Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

World War Z

An Oral History of the Zombie War

Max Brooks, 2006, 342 s

Vampyrer har varit i ropet i några decennier nu, i stort sett sedan Anne Rice återupplivade dem med Interview with a Vampire. Efter Lestats inträde på scenen har oräkneliga vampyrromaner publicerats; de har fått sin egen serie, The Walking Dead; en ny och framgångsrik tantsnusksgenré har uppstått i och med vampyrromansen; flera TV-serier har vigts åt dem, Buffy et al; och svenskan har begåvats med sin första bok i genren med John Ajvide Lindvists utmärkta Låt den rätte komma in.

Det är dock först de senaste åren som vampyrernas kusiner, zombies, har fått ett liknande uppsving i litteraturen (filmvärlden verkar aldrig riktigt tröttnat på dem) — även här var Ajvide Lindqvist snabbt framme med Hanteringen av odöda. För några år sedan kom Max Brooks — vars fader heter Mel Brooks, modern heter Anne Bancroft — första bok, The Zombie Survival Guide, som är en parodi på en överlevnadsguide på temat ”om zombien kommer”. Boken är skriven i en gravallvarlig ton,. Inte med ett ord antyder Brooks att zombies kanske faktiskt inte finns, och den blev helt oväntat en succé. Nu har han författat sin första roman på samma tema, World War Z, en roman som snabbt tog sig in på New York Times bästsäljarlista. Det är förmodligen första gången en zombiebok har befunnit sig på den listan och Brad Pitt är redan inblandad i en planerad filmatisering.

Boken har orden ”oral history” i sin undertitel och hela texten utgörs av intervjuer med personer som har överlevt det stora zombie-kriget. Det är många intervjuer, de flesta korta, kanske fyra, fem sidor, men några är tillräckligt långa för att kunna kallas korta noveller. Vi får följa hela det historiska förloppet, från det första utbrottet i en kinesisk by, via den blodiga apokalypsen, till de ganska sentimentala betraktelserna över återuppbyggnaden efter katastrofen. Personer från all världens hörn intervjuas och det verkligen en global blick på katastrofen som erbjuds. Några av de bättre historierna är överlevarintervjuer med en ung japansk ”otaku”, med besättningen på ISS (International Space Station) och med kaptenen på en kinesisk avhoppad kärnvapenbestyckad ubåt.

Brooks bjuder på en del nya perspektiv på zombieapokalypsen: de vanliga, personliga, paniska berättelserna om flykten undan de odöda finns naturligtvis här, men även de politiska konsekvenserna av ”pesten” och den globala synvinkeln finns med. I en mäktig scen sveper satellitbilder över zombiehorderna som driver fram över slätterna som enorma buffelhjordar.

Tyvärr så för intervjugreppet med sig en del nackdelar. Berättelsen blir väldigt splittrad eftersom vi ser den ur femtio olika synvinklar. Ingen av de intervjuade återkommer när de väl har fått sina fåtaliga sidor. Det finns alltså ingen karaktär att följa eller identifiera sig med. Brooks har också svårt att hålla isär de olika karaktärernas röster: en misstänkt stor andel av intervjuoffren låter som ganska spydiga, kvicka amerikaner i trettioårsåldern — tänk Saturday Night Live — vare sig de kommer från Tyskland, Bangladesh eller Kina, vare sig de är tonåringar eller åldringar. Och, ja, Brooks har varit med i just Saturday Night Live och alltför ofta är det författarens egen röst som hörs istället för överlevarnas. Till slut blir också flera av intervjuerna alltför lika varandra, det blir repetitivt.

