Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Sommarböcker

Nom.se har legat i dvala i alltför många månader. Jag känner att jag måste skriva något, hur kort det än blir, innan jag glömmer bort vad jag läst i år. Här kommer intrycken från några av sommarens böcker.

Skumtimmen

Johan Theorin, 2007, 399 s

En sexårig pojke försvinner spårlöst en höst på Öland 1972. Handlingen utspelar sig tjugo år senare, under nittiotalet, men historien innehåller trådar som sträcker sig ända tillbaka tillbaka till andra världskriget. Miljöerna är mycket väl tecknade, stämningsfulla och detaljerade (det hjälper kanske att jag läser boken på ett regnigt och mulet Öland). Prosan är kortfattad men inte torr, varken för mycket eller för lite. Theorin lyckas på ett trovärdigt sätt beskriva hur reumatiska gamlingar knäcker den tjugoårig gåtan. Om jag ska jämföra med någon annan deckarförfattare så ligger han närmast Karin Fossum, och det är ett gott betyg för denna debut.

Faller fritt som i en dröm

Leif GW Persson, 2007, 552 s

Detta är den tredje och avslutande delen i Perssons löst sammanhängande trilogi om Palmemordet. Boken bygger på lika delar fakta och lika delar spekulation, men det är en mycket välinformerad spekulation. Persson har verkligen grävt ner sig i Palmemordet — de första hundra sidorna är i stort sett en redogörelse för var utredningen står (och stampar) i dag — och han är helt övertygad om att det inte var Christer Petersson som sköt Palme. Perssons vanliga figurer dyker upp: Holt, Larsson, Jarnebring (i periferin) och den vedervärdige, men underhållande, kommisarie Bäckström. Han använder också karaktären ”den särskilt sakkunnige” för att illusterera hur vårt parlaments Richelieu utövar en helt inofficiell makt bakom kulisserna. Boken ger en underhållande insikt i svenska samhälssapparaten och polisvärlden, och Persson uppvisar en tacksam självdistans till både sig själv och Guillou (som gästspelar i boken). Rekommenderas.

Ebbe Carlsson – Mannen som blev en affär

Anders Isaksson, 2007, 255 s

Detta är svensk politisk historia från 70-talet fram till 90-talet. Ebbe Carlsson-affären står naturligtvis i centrum, men även bordellhärvan, Palmemordet och IB-affären figurerar flitigt. Ebbe Carlsson var en skicklig imposteur som kunde komma och gå som han ville bland statsministrar, justitieminstrar och polischefer. Han hade dessutom förmågan manipulera dem till att utföra diverse dåd av ministerstyre och annat tveksamt maktutövande. Slutet på historien är välbekant: Ebbe drar så småningom med sig en justitieminister, rikspolischefen och SÄPO-chefen i sitt fall. Statminister Ingvar Carlsson klara sig undan med blotta förskräckelsen.

Det är slående hur symbiost parti och stat blivit efter ett halvt sekel av socialdemokratiskt regerande. Ledande personer inom SSU handplockades till att göra värnplikt inom den åsiktregistrerande hemliga organisationen IB. Att skaffa partibok blev mer eller mindre obligatoriskt om man ville göra karriär inom stasförvaltningen. Isaksson ger ingen bred historieteckning utan förutsätter att man känner till bakgrunden, dvs svensk inrikespolitik under 70- och 80-talen. Boken är läsvärd nutidshistoria; ska jag hitta något att kritisera så är det avsaknaden av bilder på det myller av personer som passerar i révy. In med några tjog personporträtt så blir boken än bättre.

En helt annan historia

Håkan Nesser, 2007, 588 s

Detta är den andra delen i Nessers nya deckarserie om kommisarie Gunnar Barbarotti. Under sin sommarsemester på Gotland får Barbarotti ett brev som påstår att ett mord snart kommer att ske, och så blir också fallet. Semestern får avbrytas och jakten efter den brevskrivande mördaren sätter fart. Orsaken till morden tycks finnas i en semesterresa till Bretagne fem år tillbaka i tiden och vi får följa den anonyma mördarens dagbok från denna resa, alternerande med mordjakten som utspelar sig i nutid. Detta upplägg låter ju ganska klichéartat, men det blir faktiskt inte så illa.

Dels för att Nesser som vanligt skriver mycket bra. Han är en av de klarast lysande författarna i den ofta ganska mediokra skara som skriver de svenska deckarna. Barbarottis personteckning fördjupas också avsevärt i denna bok, så pass mycket att jag faktiskt blir lite otålig när hans själsliv tar för mycket plats från deckarmaterialet.

