The End of Faith

Religion, Terror and Future of Reason

Sam Harris, 2004, 336 s

Sam Harris är filosof och forskare i ämnet neurologi. Den bok han har skrivit är något av det mest kompromisslösa, välformulerade och intelligenta jag har st ött på i debatten om religionens förödande inverkan på mänskligheten. Harris argumentation är genomgående knivskarp och skulle pulvrisera alla argument från en eventuell religiös motdebattör. Nu förblir Harris utan motståndare eftersom det ligger i religionens själva väsen att inga rationella resonemang eller motiv behövs för att uppehålla en religiös tro. Harris ställer frågor om begreppet tro i sig, vad det är, var det kommer ifrån, och varför vi godtar ståndpunkter och världsåskådningar som skulle betraktas som mentalsjukdomar om de inte var för att de föreskrivits i någon av de globala religioniernas böcker.

Både gott och ont har åstadkommits i religionens namn, men Harris visar på ett mycket övertygande sätt att de det onda överväger mångfalt. Han öser ur religionens aldrig sinande källa av ofattbara och helt irrationella grymheter genom historien och sätter strålkastaren på dagens fundamentalister. Alla religioner är av ondo; kristendom, judaismen och islam får alla bära sitt ok. Han går hårt åt den kristna högern i dagens USA, som om den får hållas sakta men säkert kommer att förvandla världens mäktigaste land till en teokrati: ”Not only do we still eat the offal of the ancient world, we are positively smug about it.”

Men i dagens värld vilar den största akuta faran inte överraskande i den fanatiska islamismen. Harris ser islamismen som en våldsförhärligande dödskult och backar upp sina påståenden med sida upp och sida ner med häpnandsväckande citat ur Koranen (som om det inte skulle räcka med en dagstidning). Han inkluderar dock inte mysticism, de österländska filosofierna, i begreppet religion, då dessa ”religioner” enligt Harris är rationellt grundade. Däremot ingår fanatiska ideologier, som nazism och kommunism, i begreppet faith. Jag kan köpa att att extrema politiska ideologier kan likställas med religion, men att mysticismer skulle undantas för att de är rationellt grundade är ett argument som svajar en aning. Möjligtvis kan de ses som mindre viktiga i detta sammanhang för att de oftast är tämligen harmlösa. Sam Harris tes och bön är att vi måste lyckas genomföra ”the end of faith” under nästa generation, annars väntar mänsklighetens undergång genom de konflikter denna tro kommer att ge upphov till. Kombinationen av fanatiska religiösa strider och allt mer kraftfulla och lättåtkomliga massförstörelsevapen kan bara sluta på ett sätt.

The only angels we need invoke are those of our better nature: reason, honesty, and love. The only demons we must fear are those that lurk inside every human mind: ignorance, hatred, greed, and faith, which is surely the devil’s masterpiece. … The days of our religious identities are clearly numbered. Whether the days of civilization itself are numbered would seem to depend, rather too much, on how soon we realize this.

Om allt detta låter arrogant, intolerant och svårsmält: läs boken och försök själv finna dina argument mot Harris resonemang. Det är lärorikt.

P.S. Gissa om Sam Harris har tvingats skaffa skyddade personuppgifter efter att ha författat denna bok? Boken är ju ett något mer kraftfullt inlägg i debatten än en slarvigt tecknad rondellhund. D.S.

A Life Uncorked

Hugh Johnson, 2006, 384 s

A Life Uncorked är i teorin Hugh Johnsons memoarer, men handlar egentligen mer om vin än om dess författare. Hugh Johnson är förmodligen världens mest kände vinskribent och det med rätta. Han skriver kunnigt och underhållande och har en erfarenhet av vin som går utöver det mesta. Johnsons ryktbarhet i vinvärlden började med Hugh Johnson’s Pocket Wine Book, en mycket användbar vinguide som nu kommit ut i trettio år och snart sålt i tio miljoner exemplar. Bland hans andra böcker märks The World Atlas of Wine, den mest heltäckande och välskrivna av vinatlasar.

Vi får följa Johnson karriär som skribent, redaktör, författare, affärsinnehavare, vinproducent, mm, men mest i förbifarten. Mest handlar denna bok som sagt om vin och allt som har med vin att göra. Boken är uppdelad i sektioner efter vintyper — mousserande, vitt, rött och sött — snarare än faser i Johnsons liv. Han berättar inspirerat om resor, viner, årgångar, vingårdar och (vin-)människor.

Johnson är uppenbarligen mycket karismatisk och uppskattad i vinvärlden för det finns inte en exklusiv klubb, inte ett slott och inte en uråldrig källare där han inte blivit insläppt för att dricka de mest sällsynta och dyrbara viner. Det är förmodligen endast vinlegenden Michael Broadbent som kan slå honom när det gäller att ha druckit flest av vinmytologins mest eftertraktade rariteter.

Hugh Johnson tillhör den engelska — gamla, säger somliga — vinskolan. Han kritiserar den allsmäktige vinrecensenten Robert Parker, The Emperor of Wine, och den amerikanska ultrafylliga vinstilen som allt mer kommit att dominera världen. Goda viner, men man dricker inte gärna mer än ett glas. Själv tycker jag att det är lite orättvist att lägga skulden på Parker; det är inte hans fel att bekväma vinkonsumenter upphöjt Parkers personliga smak och hans vinbetyg till den ultimata sanningen. När Johnson kritiserar andra företeelser eller personer i vinvärlden är han försiktigare och undviker att ange några namn, något som känns som en av bokens få svagheter.

Johnson tar inte bara upp sina möten med legendariska viner och personligheter, han beskriver också, mycket pedagogiskt, vinets utveckling (han har även skrivit The Story of Wine, en diger lunta om vinets historia), olika viners olika karaktär och all världens vindistrikt. A Life Uncorked är faktiskt en utmärkt lärobok, dock inte en nybörjarbok, för den som vill lära sig mer om vin i största allmänhet. Det var ett nöje, ett lärorikt nöje, att läsa denna bok.

The Ghost Map

The Story of London’s Most Terrifying Epidemic and How It Changed Science, Cities and the Modern World

Steven Johnson, 2006, 320 s

Den här formen för populärhistoriska böcker verkar vara inne. Författaren berättar om en enskild händelse, i detta fall en koleraepidemi i det viktorianska London, och gör sedan långa utvikningar i diverse ämnen som har anknytning till kärnämnet. Så Johnson berättar inte bara om epidemin, dess orsaker, dess effekter och hur man lösta kolerans gåta med hjälp av en karta; han får också tillfälle att infoga kapitel om livet i det viktorianska London, kolera, vetenskapshistoria, epidemiologi, statistik, kartografi, sanitetssystem, storstädernas utveckling, mm. Slutresultatet blir att Johnson, liksom i hans förra bok om populärkultur, lyckas med sitt uppsåt att båda underhålla och upplysa.

The Looming Tower

Al-Qaeda and the Road to 9/11

Lawrence Wright, 2006, 480 s

Detta är en av de bättre böcker om terrorism jag har läst, kanske den allra bästa. Lawrence Wright, som är journalist på New Yorker, har lagt ner ett enormt arbete på denna imponerande bok. Fem års globetrottande och över femhundra intervjuer med allt från kungligheter till gerillasoldater har krävts för att kunna författa The Looming Tower.

Wright påbörjar sin berättelse vid mitten av 1900-talet och inleder med de teoretiska grunderna för islamismen och teologen Sayyid Qutbs betydelse. Han fortsätter med Osama bin Ladens uppväxt, hans utveckling till en militant islamist och en karismatisk ledare; han berättar vidare om hur läkaren och mannen bakom Islamiska Jihad, Ayman al-Zawahiri, tillsammans med Bin Laden 1988 grundar al-Qaeda, ”Basen”.

Vi bjuds på ett mycket läsvärt porträtt av Osama bin Laden. Han är till början en ganska mesig rikemansson som försöker leva upp till sin far, den extremt framgångsrike byggherren Muhammed Awad bin Laden, som på kungars och prinsars beställning byggde halva det moderna Saudiarabien när oljepengarna rann till. Osama bin Laden får problem i faderns skugga. Han finner istället religionen och söker den religiösa kampen i Afghanistan, som där förs av trashankssoldater i Mujahedin mot den ockuperande Sovjetiska elitarmén.

