Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Rum nummer 10

Åke Edwarson, 2005, 444 s

Detta är den sjunde boken om kommissarie Erik Winter och hans kollegor vid Göteborgspolisen. Denna gång gäller det ett mord på ett sunkigt hotell och när Winter anländer till mordplatsen, rum nummer 10, inser han att han har varit där förut, precis i början av sin karriär, för hela 18 år sedan; den gången gällde det ett försvinnande. Han känner att han missade något under utredningen av det dåtida brottet i detta rum, och kan inte koppla bort det som hände för nästan två decennier sedan, när han nu tar sig an det aktuella mordfallet. Detta upplägg liknar en tidigare Winter-bok, Rop från långt avstånd, där sammanvävdes också förr och nu med varandra, där var det liksom här två parallella gåtor som gick hand i hand.

Handlingen tar sig långsamt framåt, Edwardson tar god tid på sig och stannar i vanlig ordning ofta upp för att betrakta det första höstlövet, hur solstrålarna faller på polishuset, eller analyserar nyanserna i månskenet. Efter ett tag börjar man bli ganska otålig och undrar om Winter någonsin ska komma vidare med sitt fall. Boken känns onödigt lång.

Kommissarie Erik Winter börjar efter snart tjugo år som polis att bli trött. Inte lika trött som Mankells Wallander, men han har kastat slipsen, vilket väl måste ses som en kraftig signal på trötthet om man är bekant med den forne Winters halvsnobbiga livsföring. Men allt kastas inte överbord: han är fortfarande den enda göteborgaren som röker Corps, han stannar fortfarande upp hos fiskhandlaren på hemvägen, tillagar vitlingsfile i smörsås med potatispuré, serverar och intar den med en Alsace med de rätta mineraltonerna; hans kollegor tar en tallrik filmjölk efter en lång dag.

I jämförelse med t ex Arne Dahls deckare så tillhör Winter den mer realistiska skolan. Dialogen är trovärdigt tråkig, den består mest av förhör med vittnen och misstänkta. Polisarbetet känns också, åtminstone för en lekman, som ett verklighetstroget trögt tröskande, även om intuition och tankeverksamhet kanske har en större plats i boken än i det riktiga polishuset. Winter har, som sig bör, dessutom en del privata problem som gnager honom; ingen huvudperson i en svensk deckare skulle klara sig utan dem.

Edwardson tvinnar tillslut ihop de olika trådarna till en komplex fläta och upplösningen är tack och lov inte helt förutsägbar. Rum nummer 10 håller samma standard som de tidigare Winter-romanerna och den som har varit nöjd med dem lär vara nöjd med denna. Winter löser sitt fall, men det kunde nog ha gjorts på hundra sidor mindre.