The Italian Secretary

A Further Adventure of Sherlock Holmes

Caleb Carr, 2005, 275 s

Caleb Carrs Sherlock Holmes-pastiche The Italian Secretary inleds med att Holmes i sitt hem, 221B Baker Street, mottager ett krypterat telegram från sin bror Mycroft Holmes. Ingen nyckel och inget krypto ges och detta gåtfulla telegram blir Holmes första nöt att knäcka. Snart drar historien iväg till Balmoral och andra slott runt Edinburgh i Skottland där några ovanligt brutala mord begåtts. Brotten påminner om en gammal legend som utspelade sig på 1500-talet vid Mary, Queen of Scots, hov, där hennes italienske förtrogne, en David Rizzio, en gång togs av daga på samma bestialiska sätt som de nya offren. Holmes och Watson tar sig an fallet och kastar sig på tåget norrut för att möta upp med broder Mycroft.

Som vanligt är det Dr Watson som utgör berättarröst i detta lite längre Sherlock-äventyr; det är en roman liknande The Hound of the Baskervilles eller The Sign of Four. Caleb Carr är militärhistoriker och han utnyttjar sin kunskap till att rikligt krydda mysteriet med historiska fakta om dels det 1800-tal Holmes verkade i och dels det 1500-tal Rizzio dog i. Carr är också mycket kompetent när det gäller att efterlikna Sir Arthur Conan Doyles språk — den rätta Holmes-stämningen infinner sig — men detta bidrar också till en av bokens svagheter. Carr är lite för kär i Doyle-prosan och blir ibland för pratig, och även om det aldrig blir några direkta longörer så känner jag mig ibland otålig på ett sätt som jag inte känner igen från originalberättelserna.

Ett annat, kanske allvarligare fel, är att de logiska resonemangen ofta får stå tillbaka för handgemäng, jakter och annan dramatik. Holmes får glänsa vid ett fåtal tillfällen, men inte alls som den briljanta detektiv man är van att se honom. Om man inte har läst sönder sina Sherlock Holmes-samlingar så rekommenderar jag en omläsning av originalet i stället för The Italian Secretary.

The Game of Kings

The Lymond Chronicles, Vol. 1

Dorothy Dunnett, 1961, 510 s

Här på NOM har de inledande böckerna i Dorothy Dunnets andra bokserie, The House of Niccolò, recenserats tidigare. The Game of Kings är den första boken i hennes första serie, The Lymond Chronicles, som, trots att den skrevs innan Niccolò-böckerna, är en slags avlägsen uppföljare till dessa. Här kommer ännu en försenad sommarrecension:

Scenen är Skottland, året är 1547. Kung Henry VIII är död. Skottland och England befinner sig i ett lågintensivt krig där engelsmännens mål är att förena kungarikena Skottland och England genom ett giftermål mellan ländernas kungligheter, framtvingat med våld om så behövs. Enter Lymond:

”Lymond is back.”

It was known soon after the Sea-Catte reached Scotland from Campvere with an illicit cargo and a man she should not have carried.

”Lymond is in Scotland.”

It was said by busy men preparing for war against England, with contempt, with disgust; with a side-slipping look at one of their number. ”I hear the Lord Culter’s young brother is back.” Only sometimes a woman’s voice would say it with a different note, and then laugh a little.

Bokens hjälte, eller antihjälte om man så vill, är Francis Crawford of Lymond, Master of Culter. Lymond är inte bara adelsman, han är även en fantastiskt mångsidig allkonstnär, ett riktigt affischnamn för renässansen. Olyckligtvis är han också en jagad brottling, anklagad för allt från landsförräderi till mordbrand på nunnor. Tillsammans med sitt rövarband drar han omkring på de krigshärjade skotska högländerna och ställer till med elände för sina fiender, och de är många.

Lymond är som sagt ett universalgeni: han skjuter båge som Robin Hood, ingen (utom möjligtvis hans bror) är hans överman med svärdet, han är en fantastisk polyglott och poet, och står inte Shakespeare långt efter i sin vassa och vitsiga konversation. Han spelar och sjunger, han har ständigt hela antikens och medeltidens litteratur och mytologi på sin tungspets. Det blir faktiskt lite för mycket av det goda, man tycker att Lymond är lite för osannolik för sitt eget bästa.

Dunnett använder en rik engelska ur den högre skolan; man frågar sig om hon lämnar någon sida av The Oxford English Dictionary oanvänd? Det var längesedan jag satt undrande över så många obskyra glosor. Dessutom kastar Dunnett ofta in fraser på medeltida franska, latin, spanska, gaeliska eller Ye Olde English. Hon förklarar eller översätter i stort sett aldrig, vilket, om du nu inte behärskar dessa språk, kan irritera. Å andra sidan så förhöjer det den historiska känslan i berättelsen, som är mycket väl efterforskad och innehåller många verkliga historiska personer.

