Torr science fiction

I vintras läste jag en radda SF-böcker. Tyvärr visade sig alla tre vara riktigt torra och oengagerande.

Halting State

Charles Stross, 2007, 368 s

Charles Stross igen. Jag har blivit besviken på flera av hans senaste böcker, men återvänder trots allt som en fluga till lågan; han är en ovanligt produktiv idéfontän och det är hans extrapolerande fantasi som lockar. Tyvärr lyckas han sällan lika väl med själva handlingen i sina böcker och Halting State är därför en ganska typisk Stross-bok. Denna gång är ämnet massiva online-spel och Stross har som vanligt gjort sin läxa: terminologi och nisch-fenomen känns äkta för den som tillbringat (alltför) mycket tid i dessa spel. Som vanligt finns här ett antal intressanta idéer, men intrigen känns krystad och förvirrad samtidigt som jag egentligen aldrig bryr mig om hur det går för bokens karaktärer. Motivationen minskar och de sista hundra sidorna är mödosamma att ta sig igenom. En mycket typisk Stross alltså, tyvärr.

Spook Country

William Gibson, 2007, 384 s

William Gibson skriver mycket bättre än Stross, men det räcker tyvärr inte denna gång. Spook Country är en fortsättning på Gibsons tidigare bok Pattern Recognition och är snarlik när det gäller miljö, handling och karaktärer, bara mycket tråkigare. Det är synd, för Gibson är en av SF-genrens bästa stilister och är ofta ett nöje att läsa enbart för prosans skull. Dock inte denna gång. Tre parallella historier sätts igång och de ska uppenbarligen flätas samman mot slutet, men det känns som om Gibson helt enkelt tappade sugen. Inspirationen saknas och allt faller platt till marken. Läs Pattern Recognition i stället, det är en betydligt bättre bok.

Execution Channel

Ken MacLeod, 2007, 288 s

Detta är den första av Ken MacLeods böcker jag har vågat mig på, och tyvärr, förmodligen även den sista. Handlingen inleds lovande: ett kärnvapen används vid ett attentat i Skottland och en komplicerad intrig fokuserad på konspirationsteorier och organiserad disinformation, särskilt via bloggosfären, sätts i rullning. Tyvärr är MacLeods karaktärer dödligt träiga; de raderar effektivt ut det eventuella läsnöje intrigens idéer kunnat bjuda på. Tyvärr trasslar även intrigen så småningom in sig i ett ogenomträngligt grått nystan och jag får verkligen kämpa för att orka till slutet. Pust.

Ska jag ge upp hoppet när det gäller SF, eller har jag bara haft en ovanlig räcka med otur?

The Black Man

Richard Morgan, 2007, 546 s

The Black Man (som fick byta namn till Thirteen i USA, originaltiteln ansågs för känslig) utspelar sig i samma värld som Morgans böcker om Takeshi Kovacs men i en annan tidsålder; när boken inleds är året 2107. Stilen är dock den densamma: Morgans karakteristiskt hårdkokta cyber-noir. Huvudpersonen Carl Marsalis är samma slags osympatiska ultravåldsamma antihjälte och han är liksom Kovacs genmodifierad; han tillhör den första generationen av nya framexperimenterade människor. Tyvärr så visar sig vissa genvariantioner — i Marsalis fall ”variant 13”, soldatmänniskor, manligheten in extremis — vara svåra att ha lösa i samhället och de sätts snart i koncentrationlägerliknande inrättningar. Marsalis är en av de få thirteens som är licensierad att röra sig fritt; hans jobb är nämligen att jaga rätt på, och avrätta eller tillfångata, andra thirteens. Klockren Blade Runner alltså.

The Black Man, är liksom Morgans tidigare böcker, en noir-thriller, med en komplex intrig. All dialog är extremt hårdkokt, handlingar och deras konsekvenser ofta ödesmättat definitiva. Morgan lägger mycket möda på att beskriva hur världen ser ut hundra år in i framtiden. USA är balkaniserat i tre delar: The Rim States består av Stilla Havs-staterna, gröna, progressiva, företags- och teknikvänliga, mestadels latinos och asiater; The Union består av New York och New England, det gamla intellektuella, nästan aristokratiska USA; resten utgörs av The Confederate Republic, även kallat Jesusland, en bakåtsträvande, konservativ, teknikfientlig, xenofobisk, ultrareligiös pseudo-teokrati. Vi får också detaljerade utläggningar om konflikter i övriga världen, den första kolonin på Mars, manligt och kvinnligt, miljö mot gener, etc. Det är intressant värld Morgan extrapolerat fram, men den utgör också ett problem. Det blir lite för många och långa utvikningarna om världen, politiken och samhället, visserligen intressanta i sig, men de saktar ner Morgans vanligtvis så kvicka tempo till ett sakta mak.

Det hela blir för mycket och boken är på tok för lång. Man klarar helt enkelt inte över 500 tätskrivna sidor (som säkert blir 700-800 sidor i pocketutgåvan) med supertuffa one-liners och ett ”fuck” i varannan mening, varvat med sociofilosofiska traktat. Trots att Morgan skriver bra, har en bra historia och ett gott öga för detaljer, så var det en pärs att att sig igenom hela The Black Man.

Spin

Robert Charles Wilson, 2005, 464 s

Prokrastinering! NOM har legat alltför länge i vila trots att flera böcker har passerat sängbordet. Ursäkterna får vara lathet, andra prioriteringar och till och med annat bloggande. Här följer, sent om sider, några korta tyckanden om några av de böcker som jag har läst de senaste veckorna. Först ut: Spin.

Tonåringen Tyler Dupree och hans två bästa vänner, tvillingarna Diane och Jason Lawton tittar gapande mot skyn. Stjärnorna försvann just från natthimlen. Så inleds denna alternativhistoria som spänner över några dramatiska decennier. Det visar sig snart att jorden har hamnat, eller snarare placerats, i en ”bubbla” som totalt isolerar vår planet från det omkringliggande universum. En simulerad sol och måne är allt som påminner om rymden utanför bubblan. Dessutom förvränger bubblan tidens gång: tiden utanför bubblan går etthundra miljoner gånger snabbar än på jorden. Solens avlägsna död, dess förvandling till en röd jätte som slukar hela solsystemet, ter sig plötsligt inte så avlägset, bara en 30-40 år fram i tiden. Vad göra? Tiden är knapp.