Väl i Afghanistan för Bin Laden, och så småningom hans al-Qaeda, en mycket tafatt, ibland nästan skrattretande ineffektiv kamp mot Sovjetunionen. Al-Qaeda framstår vid detta stadium som allt annat än farliga. Mujahedin var däremot mycket framgångsrika och lyckas med sin effektiva gerillataktik trötta ut den sovjetiska Goliat, driva honom på flykten, och till slut vinna kriget. Bin Laden lär sig mycket av Mujahedin och samlar under kriget en trogen grupp fanatiker omkring sig.

Förvånande nog är Bin Laden till en början inte alls särskilt fientlig mot USA. Hans anti-amerikanska planer sträcker sig på sin höjd till att demonstrera utanför någon ambassad och hytta med näven. Men efter den stora kommunistiska satans fall behövs en ny huvudfiende att egga de ”rättrogna” med. USA är en perfekt måltavla: dekadenta imperialister i ett av kristendomens starkaste fästen, helt enkelt det största hotet mot islamismens världsherravälde och vägen mot kalifatet. Bin Laden blir med tiden allt extremare och tvingas så småningom lämna Saudiarabien för Somalia då han snart blir för obekväm för att kungligheterna längre ska våga härbärgera honom i sitt land, trots pappa Bin Ladens kontaktnät.

Wrigths målande och illavarslande beskrivning av Saudiarabien är en av bokens stora behållningar. Landet som badar i oljepengar är genomkorrumperat, repressivt och håller sakta men säkert på att ruttna inifrån. Efter det chockartade kuppförsöket 1979 då 200 militanta islamister intog Mekkas stora moské, Al-Masjid al-Haram, blidkar huset Saud sin uppretade befolkning genom att styra in landet på en än mer fanatiskt rättrogen väg, och blir därmed ett drivhus och en tillflyktsort för extrem islamism. En följd av detta blir att 15 av de 19 kaparna som genomförde 9/11 var saudier.

Bin Ladens terroristattacker blir med tiden allt mer omfattande och dödsföraktande, och när han i oktober 2000 nära på sänker den osänkbara amerikanska jagaren USS Cole blir det en chock för USA och ett enormt uppsving för al-Qaeda. Rekryteringen ökar lavinartat, särskilt när det gäller mer kompetenta och välutbildade rekryter; flera av dem som rekryteras nu kommer ett år senare att delta i 9/11. Bin Laden är vid denna tidpunkt inte alls så rik som man kanske trott, men alla al-Qaedas ekonomiska problem försvinner efter denna attack.

Parallellt med al-Qaedas historia följer Wright FBI-agenten och terroristexperten John O’Neills karriär på andra sidan Atlanten. O’Neill var den man i USA som visste mest om al-Qaeda och en av de första att ta hotet från dem på allvar. Berättelsen om O’Neill blir dramatisk: NSA och framför allt det revirpinkande CIA motarbetar aktivt FBIs utredning av al-Qaeda och vid åtminstone ett tillfälle undanhåller man helt avgörande information som hade givit FBI den sista pusselbit de behövde för att kunna stoppa ödeläggelsen den 11 september 2001. Man var mycket nära.

Verkligheten överträffar sedan dikten när John O’Neills slutliga öde blir att vara en dem som befinner sig i World Trade Center när passagerarplanen exploderar in i de två tornen. Wrights redogörelse för attacken och dess effekter i New York är en av de starkaste jag läst. Katastrofen framstår, med de detaljer som Wright här målar upp, som både blodigare, mer söndertrasande och mer fruktansvärd än i någon annan skildring jag hittills stött på.

Lawrence Wright vann nyligen Pulitzer-priset för The Looming Tower och han är väl värd det. Är du intresserad av al-Qaeda, terrorism eller nutidshistoria är denna bok ett givet köp.

Dreaming in Code

Two Dozen Programmers, Three Years, 4,732 bugs, and One Quest for Transcendent Software

Scott Rosenberg, 2007, 400 s

”Software is hard.”

Dessa ord yttrades av professor Donald E. Knuth efter att i flera år ha slavat med med typsättningsprogrammet T_EX. Det är ett uppseendeväckande uttalande, Knuth har nämligen skrivit datavetenskapens bibel, The Art of Computer Programming, ett verk som spänner över fyra tjocka volymer. Hur mästerligt detta verk än är ur en rent akademisk synvinkel så upptäckte alltså Knuth att det var bra mycket svårare att skapa en riktig fungerande mjukvara än att teoretisera om dess ingående delar. ”Software is hard” kan också sägas vara temat för Dreaming in Code.

Lite talande statistik: 1995 ansågs endast 16% av alla mjukvaruprojekt vara lyckade, 31% var helt misslyckade och lades ned utan resultat; resten, 53%, var delvis misslyckade (försenade, över budget och/eller inte vad beställaren ville ha). 2004 var siffrorna bättre: 29% lyckade, 18% helt misslyckade, 53% delvis misslyckade. En avsevärd förbättring, men fortfarande ett ganska erbarmligt resultat som innebär att miljarder slängs i sjön varje år. Varför är det på detta viset?

Rosenberg ger inget svar, men han ger dig en chans att själv fundera på svaret genom denna bok. Dels beskriver han mjukvaruutvecklingens historia, från de första datorerna med Assembler, Fortran och COBOL till dagens Web 2.0 implementerat i moderna språk, med moderna verktyg och moderna metoder. Dels följer han ett utvecklingsprojekt som borde ha alla möjligheter att bli framgångsrikt: det har förutom ovan nämnda hjälpmedel också en mycket namnkunnig, kompetent och erfaren grupp utvecklare, hälften av dem ekonomiskt oberoende IT-miljonärer. Projektet heter Chandler, en ”Outlook-killer”, och pågår fortfarande, tyvärr, eftersom det borde ha varit avslutat för något år sedan.

Utvecklingsmetodernas korta historia gås igenom, från inga metoder alls till minutiös planering, som CMM och RUP, dvs ceremonitunga dokumentproducerande processer, fram till dagens smidigare ”agila” processer. Annan teori som tas upp är Fred Brooks klassiska The Mythical Man Month och No Silver-Bullet och Eric Raymonds The Cathedral and the Bazaar. Nick Carrs förutsägelse att IT doesn’t matter förkastas som varandes lika prematur och vilsen som Francis Fukuyamas The End of History and the Last Man. Snarare är det så att vi snart har hunnit till pyramiderna och har mycket långt kvar till katedralerna. När det gäller systemutveckling flyger vi fortfarande på bröderna Wrights nivå.

Summa summarum är detta en upplysande genomgång av hur långt, eller hur kort, mjukvaruutveckling har kommit, men boken innehåller kanske inte så mycket nyheter för för den som redan är väl insatt i området. Chandler pågår fortfarande men förmodligen har projektet sprungits förbi av hela Web 2.0-vågen med Gmail, Google Calendar och otaliga andra smidiga webbapplikationer. Även om Chandler så småningom blir färdigt så har dess tidsfönster stängts. Den tekniska utvecklingen går fortfarande framåt med stormsteg och ett projekt som tar för lång tid är gammalmodigt redan när det kommer ut. Snabbhet är A och O på dagens IT-arena.

Heat

An Amateur’s Adventures as Kitchen Slave, Line Cook, Pasta-Maker, and Apprentice to a Dante-Quoting Butcher in Tuscany

Bill Buford, 2006, 336 s

Den här fängslande reportageboken (som heter Hett på svenska) är dels den självbiografiska berättelsen om hur författaren, Bill Buford, lämnar skrivbordet för att genom ett långvarigt och masochistiskt slit gradvis lära sig mer och mer om matlagningskonst på högsta nivå; dels är det berättelsen om ett antal fascinerande personligheter i gastronomins absoluta toppskikt, alla med en hängivenhet och fokusering på gränsen till galenskap.

Buford börjar på lägsta nivå på köksgolvet och får genomlida heta, trånga och överstressade kök, ibland undrar man om han inte spelar en biroll i en Dickens-roman. Medan han sakta men säkert lär sig hantverket och konsten, iakttar han sina medarbetare och samlar på sig ett både intressant och underhållande material om de udda karaktärer som jobbar i de bästa restaurangernas kök. Man förundras över hur en så kaotisk arbetsplats kan producera sådana mästerverk och Buford får med åren den eftertraktade och svårgreppbara egenskapen ”kitchen awareness”. Men så går han också in för uppgiften med liv och lust; han drar sig inte för att slakta en gris i sin lägenhet på Manhattan för att repetera sina färdigheter efter en läroresa till Italien.