Lymond förblir — trots att han är närvarande på åtminstone en tredjedel av bokens sidor — en avlägsen figur; vi kommer honom aldrig nära. Han är gåtfull, nästan omänskligt kompetent och uppvisar sällan några känslor. Han är verkligen ärketypen för den fulländade renässansmänniska. Lymond och hans legoknektar kastas fram och tillbaka genom Skottland, från skärmytsling till hovintrig till natträd, och bokens handling blir snabbt mycket komplex och vidsträckt både i tid och rum. Själva historien är dessutom både förrädisk och mångbottnad. Vad som vid första anblick verkar vara en komplicerad men ändå ganska ordinär riddarskröna döljer en betydligt mer sammansatt och tänkvärd berättelse under ytan. En andra genomläsning av denna bok är säkerligen inte bortkastad tid.

Dunnett strukturerar boken som ett schackparti, bokstavligen, och det blir ibland väl många drag. Intriger och list, slagsmål och förräderi, nattliga ritter och dagliga rådslag figurerar i scen efter scen efter scen; det känns ibland lite för långt. Här finns också, åtminstone på ytan, en gammalmodig överdos av renhet, heder och ädla intentioner. Dagens historiska romaner är ofta smutsigare, både ur ett hygieniskt och ett moraliskt perspektiv.

Nu vill jag inte låta för negativ, det är jag inte, och det vore orättvist mot Dunnett som är en mycket skicklig författare. Som tur är så är dessa långa och många scener mestadels briljanta, både vad det gäller författande och drama. Bokens nästan hundra sidor långa final är en storartat omtumlande uppenbarelse och belönar läsaren mer än väl för den möda man eventuellt har upplevt under resans gång. Dunnet är en mästare på att lägga komplicerade pussel framför näsan på dig. Du lägger inte ens märke till dem förrän hon knäpper med fingrarna och den vidunderliga helheten uppenbarar sig.

Det tar lång tid att läsa Dunnet och jag kastar mig därför inte genast över Queens’ Play, den andra boken i The Lymond Chronicles. Inte för att det inte är bra, det är mycket bra, men denna bok behöver först smältas och hjärnan behöver vila med lite lättare litteratur innan jag vågar återkomma till Francis Crawford of Lymond’s äventyr; förhoppningsvis finns det mer plats redan under nästa semester för mer av Lymonds storverk.

The March

E.L. Doctorow, 2005, 384 s

Det amerikanska inbördeskriget lider mot sitt slut och general William Tecumseh Sherman leder sina 60,000 man ur nordstatsarmén genom Georgia, South Carolina och North Carolina mot de sista kvarvarande sydstatsstyrkorna för att avsluta kriget en gång för alla. Efter sig lämnar den ringlande marschen ett spår av död, förstörelse och plundring och kaos — och en ganska bra berättelse.

General Sherman är en slags huvudperson, om man nu kan säga att det finns någon sådan i denna splittrade och episodiska berättelse. Doctorow bygger upp sin berättelse som Robert Altmans film Short Cuts; små till synes orelaterade historier binds ihop genom mer eller mindre slumpmässiga möten. Det enda de ursprungligen hade gemensamt är att de alla befann sig i marschens väg.

Persongalleriet är stort och rikt. Vi får bland andra möta Pearl, en tack vare marschen frigiven slavflicka vars far var plantagens nyligen avsatta ägare; överste Wrede Sartorius, en tyskfödd och mycket metodisk fältskär; Arly och Will, två deserterade sydstatssoldater som riskfyllt bluffar sig fram genom kaoset i marschen spår; Stephen Walsh, en nordstatssoldat som får allt mer att göra med den oändliga svansen av frigivna slavar som följer Shermans marsch; Emily Thompson, en före detta privilegierad domardotter som blir Dr Sartorious sjuksköterska; och många fler.

Doctorow skriver mycket bra, lysande bra till och med, han får det att kännas som om du är där. Boken har ett flyt och en elegans som gör att det är ett nöje att läsa den. Han kommer till och med undan med att låta slavarna tala med en starkt utpräglad slavdialekt utan att det havererar. Ska jag hitta något litet att kritisera så är det hans tendens att glida in i ett alltför sentimentalt tonläge när vi närmar oss historiska vördnadsobjekt som t.ex. president Lincoln; då tappar han fattningen för ett kort tag. Men då är jag också en petig felsökare.

Som med så många andra riktigt bra författare så är det svårt att dissekera hans metod: hur gör han det? Läser man ett godtyckligt stycke så finns där inga tecken på någon speciell teknik eller skola (den finns säkert där, men jag är inte man att se det), bara ett intryck av kvalitet och äkthet. Detta är den första bok jag läst av Doctorow, men jag har hört honom nämnas som nobelpriskandidat och om resten av hans produktion håller samma kvalitet skulle det inte förvåna mig om han får priset någon gång i framtiden – förhoppningsvis innan han dör.

The Vesuvius Club

Mark Gatiss, 2005, 240 s

När professorerna Verdigris och Sash plötsligt försvinner under ett uppdrag i Neapel och Englands sändebud i samma stad, Mr Jocelyn Utterson Poop, samtidigt hittas mördad, så är det hög tid att kalla in Storbritanniens stolthet, en man som jobbar för His Majesty’s Secret Service, nämligen Mr Lucifer Box. Mr Box är en dandy, prydligt pimpinett, men samtidigt en bohemisk konstnär. Han är mycket begåvad och belevad, slank och tjusig, dessutom extremt välekiperad och ingen vet det mer än han själv (”Ah, me!”). Han är också spion, lönnmördare och sodomit.

