The Power of Thinking Without Thinking
Malcolm Gladwell, 2005, 288 s
Varför är snabba, nästan undermedvetna, intuitiva beslut ofta bättre än noggrant övervägda och genomtänkta beslut? Varför är det första intrycket så viktigt? Det är två frågor som Malcolm Gladwell försöker besvara i Blink.
När The J. Paul Getty Museum i Kalifornien 1983 fick ett erbjudande om att köpa en grekisk kouros, en mycket sällsynt antik staty — det finns inte mer än 200 kända exemplar i världen — för $10,000,000 insåg de att detta inte var en chans de fick missa. Med tanke på det höga priset så gick de försiktigt tillväga och statyn kontrollerades noggrant. Alla papper tycktes vara i ordning, dess ägarhistoria och diverse intyg stämde. En kemisk analys visade att marmorn kom från rätt stenbrott i Grekland och att den brutits för några tusen år sedan. Allt tycktes stämma och museet slog till.
Men när statyn presenterades med buller och bång och några av världens mest framstående experter på antika grekiska statyer fick se den, så började molnen torna upp sig. En expert fick ordet ”färsk” i huvudet när han först såg statyn, en annan blev illamående och för en 
tredje kändes det som om det fanns en glasskiva mellan honom och statyn. Alla dessa intryck kom genast, utan betänketid; de var de första intryck statyn gav experterna, den såg inte ”rätt” ut. När nya, ännu noggrannare, undersökningar nu genomfördes upptäcktes att flera papper var förfalskade och att statyn med största sannolikhet var artificiellt åldrad; det gick att lura den kemiska analysen. (Getty-museet har fortfarande kvar statyn och det skrevs t o m en bok om dess omdiskuterade äkthet.) Hur kunde experterna genast ”känna” att statyn förmodligen var falsk?
Det kan de tyvärr sällan förklara. De kan inte skriva ned en instruktion till någon annan som beskriver ur man intuitivt avslöjar en förfalskad kouros; de vet helt enkelt inte hur de gör. Den undermedvetna kunskapen kommer först efter att i årtionden ha studerat otaliga statyer och byggs, så att säga, in i ryggmärgen. Kunskapen är inlåst och när en expert försöker förklara hur han gör så visar det sig — när det alls går att kontrollera hur han faktiskt gör — att det inte stämmer med verkligheten. Gladwell demonstrerar fenomenet med professionella tennisspelare som verbalt förklarar (och lär ut till dyrt betalande elever) hur de slår sin perfekta serve genom en speciell vridning i handleden i slutfasen av rörelsen. När man sedan studerar deras serve i datorbehandlad slow-motion så visar det att de överhuvudtaget inte rör handleden under sista delen av serve-rörelsen – men det vet inte tennisspelaren, han tror att han gör något han inte gör; han vet helt enkelt inte hur det går till när den perfekta serven slås.
Paul Van Riper är en av de mest framgångsrika soldaterna i USAs historia. Han lyckades osannolikt bra som befäl i Vietnamkriget, särskilt i svåra, tidspressade och kaotiska situationer. Han hade en fantastisk förmåga till att ta intuitiva beslut i tidsnöd, när det inte fanns tid för någon sofistikerad planering. Efter Vietnam fortsatte han sin karriär med att mycket framgångsrikt utbilda marinkårssoldater; han är idag pensionerad. När försvarsledningen 2002 behövde en befälhavare för motståndarsidan i deras största krigsspel hittills – budget: $250,000,000, för en datorsimulering! — frågade de Van Riper.
Spelet gick ut på att en ”rogue commander”, t ex Saddam Hussein, löper amok i mellanöstern och den amerikanska försvarsmakten måste oskadliggöra honom. Till sin hjälp har de allt vad USAs moderna flyg, flotta och armé kan ställa upp med, bl a en hel hangarfartygsgrupp i Persiska viken; Van Riper har endast vad t ex Saddam hade 2002. Team Blue, dvs USA, sätter igång planerandet, följer alla byråkratiska protokoll, och bearbetar de oändliga mängder information de har tillgång till via sin informationsteknologi. De slår snabbt ut Team Reds kommunikation och spaningsutrustning och sätter sig självsäkert ned för att organisera sin attack mot skurknationen. Innan de har kommit halvvägs är halva den amerikanska flottstyrkan sänkt.
Hur åstadkom Van Riper denna förnedring av USA försvarsledning? Han övergav genast all högteknologisk informationsteknologi – den skulle ända störas ut och förgöras av Team Blues överlägsna teknologi – och föll tillbaka på teknik från andra världskriget: ljussignaler, motorcykelbud, helt vanlig radio och massor med små spaningsbåtar. Skeppen sänktes genom att man endast attackerade de viktigaste skeppen med massiva missilattacker mot varje skepp, tillräckligt många missiler åt gången för att skeppets försvarssystem skulle överväldigas, hur moderna och avancerade de än var. Stor frihet gavs till de lokala befälhavarna att ta egna initiativ istället för att vänta på order och ”going by the book”. Framförallt var Van Riper snabb, han lät sina styrkor vara snabba, och handla efter den rådande situationen, inte efter i förhand uppgjord plan. Team Blue framstod som en mastodontisk trög byråkrati värdig Terry Gilliams Brazil i jämförelse. (Det hela påminner om det händelseförlopp som utspelar sig i den alternativhistoriska krigsskildringen Total War 2006 av Simon Pearson). Chockade och besvikna stoppade ledningen simulationen, spolade tillbaka spelet, böt ut Van Riper och satte en ”en riktig general” som ledare för Team Red varpå Team Blue planenligt vann simulationen.