Han påbörjar sin lärlingsperiod i ett av Mario Batalis kök. Batali har blivit en levande legend under den tid han drivit sina, mestadels italienska, elitkrogar i New York. Mario Batali är stor, rundlagd och matchar sina orangea träskor med sin lika orangea lejonman till hästsvans. Batali är irländare men håller trots detta New Yorks mest uppskattade italienska kök. Han sprudlar av energi, är stor och bullrig, dricker kopiösa mängder vin ur magnumflaskor och lyckas trots detta utsvävande klichéliv driva ett smärre restaurangimperium.

Mario Batalis läromästare heter Marco Pierre White och han är tokigare än Mario. Whites imperium är London-baserat, men mannen är så vildsint och excentrisk att man har svårt att tro att han kan laga någon mat överhuvudtaget, än mindre att han förmår driva ett större företag. White drar sig inte för att kasta ut gäster som kräver genomstekt kött eller gnäller på annat sätt, vare sig de är grevar eller miljardärer. I en underbar passage beskrivs hur White på en av sina egna restauranger långsamt men obevekligt dissekerar en maträtt lagad på ripa under personalens tilltagande ångest.

Den tredje giganten är mästerslaktaren Dario Cecchini som huserar i en liten oansenlig by i Chianti i Toskana. Cecchini, som även han har haft Batali som lärling, har händer som tennisracket och kan peka ut delar på ett nötkreatur som inte finns beskrivna i någon kokbok på denna jord. Han har fanatiska, nästan religiösa, åsikter om kött och grönt, och slaktar fram världens bästa bistecca medan han högljutt reciterar ur Dantes Inferno. Ska man sammanfatta dessa kockoriginal så är det med termen larger than life, en fras som aldrig har varit mer berättigad.

Man tror inte att bok om kockar och om matlagning kan vara särskilt engagerande och när jag först fick luntan i min hand undrade jag om mitt intresse skulle hålla hela den relativt tjocka boken ut. Det höll. Faktum är att efter 200 sidor så ville jag bara ha mer och önskade att boken var dubbelt så tjock. Bill Buford är en mycket skicklig författare och om du har minsta intresse av matlagning och de som gör det bäst, köp och läs denna bok. Du lär dig massor och det har inte skrivits mycket som är bättre i denna genre.

State of Denial

Bush at War, Part III

Bob Woodward, 2006, 560 s

Det har skrivits tjogvis med böcker om Bush-administrationen och dess fiasko i Irak, men detta är säkerligen den bok som tillfogat den republikanska regeringen mest skada hittills, om så bara för att den är skriven av Washingtons mest inflytelserika journalist, Bob Woodward, mannen som avslöjade Watergate-skandalen och fällde president Nixon.

Om man har läst de två tidigare delarna av Woodwards serie om George W. Bush och kriget mot terrorn så blir man förmodligen ganska förvånad av den mycket fräna kritik som Woodward levererar i denna avslutande del. De två första delarna, Bush at War (2003) och Plan of Attack (2004) är helt okritiska referat inifrån Vita huset där Bush-administrationens egen version av händelserna för stå helt oemotsagd; faktum är att Woodward intar en närmast underdånig och insmickrande ton i dessa böcker. Det känns som om han tassar mycket försiktigt runt het gröt för att få behålla sitt privilegium, sin unika tillgång till Vita huset.

Om detta var skälen till den nära på lismande tonen i de två första volymerna så hade Woodward helt rätt. Efter Woodwards helomvändning, verklig eller imaginär, har bara en av huvudpersonerna ställt upp på intervjuer inför denna tredje bok, nämligen försvarsminister Donald Rumsfeld. President Bush, vicepresident Dick Cheney och utrikesminister Condoleezza Rice har undanbett sig mer kontakt med Woodward. När man läser State of Denial är det lätt att förstå varför. Den bild som ges av hur Bush och hans ministrar hanterat kriget är förödande.

Boken inleder med att beskriva Bush första presidentkampanj; hur Bush den äldres mäktiga nätverk hjälper honom fram till seger och hur en av hans starkaste drivkrafter att bli president är att hämnas Saddam Husseins mordförsök på fader Bush. George W. Bush är när han väljs till president helt okunnig om utrikespolitik och får kvällskurser av den desto kunnigare Condoleezza Rice, som utses till säkerhetsrådgivare. Han får också råd och stöd av en av familjens närmsta vänner, Saudiarabiens ambassadör i Washington, prins Bandar — en person med en unik tillgång till The Oval Office, en person som utövar ett mycket stort inflytande på Bush. Dick Cheney installeras som vicepresident med en egen kraftfull stab, en stab i staben som Woodward kallar det, och det ska visa sig att han kommer att bli den mäktigaste vicepresidenten i USA:s historia.

Donald Rumsfeld har en fantastisk CV, han är intelligent och erfaren, men han är också mycket arrogant och han vet alltid bäst. Han driver igenom sin minimalistiskt blåögda Irak-strategi mot de flesta höga Pentagon-militärers råd och vilja. Han lägger sig i tusentals detaljer som ligger långt under en försvarsministers horisont och saknar helt diplomatiska talanger och fingertoppskänsla. Snart börjar högt placerade politiker och generaler arbeta för att få bort Rumsfeld, men Bush vägrar in i det sista.

I Irak begås fatala misstag. Den erfarne och kompetente general Jay Garner får ett omöjligt uppdrag att återupprätta ett civilt Irak efter det att president Bush har deklarerat ”Mission accomplished”. Ingen förberedelse för efterkrigstiden finns och med för lite tid och för lite pengar kör han snart fast. Special Envoy Paul Bremer kallas in och han förvärrar situationen drastiskt. Han halshugger effektivt det som finns kvar av ett organiserat Irak genom att upplösa armén och de-baathifiera administration och polis. Efter detta finns ingen fungerande myndighetsutövning kvar i Irak. Bremer lyckas förvandla ett svårt läge till ett katastrofalt läge. Irak går efter detta inte längre att styra.

Hemma i Washington vakar Cheneys kommissarier över vilka som anlitas i de olika departementen. Generaler i försvarsdepartementet tar in några av de mest respekterade experterna på mellanöstern och de komplicerade religiösa och politiska motsättningar som finns där. De kommer fram till att Rumsfeld och Bremers strategi kommer att misslyckas, de förutspår faktiskt precis den situation vi ser i Irak idag. De kastas genast ut av Cheneys stab, eller kabal, som den kallas när Cheney inte hör. Rådgivare med pessimistiska slutsatser anses vara ”not supportive”, ”not on the team”. Snart uppstår ett skolboksexempel på ett enkelriktat och förblindat ”group think”.

Det mesta av detta pågår under president Bushs horisont och, tycks det, utan hans vetskap. Han håller hov i The Oval Office — ja, Woodward jämför stämningen vid audienserna med Bush med ett medeltida kungligt hov — och endast goda nyheter tillåts nå hans öra. En lång rad vittnen, t.o.m. utrikesminister Powell, redogör för hur de aldrig får träffa presidenten ensam; Cheney eller Rumsfeld sitter alltid vakande vid hans sida. Presidenten ställer aldrig några frågor efter en rapport eller redogörelse. Efter audiensen tas man istället åt sidan av Cheney som bombarderar en med de frågor presidenten inte ställde. ”Cluelessness” är det ord som Woodward motvilligt sammanfattar Bushs ledarskap med.

Boken innehåller en detaljerad redogörelse för hur Washington hanterat Irak efter kriget. Många fler exempel på monumentala feltänk och politiskt klåfingeri finns i boken. Woodward avslutar sitt långa reportage med en dräpande jämförelse: man kunde kalla president Nixon för mycket, men ingen skulle ha kallat honom inkompetent.

Själv undrar jag efter att ha läst denna bok, och många andra om samma ämne, om Bush ens är inkompetent. Är det verkligen George W. Bush som står vid rodret i Washington?

The Polysyllabic Spree

Nick Hornby, 2004, 143 s

Nick Hornby är mest känd som författare (Fever Pitch, High Fidelity, A Long Way Down, etc) men han har också jobbat som litteraturkritiker i många år. The Polysyllabic Spree en samling av de bokläsarkrönikor han varje månad publicerar i det egenartade magasinet The Believer. Titeln betyder ordagrant ”flerstavigt rumlande” och syftar på det snuskigt intelligenta men obskyra New York-baserade litterära ordenssällskap som publicerar denna kosmopolitiska och nyfikna tidning (som är värd en recension i sig, men det får bli en annan gång). Nick Hornbys krönikor är, förutom den rumänska sexrådgivaren, det enda stående inslaget i tidningen.

