Decision Traps

The Ten Barriers to Brilliant Decision Making and How to Overcome Them

J. Edward Russo, Paul J.H. Schoemaker, 1990, 281 s

Tecknet på att en bok glidit in i det våldsamt populära facket ”självhjälp” är vanligen att det finns ett litet tal med i titeln, till exempel The Five People You Meet in Heaven eller The Seven Habits of Highly Successful People. Så gäller även för denna bok, vars undertitel är The Ten Barriers to Brilliant Decision Making and How to Overcome Them.

Författarna är två professorer som undersökt hur beslut tas, hur beslutsfattande går fel, och vad man kan göra åt det. Detta sorteras också ofta in i facket ekonomi, där det på senare år blivit mycket populärt att studera människors intuitiva och resonerade beslut, och jämföra dessa med matematiskt optimala motsvarigheter. (Daniel Kahneman och Amos Tversky är två forskare som ofta dyker upp; den förre erhöll Nobelpriset 2002 för detta.)

Ett klassiskt exempel är detta. Situation ett: du får välja mellan två alternativ:

1. Du erhåller 50 kr i handen.
2. Med 50% sannolikhet erhåller du 100 kr, med 50% sannolikhet erhåller du 0 kr.

Vilket väljer du? I situation två har du återigen två alternativ:

1. Du får betala 50 kr.
2. Med 50% sannolikhet får du betala 100 kr, med 50% sannolikhet 0 kr.

Vilket alternativ väljer du? Det ska noteras att de båda situationerna har samma utfall i medeltal (vinst 50 kr respektive förlust 50 kr) så skillnaden är egentligen hur riskvillig man är, det vill säga hur stor variation i utfallet man är villig att acceptera. Man skulle isåfall tänka sig att de flesta väljer samma alternativ i båda situationer, men det vanliga är istället att man väljer alternativ ett i den första situationen, men alternativ två i den andra.

Ett annat exempel är s.k. framing, ett klassiskt problem med enkätundersökningar: dina svar beror på vad som hänt tidigare. I ett experiment frågade man personer i grupp A först om du är lycklig, sedan om du har träffat en medlem av motsatta könet under den senaste tiden; i grupp B vänder man på frågorna. Grupp B har i princip alltid en större andel lyckliga än grupp A, oavsett sammansättning.

Som ledare måste man fatta ett stort antal viktiga beslut, av ekonomisk eller politisk natur till exempel. Att fatta fel beslut kan vara kostsamt eller på andra sätt besvärligt. Så vad göra alltså?

Russo och Schoemaker tar upp fyra huvudkategorier.

1. Decision-framing. När du ska ta ett beslut är det viktigt att frågan är korrekt formulerad; du kan annars ledas att lösa fel problem (typiskt symptomet snarare än sjukdomen). Det finns flera fällor här, t.ex. att vara för snäv, eller för lätt influeras av andras frågeställningar.
2. Information gathering. Samlar du in rätt information? Har du tänkt igenom vilken information du verkligen behöver?
3. Coming to conclusions. Här kan många saker gå fel. Vanliga problem är att man har en övertro på sin egen förmåga, och förlitar sig för mycket på tumregler. (Ett vanligt problem för experter i synnerhet.) Beslutsfattande i grupp kan misslyckas på vansinnigt många sätt, exempelvis ”groupthink” när alla blir överens för snabbt, eller när kritiska röster obefogat tystas.
4. Learning from experience. Slutligen brukar man ofta misslyckas i att utvärdera sina beslut i efterhand (Var det rätt eller fel? Varför?); man skriver sällan systematiskt ner informationen utan förlitar sig på minnet; man utvärderar sällan beslut eller arbetar med hur de kan fattas bättre.

Det ovan är i princip bara en sammanfattning av förordet; boken går sedan in på detaljerna, och är sammantaget lättläst och tänkvärd, i synnerhet om man råkar vara en expert och beslutsfattare. En del av det som sägs har blivit allmängods med åren, men jag skulle säga att det är värt en dag eller två att läsa igenom för nästan vem som helst.

Har boken förbättrat mitt eget beslutsfattande? Mja, endast delvis får jag erkänna. Som all självhjälp så krävs för bästa resultat inte bara en kortvarig ansträngning, utan också övning över tiden.

