Charles Stross, 2002, 248 s
Science Fiction-novellen har ofta grymt och klumpigt missbrukats, i sina tidiga dagar gärna med avslutningar som klassiskt brukar sammanfattas som ”but it was all a dream” eller ”and then the sun went nova”. Men den kan ibland också tjäna till att destillera författarens talanger till fantastiska elixir, som kan samlas i vinkällare som Greg Egans otroliga hard-SF-samling Axiomatic, eller Ted Chiangs nära nog replik på denna, Stories of your Life, eller alternativt senare redigeras och sammanfogas till ibland slående kraftfulla romaner, som Roger Zelaznys Lord of Light. Om än att novellen är en svårare konstart än författare ibland tror, och resultatet därmed kan bli mycket ojämnt, så kan en novellsamling alltså vara en bra introduktion till en författare, både stilmässigt och idémässigt.
Charles Stross är en av SF-himlens nya kometer, vad jag förstår en f.d. farmaceut, programmerare och datajournalist, nu med en närmast manisk produktivitet. Att snabbt publicera många romaner och noveller är i sig inte okänt som fenomen i denna nisch, men turligt nog är Stross också en mycket lovande begåvning. Toast samlar tio längre noveller som verkar ganska väl sammanfatta hans författarskap, åtminstone fram till denna punkt. Man kan säga att Stross har åtminstone två författarpersonligheter, varav den ena är helt enkelt en manisk idéspruta, tyvärr på bekostnad av djup i berättelsen. Efter en stund av detta börjar jag skruva på mig och undrar ifall knepet helt enkelt är att foga ihop adjektiv och substantiv för att det ska låta fascinerande; det blir bara yta, ett oavbrutet meningslöst tjattrande. I Toast finns det en hel del exempel på detta, som titelnovellen, ”Toast: A Con Report”, eller ”Lobsters” (som senare använts som bas för en uppskattad men av mig oläst roman, Accelerando). Här är ett par exempel:
”You taught yourself the language just so you could talk to me?”
”Da, was easy: spawn a billion-node neural network and download Tellytubbies and Sesame Street at maximum speed. Pardon excuse entropy overlay of bad grammar: am afraid to use digital fingerprints steganographically masked into my-our tutorials.”
”Let me get this straight. You’re the KGB’s core AI, but you’re afraid of copyright infringement lawsuits over your translator semiotics?”
Manfred pauses in mid-stride, narrowly avoids being mowed down by a GPS-guided roller-blader.
”Am have been badly burnt by viral end-user license agreements. Have no desire to experiment with patent shell companies held by Chechen infoterrorists. You are human, you must not worry cereal company repossess your small intestine because digest unlicensed food with it, right? Manfred, you must help me-we. Am wishing to defect.”
Och så vidare. Enerverande. Det ska sägas att termerna används på ett pliktskyldigt sätt, och rent tekniskt verkar det rimligt nog, men det blir ändå en smula enahanda och till slut till och med aningen politiskt korrekt. Turligt nog kan Stross bättre än så; några av novellerna följer denna stil men överväldigas inte av babblandet, och förutom det har han också fler strängar på sin lyra.
I sin andra persona lugnar han ner sig en smula och utvecklar idéerna på intressantare sätt. Stross har skrivit en samlingshybrid, The Atrocity Archives, där han i en serie sammanlänkade noveller återvänder till H.P. Lovecraft men i kontext av den moderna spionromanen. (Se också Tim Powers, Declare, för en historia i ett liknande sammanhang.) Denna övning fungerade väl, även om den pampiga finalen i slutänden lovade aningen mer än den klarade av att leverera. I Toast finns dock novellen ”A Colder War” som tar samma tema och ger oss en korthuggen, hisnande, kylslagen råsop av moderniserad kosmisk fasa. Applåd. Den andra novellen av högsta klass är ”Big Brother Iron”, som spelar upp 1984 en gång till, denna gång med utgångspunkt från, kan vi säga, Krustjev istället för Stalin, och naturligtvis blandat med en väl tilltagen dos av hackerkultur. Slutresultatet är plausibelt och långt mer optimistiskt än Orwell.
— T. Lindgren
NOM 