Krönikorna är inte regelrätta recensioner. Varje månads spalt, under den anspråkslösa titeln ”Stuff I’ve Been Reading”, inleds med ”Books Bought” och ”Books Read”. Den första kategorin är alltid mycket större än den andra, ett förhållande som jag själv drabbas av varje månad (jag inbillar mig att Amazon.com skulle gå omkull utan mina inköp). Förutom ganska informella tyckanden om de lästa böckerna filosoferar Hornby om varför han läste just dessa böcker, varför han köpte de böcker han inte hinner läsa, om vad andra kritiker har tyckt, vem författaren egentligen är (och han ber inte om ursäkt för att det ibland är hans svåger, författaren Robert Harris), osv. Det är helt enkelt korta essäer om bokläsande.

Hornby håller böcker högre än alla andra konstarter. Vid 40 års ålder har du hunnit höra det mesta av den riktigt bra musiken, de riktigt bra filmerna är sedda, de konstverk du beundrar har du inte råd med, men mängden av ännu inte lästa litterära mästerverk tycks ännu vara outtömlig. Jag har inte svårt att hålla med i hans resonemang; önskelistan på böcker som ska läsas är mycket längre än vad livet räcker till, eller som Hornby uttrycker sig: ”I don´t reread books very often; I´m too conscious of both my ignorance and my mortality.”

Det viktigt att notera att de litterära mästerverk Hornby pratar om inte nödvändigtvis är de tunga klassikerna, även om Charles Dickens David Copperfield får en hel hyllningskrönika för sig själv. ”Please, please: put it down. You´ll never finish it. Start something else.” är Hornbys råd till den som känner sig tvingad att läsa de ”obligatoriska verken”. Istället studsar Hornby från en obskyr biografi till en thriller till ett seriealbum till en poesisamling. Han är en sann allätare.

Den här boken blir naturligtvis intressantare om du har läst åtminstone några av de böcker som Hornby diskuterar, men han svävar också ut i parenteser, ofta komiska, om allt annat än böcker: hans fotbollsfanatism, om att sluta röka, om hans autistiska barn, om kritiker, om att handla (för många) böcker med mera. Dessa småessäer kommer från 14 nummer av The Believer, från september 2003 till november 2004, och nu ligger volym två, Housekeeping vs. Dirt, på bokborden. Risken är överhängande att även denna bok kommer att sätta igång en kedjereaktion av nya bokinköp till mina redan överfulla hyllor.

Decision Traps

The Ten Barriers to Brilliant Decision Making and How to Overcome Them

J. Edward Russo, Paul J.H. Schoemaker, 1990, 281 s

Tecknet på att en bok glidit in i det våldsamt populära facket ”självhjälp” är vanligen att det finns ett litet tal med i titeln, till exempel The Five People You Meet in Heaven eller The Seven Habits of Highly Successful People. Så gäller även för denna bok, vars undertitel är The Ten Barriers to Brilliant Decision Making and How to Overcome Them.

Författarna är två professorer som undersökt hur beslut tas, hur beslutsfattande går fel, och vad man kan göra åt det. Detta sorteras också ofta in i facket ekonomi, där det på senare år blivit mycket populärt att studera människors intuitiva och resonerade beslut, och jämföra dessa med matematiskt optimala motsvarigheter. (Daniel Kahneman och Amos Tversky är två forskare som ofta dyker upp; den förre erhöll Nobelpriset 2002 för detta.)

Ett klassiskt exempel är detta. Situation ett: du får välja mellan två alternativ:

1. Du erhåller 50 kr i handen.
2. Med 50% sannolikhet erhåller du 100 kr, med 50% sannolikhet erhåller du 0 kr.

Vilket väljer du? I situation två har du återigen två alternativ:

1. Du får betala 50 kr.
2. Med 50% sannolikhet får du betala 100 kr, med 50% sannolikhet 0 kr.

Vilket alternativ väljer du? Det ska noteras att de båda situationerna har samma utfall i medeltal (vinst 50 kr respektive förlust 50 kr) så skillnaden är egentligen hur riskvillig man är, det vill säga hur stor variation i utfallet man är villig att acceptera. Man skulle isåfall tänka sig att de flesta väljer samma alternativ i båda situationer, men det vanliga är istället att man väljer alternativ ett i den första situationen, men alternativ två i den andra.

Ett annat exempel är s.k. framing, ett klassiskt problem med enkätundersökningar: dina svar beror på vad som hänt tidigare. I ett experiment frågade man personer i grupp A först om du är lycklig, sedan om du har träffat en medlem av motsatta könet under den senaste tiden; i grupp B vänder man på frågorna. Grupp B har i princip alltid en större andel lyckliga än grupp A, oavsett sammansättning.

Som ledare måste man fatta ett stort antal viktiga beslut, av ekonomisk eller politisk natur till exempel. Att fatta fel beslut kan vara kostsamt eller på andra sätt besvärligt. Så vad göra alltså?

Russo och Schoemaker tar upp fyra huvudkategorier.

1. Decision-framing. När du ska ta ett beslut är det viktigt att frågan är korrekt formulerad; du kan annars ledas att lösa fel problem (typiskt symptomet snarare än sjukdomen). Det finns flera fällor här, t.ex. att vara för snäv, eller för lätt influeras av andras frågeställningar.
2. Information gathering. Samlar du in rätt information? Har du tänkt igenom vilken information du verkligen behöver?
3. Coming to conclusions. Här kan många saker gå fel. Vanliga problem är att man har en övertro på sin egen förmåga, och förlitar sig för mycket på tumregler. (Ett vanligt problem för experter i synnerhet.) Beslutsfattande i grupp kan misslyckas på vansinnigt många sätt, exempelvis ”groupthink” när alla blir överens för snabbt, eller när kritiska röster obefogat tystas.
4. Learning from experience. Slutligen brukar man ofta misslyckas i att utvärdera sina beslut i efterhand (Var det rätt eller fel? Varför?); man skriver sällan systematiskt ner informationen utan förlitar sig på minnet; man utvärderar sällan beslut eller arbetar med hur de kan fattas bättre.

Det ovan är i princip bara en sammanfattning av förordet; boken går sedan in på detaljerna, och är sammantaget lättläst och tänkvärd, i synnerhet om man råkar vara en expert och beslutsfattare. En del av det som sägs har blivit allmängods med åren, men jag skulle säga att det är värt en dag eller två att läsa igenom för nästan vem som helst.

Har boken förbättrat mitt eget beslutsfattande? Mja, endast delvis får jag erkänna. Som all självhjälp så krävs för bästa resultat inte bara en kortvarig ansträngning, utan också övning över tiden.

— T. Lindgren

The Search

How Google and Its Rivals Rewrote the Rules of Business and Transformed Our Culture

John Battelle, 2005, 311 s

En kort notis om denna bok: detta är historien om Google, men också om sökning på nätet överhuvudtaget. Vägen från gamla ftp-söktjänster som Gopher, via Altavista, och fram till dagens sökjättar finns beskriven. Några andra intressanta axplock ur boken är Battelles redogörelse för hur långtgående den efter 9/11-attackerna införda lagen The Patriot Act är. För att utföra någan slags avlyssning eller rannsakan behöver USA:s regering idag ingen speciell orsak och de behöver heller inte tala om något för de utsatta, varken i förväg eller i efterhand. Ett annat intressant kapitel hanterar internetsökningens framtid, semantisk sökning, d.v.s. sökmotorer som faktiskt förstår betydelsen av de data de söker igenom.

För att nå framgång brukar man säga att det behövs talang, uthållighet och tur. Googles grundare, Larry Page och Sergey Brin har gott om både begåvning och envishet men när man läser Battelles bok slås man också av hur mycket tur de har haft. Vid åtminstone ett halvdussin tillfällen under deras framgångssaga fanns valpunkter där ett felaktigt val hade resulterat i något mycket mindre än vad Google är idag.

Google står inför stora utmaningar. De konkurrerar nu direkt med de stora, Microsoft och Yahoo, och ska de klara av att växa mångfalt igen med bibehållen företagskultur och hitta nya användningsområden och inkomstkällar baserade på sin kärnverksamhet så får de fortsätta att vara väldigt begåvade och envisa — och även i framtiden ha Fru Fortuna på sin sida.

Boken är välskriven och intressant, men den beskriver egentligen bara en mycket kort historia fram till ett ett nuläge. Historien om Google och internetsökning har bara börjat och vi har inte aning om hur det kommer att sluta.