Vi får följa de tre ungdomarnas uppväxt, relationer och utveckling under detta undergångshot. Wilson lyckas kombinera två ofta omaka ting: Spin är nämligen både bra SF och bra litteratur. I SF-aspekten av boken lyckas han bygga upp ett fascinerande och storartat händelseförlopp. Han överraskar om och om igen och visar upp nya mysterier och magnifika uppenbarelser som om han skalar lagren av en lök. Stortartad SF alltså, men detta är inte allt. Boken är dessutom mycket välskriven. Wilson är en begåvad författare som har skapat djupa, trovärdiga karaktärer som utvecklas över tiden. Relationerna mellan dessa personer är nyanserade, komplicerade och intressanta. Till och med dialogen är bra. Det var länge sedan jag läste en bok som på detta sätt kombinerar riktigt bra SF och riktigt bra litteratur. Rekommenderas starkt.

Glasshouse

Charles Stross, 2006, 352 s

Huvudpersonen Robin undergår rehabilitering efter att frivilligt ha fått stora delar av sitt minne bortlobotomerat. Efterhand kommer trots detta glimtar tillbaka, glimtar av krigsförbrytelser, som han helst av allt vill glömma. För att komma undan den hektiska, och ibland hämndlystna, omgivningen under sin återhämtningsperiod bestämmer sig Robin för att försvinna in i ett experimentellt rollspel. Spelet simulerar livet under den mörka åldern, dvs 1950 – 2000, och när Robin väl klivit in i simulationen finns ingen väg ut ur spelet på många år. Spelet visar sig efter ett tag — självklart — vara något mer än en harmlös rehabiliteringsmetod, annars skulle Stross inte ha någon särskilt intressant berättelse att berätta.

Glasshouse följer i Accelerandos spår. Boken är dock mindre ansträngande att läsa eftersom världen är mindre komplex, den utspelar sig ju huvudsakligen i vår tid. Jag får en känsla av att Stross tacksamt tar emot möjligheten att skriva om en enklare värld då begränsningar som vi dras med under detta sekel måste kännas nästan befriande för en SF-författare. Kombinationen av möjliga händelser som en författare måste kontemplera i en värld där folk är odödliga (eller åtminstone har säkerhetskopior av sig själva), kan finnas i flera samtidiga kopior, avstånd inte längre finns, kroppar är valfria, all kunskap finns överallt — dvs Accelerandos värld — tar helt enkelt på krafterna.

Hur ser då post-singularitetens människor på vår tid? De kallar vår tidsålder för The Dark Ages och den ses ungefär som vi idag ser på medeltidens minst sagt sparsmakade humanism eller på viktorianernas hyckleri. Stross får in en poäng genom att relativisera vår egen tid som vi tycker är vida överlägsen gångna tidsåldrar. Vårt beteende lär säkerligen väcka anstöt hos framtida generationer. Stross gör det i och för sig lite enkelt för sig genom att använda konventioner från någon slags kristen, hypermoralisk och trångsint amerikansk småstad som grundbult i sin simulation.

Boken påminner ibland om John C. Wrights The Golden Age. Även där har mänskligheten utvecklats till allvetande halvgudar och även där tvingas de av olyckliga omständigheter tillbaka till en äldre, primitivare tid; vissa scener ger nästan en känsla av déjà vu. Tilläggas skall att Wrights bok är mer fantasifull och bättre skriven.

Detta är tyvärr en av Stross svagare böcker. Den engagerar aldrig och blir ibland rejält långrandig. Eftersom boken är mer lättläst än Stross andra verk, så framgår det extra tydligt att den dras med ett problem som Stross dras med i alla sina böcker: rösten. Vare sig det är en legosoldat eller hemmafru som talar så hör man en spydig liten systemadministratör och ärkegeek i deras stämma; de blir intill förväxling lika. Vanligtvis kan Stross väga upp denna defekt med sina storslagna idéer, men de lyser med sin frånvaro i denna bok och den blir på gränsen till tråkig. Hoppa alltså över Glasshouse och hoppas på att hans nästa bok, Halting State, där Stross ger sig på massiva online-världar, blir en bättre läsupplevelse.

V for Vendetta

Alan Moore, 1982 – 1985, 296 s

V för Vendetta är en framtida dystopi. Året är 1998 — som var avlägsen framtid när Moore 1981 började arbeta med denna serie — och berättelsen inleds med att ett fascistiskt Storbritannien drabbas av en serie bombdåd utförda av en mystisk maskerad terrorist, eller frihetskämpe om man så vill. Denna man, om det nu är en man, kallas ”V” och har stora likheter med Guy Fawkes, soldaten som den 5 november 1605 utan framgång försökte spränga hela det engelska parlamentet och kung James I i luften — ”Remember, remember, the fifth of November”. V klär sig som Fawkes och beter sig som Fawkes.

Moore är en övertygad anarkist och, verkar det som, inte så lite paranoid: det orwellska England han målar upp är hans profetia över hur Margaret Thatchers styre skulle sluta. Moore ser anarkismen som botemedlet, eller åtminstone vapnet, mot fascismen. Som vi vet idag oroade han sig lite i överkant för Thatchers totalitära ambitioner.

Denna paranoida läggning hindrar inte att serien är mycket bra, tvärtom; jämfört med andra anglosaxiska serieskapare vid början av 80-talet var Moore långt före sin tid. Handlingen är komplex med vuxna teman, den berikas med berättartekniska grepp som hallucinationer och icke-kontinuerlig tid — och inte en tankebubbla synes så långt ögat når. Teckningarna av David Lloyd är också mycket bra, men här syns det att serien är skapad för ett kvartssekel sedan; svaga Agent X9-vibbar gör sig ibland påminda. Klassisk litteratur citeras flitigt, särskilt Shakespeare är en förebild för vår maskerade hämnare.