Dels för att gåtans lösning inte alls är så uppenbar som först kan tyckas. Nesser lånar ogenerat några av Agatha Christies allra bästa och mest komplicerade upplägg. Mer än så kan man inte säga utan att förta spänningen, för Nesser lyckas som vanligt få till några riktigt spännande passager och boken känns trots sina nästan 600 sidor inte för lång. Barbarotti-serien började bra, men detta är bättre. Jag hoppas att Nesser kan hålla denna kvalité levande i de två kvarvarande av de fyra planerade böckerna i serien.

Efterskalv

Arne Dahl, 2006, 395 s

”Terrorismen har kommit till Sverige. Det är i alla fall så det verkar när en tunnelbanevagn sprängs i Stockholm och människor dör. Det blir ett pådrag som inte liknar någonting annat i landets historia.”

Det är vad baksidetexten utlovar, men förvänta dig ingen terrorist-thriller; Arne Dahls (dvs Jan Arnalds) nionde bok i serien om A-gruppen är egentligen ytterligare en av hans pusseldeckare. Det enorma ”pådraget” ser vi inte mycket av i boken, men desto mer mer av A-gruppens medlemmar som lägger sina pannor i djupa Sherlock-veck och börjar pussla med de många när-, vad-, hur- och varför-frågor som omger offren i tunnelbanevagn Carl Jonas (Den heter så, alla Stockholms tunnelbanevagnar är namngivna. Alltid lär man sig något nytt i en Arne Dahl-deckare). De illa tilltygade liken gås igenom med lupp och pincett och situationen i tunnelbanevagnen rekonstrueras i sådan detalj — och över så många boksidor — att man börjar tråna efter informativa illustrationer och kartor som kan hjälpa en förvirrad läsare. Varför tycks dylika hjälpmedel vara bannlysta från moderna deckare?

Som vanligt är inget vad det ser ut att vara och allt är bra mycket mer komplext än det simpla terroristdåd som först ligger för handen. Det är som sig bör, så har det vara i hela serien av böcker. Men denna bok är trots sin dramatiska ansats mindre engagerande och mer splittrad än de senaste böckerna. En orsak kan vara det stor antalet huvudpersoner. Dahl har inte nöjt sig med att behålla den redan ganska välfyllda A-gruppen från den förra boken, Mörkertal. Han har förstorat den ytterligare genom att återuppliva en del gamla karaktärer från tidigare böcker. De poliser och tillika huvudpersoner vi följer i boken är Kerstin Holm, Jan-Olov Hultin, Arto Söderstedt, Viggo Norlander, Sara Svenhagen, Lena Lindberg, Gunnar Nyberg, Jorge Chavez, Jon Anderson och Paul Hjelm. Detta är inte Krig och fred och det blir helt enkelt för många kockar för att soppan skall bli tillfredsställande.

The Oxford Murders

Guillermo Martinez, 2005, 197 s

Det här är inte en kriminalroman utan en renlärig och mycket logiskt lagd pusseldeckare (som heter Morden i Oxford på svenska). En ung argentinsk matematikdoktorand – författaren är som av en händelse också en matematiker från Argentina — anländer till Oxford och vips så är hans hyresvärd mördad. Snart kopplas fler mord ihop, en serie kryptiska symboler hittas i anknytning till mordplatserna, och seriemördarjakten är igång, allt i en autentisk Oxford-miljö.

Jakt är egentligen fel ord för det hela sker på ett mycket makligt, professorsmässigt och akademiskt sätt. I själva verket blir teorier runt matematiska serier, Gödels ofullständighetsteorem, Wittgensteins filosofi och Fermats sista sats snabbt viktigare än eventuella tekniska ledtrådar runt morden. Här finns en rejäl dos filosoferande runt matematik och det perfekta brottet, men i slutändan har de många matematiska resonemangen ganska liten bäring på själva brottet. Inte för att det skadar boken; perifera, men intressanta diskussioner av denna typ hör hemma i en pusseldeckare.

Hela mysteriet är inte längre än att det kan avslutas under en lång eftermiddag i hängmattan. Boken är egentligen en bagatell, en liten kanapé. Du blir serverad ett lagom listigt pussel och du tror du vet vem som är mördaren, men du har naturligtvis fel.

Flickan som lekte med elden

Stieg Larsson, 2006, 632 s

Detta är den andra tegelstenen i Stieg Larssons postumt utgivna serie om journalisten Mikael Blomqvist, hans redaktion på tidningen Millennium, och det osannolika fenomenet Lisbeth Salander. Efter förra bokens relativt näpna Miss Marple-mysterium — om man bortser från massmördarens köttgrottekällare — kastas vi här in i trafficking, MC-gäng och halvsekelgamla kalla-krigs-intriger. (Läs för allt i världen inte bokbaksidan! Den avslöjar överraskningar som bör upptäckas under historiens gång. Klantigt av förlaget Norstedts.)