Into the Looking-Glass Wood

Essays on Words and the World

Alberto Manguel, 272 s, 2000

När jag hör namnet Alberto Manguel tänker jag alltid på Borges, och Borges labyrinter, och därmed är det kanske lämpligt att recensera denna bok av Manguel, essäer (litterära och andra) presenterade med Alice i Spegellandet som vägvisare. Detta är en kort bok av korta essäer, tjugoen stycken som virvlar genom nio ämnen. En hastig överslagsräkning visar att ingen av dem alltså kan vara särskilt långrandig, och inte heller gräver Manguel ner sig särskilt djupt i något ämne. Med lätt hand, aldrig långrandigt, men här och var brännande.

Bokens kärna är nog Manguels mest kända essä, ”Borges in Love”. Kopplingen Manguel-Borges är denna: Borges arbetade stora delar av sitt liv på bibliotek och blev på äldre dar ironiskt nog blind, den blinde bibliotekarie som dyker upp här och var i litteraturen därefter. Av en slump träffade Manguel, då i sin ungdom, Borges på en bokhandel och värvades till att läsa högt för den gamle, men även till att ta denne på bio och kommentera vad som hände därframme. Nåväl. Den aningen modersbundne Borges hade aldrig någon större romantisk lycka; hans flickvän, Estela Cantos, tycke om honom, och han älskade henne. Manguel intervjuar henne senare.

”Then Borges turned to me,” Estela said, ”though he could barely make me out under the misty street lamp, and asked if I would marry him.”

Half amused, half serious, she told him that she might. ”But Georgie, don’t forget that I’m a disciple of Bernhard Shaw. We can’t get married unless we go to bed first.” To me [Manguel] across the dining table, she added, ”I knew he would never dare.”

Så var det med den saken. Borges slickade sina sår och gifte sig några år senare med en förfärlig drake till kvinna, Else Astete de Millan, hans raka motsats i mycket. Svartsjuk, grym, ointresserad av att ens läsa, drömde enligt egen utsaga inte ens, men förtjusad av vad som Borges ryktbarhet gav honom. Efter fyra år flydde Borges utomlands med hjälp av sin amerikanske översättare och tog där ut skilsmässa. Mot slutet av sitt liv gifte han sig igen, denna gång med Maria Kodama, som verkar ha varit en lojal vän, om inte annat. Han såg sig tydligen som en Dante-liknande figur, sökande, men (”som modern hjälte”) aldrig finnande sin idealiserade Beatrice.

Denna essä är som sagt nog samlingens höjdpunkt, och var värd priset bara den. Men det finns fler trevliga exempel, jag roades t.ex. av Manguels beskrivning av S:t Augustinus och läsandet. Augustinus träffade S:t Ambrosius i dennes cell i Milano och fann till sin häpnad att:

”When he read,” S:t Augustine recalled, ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.”

På trehundratalet var detta mycket ovanligt, och Manguel beskriver hur och varför (till exempel att en text ansågs behöva läsas högt för att egentligen kunna förstås). Roande och intressant; som alltid slås man av hur mycket som ligger bakom de lösryckta citat som ibland dyker upp om kufiska figurer.

Två ting återstår att kommentera. Det ena är att Manguel här och var gjuter sin galla över Mario Vargas-Llosa. Dennes politiska liberalism, prisande av individualism, och framför allt, vilja att stryka ett streck över de argentinska diktatorernas brott, ses av Manguel som ursäktande av militärdiktaturen. Är det så? Jag vet inte. Det är en smula märkligt att se den bräkande beskedliga nyliberalismen i rollen som feodalism i fårakläder, men så kanske det ses på en kontinent där man länge vandrat mellan en slags modern feodalism och testuggande, hårdföra, ekonomiskt mycket naiva gerillor utan att riktigt hamna i handelsmännens medelklass. Manguels essäer i denna bok ger i alla fall en viss förståelse för hur äcklande angiverikulturen kan vara; i och för sig inget annorlunda mot STASI eller liknande på vänsterkanten, men det är som alltid rysansvärt att se kultiverade människor förråda sina vänner och underlydande till fängelse och dödsstraff, och Manguel skildrar detta kortfattat men kärnfullt.

Mot slutet av boken kommer sedan lågvattenmärket, det som är närmast en novell, där Manguel torterar en liknelse av den moderna akademiska kulturvärlden som den bibliske Jonah och valfisken. Här blir det kväljande sentimentalt och förljuget:

Being an Author Himself, God had no doubt some sympathy with Jonah’s predicament: wanting time to work on his thoughts without having to think about his bread and butter; wanting his prophecies to appear in the Nineveh Times bestseller list and yet not wanting to be confused with the authors of potboilers and tearjerkers; wanting to stir the crowds with his searing words, but to stir them into revolt, not into submission; wanting Nineveh to look deep into its soul and recognize that its strength, its wisdom, its very life lay not in the piles of coins growing daily like funeral pyramids on the money lenders’ desks, but in the work of its artists and the words of its poets, and in the visionary rage of its prophets whose jobs it was to keep the boat rocking in order to keep the citizens awake.

Ja, var ska man börja? Maken till självgod, naiv överlägsenhet har jag sällan sett så naket presenterad i skrift. Den som fortfarande hyser en romantisk tro på extraordinär visdom och osjälvisk godhet hos konstnärer, akademiker eller intellektuella som klass lyssnade nog inte medan det 20:e århundradet pågick.

Slutsummering: trots de bistra slutorden är boken värd att läsa; i huvudsak vin, dock en del vatten.

— T. Lindgren

Everything Bad Is Good for You

How Today’s Popular Culture Is Actually Making Us Smarter

Steven Johnson, 2005, 256 s

Bokens titel är lite missvisande, ”Allt komplext är bra för dig” vore mer rättvisande, men också mindre publikdragande, det ska erkännas. Johnson har dessutom en poäng i sin valda titel: flera av de tidsfördriv han behandlar i sin bok anses av många vara dåliga vanor, framförallt om de utövas av yngre personer. Den tes Johnsons hävdar i denna bok är att mycket av det som ses som fördummande och passiviserande idag faktiskt har gjort en hel generation smartare.

Ta till exempel den drastiska utveckling som TV-serier gått igenom de senaste decennierna. Jämför hur komplexiteten ökat i komediserier som Lucy Show via Cheers till Seinfeld, eller hur dramaserier har fördjupats från t ex Starsky & Hutch via Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street) till Sopranos eller West Wing (Vita huset). En TV-tittare uppfödd på 50- eller 60-talets serier skulle sannolikt sitta som ett förvirrat frågetecken inför ett avsnitt av West Wing om han inte genomlevt de mellanliggande decenniernas TV-utveckling (när det gäller just denna serie kan nog en och annan av dagens tittare också känna sig mentalt söndertuggad efter ett avsnitt).

Utvecklingen har skett på flera plan. Den första förändringen är att antalet parallella trådar i en serie eller i ett avsnitt har ökat dramatiskt. Ett avsnitt Lucy Show eller Starsky & Hutch hade en tråd med handling; från scen till scen följer vi huvudpersonerna och deras förehavanden utan avbrott. När den revolutionerande polisserien Hill Street Blues hade premiär 1981 var TV-bolaget mycket oroligt för att ingen skulle hänga med i Steven Bochcos många sammanflätade trådar som, filmade med handhållen kamera och snabba klipp, varvade ett tiotal personers arbetsliv och privatliv i en enda röra. Det gick dock vägen och TV-serier har inte varit sig lika sedan dess. Sopranos, ER (Cityakuten) eller West Wing hade inte varit möjliga utan Hill Street Blues.

Dagens serier ställer också större krav på tittarens slutledningsförmåga. Om någonting var det minsta oklart i en scen i en 70-talsserie dröjde det inte många sekunder innan någon karaktär ingående förklarar vad som händer för sin kollega, ”As you know, Bob, …”, så att vi tittare inte ska tappa bort oss. Hur mycket av dessa övertydliga förklaringar som försvunnit märker man om man jämför en scen i en 70-talsserie som Emergency! (Larmet går) med en scen i ER: båda är medicinska draman men i den äldre serien hålls en tempoförstörande medicinsk föreläsning för att vi ska hänga med i den medicinska rappakaljan; i ER sprutar facktermerna våldsammare än patienternas blod, men det gör inget: har man följt ER några år förstår man åtminstone hälften av termerna, gör man det inte så blir scenen inte sämre av det, man undgår knappast att något dramatiskt pågår.