Hela äventyret utspelar sig runt förra sekelskiftet men parallellerna skall dras till James Bond snarare än till Sherlock Holmes. Med denna koppling kan vi dock lämna Ian Flemings litterära inflytande därhän; den överdrivet utpräglade edvardianska stilen i boken känns snarare som en Oscar Wilde-text som har masserats (massakrerats?) av en odygdig Stephen Fry och en skälmsk Terry Pratchett. Gattis lyckas skickligt efterapa dåtidens idiom och stil, han hittar ett tillspetsat sekelskiftesmanér som i sina bästa stunder resulterar i något mycket träffande och roligt; parodi på högsta nivå.

Lucifer Box konverserar slagfärdigt och rör sig lika vant i Londons fina salonger som i fördolda bordeller och opiumkvartar, där han umgås med ”whey faced poets, frayed-cuffed artists; all the splendid flotsam of bohemian London life.” Liksom i en Bond-film finns här inte en död stund: lönnmord, vilda tvåspännarjakter genom dimhöljda kyrkogårdar, lömska giftgasattacker, panikartade flykter undan kultister, infiltration av underjordiska orgiepalats, och en och annan homoerotisk tête-à-tête som fått både Bond och Oscar Wilde att rodna.

Tyvärr så blir det lite för mycket av det goda. Action-sekvenserna är till en början underhållande, men till slut känns det som om de tar upp alltför mycket värdefullt utrymme som kunde ha fyllts med mer av det Gatiss gör bäst, nämligen underhållande dialog och dråpliga personskildringar. Nu slutar det hela som en blandning av Älskade spion, Scooby Doo och ett halvdant Call of Cthulhu-äventyr. Det så finkänsligt härmade idiomet som förgyller första halvan av boken tappas bort i villervallan. What a pity.

The Spring of the Ram

Dorothy Dunnett, 1987, 585 s

Detta är den andra boken i Dunnetts serie om Nicholas Van Der Poele, alias Niccolo. Som utlovat i bok ett, Niccolo Rising, har köpmannahuset Charetty utsänt en expedition från Brugge till Trebizond på svartahavskusten, den gyllene huvudstaden för resterna av det bysantinska riket. (Boken tilldrar sig 1461, så Konstantinopel har fallit för mindre än tio år sedan.) Men det är inte där boken börjar, utan med att Catherine de Charetty — Niccolos trettonåriga styvdotter — rymmer med en förförisk och fascinerande figur, Pagano Doria.

Denne Doria visar sig vara en utsänd representant för Genua, konkurrenter till det Venedig som sponsrar Charetty-gruppen, och är under denna historias lopp en slags mörk spegelbild till Niccolo; snabbtänkt, lekfull, grym, kattlik, förrädisk. De båda sätter otaliga käppar i hjulen för varandra under färden till Trebizond, och tar sig ur respektive knipor med uppfinningsrikedom, kylighet eller helt enkelt tur. Till slut anländer de i Trebizond, varvid ett politiskt rävspel tar vid: turkiska arméer från flera olika grupperingar skramlar nu med vapnen. (Smygtitta inte i historieböckerna för att se vad som händer.)

Charettys medhavda kompani av legosoldater är stridsberedda, men hur ska de bäst brukas? Hur ska man kunna säkra sina handelsvaror? Och vad skall samtidigt göras för att inte Doria, eller Catherine, ska förgöra hela expeditionen? Dessutom kan ju Nicholas heller inte gärna lämna sin styvdotter i fiendens händer, men heller inte röva bort henne mot hennes vilja. Ett dilemma. När historien återigen lämnar Trebizond pustar jag ut, men för tidigt: ytterligare ett par chockerande överraskningar återstår.

Denna andra bok är mer konventionellt byggd än den första, men här visar Dunnett att hon också kan skriva inte bara komplexa utan också oerhört spännande, hotfulla, överraskande historier. Återigen får hjärnan gå på högvarv, dock inte alltid på samma sätt som i Niccolo Rising. Slutscenerna, när man först tror att allt har klarats upp, är ett par kraftfulla slag i njurarna. Det är bara att hämta sig och komma igång igen, arme Niccolo.

Persongalleriet är dessutom ypperligt intressant och vältecknat — Pagano Doria är en fantastisk motståndare som, utan melodramatiska åthävor, visas vara en först halvt sympatisk men senare sämre, långt sämre, man än Niccolo; likaså är den gravt irriterande Catherine trots viss skurkpotential också trovärdig i de begränsningar en trettonåring har. Och låt oss inte glömma de övriga deltagarna i det rejäla persongalleriet, alla tecknade på ett sparsmakat men fullkomligt övertygande sätt.

Det är sällan som uppföljaren till en bra bok är lika bra; än sällsyntare att den når sina höjder på ett nytt sätt. Men det är just så jag skulle betygsätta The Spring of the Ram. Rekommenderas varmt.

— T. Lindgren

The Final Solution

A Story of Detection

Michael Chabon, 2004, 144 s

A boy with a parrot on his shoulder was walking along the railway tracks. His gait was dreamy and he swung a daisy as he went. With each step the boy dragged his toes in the rail bed, as if measuring out his journey with careful ruled marks of his shoetops in the gravel. It was midsummer, and there was something about the black hair and pale face of the boy against the green unfurling flag of the downs beyond, the rolling white eye of the daisy, the knobby knees in their short pants, the self-important air of the handsome gray parrot with its savage red tail feather, that charmed the old man as he watched them go by. Charmed him, or aroused his sense — a faculty at one time renowned throughout Europe — of promising anomaly.