Den missanpassade men genialiska Lisbeth Salander får stå i rampljuset den här gången, vilket passar mig alldeles utmärkt eftersom hon är den helt klart mest intressanta av de två huvudpersonerna. Vi får lära oss mycket mer om Salanders mystiska bakgrund och tragiska uppväxt medan Blomqvist förblir en ganska tråkig figur i förgrunden.

Salander växer i denna bok till att mest likna en superhjältinna, ”Den (Aspergska) Osynliga Hämnaren”, när hon både räddar folk ur orkaner, tar sig an motorcykelgäng med ena handen bakbunden och är allvetande om allt och alla med sina nästan övermänskliga hacker-kunskaper. Som grädde på moset knäcker hon en av matematikens största gåtor, Fermats sista sats, lite så där i förbifarten, när hon rekognoserar i terrängen utanför en gömma fylld med slemma skurkar. Det här kan låta lätt parodiskt och inte särskilt trovärdigt; det är det inte heller, men det är mycket underhållande. Larsson är tack och lov inte ute efter att realistiskt skildra grått polisarbete, sådana författare har vi så att det räcker och blir över av i Sverige. Larsson har kul när han skriver och läsaren har kul när han läser.

Handlingen är ibland så osannolik att karaktärerna emellanåt bara står och gapar åt det som händer — inklusive en paff Paolo Roberto som helt plötsligt kastas in i handlingen. Bland fienderna finns bland annat ett genetiskt underverk som får Bond-filmernas ståltandade Jaws att blekna. När jag tänker efter så påminner Salander en hel del om Mark Burnells nya kvinnliga Bond, Stephanie Patrick, eller till och med om originalet, Nikita, med den skillnaden att Salander inte har någon mäktig hemlig organisation bakom sig; hon är extremt ensam. Allt är dock inte fantasterier, Larsson hinner med en del gammal hederlig samhällskritik också. Säkerhetspolisen, psykvården och kvällspressen (alltid ett tacksamt ämne) får alla sin beskärda del.

Larssons böcker har sålt bra och den här hamnade genast på bästsäljarlistorna. Det känns skönt att denna jämförelsevis välskrivna, nyskapande, underhållande och fantasifulla serie kan konkurrera med skräp som Liza Marklunds senaste alster, Nobels testamente. Jag har fascinerat läst sommarföljetongen av denna bok som just nu går i DN. Att en sådan uselt skriven roman – den är ibland parodiskt amatörmässig — toppar listorna måste få mången kritiker att slita sitt hår, medan de lojalt biter ihop och recenserar så snällt samvetet tillåter. En recensent på DN beskrev nyligen hur hon fått lov att definiera om sina kvalitetsbegrepp efter Marklunds framgångar. Men Flickan som lekte med elden är alltså väl värd sin plats i solen.

Stieg Larsson skrev deckare, eller thrillers, eller vilket fack man nu ska stoppa in hans böcker i, som idag fräschar upp och förnyar den svenska underhållningslitteraturen. En tredje och sista del (den måste väl ta itu med nynazismen som var Larssons specialitet?) ligger i Norstedts gömmor, färdig att ges ut nästa år får man förmoda. Jag kommer att sträckläsa den med. Jag sörjer hans för tidiga bortgång ännu en gång.

The Delicate Storm

Giles Blunt, 2003, 449 s

The Delicate Storm (En stilla storm) är Blunts andra bok om kriminalarna John Cardinal och Lisa Delorme i det kalla kanadensiska Algonquin Bay. Det brott de utreder denna gång börjar med det makabra fyndet av resterna av en man som slukats av en björn men slingrar sig vidare in i kanadensisk-fransk separatism och terrorism. Det mesta är sig likt sedan första boken: bister vinter råder, t.o.m. mer vinter än förra gången då en ovanlig isstorm sätter scenen för detta mord. Privata komplikationer är att Cardinals 83-årige far sjunger på sista versen och att en del gamla försyndelser från Cardinals inte helt snövita förflutna kommer tillbaka och spökar.

Dramat utspelar sig i en grå miljö, en miljö som smittar av sig på handlingen som också ganska jämngrå. Boken är habilt skriven, varken högt eller lågt, men den är också ganska förutsägbar. Det känns lite som om ett vanligt deckarrecept ur ABC för dystra deckarförfattare har använts. Boken är inte dålig; den får tiden att gå, men den står sig inte vid sidan av hans förra bok, Forty Words for Sorrow, som var strået vassare. Bättre lycka med nästa bok, Black Fly Season (som heter Schamanen på svenska av någon anledning).

Människa utan hund

Håkan Nesser, 2006, 525 s

Gunnar Barbarotti är det namn som van Veeterens efterträdare begåvats med. I Nessers nya deckarserie är det fiktiva samhället Maardam borta, ersatt med ett halvfiktivt småstadssverige — boken utspelar sig i det påhittade Kymlinge, men Stockholm ligger där det ska — och van Veeterens grupp av kompetenta kollegor lyser med sin frånvaro; Barbarotti jobbar mer eller mindre ensam.