Moore leker också med ett antal metateman som gör att man kan finna flera bottnar i varje pratbubbla. Ett exempel är siffran 5 som ständigt återkommer: som i den romerska siffran ”V”; som i Beethovens femte symfoni (de bekanta öppningstonerna, ta-ta-ta-taa, är morsekoden för bokstaven V). V använder till och med det femställiga versmåttet jambisk pentameter när han talar. Ibland blir det nästan för mycket: den cell som V spenderar en stor del av sin ungdom i är naturligtvis ”Cell No. 5”; Orwell använde ”Room 101” som sin tortyrkammare i 1984. Gissa vad den binära representationen av siffran 5 är?

Förra året hade filmen som baseras på Moores serie premiär. Det är inte en dålig film, men den har mjukat upp motsättningarna från boken och det mesta av komplexiteten har gått förlorad i filmatiseringen. Så om du ser filmen, se till att läsa Moores original. Det är intelligent, det är dramatiskt, det är bra och det är en klassiker. V för Vendetta är en milstolpe i serielitteraturen.

Broken Angels

Richard Morgan, 2003, 484 s

Det är inte så ofta man läser riktigt barnförbjuden science fiction, men den andra boken i Richard Morgans serie om antihjälten Takeshi Kovacs, Broken Angels, skulle genast ha blivit totalförbjuden av Statens biografbyrå om det varit en film.

Vi har lämnat den dystopiska storstadsmiljön från Altered Carbon och befinner oss nu på en avlägsen koloniplanet mitt under ett brinnande inbördeskrig. Kovacs är tillbaka i sin ursprungliga legosoldatsroll och får en chans att tjäna riktigt stora pengar genom att mitt i krigskaoset leda en expedition till en synnerligen värdefull, men svåråtkomlig, arkeologisk upptäckt. Han sätter ihop ett team av döda elitsoldater i nya kroppar (se recensionen av Altered Carbon om det låter förvirrande) och ger sig av. Uppdraget försvåras inte bara av att soldaterna är dödligt strålskadade under större delen av uppdraget utan också av förräderi och ett storskaligt intrigerande på alla fronter; det får aldrig vara för lätt för Kovacs om Morgan ska vara nöjd.

Om den förra boken var modellerad efter en noir-deckare á la Chandler, så är denna bok mer renodlad militär action; Aliens eller The Dirty Dozen är filmer man kommer att tänka på. En likhet med förra boken är att berättelsen är kryddad med extremt ultravåld och detaljerade sexscener. Boken innehåller några av de grymmaste scener jag upplevt på papper (de lär aldrig filmas), och den blir ibland rent svårläst. Det Morgan utsätter sina karaktärer för — frasen ”söndertorterade, strålskadade, döende köttslamsor och psykiska vrak” ger en rättvis bild av dem — får Aliens att se ut som en dans på rosor.

Boken är lång, åtminstone för att vara en action-rulle, och som sagt, ibland motbjudande. Den mittersta tredjedelen har några longörer som används till de obligatoriska karaktärsutvecklande krigsskrönorna runt lägerelden. Detta vägs upp av att boken är välskriven — Morgan skriver med jämnare kvalitet här än i debuten — dialogen är bättre och han tappar sällan tempo. Gillar man en plågsamt mörk syn på mänskligheten i sin action-SF så är Broken Angels ett fullgott val.

World War Z

An Oral History of the Zombie War

Max Brooks, 2006, 342 s

Vampyrer har varit i ropet i några decennier nu, i stort sett sedan Anne Rice återupplivade dem med Interview with a Vampire. Efter Lestats inträde på scenen har oräkneliga vampyrromaner publicerats; de har fått sin egen serie, The Walking Dead; en ny och framgångsrik tantsnusksgenré har uppstått i och med vampyrromansen; flera TV-serier har vigts åt dem, Buffy et al; och svenskan har begåvats med sin första bok i genren med John Ajvide Lindvists utmärkta Låt den rätte komma in.

Det är dock först de senaste åren som vampyrernas kusiner, zombies, har fått ett liknande uppsving i litteraturen (filmvärlden verkar aldrig riktigt tröttnat på dem) — även här var Ajvide Lindqvist snabbt framme med Hanteringen av odöda. För några år sedan kom Max Brooks — vars fader heter Mel Brooks, modern heter Anne Bancroft — första bok, The Zombie Survival Guide, som är en parodi på en överlevnadsguide på temat ”om zombien kommer”. Boken är skriven i en gravallvarlig ton,. Inte med ett ord antyder Brooks att zombies kanske faktiskt inte finns, och den blev helt oväntat en succé. Nu har han författat sin första roman på samma tema, World War Z, en roman som snabbt tog sig in på New York Times bästsäljarlista. Det är förmodligen första gången en zombiebok har befunnit sig på den listan och Brad Pitt är redan inblandad i en planerad filmatisering.

Boken har orden ”oral history” i sin undertitel och hela texten utgörs av intervjuer med personer som har överlevt det stora zombie-kriget. Det är många intervjuer, de flesta korta, kanske fyra, fem sidor, men några är tillräckligt långa för att kunna kallas korta noveller. Vi får följa hela det historiska förloppet, från det första utbrottet i en kinesisk by, via den blodiga apokalypsen, till de ganska sentimentala betraktelserna över återuppbyggnaden efter katastrofen. Personer från all världens hörn intervjuas och det verkligen en global blick på katastrofen som erbjuds. Några av de bättre historierna är överlevarintervjuer med en ung japansk ”otaku”, med besättningen på ISS (International Space Station) och med kaptenen på en kinesisk avhoppad kärnvapenbestyckad ubåt.

Brooks bjuder på en del nya perspektiv på zombieapokalypsen: de vanliga, personliga, paniska berättelserna om flykten undan de odöda finns naturligtvis här, men även de politiska konsekvenserna av ”pesten” och den globala synvinkeln finns med. I en mäktig scen sveper satellitbilder över zombiehorderna som driver fram över slätterna som enorma buffelhjordar.

Tyvärr så för intervjugreppet med sig en del nackdelar. Berättelsen blir väldigt splittrad eftersom vi ser den ur femtio olika synvinklar. Ingen av de intervjuade återkommer när de väl har fått sina fåtaliga sidor. Det finns alltså ingen karaktär att följa eller identifiera sig med. Brooks har också svårt att hålla isär de olika karaktärernas röster: en misstänkt stor andel av intervjuoffren låter som ganska spydiga, kvicka amerikaner i trettioårsåldern — tänk Saturday Night Live — vare sig de kommer från Tyskland, Bangladesh eller Kina, vare sig de är tonåringar eller åldringar. Och, ja, Brooks har varit med i just Saturday Night Live och alltför ofta är det författarens egen röst som hörs istället för överlevarnas. Till slut blir också flera av intervjuerna alltför lika varandra, det blir repetitivt.