Så inleds Michael Chabons kortroman om en stum pojke och en talande papegoja som mest rabblar tyska nummerserier. Pojken anländer vilsen och sliten till en småstad i Sussex sommaren 1944, andra världskriget är på upphällningen. Han tas om hand av några vänliga själar men snart blir papegojan stulen under våldsamma omständigheter. Då träder den gamle mannen, han som betraktar pojken i bokens inledning, in på scenen. Denne gamle man — han kallas aldrig något annat än ”the old man” — är i nittioårsåldern, ganska skröplig och har dragit sig tillbaka till den lugna engelska landsbygden för att odla bin efter ett långt, aktivt och berömt liv i London.

Alla som har läst någon av Sir Arhtur Conan Doyles historier om den störste detektiven genom tiderna identifierar snart, med ett leende på läpparna, ingen mindre än självaste Sherlock Holmes under sin ålders höst. Han fokuserar sin alltmer geriatriska tillvaro på sin biodling men lockas ur sin dvala av mysteriet med papegojan och tar sig an ”fallet”. Chabon är uppvuxen på en diet av Conan Doyle och lyckas insupa sitt porträtt av Holmes med en känsla som ligger mycket nära originalet — fast nu med ålderns krämpor och butterhet — utan att kopiera eller parodiera. Trots att den åldrige Holmes är bokens centrum och det förhållandevis fåtaliga sidantalet så hinner Chabon med att teckna flera fascinerande små personporträtt av de andra bybor som dras in i historien, t o m papegojan får sin beskurna del av karakterisering.

Chabon, som fick Pulitzer-priset för sin eskapistiska roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, har ett avundsvärt flyt i sin text och trots att han ibland staplar bisatser som om de vore ölbackar så tappar aldrig texten sin smidighet. Han använder ett vokabulär som både överraskar och roar men aldrig blir krystat. Hans skicklighet imponerar och det är ett rent nöje att läsa hans prosa. Till exempel, när Holmes ska röka ut bina ur sin äldsta bikupa för att komma åt att skörda honungen:

At last he stood before the ”Old Hive” holding his fuming board and the stoppered bottle of benzaldehyde. The hive gave off an air of doomed contentement, like a city sleeping it off the day after carnival, contemplated from a hilltop by an army of Huns.

Boken är full av dylika pärlor; det enda negativa jag kan komma på att säga om boken är att historien varken är ett Sherlock Holmes-äventyr eller en heimatroman, utan en underlig blandning av de två, någonting mitt emellen, vilket kanske bidrar till ett slut som inte riktigt lever upp till resten av boken. Detta förtar dock inte det mycket positiva helhetsintrycket: jag rusade genast ut och köpte resten av Chabons böcker; är de tillnärmelsevis lika välskrivna och underhållande som The Final Solution har jag mycket nöje framför mig.

Jag skall dundra

Peter Englund & Kristian Petri, 2005, 175 s

Året är 1706 och en svensk trupp i Polen är ute på provianteringsuppdrag. De skall ha med sig två kor och sju tunnor säd hem till lägret, hur det än ska gå till, rekvirering eller plundring. Kapten Sparre, hans två underbefäl, fänrikarna Drake och Sundman, samt tio karoliner utser ett polskt gods som mål och går till verket. Vid godset förbereds ett bröllop och polackerna är helt oförstående inför svenskarnas krav. Språkförbistring, missförstånd, hetska humör, ett skott; situationen urartar snabbt.

Jag skall dundra är en bearbetning av ett filmmanus och det märks. De korta kapitlen är filmscener; allting skildras i strikt tredje persons perspektiv, här finns ingen resonerande berättarröst eller någon introspektion i karaktärernas tankar. Vad som däremot finns är utdrag ur fänrik Sundmans återfunna och hårt åtgångna dagbok, ett inslag som med sitt tidstypiska karolinska språk och drag av ögonvittnesskildring (inte helt utan tillrättalägganden dock) tillför berättelsen ytterligare en dimension. Berättelsen är tät och psykoligiskt dramatisk trots sin fåordighet. Det ska bli intressant att se denna lilla tragiska skröna som film. Den ska vad jag förstår filmas av Petri själv, när han har avslutat arbetet med TV-serien baserad på John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda.

Åtminstone Englund har skrivit mycket om denna epok i den svenska historien, t ex i Poltava, (Petris tidigare alster är jag tyvärr inte bekant med) och denna bekantskap med ämnet och tidsperioden kommer till stor nytta: hela berättelsen tycks ha en faktisk historisk utgångspunkt i det som beskrivs i Sundmans dagbok (vars historia redogörs för med notapparat och källhänvisningar). Detta är en kortroman, mycket sparsamt skriven, helt utan målande språk, men med ett kunskapsrikt kryddande med fakta och detaljer som ser till att en äkthetsstämning ändå infinner sig. Dessutom: med den norm som tycks gälla idag, att ingen bok under 400 sidor är värd att kallas roman, känns Jag skall dundra befriande kort. Den bjuder också på en oväntad överraskning på slutet, som är för bra för att sägas mer om här.