Det dröjer drygt 180 sidor innan kriminalinspektör Barbarotti träder in på scenen. Innan dess spelar Nesser upp ett familjedrama av rent norénska mått. Klanen Hermansson ska till att fira en dubbel födelsedag på totalt 105 år. Familjeöverhuvudet, en pensionerad grundskoleakademiker, och favoritdottern, den ordentliga läkaren, fyller 65 respektive 40 på samma dag. Hela familjen — förutom födelsedagsbarnen finns där mormor, den yngre dottern, den misslyckade sonen, två svärsöner, och en skara barnbarn i de övre tonåren — är samlad i morföräldrarnas hem i småstaden för första gången på flera år. Kalaset blir inte så muntert som planerat.

Morfar försöker hålla stämningen på topp, trots att alla är medvetna om det totala förnedring som familjens svarta får, sonen, har utsatts för i sexdokusåpan ”Fångarna på Koh Fuk.” Föräldrarna tvingas förmodligen flytta från Kymlinge till spanska solkusten för att undfly grannarnas hån. Under ytan finns dessutom flera andra förträngda konflikter, misslyckade liv, felaktiga val som ångrats och ältats i decennier. Denna ”Norén-pjäs”, som är den bästa delen av boken, slutar med ond bråd död och Barbarotti kallas in.

Barbarotti är inte en socialt lika misslyckad figur som sin likar i andra deckarserier; han är frånskild men det är i stort sett den enda kriminalklichén han dras med. Man får inte alls samma grepp om Barbarotti som man fick om van Veeteren, men det kan ju bero på att vi fått lära känna van Veeteren genom tio böcker mot Barbarottis hittills enda. Nåja, Nesser är tillbaka i samma deckarform som förr, jag sträckläste boken och det blir bitvis riktigt spännande. Fyra böcker med Barbarotti är utlovade och jag ser fram emot resten av dem.

The Kalahari Typing School for Men

Alexander McCall Smith, 2002, 210 s

Så var det dags för den fjärde boken i serien om The No.1 Ladies’ Detective Agency, The Kalahari Typing School for Men (Kalaharis skrivmaskinsskola för män). Denna gång handlar det mest om Mma Makutsi, som inte bara är Assistant Detective hos Mma Ramotswe och Assistant Manager åt Mr J.L.B. Matekoni på Tlokweng Road Speedy Motors, hon ger sig dessutom på att starta den skrivmaskinsskola som förekommer i bokens titel och möter både personliga framgångar som motgångar. Mma Ramotse detekterar som vanligt och här finns både otrohetsmisstankar och försvunna personer.

Det mesta är sig likt i Alexander McCall Smiths Botswana, även om status quo i denna bok hotas av att ytterligare en detektivbyrå slår upp sina portar i Gaborone. Den som gillat de föregående tre böckerna har säkert inget emot denna heller, men för första gången får man en vag känsla av att detta är en transportsträcka till nästa bok och ibland är det nästan så att man saknar lite gammal hederlig cynism bland all godhet och godtrogenhet.

Knots & Crosses

Ian Rankin, 1987, 226 s

När Ian Rankin skrev Knots & Crosses hade han inte en tanke på att det var en deckare han skrev. Än mindre hade han tänkt sig att det skulle bli den första boken i en lång serie om John Rebus: den 17:e boken kommer i ut år. Han tänkte faktiskt ta livet av sin hjälte redan i denna första bok, men idag är han nog nöjd med att han lät Rebus leva. Utan honom hade Rankin säkerligen inte haft råd att bo på Edinburghs gräddhylla; hans närmsta grannar är de megasäljande författarstjärnorna Alexander McCall Smith och J.K. Rowling.

Knots & Crosses är nu inte någon typisk deckare utan snarare en thriller med tyngdpunkten på en utförlig beskrivning av karaktären John Rebus och hans förflutna. Även om Rebus bara råkar vara polis är han likafullt en mycket typisk polis, åtminstone om man ser till hur de beskrivits i deckargenren de senaste tjugo åren: han är frånskild, dricker lite för mycket, lyssnar på jazz och är karriärmässigt sett ganska misslyckad. Ett udda inslag är att han är en före detta elitsoldat, brittiska SAS till och med, vilket får konsekvenser både för Rebus psykiska hälsa och för handlingen i boken.

Av denna första bok, den enda jag hittills har läst, är det svårt att se varför Rebus-serien blivit så framgångsrik. Det är ingen dålig bok, men inte heller något exceptionellt; både berättarstil och handling är högst ordinära. På plussidan finns dock Rankins förmåga att få berättelsen att flyta på; han uppehåller sig inte vid några onödiga utvikningar eller longörer, vilket vi åtminstone delvis skall tacka hans osentimentalt textslaktande förläggare för, allt enligt Rankins eget förord (ibland har saxen dock använts alltför flitigt; bokens upplösning känns mycket abrupt och underligt avkortad). Det går alltså fort att läsa boken, och man känner att en till nog skulle kunna slinka ner utan större ansträngning.