”In a way, it was a lot like the failure suffered by the Getty when it came to evaluating the kouros: they had conducted a thoroughly rational and rigorous analysis that covered every conceivable contingency, yet that analysis somehow missed a truth that should have been picked up instinctively.”
Team Blue hade för mycket information för att kunna ta rätt beslut. De drunknade i analys och missade att använda sin (genom sin expertis inlärda) intuition. Samma fenomen uppträder inom medicinen. När en läkare vid namn Lee Goldman tröttnade på att se vitt skilda bedömningar av en och samma patient med symptom på hjärtbesvär, satte han sig ner och analyserade massor med fall, gick igenom undersökningsmetoder, symptom och diagnoser för en stor mängd hjärtpatienter. Han kom fram till en beslutsalgoritm som använde sig av endast tre kriterier, en liten delmängd av all information som finns att tillgå, för att avgöra om patienten verkligen var i farozonen för hjärtinfarkt. När andra läkare fick se metoden var de mycket skeptiska; att bortse från så mycket av den information man normalt har tillgång till i ett patientfall kan inte vara klokt. Ett test genomfördes: dels fick läkarna använda sina egna metoder, med godtyckligt mycket information, för att avgöra vilka patienter som inte har någon risk för hjärtinfarkt, dels använde de Goldmans algoritm för att besvara samma fråga. Korrekt diagnos med egna metoder: 75% — 89%; korrekt diagnos med Goldmans algoritm: 95%. Less is more.
Gladwell tar upp andra vitt skilda ämnen som improvisationsteater, provsmakning (Pepsi vs Coca Cola), bedömning av vilken musik som blir storsäljare, intuitiva besluts förstärkning av fördomar, och äktenskapsrådgivning; en skicklig äktenskapsrådgivare kan genom att studera ett par som argumenterar på några minuter avgöra om de fortfarande kommer att vara gifta om några år. Om någon part ger uttryck för förakt för den andres ståndpunkt, t ex genom att suckande rulla med ögonen så är det dödskyssen för det äktenskapet. Ansiktsuttryck är överhuvudtaget något som människan är mycket bra på att tolka.
Forskare som sysslar med ansiktsuttryck har identifierat över 3000 olika uttryck genom att organisera kombinationer av de möjliga muskelrörelser som finns i ansiktet. Ansiktet är själens spegel och visar vad en person tänker och känner. På samma sätt som det går att träna upp sin intuitiva expertis inom andra områden, så går att träna upp sig på att läsa ansiktsuttryck. Framförallt kan man lära sig uppfatta ”mikroansiktsuttryck”, oerhört kortvariga undermedvetet framkallade uttryck som lyser igenom det uttryck som personer försöker visa upp. Dessa uttryck talar om vad en person verkligen tänker och avslöjar mycket tydligt en lögn för den som är tränad. Gladwell bifogar illustrativa exempel från O.J. Simpson-rättegången och förhör med spionen Kim Philby. En annan intressant aspekt av ovanstående är autism; en autistisk person har inte förmågan att tolka ansiktsuttryck och kan alltså inte läsa vad en annan person tänker och känner. En autistisk person kan i övrigt vara helt frisk, men denna ”själsblindhet” kan ändå bli ett stort handikapp; väldigt mycket av det vi gör i vårt liv bygger på att vi kan läsa andra människors känslor.
Som vanligt i en essäbok som för fram en tes så behandlas även tesens motgångar; det snabba intuitiva beslutet blir inte alltid rätt beslut, ibland blir det katastrofalt fel. Blink-beslutet är snabbt, men det går inte på nolltid, det behövs lite tid, från en halv sekund upp till några sekunder. Har man mindre tid än så blir besluten ofta felaktiga: det går inte avslöja en förfalskad kouros om man sitter i en bil och passerar den i 100 knyck. En annan faktor som allvarligt försämrar beslutsförmågan är hög puls (över 175) och höga adrenalinnivåer. Både kropp och hjärna förändras vid dessa värden: blodet dras in till musklernas center, vi blir klumpigare men mer skadetåliga; vi får tunnelseende, vi tappar förmågan att läsa ansiktsuttryck, vi blir i stort sett autistiska. Ett exempel på vad detta kan leda till är när en helt oskyldig man, Amadou Diallo, skjuts med 41 skott av en polispatrull i New York bara för att han inte lyder polisernas uppmaning att stanna, utan flyr. En brasiliansk elektriker drabbades förmodligen av samma mekanismer när han nyligen sköts till döds i Londons tunnelbana av uppskärrade terroristjagande poliser.
Blink är en bra bok. Den är bättre, mer sammanhållen, än Gladwells förra bok The Tipping Point, som inte övertygade på samma sätt. Han har åtminstone lyckats väcka mitt intresse för undermedvetna beslutsprocesser, riskerna med för mycket information och tydandet av ansiktsuttryck, ämnen som jag gärna läser mer om.
NOM 