Luftslottet som sprängdes

Stieg Larsson, 2007, 704 s

Luftslottet som sprängdes är den tredje och sista delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Boken tar vid precis där den förra boken, Flickan som lekte med elden, slutade och Lisbeth Salander förs halvdöd till sjukhuset efter sin kamp med diverse monstruösa fiender. Tyvärr så innebär detta att Salander, den mest underhållande karaktären i dessa böcker, ligger mer eller mindre overksam i en sjukhussäng under en stor del av boken, och det blir istället Kalle Jävla Blomqvist som får ta på sig huvudrollen denna gång.

Den lede fi består nu av hemliga poliser — inte SÄPO, ännu hemligare poliser — och Blomqvist får använda all sin intuition och journalistiska skicklighet till det yppersta för att klara livhanken och knäcka mysteriet. Här fungerar historien bra. En sak som dock börjar kännas gammal är att ingen kvinna (i denna bok representerade av amasoner från polishuset på Kungsholmen) tycks kunna undgå att hamna i Blomqvists vindsvåning med tillhörande säng. Jag märker också att jag saknar fenomenet Salander, som trots allt är denna bokseries största behållning.

Det känns som om Norstedts inte vågat peta i Larssons bok; kanske är postumt redigerande inte praxis? Boken skulle ha mått bra av att en modig redaktör tagit Larsson i örat och bett honom förkorta, klippa och skära lite här och där i boken. Denna gång känns flera av de 700 sidorna lite slarviga, övertydliga och onödiga. Jag hade bitvis tråkigt när jag läste Luftslottet, vilket aldrig hände i de två tidigare romanerna. Det är ändå synd att det inte blir fler böcker i serien; jag hade med nöje följt (en mer välredigerad) fortsättning på äventyren med en återställd Salander i huvudrollen.

Nåja, det var kul så länge det varade.

Flickan som lekte med elden

Stieg Larsson, 2006, 632 s

Detta är den andra tegelstenen i Stieg Larssons postumt utgivna serie om journalisten Mikael Blomqvist, hans redaktion på tidningen Millennium, och det osannolika fenomenet Lisbeth Salander. Efter förra bokens relativt näpna Miss Marple-mysterium — om man bortser från massmördarens köttgrottekällare — kastas vi här in i trafficking, MC-gäng och halvsekelgamla kalla-krigs-intriger. (Läs för allt i världen inte bokbaksidan! Den avslöjar överraskningar som bör upptäckas under historiens gång. Klantigt av förlaget Norstedts.)

Den missanpassade men genialiska Lisbeth Salander får stå i rampljuset den här gången, vilket passar mig alldeles utmärkt eftersom hon är den helt klart mest intressanta av de två huvudpersonerna. Vi får lära oss mycket mer om Salanders mystiska bakgrund och tragiska uppväxt medan Blomqvist förblir en ganska tråkig figur i förgrunden.

Salander växer i denna bok till att mest likna en superhjältinna, ”Den (Aspergska) Osynliga Hämnaren”, när hon både räddar folk ur orkaner, tar sig an motorcykelgäng med ena handen bakbunden och är allvetande om allt och alla med sina nästan övermänskliga hacker-kunskaper. Som grädde på moset knäcker hon en av matematikens största gåtor, Fermats sista sats, lite så där i förbifarten, när hon rekognoserar i terrängen utanför en gömma fylld med slemma skurkar. Det här kan låta lätt parodiskt och inte särskilt trovärdigt; det är det inte heller, men det är mycket underhållande. Larsson är tack och lov inte ute efter att realistiskt skildra grått polisarbete, sådana författare har vi så att det räcker och blir över av i Sverige. Larsson har kul när han skriver och läsaren har kul när han läser.

Handlingen är ibland så osannolik att karaktärerna emellanåt bara står och gapar åt det som händer — inklusive en paff Paolo Roberto som helt plötsligt kastas in i handlingen. Bland fienderna finns bland annat ett genetiskt underverk som får Bond-filmernas ståltandade Jaws att blekna. När jag tänker efter så påminner Salander en hel del om Mark Burnells nya kvinnliga Bond, Stephanie Patrick, eller till och med om originalet, Nikita, med den skillnaden att Salander inte har någon mäktig hemlig organisation bakom sig; hon är extremt ensam. Allt är dock inte fantasterier, Larsson hinner med en del gammal hederlig samhällskritik också. Säkerhetspolisen, psykvården och kvällspressen (alltid ett tacksamt ämne) får alla sin beskärda del.

Larssons böcker har sålt bra och den här hamnade genast på bästsäljarlistorna. Det känns skönt att denna jämförelsevis välskrivna, nyskapande, underhållande och fantasifulla serie kan konkurrera med skräp som Liza Marklunds senaste alster, Nobels testamente. Jag har fascinerat läst sommarföljetongen av denna bok som just nu går i DN. Att en sådan uselt skriven roman – den är ibland parodiskt amatörmässig — toppar listorna måste få mången kritiker att slita sitt hår, medan de lojalt biter ihop och recenserar så snällt samvetet tillåter. En recensent på DN beskrev nyligen hur hon fått lov att definiera om sina kvalitetsbegrepp efter Marklunds framgångar. Men Flickan som lekte med elden är alltså väl värd sin plats i solen.