För zombie-entusiasten utgör dessa blemmor kanske inga hinder, men är du inte hemskt intresserad av levande döda eller postapokalyptiska skrönor så finns det definitivt bättre böcker. Och om man nu suktar efter starkare zombieberättelser hittar man dem t.ex. i ovan nämnda serie, The Walking Dead, en serie som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

Accelerando

Charles Stross, 2005, 400 s

Det här är frustrerande läsning. Genom att överambitiöst löpa amok och inte kunna tygla sin entusiasm slarvar Charles Stross bort en bok som kunde ha varit så mycket bättre. Det blir för mycket. Den här boken är skriven ”by a nerd, for nerds” och har en neutronstjärnas densitet. Om du inte stolt titulerar dig nörd ska du inte ens försöka läsa Accelerando. Det känns bitvis som att kämpa sig framåtlutad genom en storm av neologistiskt techno-chatter:

They should be working on uploading and solving the nanoassembly conformational problem instead. Then we could turn all the available dumb matter into computronium and use it for processing our thoughts. Long-term, it’s the only way to go. The solar system is a dead loss right now – dumb all over! Just measure the MIPS per milligram. If it isn’t thinking, it isn’t working. We need to start with the low-mass bodies, reconfigure them for our own use. Dismantle the moon! Dismantle Mars! Build masses of free-flying nanocomputing processor nodes exchanging data via laser link, each layer running off the waste heat of the next one in. Matrioshka brains, Russian doll Dyson spheres the size of solar systems. Teach dumb matter to do the Turing boogie!

eller bara

Being a pronoiac meme-broker is a constant burn of future shock.

Boken följer tre generationer ur familjen Macx, först den nästan nutida hyperaktive Manfred Macx, ”free enterprise broker” och ”venture altruist”; sedan hans dotter Amber Macx, en kontrakterad austronaut som ger sig ut på en lång, lång resa; och slutligen hans dotterson, Sirhan Macx, som får vara med om när mänskligheten genomgår (ytterligare) en ”singularitet”, dvs en total förändring av mänsklighetens situation och funktion. Dessa ikonoklastiska paradigmskiften är bokens tema.

Trots hans outröttliga tempo så kan Stross hejda sig bara han lägger manken till, och han använder då sina stilbyten för dramatiska effekter. Efter att ha dundrat på i ett hjärnsvettande tempo i nästan hundra sidor så händer plötsligt detta: Manfred Macx blir genom en olyckshändelse av med sina mäktiga cyber-glasögon; de innehåller all den teknik som gör att Manfred, i en syndaflod av digital information, kan fungera som det mångfacetterade orakel han är åt sina kunder. Stross lägger i och med denna händelse helt plötsligt om stilen till något som liknar en ”normal roman” vilket gör att man sympatiserar, bara genom det lägre tempot i berättandet, med hur långsam och hjälplös naken-Manfred känner sig jämfört med sitt gamla jag. Skickligt författat.

Stross saknar heller inte humor. Accelerando innehåller till exempel en parodisk ”first contact”-scen, på temat indianer säljer Manhattan för pärlor, men Stross variant är något mer blasé:

”Exchange interest,” the Wunch emphasizes, bouncing up and down on its legs. ”Can offer much! Sense of identity of a thousand civilizations. Safe tunnels to a hundred archives on the net suitable for beings who are not untranslatable entity signifier. Able to control risks of communication. Have technique of manipulating matter at molecular level. Solution to algorithmic iterated systems based on quantum entanglement.”

”Old-fashioned nanotechnology and shiny beads to dazzle the primitives,” Pierre mutters on Amber’s multicast channel. ”How backward do they think we are?”

Som vanligt bjuder Stross på ett imponerande idéfyrverkeri. Han lyckas till och med vid några tillfällen framkalla den, för mig, allt mer sällan upplevda sense-of-wonder-känslan som SF förr kunde stoltsera med — om det är SF-litteraturen eller jag som har förändrats med tiden låter jag vara osagt. Hans ”matrioshka brains” är hur som helst synnerligen imponerande konstruktioner. Handlingen är det värre med, den är inte särskilt viktig och spelar helt klart andrafiol i förhållande till ”Stross’s brand of gonzo techno-speculation [that] makes hallucinogens obsolete” som BoingBoing’s Cory Doctorow — som påstås vara förebilden för Manfred Macx — uttrycker det.

Man drunknar i vokabulär. Du bör ha koll på dina Hawking light cones, quantum entanglements och Bose–Einstein condensates (ett överanvänt begrepp i SF, men vilken författare kan motstå att använda en sådan fantastisk term?). Även mindre verklighetsförankrade termer som borganisms, metareligion och eigenmothers måste läsaren tolka. Någon vänlig själ har tack och lov skrivit ihop en Accelerando Technical Companion för att hjälpa den vilsne.

Stross tema är som sagt singulariteter, även kända som Kurzweil singularities, efter en av upphovsmännen till ordet, allvetaren och mångsysslaren Ray Kurzweil. Stross nöjer sig inte bara med en singularitet, utan ett flertal paradigmskiften hinns med innan boken tar slut. Vanligtvis är det teknologiskt eller naturvetenskapligt kunnande som genomgår den accelererande synergi som en singularitet innebär. Stross går längre och överför fenomenet till andra områden; ekonomi, politik, filosofi, religion och moral får sig alla några rejäla törnar när Stross kastar sig över dem. Här drabbas ekonomi:

…a new theory of wealth that optimizes resource allocation better than the previously pervasive Free Market 1.0. With no local minima to hamper them, and no need to spawn and reap start-ups Darwin-style, the companies, group minds, and organizations that adopt the so-called Accelerated Salesman Infrastructure of Economics 2.0 trade optimally with each other. The phase change accelerates as more and more entities join in, leveraging network externalities to overtake the traditional ecosystem.