Även om denna bok som sagt inte var tänkt som första delen i en serie och trots att den egentligen inte är mycket att hänga i julgranen som en ren deckare, så lägger den framgångsrikt grunden för en deckarserie. Eftersom så mycket utrymme ägnas åt Rebus som person istället för själva deckargåtan hade Rankin redan en ovanligt fyllig bakgrund till sin huvudperson när han sent om sider bestämde sig för att skriva bok nummer två, Hide and Seek, som kom först 1991. Därefter har det rasat på med minst en Rebus-bok om året. Böckerna har sålt i massor och flera har blivit TV-filmer. Rankin lär som sagt vara mycket glad över sitt beslut att låta Rebus överleva denna första bok.

Linda – som i Lindamordet

Leif GW Persson, 2005, 504 s

När Leif GW Persson ännu en gång sätter sina välbekanta stockholmspoliser i arbete så gäller det ett vanligt spaningsmord i Växjö; här finns inga ministermord eller storslagna konspirationer så långt ögat når. När jag säger ”välbekanta” så ska det tas med en nypa salt: Jarnebring förekommer inte alls i denna bok, Anna Holt och Lars Martin Johansson endast sparsamt. En figur som istället har fått träda in i rampljuset efter att ha spelat biroller i tidigare böcker är kommissarie Bäckström.

Att ge kommissarie Bäckström huvudrollen, en av de minst kompetenta och mest osympatiska poliserna på denna planet, är ett smärre genidrag. ”Bäckström var liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint.” All hans energi går åt till att undvika att utföra något faktiskt jobb, att maximera sina traktamenten, att sätta upp allt ätligt, och framförallt drickbart, på digra representationsnotor; ja, han lyckas till och med få sin smutstvätt betald av polisen. Bäckström är patetiskt självsäker på sin egen överlägsna intelligens och kompetens, och han avgudar sin oemotståndliga ”supersalami”. Hans sociala begåvning närs av en önskan att koka lim på i stort sett alla andra människor han kommer i kontakt med, kollegor såväl som bus. Med denna statsanställda katastrof vid rodret blir boken både roligare och intressantare än vad den annars varit.

Persson bjuder på flera andra mindre smickrande personporträtt. Chefen för Rikskrim är iförd ridstövlar, ridpiska, solglasögon och militaristisk fläckfri uniform med fyrradigt släpspänne; eldgaffelrak i ryggen rastar han polisens springare, den ståtliga hingsten Brandklipparen med för ändamålet inköpta höbalar (med tillhörande representationsnota). I boken är namnet på denna polischef Nylander och jag överlåter till läsaren att gissa vilken hög polischef i landet som kan vara verklighetens motsvarighet.

Jakten på den som mördade Linda, en ung kvinnlig polisaspirant, bedrivs ytterst ineffektivt under Bäckströms inkompetenta ledning, men, det ska sägas, med mycket modern teknik. Mördaren har lämnat DNA efter sig och mordutredarna topsar därför allt och alla på insidan av kinden för att hitta den skyldige; topsa, topsa, topsa! Man topsar uppåt tusen Växjöbor och gammal hederlig teknik som tipsuppföljning, vittnesuppgifter och inre spaning hamnar på undantag. Spaningarna går trögt.

Som vanligt så ger Leif GW Perssons insikt i polisväsendets form och funktion, i osminkad skepnad, ett betydande bidrag till behållningen av romanen. En lustig och för boken typisk detalj är beskrivningen av Godsspaningsroteln, eller som den heter utan förskönande omskrivning, polisens hittegodsmagasin, ”denna slutförvaringsplats för ägarlösa cyklar och vilsegågna polissjälar”. Som en ren polisprocessroman är boken detaljrik men inte särskilt spännande, emellanåt blir det lite långrandigt. Stilen liknar ibland författarkollegan Guillou men utan inslag av predikande och med mer humor.

Persson hinner också avsluta med lite funderingar över hur stereotypiskt brott beskrivs, med invanda brottstermer: det heter ”Lindamordet”, ”Kajsamordet” eller ”Petramordet” men aldrig ”Jannemordet”. Däremot uppstår ”Lindamannen” när man väl nosat upp en misstänkt. Polisspråk är sannerligen inte könsneutralt.