För zombie-entusiasten utgör dessa blemmor kanske inga hinder, men är du inte hemskt intresserad av levande döda eller postapokalyptiska skrönor så finns det definitivt bättre böcker. Och om man nu suktar efter starkare zombieberättelser hittar man dem t.ex. i ovan nämnda serie, The Walking Dead, en serie som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

The Atrocity Archives

Charles Stross, 2004, 273 s

Stross-kavalkaden fortsätter: tänk om Alan Turing (förstås) hade upptäckt att matematiska teorem kan nyttjas för att kontakta extradimensionella väsen — tyvärr mycket kraftfulla, ondskefulla extradimensionella väsen. Tänk om dessa kunskaper, i analogi med atombomben, läckt ut under och efter andra världskriget.

Snabbspola till en ospecificerad nutid: Bob Howard är en hacker av 70/80-talssnitt som också jobbar för en variant av MI6, The Laundry, en organisation vars huvuduppgift är att radera ut matematik med fel inriktning, samt ta hand om utbrott av extradimensionell, lovecraftiansk ondska. Howards roll har varit av det enklare slaget, men nu ändras allt detta raskt: ett rutinuppdrag, som det ju alltid heter, där Howard får ge sig ut i fält, visar sig leda ut på djupa, mörka vatten, i slutänden till en plats som egentligen frammanar nervösa skratt: en fjärran värld där kosmiskt lovecraftiansk fasa lurar… frammanad av rymdnazister. Låter det bisarrt? Mja, kanske, men det passar egentligen stämningen i boken perfekt. Detta är kortromanen The Atrocity Archive. Boken rymmer också en lång novell i samma miljö, The Concrete Jungle, som inte riktigt når samma klass.

Stilistiskt finns naturligtvis en generös skopa av den jargong som Stross älskar att uppfinna: ”He’s derived the Turing-Lovecraft theorem from first principles. Not many people can do that.”, eller ”In the case of the great circuit of Al-Hazred, the terminator was initially a black goat, sacrificed at midnight with a silver knife touched only by virgins, but these days we just use a fifty microfahrad capacitor.” Och så vidare. Svart magi blandat med teknokratiskt snusförnuft. (Något som jag lätt kan se som en kommentar till det kalla krigets vetenskapsmän och ingenjörer, i och för sig.) I denna bok lyckas han i alla fall lägga band på sig så att de förbifladdrande hugskotten ändå känns som en del av en genomtänkt bakgrund. Och den som inspireras av den sortens fyrverkerier får en hel del att glädjas åt.

Som Stross själv skriver i ett efterord så är The Atrocity Archives en blandning av skräckromanen och agenthistorien, Lovecraft och Deighton. Slutresultatet är väl fungerande, men ändå inte helt tillfredställande: Stross lämnar därhän vad som egentligen är en titanisk bakgrund till en spionhistoria. Att låta läsaren själv fylla i detaljerna är i och för sig en gammal tradition från spökhistorier och framåt, men här blir övervikten något för tung åt spionernas sida och effekten går därmed aningen förlorad. Nåväl, det är fortfarande en mycket läsvärd historia; Stross har själv producerat en överlägsen variant på samma tema, novellen ”A Colder War” (återfinns t.ex. i Toast); dessutom ska tydligen en fortsättning på The Atrocity Archives snart ges ut, The Jennifer Morgue . Slutsats: kanske kan skruvarna dras åt ytterligare med lite mer erfarenhet.

— T. Lindgren

I am Legend

Richard Matheson, 1954, 160 s

Richard Matheson lyckades få till en riktigt klassiker med I am Legend, hans debutroman. Boken har filmats två gånger, med Vincent Price i The Last Man on Earth (1964) och med Charlton Heston i The Omega Man (1971). Boken är nominellt en vampyrroman men en mycket otypisk sådan; vi befinner oss mycket långt från Bram Stokers Dracula i denna historia. Den mig veterligen enda svenska översättningen, Varulvarnas natt, är en mycket sorglig historia, vilket framgår redan i den sinnessvaga misshandeln av bokens titel. (se John Ajvide Lindqvists kölhalning av Wahlströms förlag för att de har begått denna ”översättning”).