Ytterligare en aspekt som komplicerats är att man som tittare inte bara förväntas fundera ut vad som kan komma att hända härnäst, i nästa scen eller nästa avsnitt — vad ska Sue Ellen säga när hon får höra talas om J.R:s otrohet? Numera krävs det ofta att man lägger hjärnan i djupa veck för att förstå vad som faktiskt händer just nu i scenen. West Wing är typexemplet på detta: här kan en dialog helt plötsligt referera till okända namn och händelser som vi ännu inte stött på (”Vad yrar de om?”), men som snart — i detta avsnitt eller tio avsnitt fram i tiden — kommer att få betydelse. Detta är ingen serie för slötittare.

Karaktärerna och framförallt deras relationer till varandra har också blivit mer komplicerade. Jämför nätet av relationer i Dallas, som ändå inte var överdrivet förenklat, med t ex Sopranos eller realtidsdramat 24. Johnson hjälper till med dessa jämförelser genom att rita upp grafer som beskriver relationerna mellan olika seriers dramatis personæ. Dallas-diagrammets glesa streck ser nästan barnsligt enkelt när det placeras intill 24:s plockepinnliknande spindelnät av relationer.

Dessutom har serierna blivit mer mångbottnade. Den tekniska utveckling som gjort att vi kan se ett avsnitt om och om igen, med hjälp av repriser, video, DVD eller dator, ställer större krav på avsnittens återanvändbarhet. Ett Seinfeld- eller Simpson-avsnitt ska tålas att ses om och om igen, vilket många av dem också tål. Det finns till och med Seinfeld-avsnitt som måste ses två, tre gånger för att man ska kunna tillgodogöra sig allt det roliga som finns gömt i detaljer och tvetydiga referenser. Filmer har inte hängt med i samma grad, de har helt enkelt inte tillräckligt med tid på sig att komplicera eller fördjupa saker och ting på samma sätt som en TV-serie.

Nästa kategori ”skadliga” fritidsaktiviteter som Johnson tar upp är spel: brädspel, rollspel och framförallt datorspel. Särskilt de sistnämnda anses av många proffstyckare zombifiera dagens ungdom till dräglande, avtrubbade halvidioter. Johnson håller inte med. Han lyfter tvärtom fram de många goda effekterna av som spelandet ger. Att personer som har spelat mycket TV- eller datorspel får bättre reflexer och öga-hand-koordination är idag inte kontroversiellt; NASA har fått lov att göra sina inträdesprov betydligt svårare eftersom de flesta av deras sökande numera har vuxit upp med en spelkontroll i handen.

Johnson pekar dessutom på flera undersökningar som visar att problemlösningförmågan har förbättrats markant den senaste generationen. Alla som spelat sig igenom ett Legend of Zelda-spel, stadsimulationen SimCity eller något av de kontroversiella spelen i Grand Theft Auto-serien vet att man inte skulle klara av det utan att gnugga sina geniknölar ordentligt. (Ja, GTA-spelen är våldsamma, moraliskt tveksamma spel, men också briljant väldesignade spel.) Om inte annat så förstår man det när man ser ”lösningen” (walk-through på engelska) till spelet Grand Theft Auto III: den omfattar drygt 160 A4-sidor.

Brädspel och rollspel anstränger också hjärnan: den regelmassa och den procedurella komplexitet man tvingas bemästra i många konflikt- och rollspel går långt utöver vad de flesta personer behöver klara av för att kunna utföra sitt arbete. Nedan följer en regelklausul och ett ”förklarande” exempel ur ett konfliktspel jag tampades med under tonåren, Advanced Squad Leader:

9.31 The wall/hedge TEM is not cumulative with positive TEM of other terrain in that hex, although it is cumulative with LOS Hindrances and SMOKE. A target unit claiming WA (9.32) does not receive in-hex TEM [EXC: Runway (7.3); Air Bursts (9.34)], but receives wall/hedge TEM if applicable [EXC: it may elect instead to receive appropriate TEM for Emplacement or for a friendly AFV with which it shares WA (D9.3)]. A target unit not claiming WA receives only in-hex TEM, but may instead use wall/hex TEM vs enemy units which do not have WA over the hexside. In any case the wall/hedge TEM applies only as per 9.3.

2.33 EXAMPLE: A CE moving PzKpfw VIE in 1L1 with VCA K1-K2 spends 1/2 MP (shown in red) to enter K1 along the road, and therein spends one MP to change its VCA from J0-J1 to J1-K2. It then moves into K2 using VBM along hexside K2-J1 at a most of two more MP. Its CAFP is K2-J1-J2. It may now spend one MP to change its VCA, plus two MP to continue VBM in K2 along the K2-J2 hexside, to reach its new CAFP K2-K3-J2 at a total cost of 61/2 MP; or it may leave the K2-J2-J1 CAFP become BU and enter the building in J2 at a cost of half its MP allotment (shown in yellow) and a Bog Check (8.21) with a +5 DRM, at a total cost of 91/2 MP; or it may spend one MP to change its VCA to J2-J1, which will allow it to Bypass into J2 for another two MP to reach CAFP J2-J1-I2 (shown in blue) at a total cost of 61/2 MP; or it may Stop, Start in Reverse, and use Reverse Movement into K1 for a total of 91/2 MP. It cannot attempt VBM in J2 along the J2-K2 hexside because that hexside is too close to the building depiction in J2 (2.3), nor can it use Bypass in J1 because J1 is not a woods/building hex.

De kompletta reglerna till detta spel sträcker sig över flera hundra sidor fyllda med liknande gallimatias. Jag förstår knappt ett ord idag, men då, när man var ”inne” i det, var det inga problem. Samma komplexitet återfinns i de flesta rollspel (Advanced Dungeons & Dragons, GURPS, Call of Cthulhu, etc).

Men, invänder skeptikern, det här ju totalt värdelös kunskap. Ja, dess värde minskar drastiskt när man inte längre spelar spelet, men det värde som aldrig går förlorat är att man genom att bemästra dessa komplexa regler och system har övat upp den viktigaste kunskapen av dem alla: man har lärt att lära. Zombifieringen som kritikern ser hos dataspelaren är fokusering, ren koncentration. Alltså: fortsätt se på bra TV-serier utan att få dåligt samvete, låt dina barn spela TV-spel och spela dem själv.

Dessutom: glöm inte bort att läsa en bra bok då och då.

The Accidental Connoisseur

An Irreverent Journey Through the Wine World

Lawrence Osborne, 2005, 262 s

Denna läsvärda bok är ett försök att reda ut vad god smak är, mer specifikt vad smak i samband med vin innebär. Journalisten Lawrence Osborne reser i denna kombination av reseberättelse och vinfilosofisk essä runt i Kalifornien, Frankrike och Italien där han äter, samtalar och dricker vin, allt för att lära sig mer om vin och för att försöka komma till någon slags insikt när det gäller smak. Han träffar vinjättar som Robert Mondavi i Napa Valley och lär sig om det amerikanska vinets historia och utveckling; han besöker Eric de Rotschild på Château Lafite i Bordeaux och Marchesi Antinori, prinsen av Chianti. Han umgås och lunchar med dem, intervjuar dem och deras vinmakare, och smakar på deras legendariska viner. Och lär sig lite mer om smak och vin.

Han utforskar också vad globaliseringen av vinvärlden har betytt. Många sörjer idag att fler och fler viner smakar på ett alltmer likartat sätt, som muskulösa ekfatiga alkoholstinna fruktbomber. Denna likriktning kommer sig av att internationella vinkonsulter flyger jorden runt för att hjälpa vinproducenter att sälja mer och dyrare vin. Hur säljer man fler dyra viner? Man ser till att få höga Parker-poäng.

Robert M. Parker, Jr. är världens mest inflytelserika vinkritiker. Hans utlåtande om ett vin kan göra en vinmakares lycka eller olycka. Parker-poäng över 90 — skalan är 100-gradig — är en stor framgång, du kommer att bli rik på dina viner; ett betyg under 85 kan leda till att vinet tynar bort osålt på hyllorna. Parkers poäng har också ett enormt inflytande på vinernas pris. Har du fått några 95:or så kan du lugnt sätta en prislapp på över tusenlappen per flaska, dina viner kommer att sälja slut ändå (särskilt till amerikaner).