Utan att förfalla till övertydlighet för Englund och Petri skickligt tankarna till en SS-trupp i andra världskrigets Polen eller till amerikaner i vietnamesiska Song My. Krig är krig och svenskar är inte, oavsett den rådande inhemska ståndpunkten, moraliskt högre stående varelser än andra folk. Berättelsens tumskruvar, garrottering och ”svenskdryck” var verkliga inslag i de svenska fälttågen, en nyttig påminnelse för vissa svenska debattörer som satt sig på för höga hästar i sin självupplevda moraliska överlägsenhet.

Jag skall dundra är en utmärkt kortroman och jag hoppas att den kan utgöra ett trendbrott när gäller allt mer svällande romaner och bana väg för kortare men ändå intressanta böcker.

Niccolo Rising

Dorothy Dunnet, 1986, 586 s

I Science Fiction-sammanhang brukar nämnas två icke-SF författare vars sensibiliteter stämmer väl med SF-läsarens. Den ene är Patrick O’Brian, vars fantastiska 20-boksserie om Aubrey-Maturin nyligen filmades (The Far Side of the World). Den andra är Dorothy Dunnett, som skrivit två stora serier: The Lymond Chronicles (6 vol) och The House of Niccolo (8 vol). Den senare är försatt i renässansens Europa, och Niccolo Rising är, som namnet antyder, den första volymen i denna serie.

Boken öppnar i Brugge, i en hertigs badkar, i en kanal. I badkaret sitter Felix Charetty, en välmående ung köpmannason, Julius, hans lärare, och Claes, hans tjänare. I pråmen framför dem fraktas en väldig kanon, en blivande gåva till Skottland, som strax kommer att behandlas omilt. Snart följer katastrof på katastrof, fiendskap, intriger, pengar och makt i ett eskalerande tempo. Och eftersom Dunnett bygger sin bok delvis som ett mysterium, delvis som ett trollkarlsknep, ska jag inte beskriva handlingen mer än så.

Stilistiskt skulle jag nog placera C.J. Cherryh och Lois McMaster Bujold närmast Dunnett: Dunnett är dovare, mer dämpad, än t ex O’Brians ibland lättsamma, ibland rörande briljans, och närapå alltid helt allvarlig. De ögonblick som verkar avsedda för farsartad humor saknar gnista; det är inte därför man ska läsa Dunnett. Snart läser man istället dessa partier snarast kyligt värderande än hänryckt. Liksom O’Brian har Dunnett inga falska anslag, tonen är oklanderligt ren hela boken igenom. Till skillnad från O’Brian dras hon till komplexitet och spel med läsaren.

Dunnett skriver med mästerlig auktoritet. Vi placeras rakt in i renässansen, och inte för ett ögonblick kan man tänka sig annat än att Så Var Det: folk, namn, kultur, kläder, attityder; aldrig antyds det som brukar fälla såväl SF som historiska romaner — att det egentligen är utklädda människor från vår samtid som spelar rollerna och att de attityder som skildras bedöms med våra egna som måttstock. Så är inte fallet här.

Dunnett älskar att använda trollkarlens metoder. Vad som skildras klarast i en scen kan ha fördold mening, eller i sig dra uppmärksamheten från scenens egentliga kärna. Högerhanden gör en intrikat gest, men det viktiga är vad som dolts i vänsterhanden, eller det kort som ligger kvar på bordet. Genom boken återkommer så händelser från tidigare i boken men nu övermålade med nya betydelser; i sin enklaste form genom att kryptiska uttalanden förklaras efterföljande kapitel; i sin mest komplexa, genom att det som hänt boken igenom mot slutet kan omtolkas närapå helt och hållet.

Inte förrän efter 150 sidor, egentligen, dyker Niccolo upp. Ett geni till handelsman, en man med en blick och ett sinne som spänner vitt och brett över tid och rum, en man med ovedersäglig karisma, med förmågor och kunskaper som egentligen inte kan motiveras ur hans bakgrund. Denna sorts huvudperson kan i vissa böcker bli tröttsam, mycket tröttsam — en slags författarens bomullsinlindade dagdröm vars vidare äventyr och prestationer egentligen bara angår författaren själv. Och om det finns en svaghet i denna bok så är det att mycket av köpslåendet och intrigerandet försiggår bortom scenen; man får alltså i viss mån lita på berättelser om Niccolos briljans snarare än bevittna den själv.

Det kan förlåtas: detta är inte kurslitteratur i företagsekonomi. Men runt bokens mitt frågar jag mig ändå en smula missmodigt ifall Niccolo är en sådan författarens favoritson — allt faller ut till hans fördel verkar det som. Dunnett undviker dock elegant den fällan, dels i vad som händer i bokens andra halva, dels i en strålande diskussion mot bokens slut, där Niccolos vänner betraktar Niccolos handlingar, och Niccolo själv, på ett sätt som får ljuset att falla med betydligt djupare skuggor än tidigare. Ett mysterium uppenbaras därmed, löses, och fördjupas; tvetydighet återstår.