Berättelsens huvudperson, Robert Neville, är den siste mannen på jorden; resten av mänskligheten har förvandlats till vampyrer (Jonathan Harker visste inte hur bra han hade det). Neville ägnar dagarna med att samla förnödenheter, ta kål på sovande vampyrer och åt att klara livhanken i största allmänhet. Vid varje solnedgång omringas hans hus av vampyrhorder som försöker ta sig in. (Om man ska använda dagens något petigare mytologiska nomenklatur så liknar Mathesons vampyrer faktiskt mest zombies.)

Han är lika ensam i sin värld som Robinson Crusoe är på sin ö; mer ensam till och med, han har inte ens en Fredag som sällskap och tröst. Han talar med sig själv och sörjer sin förlorade familj. Under sin väl tilltagna fritid försöker han förstå den ”pest” som förvandlar människor till vampyrer och försöker finna ett botemedel mot vampyrismen — eller ett gift för att utrota dem. Denna jakt efter en lösning är bokens röda tråd men inte alls bokens poäng. Jag säger inte mer för att inte förminska någons läsupplevelse.

Boken är kort, kärnfull och mycket välskriven. Enligt Stephen King är Matheson en av hans starkaste influenser och det märks; det finns flera King-historier — Salem’s Lot är en av dem — som innehåller liknande situationer och som har en känsla som påminner om den som Matheson här frammanar. Säkerligen har fler moderna skräckförfattare inspirerats, t.ex. ovanstående svenska kölhalare, för detta är verkligen en bok som lever upp till sin klassikerstatus. Rekommenderas varmt.

In the Miso Soup

Ryu Murakami, 1997, 240 s

Boken inleds med att Kenji, en 20-årig frilansande turistguide med Tokyos bordellkvarter som specialitet, får en ny kund: Frank, en ensam, satt, överviktig, gåtfull och, visar det sig, mycket obehaglig amerikan. Under tre kvällar i den japanska nyårsvintern följer vi dem genom Tokyos mindre kända kvarter, till peep-shows, ”lingerie pubs” och mycket speciella karaokebarer, allt insvept i en modern neondekadens. Kenji blir med tiden allt mer orolig; vem är Frank och vad är han ute efter? Kenji vet att han borde avbryta uppdraget, strunta i pengarna, men något, fascination eller skräck, håller honom kvar vid Franks sida.

Bli inte lurad av den oskyldiga titeln: denna bok är nämligen helt ofilmbar. Den har med rätta jämförts med American Psycho av Bret Easton Ellis och innehåller en scen så brutal och omänskligt grym att den snarast framstår som en drömsekvens. Men denna extrema scen är den enda explicita scen Murakami använder sig av. Resten av boken genomsyras en outtalad obehaglighet, nästan något övernaturligt; man vet inte om Frank plötsligt ska slita av sig människokostymen för att visa oss sin rätta natur. Mitt i detta mörker lyckas Murakami dessutom få oss, och Kenji, att bli fascinerade, nästan sympatiserande, med Frank.

Ryu Murakami (inte att förväxlas med den mer namnkunnige japanske författaren Haruki Murakami) är tydligen en kändis i Japan. Han spelar i trummor i ett band, han har gjort filmer, han är programledare i en TV-show och har författat ett trettiotal bästsäljare sedan tonåren. Men det är först med denna bok han nått någon större spridning utanför Japan. En behållning i boken är just det japanska. Hur ser japanerna på amerikaner? Hur ser japanerna på sig själva? Vad tycker de om Tokyos ruffigare distrikt? Om sex och synd? Som någon slags filosofisk kärna i berättelsen använder Murakami ett japanskt zen-fenomen, bonno, som närmast kan liknas vid de sju dödsynderna (fast japanerna har 108 laster och lidelser att akta sig för). Detta ämne förhäxar Frank och låter Murakami fördjupa relationen med den allt mer handlingsförlamade Kenji. Hur det slutar? Läs boken, det lär nämligen inte bli någon film.