Det har t o m gått så långt att restauranger sätter ut Parker-poängen bredvid priset i vinlistorna så kunderna vet att de får valuta för pengarna. Osborne gör ett belysande besök hos Enologix, en vinanalysfirma i Kalifornien som visar hur det går till när de hjälper en kund att designa om sina viner så att de ska falla Parker på läppen:

”– so, there we have the two wines they’re trying to make. We see that the vats are steel, with some American and French oak barrels. Concrete floors, correct temperature, average humidity. Fine. It’s a so-so cellar doing reasonable stuff. But they want to up their Parker and Wine Spectator [den största amerikanska vintidningen] scores. The Cab is about 86 in Parker and 89 in the Spectator. They need to get into the 90s.”
Looking at the keyboard I noticed that there was a button marked ”Blend Now.” He tapped it triumphantly and the software began flickering its combinations.
”If we choose to be Eric de Rothschild,” McCloskey said rather astonishingly, ”we can be.”
Sure enough, the system had almost instantaneously come up with a series of recommendations for the owner of the cellar. To get a 92 with Parker or the Spectator he had to make this or that refinement.

Om detta förfarande systematiseras över hela världen så kommer farhågorna om att vi snart har en enda vinsmak, en hedonistisk Parker-smak, att besannas. Nu tror jag inte att risken är så stor trots allt. Parkers karriär kommer inte att vara i all evighet och en slags motreaktion mot hans dominans har redan startat runt om i vinvärlden. Dessutom: även om ett Parker-vin kan vara en stor upplevelse att dricka så är många av dessa viner ingenting man dricker en hel flaska av till maten; de är för maffiga, för dominerande. De gör sig ofta bättre på vinprovningar än till mat.

Om ovanstående exempel visar hur långt tekniken har kommit inom vinförädling så kan nästa utdrag visa på att det inte alltid varit så:

Andrew Barr, in his social history Drink, tells us that even in the late 1930s there were rats swimming happily in the vats of Sauvignon Blanc at Beaulieu and vinegar flies in the other wines. ”The wine is so excellent,” the resident wine maker cooed, ”that all the flies go to it. It doesn’t do any damage.” Open fermentation tanks let off clouds of carbon dioxide which got birds flying overhead drunk; stunned, they would fall into the vats and stay there.

Omständigheter som dessa kan vara en orsak till varför Osborne misslyckas i sina försök att hitta det där genuina, traditionella gamla fina vinet, ett ärligt vin med terroir, med smak av sin odlingsmiljö, det äkta lantvinet. I Frankrike finner han enorma bondekollektiv, rikligt försörjda med EU-bidrag, som endast producerar miljontals hektoliter vattnigt och ointressant plonk. Men i Puglia, längst ut på Italiens stövelklack, tror han sig ha funnit riktigt genuint vin, ett vin som tillverkas av en 80-årig gumma i ett litet förfallet hus utan vare sig ström eller vatten. Det visar sig vara det vidrigaste vin han har smakat i hela sitt liv. Odrickbart. Myten punkterad.

Något desillusionerad ger han sig av till nästa by i södra Italien. Han funderar på frågan som alla vinskribenter får (inte för att Osborne anser sig vara en sådan): vilket är det bästa vin du någonsin druckit? Det går inte att svara med klichéer som Petrus ’61 eller Lafite ’29, något mer udda måste till: kanske ett extremt sällsynt argentinskt vin eller en flaska 300-årig Tokaji ur tsarernas Massandra-samling. En känd vinskribent som citeras i boken funderar ett tag på den Château Margaux 1791 han fått nöjet att prova, men bestämmer sig till slut för att vara ärlig och nämner ett namnlöst vitt vin han drack under en picknick efter en tröttande men underbar bergsutflykt i alperna. Tillfället kan betyda mer än vad som är i glaset.

Ganska trött på vin och vinproducenter, avslutar Osborne sin resa med ett besök på ett billigt turisthak vid Medelhavets strand, där han skapar sin egen version av att tillfället kan göra vinet:

I planted the ice bucket in the sand and poured myself a glass of this ice-cold straw yellow wine from nowhere in particular — a small vineyard, I later found out, from near Gallipoli — and thought to myself that nothing I had drunk at Château Lafite was half as good as this. So peace to all men and women, I thought, remembering the tail end of a phrase from The Colossus of Maroussi which I consider the loveliest passage in the english language and which could well be an epitath for wine if it ever disappears from the world: peace to all men and life more abundant.

De gustibus non est disputandum (om smaken bör man ej diskutera).

Stockholm 1851

Staden, människorna och den konservativa revolten

Thomas von Vegesack, 2005, 272 s

1851 är ett år då det egentligen inte hände så mycket som är historiskt minnesvärt; på rak arm kommer jag bara på den stora världsutställningen i London. Gräver man lite så finner man att 1851 inte var helt händelselöst. Ljusets mästare, William Turner, och författarna Mary Shelley och Viktor Rydberg dör; New York Times och Arboga tidning grundas; Louis Napoleon upplöser den franska nationalförsamlingen, blir själv kejsare och sätter därmed stopp för den andra franska republiken; och sist men inte minst: Sjungom studentens lyckliga dag hörs för första gången.

Men i Sverige var 1851 ändå ett förhållandevis lugnt år. Von Vegesacks bok innehåller heller inga stora dramatiska händelser. En slags konservativ kontrarevolution pågår i det tysta: Carl Jonas Love Almqvist, landets ledande författare och debattör, har blivit för politiskt obekväm och jagas ut ur landet anklagad (förmodligen var han skyldig) för ett påstått mordförsök. Ett antal progressiva tidningar — med den tidens mått mätt — tvingas mer eller mindre lägga ner efter maffialiknande påtryckningar och valet vinns med löften om att aldrig bygga spektaklet och nymodigheten ”järnväg” i Sverige. Kung Oscar I kalasar runt i Stockholm samtidigt som han används som en bricka, en nyttig idiot, i spelet om makten över Sverige.

Att ett embryo till en arbetarrörelse, med tidningar och föreningar, hade börjat uppstå kan man förstå när man läser om förhållandena på arbetsplatsen. Det var tillåtet att misshandla anställda så länge pryglet inte resulterade i men för livet och om en anställd blev sjuk fick han betala skadestånd till arbetsgivaren (och blev naturligtvis dessutom av med lönen). Detta år gjordes dock inga framsteg för arbetarna, tvärtom, en ärkereaktionär back-lash slog till. Men ingenting som kan sorteras in i kategorin stora historiska händelser utspelar sig under året.

Von Vegesack ägnar istället mycket tid åt att ge en bild av hur livet i Stockholm, och Sverige, tedde sig år 1851. Dödligheten var större än födelsetalen — ett barn hade ungefär 50 procents chans att uppnå fem års ålder — och kolera svepte med jämna mellanrum genom staden, som var erkänt vacker men stinkande skitig. Den första reguljära ”kollektivtrafiken” inleddes, från Kungsholmstorg till Riddarholmen, och romaner – skrivna av författare som August Blanche, Fredrika Bremer och Emilie Flygare — gavs ut i följetång i små pamfletter. Dessa pamfletter var nämligen portofria; att skicka en bok med post var däremot mycket dyrt och kunde ta ett halvår om vintern kom emellan.

Att 1851 verkligen var ett mellanår i historiens strida ström spelar ingen större roll. Von Vegesack har lagt ned mycket tid i gamla arkiv och rotat fram mycket som är nytt, åtminstone för den historiske lekmannen. Det är alla dessa små detaljer han drar fram i ljuset som gör denna bok läsvärd, om än inte storslagen.

The Red Hourglass

Lives of the Predators

Gordon Grice, 1998, 259 s

Detta är en kort samling historier om rovdjur som ibland får huden att krypa av fasa. Boken är också ett bevis för att en författares djupa intressen kan göra det mesta fascinerande, även det något osmakliga. Grice går igenom sju av våra rovdjur, däribland en insekt (bönsyrsa) och tre sorters spindlar. De större djuren — skallerorm, gris och hund — avhandlas mer pliktskyldigt; man märker att Grices hjärta klappar för våra små sex- och åttafotiga vänner. I botten verkar ligga den mörka, nervösa fascination ett barn kan ha med rovgiriga insekter, och texterna om spindlar får en intensitet och en skärpa som de andra essäerna i mitt tycke saknar. Jag koncentrerar mig här på två essäer, om svarta änkan och taranteln, för att undvika att bli alltför långrandig.