Det här är Stross magnum opus, åtminstone så här långt i hans karriär, men det blir till slut en SF-bok med extra-allt. Det är helt enkelt alltför mycket på en gång och det var en pärs att ta sig igenom den sista tredjedelen av boken (som förresten finns att ladda ner gratis). Det är synd, för här finns så mycket potential, inte bara för en bok, utan för ett halvdussin. Frasen ”rapture of the nerds” används vid ett tillfälle i boken och som av en händelse är det en riktigt träffande sammanfattning av hela Accelerando.

Rapture of the nerds, indeed.

Battlestar Galactica

Säsong 1 och 2

Ronald D. Moore, 2003 – 2005

Eftersom jag ägnat så mycket tid med att se TV-serier den sista tiden, på bokläsandets bekostnad, så är det inte mer än rätt att jag recenserar några av dem. TV-serier har under det senaste decenniet gått igenom en sådan drastisk kvalitetshöjning att jag numera nästan alltid hellre ser en bra serie än en bra film (något som tyvärr har blivit ett allt sällsyntare fenomen). Särskilt på manusfronten har de bästa TV-serierna idag ett stort försprång framför filmen.

Ett förbehåll: en förutsättning för att en TV-serie skall kunna upplevas till fullo är ett den ses i ett ”konserverat” format, t.ex. i form av de säsongssamlande DVD-boxarna som nu finns för i stort sett alla TV-serier, nya som gamla, eller, om man nöjer sig med något sämre bildkvalitet och klarar sig utan textning, det billigare alternativ som finns att få i de TV-seriesamlingar man kan hitta i internets ymnighetshorn. Att se en serie när den sänds i den gammalmodiga etern, där avsnitten sänds en gång i veckan (du missar garanterat några avsnitt) och där varje avsnitt är massakrerat av reklamavbrott, är att göra både dig själv och seriens skapare en stor otjänst. Köp istället boxen och se avsnitten i den takt du själv vill, när du själv vill, i ett oförstört och reklamfritt skick. Det är värt det.

Den ursprungliga och ganska misslyckade versionen av Battlestar Galactica sändes 1978. Denna serie liknade mest någon slags Disney-Macahans i rymden (Var är Luke och Josh? Deras frisyrer är ju här.)

70-talsserien blev barmhärtigt nog kortlivad och rymdskeppet Battlestar Galactica fick vila ändå till 2003 då det väcktes ur sin dvala med en miniserie av Ronald D. Moore. Detta testskott blev så pass framgångsrikt att den första säsongen av det återupplivade Battlestar Galactica fick grönt sändningsljus på hösten 2004. Skillnaderna mellan den gamla serien och den nya är stora, det finns fler skillnader än likheter. Den nya serien är en ”re-imagining” av originalet och är alltså inte bara en re-make. Man har behållit namn och termer från originalserien men ändrat på nästan allt annat.

Bakgrundshistorien är sig dock ganska lik. Berättelsen inleds med att mänsklighetens hem, ”de tolv kolonierna”, förstörs av ärkefienden, The Cylons. En spillra med överlevare undkommer förstörelsen genom att fly med en liten flotta civila rymdskepp som skyddas av det gamla slagskeppet Battlestar Galactica. Dessutom finns en liten grupp människor kvar i en av kolonierna, Caprica, där de för en hopplös motståndskamp. Fienden, cylonerna, uppträder i två varianter: dels som de gamla vanliga ondskefulla robotarna och dels som mänskliga kloner, i stort sett oskiljaktiga från riktiga människor, en form som naturligtvis ger seriens manusförfattare helt nya möjligheter. Till skillnad från den gamla serien så är cylonerna inte enbart hjärndöda dödsmaskiner. De är intelligenta, effektiva, manipulativa och inte helt enkelspåriga; även cyloner känner ibland tvivel.

Varför är den nya serien så mycket bättre än originalet? Svaret är enkelt: originalserien var urusuel. Men nya Battlestar Galactica är inte bara bättre än sin namne, utan överträffar också de andra, betydligt bättre, science fiction-serier som visats de senaste åren. Två av det senaste decenniets bästa SF-serier är den lättsmälta men underhållande Farscape (1999-2003 av Rockne S. O’Bannon) och den sorgligt kortlivade western-in-space-skrönan Firefly (2002 av Joss Whedon). Dessa två serier, särskilt Firefly, står högt över andra SF-serier som mest har varit oändliga regurgiteringar på Star Trek-temat. Ändå får dessa två finna sig i att bli utklassade av Battlestar Galactica. Varför?

1. Serien har manusförfattare som är sprungna ur den nya högkvalitativa TV-erans författarskola. Många SF-serier riktar sig till en yngre publik, säg åldersgruppen 15 – 30; Battlestar Galactica är gjort för vuxna (”SF for grown-ups” var den vanligaste kommentaren från kritiker när serien först sändes). Man tar helt enkelt sin serie på större allvar än vad som är brukligt i genren. Här finns inga platta eller svartvita karaktärer, de har djup och gråskalor, och personligheterna utvecklas påtagligt under seriens gång. Handlingen är alltid intressant och engagerande och den ständigt närvarande fienden är komplex och mångbottnad. Det här är i första hand en serie om människor, inte om rymdskepp.
2. En ovanligt bra skådepelaruppsättning. Slagskeppets buttre befälhavare, Commander Adama, spelas övertygande av veteranen Edward James Olmos (mest känd från Blade Runner och Miami Vice). Som president har vi Mary McDonnell (Independence Day och Donnie Darko), men allra bäst är några av nykomlingarna, t.ex. den fascinerande karaktär som Katee Sackhoff gör av sin roll, Lt. Kara ”Starbuck” Thrace.
3. Regissörer och foto. Man använder erfarna regissörer, flera med bakgrund inom filmen. Mest framgångsrik i denna serie är Michael Rymer, en regissör med en medioker filmbakgrund (minns någon Queen of the Damned?), som verkligen fått visa vad han går för i några av de allra bästa avsnitten, bland annat i piloten och säsongsavslutningarna. Fotot är realistiskt, ibland är det nedsmutsat och grynigt, och till och med de yttre rymdscenerna är filmade med en skakigt handhållen kamera, ett trick som har förhöjt närvaron i andra serier, t.ex. realtidsdramat 24. Specialeffekterna är mycket bra, i nivå med moderna filmeffekter med betydligt större budget. Det är helt enkelt en mycket snygg serie.