Jag slås efter ett par hundra sidor av att denna bok kanske borde läsas med papper och penna och hjärnan på högvarv. (För de läsare som nu börjat blekna kan jag säga att det definitivt också går bra att läsa och uppskatta boken utan dessa hjälpmedel, men att pusselaspekten är en del av nöjet.) Som anstår första delen av en serie öppnar bokens slutsidor för en nästkommande del som verkar än mer intressant än den som just tilldragit sig. Man kan mot slutet bara sjunka tillbaka i sin länstol, med synapserna blixtrande och spottande eld, och applådera.

— T. Lindgren

The Historian

Elizabeth Kostova, 2005, 642 s

Tala om självsäkra bokförlag: det exemplar av Elizabeth Kostovas The Historian (Historikern) som jag just har kämpat mig igenom har utropet ”INTERNATIONAL BESTSELLER” stämplat över omslaget. Detta trots att boken är, vad jag kunnat utröna, den första tryckningen av en förstautgåva. När jag köpte boken var den ännu inte utgiven i USA eller Storbritannien, så man kan fråga sig på vilken marknad den har hunnit bli en internationell bästsäljare?

Vad handlar då denna predestinerade kioskvältare om? Boken handlar om sökandet efter Dracula, inte Bram Stokers Dracula, utan den ”riktige” Dracula, prinsen av Vallakiet, Vlad III ”The Impaler” Ţepeş (1431 – 1476). Sökandet utförs inte bara en gång, utan två. Dels av en diplomat, med en tidigare karriär som historiker, och hans mystiska rumänska fru; dels, några decennier senare, av diplomatens dotter och hennes pojkvän.

Sökandet tar våra par över i stort sett hela det forna bysantinska imperiets domäner: de reser genom Rumänien, Ungern, Turkiet, Italien och Bulgarien. Det blir så mycket resande att boken i långa sjok mest liknar en reseberättelse fylld med ganska långrandiga och torra beskrivningar av transylvanska berg, outvecklade bondbyar i öststaterna och svårtillgängliga urgamla kloster. Det är inget fel på beskrivningar av omgivningen, men när de blir så här långa och sällan har någon som helst betydelse för historien, då börjar de irritera.

Sökandet leder till dammiga bibliotek, där en bok ger nya ledtrådar, som leder till ett kloster där en karta ger nya ledtrådar, som leder till ett bibliotek där en bok leder till en målning som leder till ännu ett brev som leder till ett kloster som leder till… etc. Inte särskilt stor variation i handlingen alltså. Detta kan man komma undan med om läsaren istället kan koncentrera sig på ett intressant och levande persongalleri. Den ursäkten kan inte denna bok åberopa: personerna är grå, opersonliga, sammanbitna och de talar alla på samma sätt, ung som gammal. De är inte karikatyrer men väl ointressanta schabloner.

Ibland måste författaren ta till otroliga sammanträffanden för att föra den letargiska historien framåt. När de reser till Istanbul för att hitta ett gammalt bibliotek råkar de när de ska äta middag, som av en händelse, få bordet bredvid turken som ansvarar för det gamla biblioteket. Genom ytterligare en lycklig slump inleds en konversation med den ätande bibliotekarien (som tyvärr är ganska typisk för dialogen i boken): ”It seems to me too much of a coincidence that you appeared when we had just arrived in Istanbul, looking for the archive you have been so much interested in all these years.” Ja, verkligen. Samma dåliga trick genomförs flera gånger för att jakten på Dracula ska komma någon vart.

Boken är lång och känns ännu längre. Prosan är helt utan ornament, metaforer eller litterära ambitioner, vilket kan vara positivt; ett enkelt språk kan användas för att undvika att begrava en intressant berättelse under ett berg av litterär list. Detta gäller dock inte denna bok, historien är inte tillräckligt intressant. Stora delar av händelserna återberättas i utdragna brev, vilka ger ypperliga tillfällen att dra ut på det hela ännu mer: ”nu måste jag tyvärr sluta men…”. Så pass långa stycken berättas i brev att författaren ofta glömmer att vi faktiskt läser ett brev och glider över i ordinär prosa i första person. Boken är mycket pratig: förskräckande ofta räcker det att läsa sista stycket i ett kapitel, ibland t o m sista raden, för att man ska hänga med i handlingen; det är där något händer, resten av kapitlet består i värsta fall endast av utfyllnad och träig dialog.

Tydligen har Kostova ägnat 10 år åt research för denna bok, hennes debut. Vi får veta vilken granit som används i bulgariska hus och vilka maträtter som fanns på Budapest-hotellets meny under 50-talet. Allt detta kan säkert vara intressant i rätt kontext, men jakten på Dracula är sannerligen inte rätt kontext. Mycket få av alla dessa oändliga detaljer är relevanta för handlingen.

I slutet byter boken plötsligt stil, från sövande rese-thriller till B-filmsaction. Vi får vänta nästan 600 sidor på den dramatiska upplösningen, som består i en sluttablå som skulle kunna var klippt ur Tintin-äventyret Kung Ottokars Spira. För säkerhets skull följs detta klimax av en epilog, i sofforna runt eldstaden, i sann Poirot-anda, där allt som har hänt i boken gås igenom och förklaras, om du nu skulle råkat missat något.