Stieg Larsson skrev deckare, eller thrillers, eller vilket fack man nu ska stoppa in hans böcker i, som idag fräschar upp och förnyar den svenska underhållningslitteraturen. En tredje och sista del (den måste väl ta itu med nynazismen som var Larssons specialitet?) ligger i Norstedts gömmor, färdig att ges ut nästa år får man förmoda. Jag kommer att sträckläsa den med. Jag sörjer hans för tidiga bortgång ännu en gång.

Män som hatar kvinnor

Stieg Larsson, 2005, 567 s

Ännu en svensk deckare? Behövs det? Egentligen inte, men när det är en så udda fågel som Män som hatar kvinnor så kan den få passera. Författaren Stieg Larsson var journalist och chefredaktör för tidningen Expo och boken gavs ut postumt; han avled plötsligt endast 50 år gammal. Manuskriptet lämnades in tillsammans med två andra kriminalromaner, så det kommer fler postuma verk från Larsson.

När man använder termen deckare om denna bok så är det i betydelsen kriminalgåta snarare än polisroman, det finns nämligen inte en enda polis i sikte i denna bok (jo, en, men han är pensionerad). Huvudpersonen Mikael Blomqvist är, i likhet med författaren, journalist och ansvarig utgivare på tidningen Millennium. Mitt under en kris i sin karriär – han är dömd till ett kort fängelsestraff för förtal mot en ondskefull finansmagnat – så får han ett ovanligt uppdrag: den gamle industrimannen Henrik Vanger vill ha sin släktkrönika skriven innan han dör, och Blomqvist får bra betalt om han kommer upp till familjens norrländska bygder och ägnar ett år åt krönikan. Hela uppdraget visar sig dock vara en täckmantel för det egentliga uppdraget, att slutligen lösa fallet med Vangers försvunna brorsdotter Harriet Vanger, något som är allt annat än enkelt eftersom hon försvann sommaren 1966.

Larsson lyckas få till något så ovanligt som ett modernt låsta-rummet-mysterium, en typ av deckare som hade sin storhetstid under Sherlock Holmes och Poirots dagar. Harriet Vanger försvann under en släktträff på den lille ön Hedeby, som samma dag blivit helt isolerad på grund av en allvarlig olycka på öns enda bro. Det finns alltså en finit mängd misstänkta, de flesta medlemmar av den brokiga familjen Vanger. Blomqvist får med hjälp av gamla polisprotokoll, fotografier och intervjuer försöka lösa det 40-åriga försvinnandet.

Till sin hjälp får han så småningom Lisbeth Salander, 20-nånting, briljant hacker och säkerhetskonsult, men också socialt dysfunktionell, med en Aspergersk borderline-personlighet; hon är till och med omyndigförklarad. Denna typ av glorifierade punk-hacker är numera så pass vanlig i TV-serier och filmer att man fruktar att Salander skall reduceras till en kliché, men hennes halvstörda och förvridna personlighet gör henne så udda och totalt oförutsägbar att man aldrig vet vad som ska hända när hon träder in på scenen. Pluspoäng till Larsson för karaktären Lisbeth Salander. Minuspoäng för att datorn iBook nämns så ofta så man funderar på om det är produktplacering.

Förutom det gamla försvinnandet tar Blomqvist också itu med sitt förtalsmål, en historia som ligger mer åt Guillous håll, och ibland glider Larsson också in i en guillousk dialekt.
Trots att Blomqvist/Larsson försäkrar att de inte sysslar med vänsterismer så spottas ordet kapitalist ut på samma sätt som räknenisse och finansvalp, vilka måste sorteras in i kategorin skällsord. Ekonomijournalister hånas genomgående, men det gäller endast de svenska journalisterna, han har stor respekt för medarbetarna på The Economist och Financial Times. Boken lider också av en gnutta politisk korrekthet, men inte så mycket så det stör – även om citerandet av statistik från könsmaktsordningsprofessor Eva Lundgren förmodligen inte är något snilledrag i dagens läge (fast å andra sidan, denna statistik kanske är i sitt rätta element i en roman).

Harriet Vangers försvinnande är det intressantaste och mest välskrivna fallet av de två fall som ryms i boken; förtalsmålet är sådant vi redan sett massor av i den svenska deckarfloran och verkar skrivet lite mer på autopilot. Boken är spännande och snabbläst. En del parenteser och utvikningar förlänger boken, men de utgör förmodligen bakgrund för framtida äventyr med de två huvudpersonerna.

Om de nu återkommer? Det vet jag inget om, men den delvis oavslutade berättelsen antyder att en fortsättning inte är helt osannolik. Slutbetyget blir ändå gott och det är nästan synd att man redan nu vet att det inte kommer att bli fler än tre romaner av Stieg Larsson.