Säsong ett innehöll 13 avsnitt, säsong två förlängdes till 20, och den nu pågående tredje säsongen har även den 20 avsnitt. De två första säsongerna och den inledande miniserien finns tillgängliga som DVD-boxar.

Köp och se! Jag tvekar inte att utnämna Battlestar Galactica till den bästa SF-serien någonsin.

The Plot Against America

Philip Roth, 2004, 416 s

Detta är ännu en recension som borde skrivits för månader sedan. Nu har boken redan börjat tyna från minnet, men bättre sent än aldrig. Philip Roth har skrivit en hypotetisk memoar som inleds med:

>Fear presides over these memories, a perpetual fear. Of course, no childhood is without its terrors, yet I wonder if I would have been a less frightened boy if Lindbergh hadn’t been president or if I hadn’t been the offspring of Jews.

Huvudpersonen i denna historiska fiktion, The Plot Against America (Konspirationen mot Amerika), är alltså den nioårige juden Philip Roth från New Jersey, ingen mindre än författaren själv. Inledningsmeningen sätter tonen för resten av boken; rädsla är ett genomgående tema.

Alternativhistoria är en svår genre som dras med ganska mycket mediokert material, som t.ex. Harry Turtledoves aldrig sinande ström av ”What if”-böcker. Därför blir man naturligtvis nyfiken när en av USA:s mest respekterade författare, Philip Roth, kommer ut med en bok i genren. Han nöjer sig som sagt inte med att skriva en ordinär alternativhistorisk roman, utan höjer insatsen genom att författa något så ovanligt som en alternativ självbiografi.

Memoaren inleds år 1940 med att Charles A. Lindbergh — hjälteflygaren som gjorde den första soloflygningen över Atlanten — besegrar president Franklin D. Roosevelt i presidentvalet, då Roosevelt ställer upp för omval för tredje gången. Lindbergh, som inte har något emot Hitler och hans anhang, börjar snart föra en mycket tyskvänlig och judefientlig politik som som får digra konsekvenser både för den unge Philip Roth och för hela andra världskrigets fortsatta förlopp. Det börjar med små, små förändringar som gör livet lite svårare för judarna, men antisemitismen tilltar sedan snabbt och snart är Kristallnatten inte långt borta.

Det finns naturligtvis andra goda exempel på alternativ historia och två böcker som har mycket gemensamt med Roths bok är Fatherland av Robert Harris och The Man in the High Castle av Philip K. Dick. Även i dessa böcker har nazisterna segrat med lite hjälp av alternativhistoriska förlopp. Båda är dessutom mycket läsvärda.

Det som skiljer ut Roths bok från mängden är trovärdigheten i hans historia. Han spinner ihop en väv av fenomen som förekom i USA under och efter andra världskriget till en bakgrund som gör att man lätt låter sig övertygas om att så här kunde det faktiskt ha gått till. Här finns en utbredd xenofobi — vare sig det gäller slaviska kommunister eller Roosevelts behandling av japanerna — här finns rasism, Ku Klux Klan, McCarthyismen och den utbredda och starka isolationismen som då rådde. Helt plötsligt är ett Hitler-vänligt, eller åtminstone ett Hitler-neutralt USA inte helt osannolikt.

Roth punkterar effektivt föreställningen om att ”Det kan aldrig hända här”, en falsk tro som råder i nästan varje land, även — eller kanske ska jag säga särskilt — i Sverige. Rekommenderas.

Pattern Recognition

William Gibson, 2003, 368 s

Jag har slarvat med recenserandet sedan sommaren tog slut. Nytt jobb, för mycket läsande av facklitteratur och för många bra TV-serier på DVD (bland annat de lysande serierna Battlestar Galactica och House, M.D.) har tagit både tid och ork. En del böcker blir fortfarande lästa men recenserandet ligger samvetstyngande långt efter läsningen. Därför kommer några kortare recensioner av böcker där intrycken redan hunnit falna en aning att fylla NOM den närmsta tiden. Här är den första av de minnesgrumlade recensionerna:

William Gibsons Pattern Recognition (Känna mönster på svenska) inleds med detta:

Five hours’ New York jet lag and Cayce Pollard wakes in Camden Town to the dire and ever-circling wolves of disrupted circadian rhythm.
It is that flat and spectral non-hour, awash in limbic tides, brainstem stirring fitfully, flashing inappropriate reptilian demands for sex, food, sedation, all of the above, and none really an option now.

En öppning som är typisk för William Gibson och som inte har så lite gemensamt med inledningen i hans första och mest kända roman från 1984, Neuromancer, som mer eller mindre skapade genren cyberpunk. Den berömda inledningen lyder:

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.
”It’s not like I’m using”, Case heard someone say, as he shouldered his way through the crowd around the door of the Chat.

Huvudpersonerna i de båda böckerna har till och med samma namn (Cayce uttalas som Case). Cayce Pollard är en eftersökt varumärkesexpert och coolhunter. Hon har en ofelbar näsa för trender och varumärken och är faktiskt rent fysiskt allergisk mot dåliga varumärken; om hon får se ett av de mest avskyvärda varumärkena, en Michelin-gubbe, måste hon snabbt rabbla sitt mantra ”He took a duck in the face at two hundred and fifty knots” för att undvika allvarliga panikattacker. Dessa extrema och humoristiska tilltag till trots, tycks Gibson noggrant ha satt sig in i varumärkes- och modevärldens språk och praxis. Han beskriver alla klädesplagg och andra designade föremål in i minsta detalj och i lekmannens öron låter det mycket äkta.

Cayce dras under ett konsultuppdrag in i jakten på de mystiska och okända upphovsmännen till The Footage, en mängd geniala filmsnuttar som med ojämna mellanrum publiceras anonymt på nätet. En webbkult följer slaviskt publiceringarna och analyserar filmsekvenserna med fanatiskt flit. Vem är denna ”Garage Kubrick” som skapar den briljanta pusselfilmen? Det går inte att identifiera någon skådespelare; inte ens en specifik tidsepok eller geografisk inspelningsplats har man lyckats få fram. Och döljer sig något mer och större bakom filmens fasad?