Friends, Lovers, Chocolate

Alexander McCall Smith, 2005, 277 s

Alexander McCall Smith är mest känd för sina böcker om Mma Ramotswe, men har under årens lopp skrivit en hel del annat. Han har nyligen tagit upp en annan tråd, om Isabel Dalhousie, en i Edinburgh bosatt filosof och redaktör för Review of Applied Ethics, som på sidan av också löser lågintensiva mysterier som hon råkar stöta på. Första mötet var i The Sunday Philosophy Club, som jag gillade, och nu har uppföljaren kommit, Friends, Lovers, Chocolate. Titeln gör mig betänksam, den föreslår precis den Nalle-Puh-ism som har påpekats i en tidigare recension av McCall Smith’s böcker, och detta är nog en av hans brister som författare. Eftersom den tidigare Dalhousie-boken lyfte sig över sådant var detta ett något oroande järtecken.

Nåväl, även denna bok är otraditionellt byggd, i den mening att mysterierna egentligen inte är så fasligt centrala. Isabel blir intresserad av en man som fått sitt hjärta utbytt och nu vill tacka donatorns familj; denna vill dock vara anonym. Mannen har dessutom börjat se visioner av ett otrevligt mansansikte som han tror är donatorns mördare. Vidskepelse? Spiritualism? Isabel tar sig an problemet med en entusiasm häpnadsväckande för en rationalist. Samtidigt avhandlas ett par andra historier, fortsatta bakgrundstrådar från den tidigare boken som utvecklas vidare. Och Nalle Puh är i stort sett frånvarande.

Visserligen är detta i mångt och mycket en mellanbok, den står sig inte riktigt mot föregångaren, men den har de drag jag gillade i den förra: miljöskildringarna är mycket bra, de känns helt autentiska; personerna är vältecknade; historien lyckas vara intressant utan att ta till pukor och trumpeter; och Isabels filosofiska och moraliska resonemang är läsvärda, och naturligtvis dubbelt så i sammanhanget brott eller påstådda brott. Den som gillade The Sunday Philosophy Club har inget att förlora på att läsa även denna bok.

— T. Lindgren

Män som hatar kvinnor

Stieg Larsson, 2005, 567 s

Ännu en svensk deckare? Behövs det? Egentligen inte, men när det är en så udda fågel som Män som hatar kvinnor så kan den få passera. Författaren Stieg Larsson var journalist och chefredaktör för tidningen Expo och boken gavs ut postumt; han avled plötsligt endast 50 år gammal. Manuskriptet lämnades in tillsammans med två andra kriminalromaner, så det kommer fler postuma verk från Larsson.

När man använder termen deckare om denna bok så är det i betydelsen kriminalgåta snarare än polisroman, det finns nämligen inte en enda polis i sikte i denna bok (jo, en, men han är pensionerad). Huvudpersonen Mikael Blomqvist är, i likhet med författaren, journalist och ansvarig utgivare på tidningen Millennium. Mitt under en kris i sin karriär – han är dömd till ett kort fängelsestraff för förtal mot en ondskefull finansmagnat – så får han ett ovanligt uppdrag: den gamle industrimannen Henrik Vanger vill ha sin släktkrönika skriven innan han dör, och Blomqvist får bra betalt om han kommer upp till familjens norrländska bygder och ägnar ett år åt krönikan. Hela uppdraget visar sig dock vara en täckmantel för det egentliga uppdraget, att slutligen lösa fallet med Vangers försvunna brorsdotter Harriet Vanger, något som är allt annat än enkelt eftersom hon försvann sommaren 1966.

Larsson lyckas få till något så ovanligt som ett modernt låsta-rummet-mysterium, en typ av deckare som hade sin storhetstid under Sherlock Holmes och Poirots dagar. Harriet Vanger försvann under en släktträff på den lille ön Hedeby, som samma dag blivit helt isolerad på grund av en allvarlig olycka på öns enda bro. Det finns alltså en finit mängd misstänkta, de flesta medlemmar av den brokiga familjen Vanger. Blomqvist får med hjälp av gamla polisprotokoll, fotografier och intervjuer försöka lösa det 40-åriga försvinnandet.

Till sin hjälp får han så småningom Lisbeth Salander, 20-nånting, briljant hacker och säkerhetskonsult, men också socialt dysfunktionell, med en Aspergersk borderline-personlighet; hon är till och med omyndigförklarad. Denna typ av glorifierade punk-hacker är numera så pass vanlig i TV-serier och filmer att man fruktar att Salander skall reduceras till en kliché, men hennes halvstörda och förvridna personlighet gör henne så udda och totalt oförutsägbar att man aldrig vet vad som ska hända när hon träder in på scenen. Pluspoäng till Larsson för karaktären Lisbeth Salander. Minuspoäng för att datorn iBook nämns så ofta så man funderar på om det är produktplacering.

