Stieg Larsson, 2007, 704 s
Luftslottet som sprängdes är den tredje och sista delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Boken tar vid precis där den förra boken, Flickan som lekte med elden, slutade och Lisbeth Salander förs halvdöd till sjukhuset efter sin kamp med diverse monstruösa fiender. Tyvärr så innebär detta att Salander, den mest underhållande karaktären i dessa böcker, ligger mer eller mindre overksam i en sjukhussäng under en stor del av boken, och det blir istället Kalle Jävla Blomqvist som får ta på sig huvudrollen denna gång.
Den lede fi består nu av hemliga poliser — inte SÄPO, ännu hemligare poliser — och Blomqvist får använda all sin intuition och journalistiska skicklighet till det yppersta för att klara livhanken och knäcka mysteriet. Här fungerar historien bra. En sak som dock börjar kännas gammal är att ingen kvinna (i denna bok representerade av amasoner från polishuset på Kungsholmen) tycks kunna undgå att hamna i Blomqvists vindsvåning med tillhörande säng. Jag märker också att jag saknar fenomenet Salander, som trots allt är denna bokseries största behållning.
Det känns som om Norstedts inte vågat peta i Larssons bok; kanske är postumt redigerande inte praxis? Boken skulle ha mått bra av att en modig redaktör tagit Larsson i örat och bett honom förkorta, klippa och skära lite här och där i boken. Denna gång känns flera av de 700 sidorna lite slarviga, övertydliga och onödiga. Jag hade bitvis tråkigt när jag läste Luftslottet, vilket aldrig hände i de två tidigare romanerna. Det är ändå synd att det inte blir fler böcker i serien; jag hade med nöje följt (en mer välredigerad) fortsättning på äventyren med en återställd Salander i huvudrollen.
Nåja, det var kul så länge det varade.
NOM 