Cell

Stephen King, 2005, 400 s

Stephen King har haft en formsvacka i ett decennium, eller kanske är det två decennier nu? Hans storhetstid började i mitten av sjuttiotalet med böcker som Carrie, The Shining, The Dead Zone och postapokalypseposet The Stand. Kvalitén började sakta dala i slutet av åttiotalet och de sista riktigt läsvärda böckerna var It (mest för barndomsskildringarna, inte så mycket för monster i kloakerna) och, i mitt tycke hans bästa bok, Misery från 1987. Men i och med kalkonen The Tommyknockers var svackan både djup och tydlig. Jag har sporadiskt läst någon bok var tredje år eller så för att se om han återhämtat sig, men har hittills blivit besviken. Undantaget har varit hans noveller som på senare år stått huvudet högre än hans romaner, som t.ex. i Everything’s Eventual från 2002.

När jag hörde ryktas att Cell faktiskt utgjorde en uppryckning var det dags för ännu ett stickprov. Handlingen i Cell är i stort sett efter-katastrofen-vandringen från The Stand kryddad med zombiehorder från b-rullar som Dawn of the Dead. Alla som talar i sin mobiltelefon drabbas en vacker dag av The Pulse, ett slags datavirus för hjärnan, och förvandlas ögonblickligen till extremt våldsamma zombies. Denna sanslösa pöbel slår ihjäl allt och alla den möter; endast de som inte använder mobiltelefon klarar sig – om de lyckas fly undan den globala massakern. Det börjar alltså inte bra: för att kunna tro på Kings återkomst är man nästan tvungen att bortse från denna minst sagt löjeväckande handling.

Men även om jag lyckas förtränga att premissen för hela historien är mobiltelefonzombies så kan jag inte tycka att boken är bra. Precis som i The Stand börjar en sakta växande grupp människor vandra mot ett diffust mål någonstans i vildmarken; precis som i The Stand organiseras ondskan på ett dunkelt och övernaturligt sätt av en Randall Flag-liknande figur; precis som i The Stand… jag skulle kunna fortsätta länge till. King har skrivit detta förut, redan 1978. Cell är helt enkelt en slarvig och trött omskrivning av The Stand, men utan intressanta karaktärer, utan Kings förr så träffsäkra dialog och utan den episka ”storlek” som överlevarnas berättelse hade 1978.

Stephen King är fortfarande ur form: Cell är inte en uppryckning och känns helt onödig.

Never Let Me Go

Kazuo Ishiguro, 2005, 304 s

På ytan är detta en berättelse om tre ungdomar, Kathy, Ruth och Tommy. De bor och undervisas på den lantliga, närapå idylliska internatskolan Hailsham någonstans i Englands glesbygd. Vår berättare, Kathy, är nu 31 år och ser tillbaka på sitt liv. Hon har haft ett mycket speciellt liv, uppväxt i en liten och avgränsad värld. Det kommer också att bli ett kort liv, som 31-åring har hon redan haft ett längre liv än förväntat. Hon är nämligen, liksom alla andra elever på skolan, en klon skapad enbart för att donera sina organ till behövande.

Alltihop utspelar sig i en väldigt engelsk miljö. Den herrgårdsliknande internatskolan ligger inbäddad i lummiga dungar och böljande kullar. Tonåringarna på skolan lever ett till synes normalt liv, de sportar, pluggar, retas och hånglar bakom vedbon, hackkyckling som mobbledare. En av Ishiguros starkaste sidor är hans hantering av möten mellan personer. Det kan tyckas vara alldagliga konversationer om vem som blir sist vald till fotbollslaget eller vilken lärare som är bäst, men i bakgrunden finns en laddning, saker som inte uttalas öppet, ord som måste vägas på guldvåg. Under korta ögonblick uppstår plötsligt ett darr av högspänning i luften, för att lika snabbt tona bort igen när konversationen fortsätter i en oskyldigare riktning.