Förutom det gamla försvinnandet tar Blomqvist också itu med sitt förtalsmål, en historia som ligger mer åt Guillous håll, och ibland glider Larsson också in i en guillousk dialekt.
Trots att Blomqvist/Larsson försäkrar att de inte sysslar med vänsterismer så spottas ordet kapitalist ut på samma sätt som räknenisse och finansvalp, vilka måste sorteras in i kategorin skällsord. Ekonomijournalister hånas genomgående, men det gäller endast de svenska journalisterna, han har stor respekt för medarbetarna på The Economist och Financial Times. Boken lider också av en gnutta politisk korrekthet, men inte så mycket så det stör – även om citerandet av statistik från könsmaktsordningsprofessor Eva Lundgren förmodligen inte är något snilledrag i dagens läge (fast å andra sidan, denna statistik kanske är i sitt rätta element i en roman).

Harriet Vangers försvinnande är det intressantaste och mest välskrivna fallet av de två fall som ryms i boken; förtalsmålet är sådant vi redan sett massor av i den svenska deckarfloran och verkar skrivet lite mer på autopilot. Boken är spännande och snabbläst. En del parenteser och utvikningar förlänger boken, men de utgör förmodligen bakgrund för framtida äventyr med de två huvudpersonerna.

Om de nu återkommer? Det vet jag inget om, men den delvis oavslutade berättelsen antyder att en fortsättning inte är helt osannolik. Slutbetyget blir ändå gott och det är nästan synd att man redan nu vet att det inte kommer att bli fler än tre romaner av Stieg Larsson.

Altered Carbon

Richard Morgan, 2001, 534 s

Altered Carbon (av någon anledning heter den 7-11° Celsius på svenska) är science fiction, närmare bestämt cyberpunk blandat med hårdkokt noir-deckare; cyber-pulp är namnet som tycks ha fastnat på denna genrekombination. Romanen utspelar sig under det framtida 2500-talet och människan har inte bara koloniserat avlägsna solsystem (på det långsamma sättet med nedsövda kolonisatörer då överljushastighet vore ett brott mot cyberpunkens oskrivna lagar), de har också lyckats digitalisera människan. En persons hela identitet, själ, personlighet och intelligens kan lagras i en cortex stack, en fingerborgsstor bit hårdvara monterad i skallbasen, vilket gör det möjligt att byta kropp. Det är bara att föra över den datamängd som definierar en digitaliserad person till en annan kropps cortex stack. Alla människor är berättigade till två kroppar – som passande nog kallas sleeves — under sitt liv, men det är egentligen bara en kostnadsfråga; är du riktigt rik kan du använda obegränsat med kroppar. Är du superrik kan du dessutom ta automatiska säkerhetskopior av dig själv med jämna mellanrum. Detta gör dig i praktiken odödlig, du är en Methuselah. Dessa möjligheter ger upphov till svåra moraliska problem i vissa kretsar, särskilt bland medlemmarna i den extrema sekten ”Katolikerna” för vilka re-sleeving är förbjuden.

Bokens huvudperson, vår framtida Philip Marlowe, är antihjälten Takeshi Kovacs, en före detta elitsoldat och off-worlder. Han anlitas av den superrike magnaten Laurens Bancroft, en 300-årig Metuselah, för att ta reda på varför densamme har begått självmord. Eftersom Bancroft förlorat de sista timmarna av sitt liv före självmordet — han återställs ju till senaste säkerhetskopian — vet han inte varför han begick självmord, eller ens om det verkligen var ett självmord. I och med att Kovacs accepterar detta mer eller mindre påtvingade uppdrag så sätts en vindlande, förvirrande och våldsam noir-handling igång. Den som har läst mycket SF, särskilt då cyberpunk, kommer att känna igen det mesta av rekvisitan, om än inte i exakt den här blandningen. Termer som off-worlders, sleeves, neurachem enhancements, cortex stacks, digital human freight, needlecasts, shard guns, AIs, etc, är inte svårtolkade för den vane läsaren.

Den film som i stort sett definierade cyberpunkens scenografi, Ridley Scotts Blade Runner, har haft ett stort inflytande även i denna bok. Ibland infogar Morgan, med glimten i ögat, rena referenser till filmen: det är mörkt, det regnar, holografiska reklamskyltar flimrar över de neonbelysta slummen, trafikljus manar repetitivt och mekaniskt folkmyllret att gå över gatan. Alla röker som borstbindare, döden är inte lika avskräckande längre; även gladiatorspel har fått sig ett uppsving.

Berättelsen är mycket yvig rent stilmässigt, vi kastas från ganska lättsam cyberpunk till ultravåldsamma slaktar-kator i asiatisk slow-motion. Här förekommer också vidriga tortyrscener, lika anatomiskt informativa som de mycket explicita sexscenerna. Potentialen hos tortyr höjs till en helt ny och än mer helvetisk nivå när offret inte kan dö. Detta chockar, men ligger också farligt nära gränsen till att bara bli motbjudande; vår Marlowe är helt plötsligt en peckinpahisk psykopat.