För denna roman fick den tidigare opublicerade Kostova bra betalt: $2,050,000. Bokförlagen slogs om manuset i en auktion. Första tryckningen var 325,000 exemplar. Boken är redan översatt till 28 språk. Sony Pictures Entertainment har köpt filmrättigheterna.

Varför?

Förklaringen heter naturligtvis Da Vinci-koden, världens mest sålda roman. Likheterna är uppenbara, nästan övertydliga: ett par, man och kvinna, kastas runt i världen, löser gåta efter gåta, följer ledtråd efter ledtråd, på jakt efter lösningen till ett urgammalt mysterium. Jag ser dock ingen större risk för att The Historian blir lika stor: Da Vinci-koden må bryta mot de flesta av de budord som gäller för bra litteratur, men den bryter inte mot det första: Du skall icke vara tråkig.

Cloud Atlas

David Mitchell, 2003, 529 s

Detta är en pusselbok, dock inte på samma sätt som Da Vinci-koden eller någon av de många andra böckerna i samma genre som är så populära just nu. Här är det själva boken som är ett pussel. Boken består egentligen av sex kortromaner som är löst sammanbundna genom att så gott som alla historier förekommer, i skriven eller inspelad form, i någon av de andra historierna. Cloud Atlas är en labyrint av olika stilar och självreferenser, allt författat med en teknisk virtuositet som imponerar.

Labyrinten inleds med en dagboksroman från 1850-talets Nya Zeeland, ”The Pacific Journal of Adam Ewing”. Ewing är en amerikansk notarie som, enligt en kvacksalvare han träffar under sina resor, lider av en sällsynt hjärnsjukdom. Medan han väntar på skeppet som skall ta honom hem till Amerika utövar Ewing amatörantropologi samtidigt som han undergår en tveksam medicinsk behandling mot sin eventuella hjärnsjuka.

Stilen i dagboken är viktoriansk engelska, men med idiomet så förstärkt och utpräglat, att man undrar om man faktiskt inte ska tro att hela dagboken, också i berättelsen, ska föreställa en sentida förfalskning (vilken den naturligtvis är: det är ju Mitchell som fabulerat). Det hela känns som en travesti på Patrick O’Brians (lysande) romaner om Kapten Aubreys och Dr Maturins äventyr under Napoleon-krigen. Döm själv, här är några av de glosor som återfinns på de första dagbokssidorna: cindery, marchioness, harridan, antipodese, scrimshandered, hoarfrosted, quillcock, riotocracy, sheog, tatterdemalion, hugger-mugger och terraqueous.

Mitt i en mening lämnar vi plötsligt dagboken och hamnar i en samling brev från 1930-talet, ”Letters from Zedelghem”, korrespondens från engelsmannen Robert Frobisher, en begåvad men misslyckad homosexuell kompositör och sol-och-vårare. Frobisher försöker få fart på sin karriär genom att ta anställning som amanuens hos en framgångsrik belgisk kompositör som vill ha hjälp med att skriva sin svanesång. Här får vi en beundransvärd uppvisning i den förlorade konsten att skriva brev, underhållande, informativa, skvallrande och cyniska. Breven är adresserade till en Rupert Sixsmith och under sin vistelse i Belgien hittar Frobisher en gammal sönderfallande resedagbok, varav den avslutande halvan saknas, irriterade nog.

Därefter: ”Half-Lifes – The First Luisa Rey Mystery”, förfyttning till 1970-talet, till en hårdkokt deckare där Luisa Rey, journalist på en bottenskrapstabloid, försöker nysta upp en konspiration och skandal som påminner om The China Syndrome. Helt stilriktigt skriver Mitchell nu ren pulp fiction. Bland annat träffar hon en kärnkraftsanställd vid namn Sixsmith har sparat en samling brev från sin ungdom. Första halvan av denna deckare avbryts av en pulpig cliff-hanger som kastar oss rakt in i

“The Ghastly Ordeal of Timothy Cavendish” som utspelar sig i engelsk nutid. Historien är en tragikomisk satir, med ett nära på monty-pythonskt persongalleri. En halvgalen redaktör, Cavendish, flyr från diverse svikna författare och långivare och råkar under sin flykt bli inspärrad på ett sinistert äldreboende. Vi får följa hans desperata, och mycket komiska, försök att fly den Kafka-inspirerade institutionen. Det är svårt att inte tänka på Gökboet när man läser om Cavendish prövningar. Cavendish får i varje fall tid att läsa manuskriptet till en ny bok, den första i serien om Luisa Rey. Cavendish frustrerande historia måste jag utse till min favorit bland berättelserna i denna bok.

I “An Orison of Sonmi” befinner vi oss i en tyranni, en kombination av ett allsmäktigt McDonalds — med menyer à la Soylent Green — och dagens Nordkorea. Berättelsen, nu science fiction med tiden förlagd ett par århundraden in i framtiden, återges genom ett förhör med Sonmi, ledaren för ett revolutionsförsök. Det mest fascinerande i denna historia är beskrivningen av det extrema Brave New World-samhälle som revolutionen angriper. En förbjuden film om Cavendish’s Ordeals passerar förbi som en detalj. Avbrott leder till:

“Sloosha’ Crossin’ an’ Ev’rythin’ After” som är den sista berättelsen, en skröna berättad på ett primitivt degenererat språk i ett post-apokaplyptiskt samhälle. Tyvärr är språket så degenererat att det blir riktigt jobbigt att läsa Slooshas berättelse. Hur som helst så hittas en manick som innehåller en inspelning av ett förhör med en viss Sonmi.