Ishiguro gör detta mycket skickligt. Ingenting är övertydligt och det är de ytterst små nyanserna i någons beteende, ordval eller intonation som skapar laddningen. Denna stil känns igen från hans mest kända roman, Remains of the Day, som mycket framgångsrikt filmades med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Filmen lyckas mycket bra med att fånga dessa nästan plågsamt spända pauser mellan Hopkins hovmästare och Thompsons husfru. Det är lika välgjort denna gång.

I boken finns en smygande, nästan omärkbart framkrypande och sakta stigande känsla av obehag över ungdomarnas slutliga öde, och framförallt deras fullständiga accepterande av detta öde, att bli reservdelar. De ifrågasätter inget, eftersom de inte känner till någon annan verklighet. De har uppfostrats att till att godta att så här är det helt enkelt. När man läser mellan raderna inser man att samhället utanför synfältet, som aldrig beskrivs, är en slags utspädd version av Orwells 1984. Kathy, Tommy och Ruth känner till hur världen ser ut men reflekterar inte det minsta över världsordningen.

Never Let Me Go är en mycket bra roman som ska läsas på två plan. Ser man igenom den egentliga texten om ungdomarnas ganska tragiska uppväxt finner man en tankeväckande och subtil etisk skräckroman i bakgrunden. Är detta en ny genre, etikskräckis? Hur som helst är det dubbelbottnat och mycket välskrivet. Rekommenderas starkt.

Hanteringen av odöda

John Ajvide Lindqvist, 2005, 333 s

Det här är John Ajvide Lindqvists andra bok och mig veterligen den första svenska zombie-romanen. Hans första bok, Låt den rätte komma in, rönte stor och välförtjänt uppståndelse i fjol, inte bara för att det var en mycket välskriven debut, det var också den första svenska vampyrromanen sen Viktor Rydbergs Vampyren, även det en debut.

Den här gången handlar det alltså om odöda, zombies, eller ”omlevande” som de kommer att kallas i officiella sammanhang. Ett paranormalt elektriskt fenomen drar in över Stockholmstrakten och alla som avlidit de senaste veckorna väcks upp från de döda, vare sig de ligger på bårhuset eller redan är begravda; samhället reagerar med förundran, rädsla och kaos, ibland med förnekan.

Och det är just samhällets, och några individers, reaktioner på de uppvaknade omlevande som är det centrala temat i boken. Vi får följa en ståuppkomikers förlust av sin fru och hans reaktioner på hennes återuppståndelse, en morfars överraskande tillfälle att få spendera mer tid med sitt förolyckade barnbarn och hur hela samhället, regering, press och myndigheter hanterar den oförklarliga företeelsen.

Här hasar de odöda inte stapplande omkring med utsträckta armar och stönar ”Brääjn… Fresh bräääjn…” som brukligt är. Nej, de sitter mest och stirrar apatiskt framför sig. Börjar de överhuvudtaget röra sig så är det hemåt de raglar. De omlevande utgör alltså ingen större fara för de levande. Detta är ett nytt och ganska udda sätt att närma sig zombie-genren och Ajvide Lindqvist lyckas mycket bra med sitt uppsåt. Forskare frammanar hypoteser som försöker förklara hur det omöjliga kan ha skett, i debattsoffor firar snällismen nya segertåg med en ny grupp ”svaga” som ska integreras i samhället och regeringen får flodvågskatastrofkritik av oppositionen för att inte ha haft någon handlingsplan för hanteringen av odöda. (Ett liknande scenario utvecklas till fullo i Dawn of the Living-Impaired av Christine Morgan i zombie-novellsamlingen All Flesh Must Be Eaten)

Detta nya grepp för dock med sig en del problem. Liksom hans debutroman så kallas denna bok för ”skräckroman”, men förutom en eller två ruggiga incidenter i slutet av berättelsen, så blir det inte särskilt mycket av den varan den här gången. Visst förekommer det en hel del kval och ångest, men inte mycket som skrämmer. Detta är en uppenbar brist i en skräckroman.