Richard Morgan siktar nog på Raymond Chandlers Marlowe när han skriver sin dialog, men det är mycket svårt att skriva bra hårdkokt dialog. Chandler kunde, Quentin Tarantino kan, Elmore Leonard kan, men där jag i Altered Carbon borde höra en bitsk Humphrey Bogart, hör jag istället en släpig Dolph Lundgren, och det är inte riktigt samma sak. Boken är ganska ojämn, vilket kan bero på att det är författarens debutbok. Till hans försvar skall sägas att han lär sig av erfarenheten, boken blir bättre och jämnare varefter sidorna vänds. Andra halvan är betydligt bättre än första halvan och även om en onödig epilog förtar lite av den avslutande framgången så var jag mer nöjd med boken än vad jag trodde jag skulle vara efter att ha läst de första hundra sidorna.

Morgan skriver något så ovanligt som riktigt bra action-scener, scener som normalt framkallar gäspningar hos mig om de pågår i mer än en halv sida. Han lyckas hålla mitt intresse för en bloddrypande knytnävsstrid (i och för sig med cyber-förstärkta kombatanter) i hela tio sidor, vilket måste vara nytt rekord för min del. Han lyckas också bra med sin world building, dvs konsten att hålla ihop en trovärdig värld; ingenting är störande inkonsekvent: man slipper tänka ”om de nu har [fantastiskt teknologi], varför använder de den inte för att [lösa sitt kniviga problem]” och känslan av cyberpunkens dystopiska halvanarki finns på plats. Även handlingen får klart godkänt, den är precis så förvirrande som en noir-deckare ska vara, full av slemma typer, dolda agendor, förräderi och oväntade knorrar.

Boken blev så pass framgångsrik att Kovacs får fortsätta som antihjälte i uppföljaren, Broken Angels, och om man inte förväntar sig Nobelpris-ambitioner, utan tar boken för vad den är, hygglig SF-action, så blir man nog nöjd. Altered Carbon kan bli en bra film — filmrättigheterna har redan gjort Morgan förmögen — och med Tarantino som regissör kan den bli nästa stora SF-actionrulle — förutsatt att Tarantino får skriva om all dialog.

Rum nummer 10

Åke Edwarson, 2005, 444 s

Detta är den sjunde boken om kommissarie Erik Winter och hans kollegor vid Göteborgspolisen. Denna gång gäller det ett mord på ett sunkigt hotell och när Winter anländer till mordplatsen, rum nummer 10, inser han att han har varit där förut, precis i början av sin karriär, för hela 18 år sedan; den gången gällde det ett försvinnande. Han känner att han missade något under utredningen av det dåtida brottet i detta rum, och kan inte koppla bort det som hände för nästan två decennier sedan, när han nu tar sig an det aktuella mordfallet. Detta upplägg liknar en tidigare Winter-bok, Rop från långt avstånd, där sammanvävdes också förr och nu med varandra, där var det liksom här två parallella gåtor som gick hand i hand.

Handlingen tar sig långsamt framåt, Edwardson tar god tid på sig och stannar i vanlig ordning ofta upp för att betrakta det första höstlövet, hur solstrålarna faller på polishuset, eller analyserar nyanserna i månskenet. Efter ett tag börjar man bli ganska otålig och undrar om Winter någonsin ska komma vidare med sitt fall. Boken känns onödigt lång.

Kommissarie Erik Winter börjar efter snart tjugo år som polis att bli trött. Inte lika trött som Mankells Wallander, men han har kastat slipsen, vilket väl måste ses som en kraftig signal på trötthet om man är bekant med den forne Winters halvsnobbiga livsföring. Men allt kastas inte överbord: han är fortfarande den enda göteborgaren som röker Corps, han stannar fortfarande upp hos fiskhandlaren på hemvägen, tillagar vitlingsfile i smörsås med potatispuré, serverar och intar den med en Alsace med de rätta mineraltonerna; hans kollegor tar en tallrik filmjölk efter en lång dag.

I jämförelse med t ex Arne Dahls deckare så tillhör Winter den mer realistiska skolan. Dialogen är trovärdigt tråkig, den består mest av förhör med vittnen och misstänkta. Polisarbetet känns också, åtminstone för en lekman, som ett verklighetstroget trögt tröskande, även om intuition och tankeverksamhet kanske har en större plats i boken än i det riktiga polishuset. Winter har, som sig bör, dessutom en del privata problem som gnager honom; ingen huvudperson i en svensk deckare skulle klara sig utan dem.

Edwardson tvinnar tillslut ihop de olika trådarna till en komplex fläta och upplösningen är tack och lov inte helt förutsägbar. Rum nummer 10 håller samma standard som de tidigare Winter-romanerna och den som har varit nöjd med dem lär vara nöjd med denna. Winter löser sitt fall, men det kunde nog ha gjorts på hundra sidor mindre.