket nära originalet — fast nu med ålderns krämpor och butterhet — utan att kopiera eller parodiera. Trots att den åldrige Holmes är bokens centrum och det förhållandevis fåtaliga sidantalet så hinner Chabon med att teckna flera fascinerande små personporträtt av de andra bybor som dras in i historien, t o m papegojan får sin beskurna del av karakterisering.

Chabon, som fick Pulitzer-priset för sin eskapistiska roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, har ett avundsvärt flyt i sin text och trots att han ibland staplar bisatser som om de vore ölbackar så tappar aldrig texten sin smidighet. Han använder ett vokabulär som både överraskar och roar men aldrig blir krystat. Hans skicklighet imponerar och det är ett rent nöje att läsa hans prosa. Till exempel, när Holmes ska röka ut bina ur sin äldsta bikupa för att komma åt att skörda honungen:

At last he stood before the ”Old Hive” holding his fuming board and the stoppered bottle of benzaldehyde. The hive gave off an air of doomed contentement, like a city sleeping it off the day after carnival, contemplated from a hilltop by an army of Huns.

Boken är full av dylika pärlor; det enda negativa jag kan komma på att säga om boken är att historien varken är ett Sherlock Holmes-äventyr eller en heimatroman, utan en underlig blandning av de två, någonting mitt emellen, vilket kanske bidrar till ett slut som inte riktigt lever upp till resten av boken. Detta förtar dock inte det mycket positiva helhetsintrycket: jag rusade genast ut och köpte resten av Chabons böcker; är de tillnärmelsevis lika välskrivna och underhållande som The Final Solution har jag mycket nöje framför mig.

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Mark Haddon, 2003, 224 s

Jag skriver denna recensionen några månader efter det att jag läst boken, så den blir kort.

Den här boken var en mycket positiv överraskning. Den hade legat och dammat i den ständigt växande att-läsa-högen på sängbordet i över ett års tid innan den till slut blev läst. Boken är inte tjock; två kvällar räckte.

Boken är på ytan ett hundmordsmysterium, men handlar egentligen om den autistiske, matematiskt begåvade, 15-åringen Christopher John Francis Boone. Under en nattpromenad finner han sin grannes hund mördad med en trädgårdsgaffel och resten av historien handlar, åtminstone på ytan, om Boones detektivarbete.

Boken är skriven ur Boones synvinkel, dvs vad man kan kalla ”i första Asperger-person”. Allting är enkelt och ordagrant och metaforer används aldrig i boken, det finns inga metaforer i den autistiska världen. Boone tar ofta till matematiska och logiska pussel för att fly den förvirrande verkligheten när så behövs. Dessa pussel och problem finns noggrant beskrivna i text och bild och lyckas väl med att visa på när logik kan vara överlägsen intuition.

Boken är mycket rolig och blir aldrig sentimental trots det ibland tragiska ämnet. Haddon skriver dessutom på ett mycket klart och okomplicerat sätt som passar historien som handen i handsken.

Slutbetyg: en av de bästa böcker jag läst på länge.

Svålhålet

Mikael Niemi, 2004, 224 s

Populärmusik från Vittula är i min mening en av de roligaste svenska böcker som skrivits de senaste decennierna. De tornedalska tonåringarnas uppväxt i den kalla glesbygden, deras vedermödor och ritualer skildrades med liv och en plågsamt träffande humor av en författare som helt klart har suttit på första parkett och sett hela showen live.

Förväntningarna på Svålhålet var därför stora. Visst blev jag lite tveksam när jag hörde att den bestod av korta episoder från ett liv som rymdvagabond, långt ifrån Tornedalen, men Vittula var så pass övertygande att jag inte lät mig nedslås.

Jag borde ha gett efter för min maggropskänsla: Svålhålet är inte en bra bok. Den börjar inte bra; jag undrar om jag ska skratta åt att asteroiden heter ”Runkstrumpan”? Jag fortsätter läsa, hela tiden ivrigt vändandes sida, för på nästa sida måste den väl ändå börja bli rolig? Ivrigheten avtar och sidvändandets syfte övergår snart till att nå sista sidan så fort som möjligt. Boken blir aldrig rolig. Jo, jag drar faktiskt en millimeter på smilbanden i den näst sista berättelsen, ”0,002”, som beskriver människans första (patetiska) möte med utomjordingar. Den första frasen som utbyts mellan civilisationerna är ”Det finns senap i bilen”, på finska. Den historien är faktiskt ganska rolig; det visar sig att människan rankas strax efter fistelmaskarna rent samhällsmässigt.