Stilmässigt är boken lik den förra, det vill säga ett personligt och realistiskt, ibland fantasirikt, och flytande språk. Miljöer och personer tycker jag var mer inlevelsefullt återgivna i Låt den rätte komma in, kanske för att kulisserna i den boken var självupplevda (vilket de naturligtvis även kan vara denna gång, jag vet inte).

En jämförelse med skräckmästaren Stephen King är oundviklig, inte bara på grund av temat, utan även för att berättarteknik och upplägg påminner väldigt mycket om King; ibland får man faktiskt känslan av att läsa en översatt King-roman (en komplimang, King är en underskattad författare). Om man ska jämföra med någon av Kings böcker så ligger Pet Sematary (Jurtjyrkogården) egentligen närmast, med zombiebarn och allt. Men, jag tycker att The Stand (Pestens tid) är en mer relevant jämförelse. Där är det visserligen inte odöda som utgör faran eller förändringen, utan pesten, men vi får på ett liknande sätt följa en mängd individers resor, öden och möten genom ett av katastrofen förvandlat samhälle.

Hanteringen av odöda når inte riktigt upp till Låt den rätte komma in. Förutom bristen på rysningar känns boken lite rumphuggen. Det verkar som om författaren inte riktigt visste vilken väg historien skulle ta efter det att de inledande reaktionerna på återuppståndelsen var avklarade och helt enkelt beslöt sig för att sätta stopp. Detta efter att ha berättat en historia som jag ser endast som en inledning till något mer. Det kan vara jämförelsen med den större och mer episka The Stand som spökar i mitt huvud, men jag tror att det finns en stor potential för en uppföljare till denna bok; John Ajvide Lindqvist har förmodligen mycket mer att berätta om de odöda.

Låt den rätte komma in

John Ajvide Lindqvist, 2004, 416 s

”Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.”

Först: omslaget! Om detta vore min debutroman skulle jag vara mycket nöjd med det omslag Ordfront har försett boken med. Det är mycket snyggt och speglar stämningen i boken bra.

Denna bok är mycket ovanlig. En svensk skräckroman. Går det? Han kommer att bli slaktad på de fina kultursidorna, skräck automatsågas i Sverige (men det blev han faktiskt inte). Har Sverige fått en egen Stephen King? Inte riktigt, men nästan.

Ajvide Lindqvist skriver träffsäkert och underhållande, ibland storartat. Han blandar effektivt en gardellsk skildring av en mobbad barndom i förorten med iskalla skräckscener, kunnigt kryddade med detaljer från vampyrmytologin.

Enligt författaren är mycket av det som berättas självupplevt. Det är väl därför jag, som är jämngammal med författaren, känner igen så mycket från den tiden: pingisborden i de med ubåtsdörrar förseglade skyddsrummen, Atari-tv-spelen, ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, Rubiks kub, gympalektioner med diktatoriska lärare från öststaterna

Han lyckas på ett nästan omärkbart sätt väva in en övernaturlig historia i Blackebergsbornas vardagsliv. Här finns ensamma mammor, alkisar, invandrare, mobbare, de mobbade, lärare, busschaffisar, pensionärer, arbetslösa och vampyrer. Utan att det känns onaturligt.

Jag hade höga förväntningar, särskilt med tanke på att det är en debut, och förväntningarna infriades. Han är kanske inte en Stephen King, de våldsammare scenerna påminner ibland mer om Clive Barkers bloddrypande skräck, men ändå något riktigt bra: en ny, mycket intressant, svensk författare i en genre där det inte finns någon annan betydande svensk idag. Rekommenderas starkt.

Ett utdrag ur öppningsscenen:

”Blackeberg.

Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. ”Ett anständigt liv.” Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.

Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.

När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.

Och där kommer de!

Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller ”Se vi gå upp till Jerusalem”, beroende på läggning.

Det är stort. Det är nytt. Det är modernt.

Men det var ju inte så.”

När kommer filmen? Jonas Gardell kanske kan regissera.