Essä nummer ett, Black Widow, var den som fick mig att köpa denna bok. Jag slog upp boken i bokhandeln och fick se detta citat:

Once, I let eleven [black widow] egg sacs hatch out in a container about eighteen inches on a side, a tight wooden box with a sliding glass top. As I tried to move the box one day, I tripped. The lid slid off and I fell, hands first, into the mass of young widows. Most were still translucent cream-and-brown newborns. A few of the females were bigger and darker, but not yet black.

Ja, hur löser man dilemmat att stå upp till armbågarna i unga men giftiga svarta änkor? Jag fruktar att mitt angreppssätt, att frenetiskt försöka borsta bort dem eller ylande springa runt i cirklar, troligen varit ineffektivt. Grice lösning på problemet visar sig dock vara enkel och elegant. Jag hoppas jag har sinnesnärvaro nog att bruka den vid framtida behov.

Att bli biten av en svart änka är obehagligt; giftet är starkt och bettet hamnar ofta på ömma punkter (ty änkan har en förkärlek till utedass som lämpligt revir). För en tid sedan visste dock inte vetenskapen ifall spindelbetten med sina objektivt sett små skador och små mängder gift verkligen orsakade de gigantiska plågor som patienterna beskrev. Det verkade osannolikt, tyckte skeptikerna, så en vetenskaplig studie krävdes. En araknolog, William Baerg, tog alltså år 1922 tillfället i akt att experimentera på sig själv. Han övertygade en svart änka att bita honom: tre dagar av delirium följde. Tyvärr gav andra experiment omvänt resultat, den bitne kände inget (detta beror på att änkan ibland sparar på giftet och ger ett ”torrt bett”). Det övertygande exemplet kom år 1933, tack vare Allan Blair, MD.

Blair fångade en medelstor adult svart änka nära sitt hem, placerade den i en behållare, tog den till labbet och svalt den i två veckor för att den skulle vara irriterad och hungrig. Han plockade sedan fram den med en pincett, och placerade den sedan på sitt lillfinger. Den bet honom genast, vaggande från sida till sida som om för att borra in käkarna längre. Såret gick sedan inte att se, ens med förstoringsglas, men en droppe vitaktigt gift blandat med blod gick att urskilja.

Därefter gick det snabbt utför. Grice beskriver förloppet i detalj: det inbegriper ett blånat finger; blodförgiftning; kopiös svettning; svårighet att andas; svag puls; stel, smärtande buk; kraftiga smärtor; yrsel; kräkningar; diarré. Efter några timmar hade Blair hamnat på sjukhus, men föga hjälp fanns att tillgå. Han beslöt sig för en folkkur: ett hett bad. Detta mildrade symptomen, men pulsen var fortfarande för snabb för att räknas. Natten därefter var förfärlig, trots morfininjektioner och barbiturater. Någonstans mitt i natten kände Blair att han inte kunde stå ut längre, att han var en hårsmån från att bli vansinnig. Han fick en morfininjektion till och lugnade sig. Nästa dag var det värsta över; allt som återstod var ett rött, knottrigt eksem på armen, förvridna, svullna anletsdrag samt en stinkande andedräkt. Efter en vecka hade de svåra symptomen försvunnit; två veckor efteråt kliade det fortfarande i hela kroppen och huden på händer och fötter föll av som efter en brännskada.

Detta var spindel #111.33; i kanten på ett makrofotografi av dess ansikte har Allan Blair skrivit ”lest you forget”. Blair hade innan försöket frågat sig ifall ett bett immuniserade den bitne mot giftet (helt eller gradvis), men kunde aldrig förmå sig att slutföra experimentet genom att låta sig bitas en andra gång. Numera diagnostiserar man ofta betten med följande fråga:

Is this the worst pain you have ever felt?

Ett ja indikerar ett bett av svart änka. Trots detta är det ovanligt att man dör av ett bett, om än att det händer. Vissa har försökt begå självmord genom att bli bitna av en svart änka; Grice kommenterar att ”it would be hard to imagine a method at once so uncertain and so painful.” Den biokemiska mekanismen för denna reaktion är fortfarande okänd. Grice ger dessutom en serie gruvliga och fascinerande anekdoter om svarta änkans normala liv som insektsfångare — egentligen intressantare än den arme Blairs reaktioner ovan — och går helt kort in på människans reaktion på svarta änkor som något inte bara farligt utan inneboende ondskefullt. Denna ondska är naturligtvis inte verklig, men det är svårt att skaka av sig känslan.

We want the world to be an ordered room, but in a corner of that room there hangs an untidy web. /…/ No idea of the cosmos as elegant design accounts for the widow. No idea of a benevolent God can be completely comfortable in a widow’s world.

Essä nummer två, Tarantula, behandlar en av de större spindlarna, taranteln, i samma storleksklass som en liten hand. Taranteln är en stor, relativt primitiv best som i och för sig har både gift och möjlighet att spinna vävar, men som föredrar att helt enkelt bita ihjäl och mosa sitt byte. Essän börjar med något som klippt ur en hollywoodfilm: en migration av tarantlar, där de helt enkelt myllrar från en plats till en annan, som en hjord av bufflar. (I detta fall troligen tack vare en översvämning.) Grice och hans vän fångar med lätthet åtta stycken, varav Grice tar hem fyra exemplar.

Tarantelns syn är dålig, trots de åtta ögonen. Den är dock täckt av hår, vilket hjälper dess primära sinne: känseln. Dess andra sinne är smak eller luktsinne: den känner smaker och dofter med sina palper, sina fötter, till och med vid särskilda öppningar vid knälederna. Den föredrar att vänta gömd och rusa fram när den upptäcker sitt byte, en enkel men effektiv metod som dess mer sofistikerade släktingar återupptäckt gång på gång under eonernas lopp.

I historien finns också en stekel eller geting, en s.k. tarantula hawk, en sex centimeter lång best med gadd. Dess specialitet är att jaga tarantlar, paralysera dem och lägga sina ägg i dem. Efter kläckning är taranteln en levande matbod för larverna (metoden är ett vanligt beteende bland steklar av alla slag). Strax efter att en tarantula hawk fångat och bedövat sitt fula offer fångar Grice de båda i en låda. Stekeln dör snart i fångenskap, men taranteln är i en slags paralytisk koma. Grice låter den stå på sitt skrivbord, dödförklarar den efter ett par dagar, och går iväg för att hämta ättikspriten. När han kommer tillbaka har taranteln dock vaknat till liv och putsar slött sitt ena framben. Den framlever sedan en månad som sjukpensionär och invalid, dör sedan.

En mystisk detalj i detta är att en tarantula hawk tydligen kan hypnotisera taranteln, till den grad att de ibland gräver en gång vari att gömma sitt byte efter att de hittat och hypnotiserat sin tarantel. Det innebär att taranteln står stilla, drömmande, i upp till en timme. Varför? Man vet inte, det finns flera alternativa förklaringar.

Såhär går det till när tarantlar parar sig. Spindlar praktiserar in vitro-befruktning: hanen skapar ett spermiepaket som han bär omkring på i palperna för senare parning. Grice har sedan sin taranteljakt en liten samling av dessa. Hanen, Raoul, ger sig ut på friarstråt och Grice placerar honom i Harriets bur.

De båda älskande möts:

Harriet reared up on her hind legs to expose her fangs. Raoul reared up to meet her. They wrestled, just as Harriet and the stubby-legged female had a few days before [ending in the other female’s death]. The difference was Raoul’s thumbs.

The male tarantula’s thumbs appear with his final moult, the one that makes him an adult. They project from the knees of his forelegs. I had hardly noticed these little spurs on Raoul, but now they came into play. He neatly hooked one thumb into each of Harriet’s fangs, so that his long front legs leveraged the fangs apart. He was safe for the moment. He pushed her back until she was almost vertical; then he plugged one of his clubby palps into her belly. They stood still in this position for several minutes. Then he pulled away and exploded into
a flurry of legs, bouncing off the ground repeatedly in his hurry to escape.

Jag hinner här alltså inte ta upp de andra essäerna, t.ex. den om skallerormen, eller den om en av världens giftigaste, aggressivaste och fulaste spindelarter, kallad ”the brown recluse”. Trots att ämnet för denna bok är primitivt och något blodtörstigt är skrivandet i högsta klass; Grice är till vardags engelsklärare vid Seward County Community College, och är en verkligen utmärkt essäist. Vissa av denna boks essäer har jag läst om tre eller fyra gånger under årens lopp, alltid med en blandad känsla av fascination och krypande obehag.

Boken rekommenderas alltså hjärtligt, om än nervöst.

— T. Lindgren