Det är synd att boken inte är rolig, för Niemi kan skriva. Språket är flytande och finurligt, han lyckas hitta nya och fräscha formuleringar i svenskan. Men, några roliga ord och ett antal scener som ligger farligt nära The Hitch-Hikers Guide to the Galaxy räcker inte långt (Värdshuset Svålhålet tycks t ex vara baserat på en viss Restaurant at the End of the Universe). Ibland tas dessutom desparata grepp till, bl a ren kiss-och-bajs-humor.

En hel del lovvärda ämnen avhandlas, kosmologi, vagabondsamhällen, filosofi, internets framtida utveckling, androider, partikelfysik, religion, etc., men det blir ju aldrig kul så vad hjälper det. När det är som bäst så ligger det på gränsen till roligt, som i ovan nämnda ”0,002”, men Niemi orkar inte riktigt över gränsen, till ko(s)miska höjder. Och nästan roligt är inte mycket värt.

Tjuvarnas marknad

Jan Guillou, 2004, 390 s

Jag har inte läst Jan Guillou sen Hamilton-böckerna och jag kom bara igenom hälften av dem eftersom de gradvis blev sämre och sämre. Jag skippade följaktligen Arn-serien men beslutade jag ge honom en chans igen, bl a därför att berättelsen i Ondskan, vars filmatisering jag nyligen såg, visar att han kan skriva bra historier när han är engagerad i ämnet.

I Tjuvarnas Marknad slaktas direktörer, huvudsakligen i försäkringsbranschen, grundligt. Vi får följa med in i deras Strandvägsvåningar, ”inredda som hotell-lobbys”, följa med på deras jaktturer, ofta med i förväg arrangerad jaktlycka och på inneklubbarna runt Stureplan där sönerna ”som dragit fläskkotletter genom håret”, sveper mäklarbrickor nätterna ut. Här betalas födelsedagspresenter i miljonklassen med försäkringsbolagets pengar och attraktiva hyresrätter, som snabbt omvandlas till lågprisbostadsrätter, delas ut till barnen så fort som kärringarna som redan bor där har körts ut. I stort sett är de alla svin.

Det är lustigt hur enkelt det är identifiera den verklige förlagan till bokens ärkeskurk, en tolvtaggardirektör med en karriär i Astra, Ericsson och Försäkringsbolaget. Denna direktör kan knappast föreställa någon annan än Lars Ramqvist. Jag antar att det eventuella ärekränkningsmålet inte känns så hotfullt som det borde. Guillou sa i en intervju: ”Jag skulle vilja se Lars Ramqvist säga om skurken: ‘Det där ser väl alla att det är jag!'” Nä, inte så troligt kanske. Det är inte heller svårt att identifiera resten av ledningen för det ökända Försäkringsbolaget; de bor, heter och semestrar som deras verkliga förebilder.

Det levereras inte bara vänsterkrokar mot näringslivets svarta får. Sossarna får sig också en del kängor: Svensson som kaklar om i badrummet får den redan höga fastighetsskatten höjd, medan godsherren som köper tusentals hektar ekskog och bygger nya koppartorn på sitt slott kan göra detta avdragsgillt, fritt från fastighetsskatt och utan att ta upp något som förmögenhet. Han lyckas verkligen få systemet att se perverst ut. Han uppmärksammar också diskussionstabut runt det faktum att ett att av världens medicinskt friskaste folk är det mest sjukskrivna.

Språket i Tjuvarnas Marknad är ibland mycket drygt och klumpigt. Mängder av ”nämligen”, ”uppenbarligen”, ”emellertid” och ”sannolikt inte” tynger ned meningarna, som dessutom ofta avslutas med ett ”oklart varför.” Boken är därför bitvis lika litterärt upplyftande som ett förundersökningsprotokoll. (Hoppsan, själv använde jag visst den byråkratiska glosan ”följaktligen” i första stycket av denna recension.)

Detta är en satir, med lättidentifierade offer, och den är ibland ganska rolig. Helhetsintrycket dras ned av den svartvita världen. I Guillous böcker är det ofta människor som har likheter med författaren själv som är hjältarna (i och för sig inget unikt med detta, han syndar åtminstone inte lika illa som Liza Marklund när det gäller självgodhet). Det finns tre sorters goda människor i denna bok: journalister i statlig tjänst, kvinnliga poliser och bildade pensionerade legionärsoldater som kan sina viner. Resten är mer eller mindre ondskefulla eller åtminstone moraliskt tveksamma varelser. Detta blir i längden tröttsamt.

Slutomdömet blir att för den som står ut med den guillouska prosan är detta underhållande och bitande satir, något som vi inte är alltför bortskämda med i Sverige.