Sloosha’ Crossin’ avbryts aldrig, det är avslutad berättelse och här, mitt i boken, så slutar egentligen berättelsen rent kronologiskt. Men boken är inte slut; vi får nu läsa de avslutande halvorna av de fem oavslutade berättelserna, i bakvänd ordning.

Mitchell är mycket skicklig och det ska bli intressant att läsa hans andra, mer klassiskt strukturerade romaner (han har tidigare skrivit Ghostwritten och Number9Dream).

Jag hade roligt när jag läste Cloud Atlas. Mitchell hoppar ekvilibristiskt mellan de olika stilarna och själva berättelserna är ofta mycket underhållande. Boken är lång, längre än vad sidantalet tyder på. Sidorna är tätskrivna och boken är inte alltid lättläst (särskilt inte den sista berättelsen). Jag måste också erkänna att min entusiasm för de avslutande halvorna inte var lika stor som den var vid den första bekantskapen med varje historia. Boken känns också, ibland, nästan som en uppvisning i språkakrobatik, en katalog över Mitchells många författartalanger, snarare än något sammanhållet; men det är väl en risk man tar med själva konceptet med flera sammanlänkande kortromaner.

Trots dessa smärre minus var boken väl värd besväret. David Mitchell kommer vi med all säkerhet att se mer av.

The Dante Club

Matthew Pearl, 2003, 374 s

Det amerikanska inbördeskriget är precis avslutat när fyra medlemmar ur den akademiska intelligentian i Boston föresätter sig att producera den första amerikanska översättningen av Dante Alighieris La Divina Commedia. Detta är något som den puritanska ledningen av Harvard-universitet sätter sig tvärt emot; för det första är Commedian skriven på italienska, ett levande språk (på Harvard läser man antikens latin och grekiska), den är katolsk, papistisk till och med, och den är omoralisk och brutal. Det mäktiga universitets motstånd hade kanske gått att övervinna om inte en serie bestialiska mord med Dante-tema inträffar i samband med att översättningsarbetet inleds.

De fyra herrarna, Henry Wadsworth Longfellow, Oliver Wendell Holmes, James Russell Lowell och James T. Fields, är alla i femtioårsåldern, i åtnjutande av framgångsrika karriärer som publicister, poeter och professorer. Tilläggas skall att alla fyra är faktiska historiska personer från 1860-talets Boston. De arbetade alla, men kanske framförallt Longfellow, med att översatta Dantes poem i verkligheten.

Alla kan de naturligtvis citera Tennyson, Byron, Milton och Wordsworth när så behövs och det blir också en hel del Dante-citat, rykande nyöversatta, som den välkända varningen:

All hope abandon ye who enter here.

Annat material ur komedin som kommer till användning är bland annat ett urval av de kval som väntar syndarna i Dantes helvete. T ex, för de neutrala, de som inte vågar ta ställning, väntar följande:

These miscreants, who never were alive,
Were naked, and were stung exceedingly
By gadflies and by hornets that were there.

These did their faces irrigate with blood,
Which, with their tears commingled, at their feet
By the disgusting worms was gathered up.

eller för de som sår split (the schismatics),

And one his limb transpierced, and one lopped off,
Should show, it would be nothing to compare
With the disgusting mode of the ninth Bolgia.

A cask by losing centre-piece or cant
Was never shattered so, as I saw one
Rent from the chin to where one breaketh wind.

Between his legs were hanging down his entrails;
His heart was visible, and the dismal sack
That maketh excrement of what is eaten.

While I was all absorbed in seeing him,
He looked at me, and opened with his hands
His bosom, saying: ”See now how I rend me”;

Dessa citat är självklart mycket användbara som inspirationskälla för en presumtiv massmördare.

Boken (som heter Danteklubben på svenska) tillkom när Pearl ville pigga upp sin förmodligen ganska torra avhandling om den första amerikanska översättningen av Dantes verk till mer fängslande läsning, t ex genom att lägga till en seriemördare. Den kryddade verkligheten får dock lite problem med trovärdigheten. Det är svårt att ta det hela på allvar när fyra distingerade skäggprydda män, professorer och poeter, i knälånga rockar och höga hattar smyger omkring och leker detektiver i jakten på Dante-mördaren. Det blir ibland komiskt, nästan parodiskt.

Dessutom talar våra hjältar, som sig bör, på följande sätt:

”Did you see us? We are a happy band of brothers, Wendell. More and more still as the years roar by us. My boy, enjoy your passage on the ship of youth, for it too easily grows lost at sea!”

Matthew Pearl är ”the new shining star of literary fiction” enligt en bräkande Dan Brown på omslaget till boken; en rekommendation i form av en sådan björntjänst kan avskräcka vem som helst, men denna bok är tack och lov bra mycket bättre än Browns egen Da Vinci-koden.

Inte för att det inte finns utrymme för förbättring. Det finns flera bättre böcker i samma genre, låt oss kalla den historiska thrillers. Ett exempel är den betydligt mer mångbottnade An Instance of the Fingerpost av Iain Pears.