Detta är Gibsons första nutidsroman, men det känns ändå som han skriver cyberpunk. Varför? Jo, därför att sedan Gibson skrev Neuromancer (på en gammal skrivmaskin från 1933 av märket Hermes) har tiden hunnit ifatt hans ”cyber” i ”punket”. Cayce Pollard och nätfilmskulten använder enbart teknologi som finns idag och man inser plötsligt att väldigt mycket av Neuromancers fantasterier idag är vardag och verklighet.

Gibsons språk är sig likt, rappt och hippt, vilket också bidrar till den något missvisande cyberpunk-känslan i boken. Han är en rasande skicklig stilist och lyckas skriva sparsamt korthugget, träffsäkert och faktiskt riktigt roligt ibland. Pattern Recognition innehåller betydligt mer humor än Gibsons tidigare böcker är i mitt tycke hans bästa bok sedan debuten med Neuromancer. Inte illa pinkat.

Kvicksand

Anne Swärd, 2006, 266 s

Det här är en mörk roman, både värld och handling är insvepta i en mörkgrå dimma. Tre dystra trashankar flyter omkring i ett framtida dystopiskt soppköks-Köpenhamn. Adam, svarttaxichauffören som letar efter sin försvunne bror René; Azra, städerskan i källaren på ett statligt arkiv och samme Renés före detta flickvän; och Kaj, brödernas vilsna, sökande och miserabla mor. De får varsin tredjedel av boken och kanske kommer deras deprimerande vägar att mötas, kanske inte.

Swärd har en personlig stil, en mycket lyckad sådan. Hon har en sparsmakad, återhållsam ton och ibland är hon poetisk nog för att man ska lägga hennes ord på minnet, som i denna beskrivningen av en oönskad graviditet:

Vidunderbarn.
Det hakade sig fast i mig som ett tistelfrö med en hulling så tunn men så vass.

eller

När livet brister sker det inte våldsamt, som man tror att det ska göra, det brister såpbubblelätt, lätt som tepåsens tråd glider ur sitt fäste, när man inte alls är beredd.

Hon lyckas också med att hålla en konsekvent och övertygande dyster stämning rakt igenom boken, man känner sig närvarande. Men intrigen och huvudpersonernas mål och motiv förblir väldigt diffusa. Vi bjuds på många av deras inre kanske-tankar och på bilder från deras smutsiga närmiljö, men anar bara den större världen bortom avlägsna dimslöjor. Misären är utbredd, kött är förbjudet, en miljardär borrar tunnlar under staden men inget sätts in i något sammanhang. Jag saknar inte den övertydlighet som alltför ofta förtar nöjet i andra moderna romaner, men lite mer riktning och klarhet hade inte skadat.

Tyvärr så blir också bokens upplösning för min del helt obegriplig. Kanske beror det på att jag inte har läst hennes förra roman, Polarsommar, som utspelar sig tre decennier tidigare med delvis samma persongalleri. Kvicksand är någon slags fortsättning och det känns som jag inte känner till inledningen. Borde jag ha gjort det?

The Atrocity Archives

Charles Stross, 2004, 273 s

Stross-kavalkaden fortsätter: tänk om Alan Turing (förstås) hade upptäckt att matematiska teorem kan nyttjas för att kontakta extradimensionella väsen — tyvärr mycket kraftfulla, ondskefulla extradimensionella väsen. Tänk om dessa kunskaper, i analogi med atombomben, läckt ut under och efter andra världskriget.

Snabbspola till en ospecificerad nutid: Bob Howard är en hacker av 70/80-talssnitt som också jobbar för en variant av MI6, The Laundry, en organisation vars huvuduppgift är att radera ut matematik med fel inriktning, samt ta hand om utbrott av extradimensionell, lovecraftiansk ondska. Howards roll har varit av det enklare slaget, men nu ändras allt detta raskt: ett rutinuppdrag, som det ju alltid heter, där Howard får ge sig ut i fält, visar sig leda ut på djupa, mörka vatten, i slutänden till en plats som egentligen frammanar nervösa skratt: en fjärran värld där kosmiskt lovecraftiansk fasa lurar… frammanad av rymdnazister. Låter det bisarrt? Mja, kanske, men det passar egentligen stämningen i boken perfekt. Detta är kortromanen The Atrocity Archive. Boken rymmer också en lång novell i samma miljö, The Concrete Jungle, som inte riktigt når samma klass.

Stilistiskt finns naturligtvis en generös skopa av den jargong som Stross älskar att uppfinna: ”He’s derived the Turing-Lovecraft theorem from first principles. Not many people can do that.”, eller ”In the case of the great circuit of Al-Hazred, the terminator was initially a black goat, sacrificed at midnight with a silver knife touched only by virgins, but these days we just use a fifty microfahrad capacitor.” Och så vidare. Svart magi blandat med teknokratiskt snusförnuft. (Något som jag lätt kan se som en kommentar till det kalla krigets vetenskapsmän och ingenjörer, i och för sig.) I denna bok lyckas han i alla fall lägga band på sig så att de förbifladdrande hugskotten ändå känns som en del av en genomtänkt bakgrund. Och den som inspireras av den sortens fyrverkerier får en hel del att glädjas åt.

Som Stross själv skriver i ett efterord så är The Atrocity Archives en blandning av skräckromanen och agenthistorien, Lovecraft och Deighton. Slutresultatet är väl fungerande, men ändå inte helt tillfredställande: Stross lämnar därhän vad som egentligen är en titanisk bakgrund till en spionhistoria. Att låta läsaren själv fylla i detaljerna är i och för sig en gammal tradition från spökhistorier och framåt, men här blir övervikten något för tung åt spionernas sida och effekten går därmed aningen förlorad. Nåväl, det är fortfarande en mycket läsvärd historia; Stross har själv producerat en överlägsen variant på samma tema, novellen ”A Colder War” (återfinns t.ex. i Toast); dessutom ska tydligen en fortsättning på The Atrocity Archives snart ges ut, The Jennifer Morgue . Slutsats: kanske kan skruvarna dras åt ytterligare med lite mer erfarenhet.

— T. Lindgren

The Family Trade

The Merchant Princes, Book 1

Charles Stross, 2004, 304 s

Mera Stross: tänk om det visade sig att du, en föräldralös stackare om än med goda fosterföräldrar, egentligen var en magisk prinsessa från universumet nästgårds. Vad skulle du göra? Konceptet är en mycket välkänd stapelvara inom fantasylitteraturen och sagorna, där det finns ett outsinligt behov av att läsa historien om den unge mannen eller kvinnan som gör sig en plats i världen; ibland i modern medelklassform, där ett enkelt ursprung övertrumfas av naturlig talang och strävsamhet för att innehavaren skall sträva upp till en välförtjänt position av makt och uppskattning; ibland i den mer traditionella formen där det visar sig att det enkla ursprunget egentligen döljer kungligt blod, vilket till slut leder till en position av välförtjänt makt och uppskattning.
Inom fältet finns också en tradition av att ta sådana klyschor och utslitna historier och förnya dem; ett gott exempel är C.J. Cherryh’s Rider at the Gate och Cloud’s Rider, där det populära men aningen kväljande konceptet hästar i telepatisk kommunikation med sina ryttare (se också Anne McCaffreys drakböcker och Mercedes Lackey) ges en betydligt intressantare vändning genom att införa en hälsosam dos av realism i fantasierna. Vi kan säga att Stross i denna bok gör detsamma för prinsessan ovan, och resultatet blir utmärkt: närmast en snabbrörlig thriller där Stross läst på ordentligt i förväg. Hur borde detta parallella universum fungera, i synnerhet med folk som kan resa mellan de två? Vad ska man egentligen göra om man kastas från universum A till B en vacker dag? Och vad medför det när prinsessan har erfarenhet av att starta snabbfotade teknikbolag innan hon kastas in mitt i en tungfotad (men alls inte hjälplös) aristokrati? Det är inte djupsinnig litteratur, men det är mycket väl utfört, målat med lätt hand, och hittills min favorit av Stross’ böcker. En serie av uppföljare finns planerade, hittills The Hidden Family och The Clan Corporate. Konceptet verkar definitivt tåla att töjas ut såpass.

— T. Lindgren

Toast

Charles Stross, 2002, 248 s

Science Fiction-novellen har ofta grymt och klumpigt missbrukats, i sina tidiga dagar gärna med avslutningar som klassiskt brukar sammanfattas som ”but it was all a dream” eller ”and then the sun went nova”. Men den kan ibland också tjäna till att destillera författarens talanger till fantastiska elixir, som kan samlas i vinkällare som Greg Egans otroliga hard-SF-samling Axiomatic, eller Ted Chiangs nära nog replik på denna, Stories of your Life, eller alternativt senare redigeras och sammanfogas till ibland slående kraftfulla romaner, som Roger Zelaznys Lord of Light. Om än att novellen är en svårare konstart än författare ibland tror, och resultatet därmed kan bli mycket ojämnt, så kan en novellsamling alltså vara en bra introduktion till en författare, både stilmässigt och idémässigt.

Charles Stross är en av SF-himlens nya kometer, vad jag förstår en f.d. farmaceut, programmerare och datajournalist, nu med en närmast manisk produktivitet. Att snabbt publicera många romaner och noveller är i sig inte okänt som fenomen i denna nisch, men turligt nog är Stross också en mycket lovande begåvning. Toast samlar tio längre noveller som verkar ganska väl sammanfatta hans författarskap, åtminstone fram till denna punkt. Man kan säga att Stross har åtminstone två författarpersonligheter, varav den ena är helt enkelt en manisk idéspruta, tyvärr på bekostnad av djup i berättelsen. Efter en stund av detta börjar jag skruva på mig och undrar ifall knepet helt enkelt är att foga ihop adjektiv och substantiv för att det ska låta fascinerande; det blir bara yta, ett oavbrutet meningslöst tjattrande. I Toast finns det en hel del exempel på detta, som titelnovellen, ”Toast: A Con Report”, eller ”Lobsters” (som senare använts som bas för en uppskattad men av mig oläst roman, Accelerando). Här är ett par exempel:

  ”You taught yourself the language just so you could talk to me?”
  ”Da, was easy: spawn a billion-node neural network and download Tellytubbies and Sesame Street at maximum speed. Pardon excuse entropy overlay of bad grammar: am afraid to use digital fingerprints steganographically masked into my-our tutorials.”
  ”Let me get this straight. You’re the KGB’s core AI, but you’re afraid of copyright infringement lawsuits over your translator semiotics?”
  Manfred pauses in mid-stride, narrowly avoids being mowed down by a GPS-guided roller-blader.
  ”Am have been badly burnt by viral end-user license agreements. Have no desire to experiment with patent shell companies held by Chechen infoterrorists. You are human, you must not worry cereal company repossess your small intestine because digest unlicensed food with it, right? Manfred, you must help me-we. Am wishing to defect.”

Och så vidare. Enerverande. Det ska sägas att termerna används på ett pliktskyldigt sätt, och rent tekniskt verkar det rimligt nog, men det blir ändå en smula enahanda och till slut till och med aningen politiskt korrekt. Turligt nog kan Stross bättre än så; några av novellerna följer denna stil men överväldigas inte av babblandet, och förutom det har han också fler strängar på sin lyra.

I sin andra persona lugnar han ner sig en smula och utvecklar idéerna på intressantare sätt. Stross har skrivit en samlingshybrid, The Atrocity Archives, där han i en serie sammanlänkade noveller återvänder till H.P. Lovecraft men i kontext av den moderna spionromanen. (Se också Tim Powers, Declare, för en historia i ett liknande sammanhang.) Denna övning fungerade väl, även om den pampiga finalen i slutänden lovade aningen mer än den klarade av att leverera. I Toast finns dock novellen ”A Colder War” som tar samma tema och ger oss en korthuggen, hisnande, kylslagen råsop av moderniserad kosmisk fasa. Applåd. Den andra novellen av högsta klass är ”Big Brother Iron”, som spelar upp 1984 en gång till, denna gång med utgångspunkt från, kan vi säga, Krustjev istället för Stalin, och naturligtvis blandat med en väl tilltagen dos av hackerkultur. Slutresultatet är plausibelt och långt mer optimistiskt än Orwell.

— T. Lindgren