— T. Lindgren

The Sky’s the Limit

Passion and Property in Manhattan

Steven Gaines, 2005, 288 s

Som stockholmare tycker jag att bostadspriserna har nått extrema nivåer de senaste åren. Runt 40,000 kr/kvm får man betala för en lägenhet i Stockholms innerstad idag. Som någon slags klen tröst kan man jämföra med priserna på Manhattan i New York: runt 400,000 kr/kvm kostar de finare lägenheterna där, dvs tio gånger mer än i Stockholm. Denna sanslösa bostadsmarknad på Manhattan är ämnet för den bok jag just läst, The Sky’s the Limit.

Även om det är dyrt i stort sett över allt på Manhattan så ligger de finaste lägenheterna, de som kan skapa rubriker i fack- och skvallerpress, på Park Avenue och Fifth Avenue och några andra avenyer runt Central Park. Den sammanlagda förmögenheten hos de boende på någon av dessa gator är förmodligen högre än på någon annan gata i världen; t o m högre än många länders nationalprodukt. Området som rymmer de dyraste lägena är inte särskilt stort, det strikt begränsat enligt gamla de facto-regler. Hela Fifth och Park Avenue räknas inte, huset ska ligga mellan 57th Street och 81st Street om det ska vara något att skryta med. Ligger lägenheten på 81st Street kan den vara värd dubbelt så mycket som en som har oturen att ligger norr om 81st, t ex på 82nd Street; en osynlig gräns har passerats.

Även i dessa helgade områden är vissa hus förmer, nämligen The Good Buildings, eller GBs som de kallas i branschen. En lägenhet i något av dessa hus är statussymbolernas heliga graal. Det finns bara 42 GBs i New York och de är svårare att komma in i än det är för en kamel att passera genom ett nålsöga (för att använda en sliten och felöversatt klyscha). För att ens ha en chans att prövas för tillträde till dessa lägenheter måste du vara beredd att hosta upp minst $5,000,000 för en ”mindre” lägenhet och upp till $50,000,000 för de mest åtråvärda takvåningarna. Kontant. Lånade pengar godtas aldrig. Det krävs en dessutom en minimiförmögenhet, t ex tio gånger bostadsrättens köpesumma eller ett fast belopp ($100,000,000 nämns som exempel).

Det räcker dock inte med pengar. Dessa bostadsrätter, eller co-ops på engelska, har ofta tyranniska bostadsrättstyrelser styrda av uråldriga (med Manhattan-mått mätt, dvs nästan hundra år) konservativa traditioner och regler. Man kan bli nekad tillträda, hur rik man än är, t ex för att man har jeans under korsförhöret med styrelsen, ett plagg som en världens rikaste män vågade bära; Paul Allen, som grundade Microsoft tillsammans med Bill Gates, blev så småningom nätt och jämnt godkänd av styrelsen trots sin klädsel. Eller för att man har för många parkeringsböter, eller för att man är singel, eller att man är för känd (artister och filmstjärnor göre sig icke besvär), eller för att man tjänat sina pengar på ett ”billigt” sätt. Det ska helst vara Old Money, eller så ska man vara self-made via hårt slit. Unga lejonhannar som gjort sig sin första miljard som hedge-fund manager anses inte fina nog, de har haft det för lätt. Underligt nog tycks det vara ok att vara arvtagerska med en miljard på banken, andra regler gäller för aristokratin.

Artister, regissörer och andra mindre fina miljardärer får söka sig tvärs över parken, till Central Park West. Där finns hus, eller snarare bostadsrättspalats, med namn som The San Remo, The Beresford och The Dakota. Typiska bostadsrättsinnehavare i dessa slott är Jerry Seinfeld, Harrison Ford, John McEnroe, John Lennon och Yoko Ono. Listan på några av de celebriteter som bor eller har bott i ett enda av dessa hus, The San Remo, är häpnadsväckande: Barry Manilow, Raquel Welch, Diane Keaton, prinsessan Yasmin Aga Khan, Rita Hayworth, Steven Spielberg, Steve Martin, Bruce Willis, Demi Moore, Jack Dempsey, Liam Neeson och Steve Jobs; förmodligen en byggnad med ganska intressanta gårdsfester. Den sistnämnde, Apple Computers grundare, blev ökänd när han köpte en enorm etagelägenhet i det norra tornet (mitt emot Bruce och Demi i det södra tornet) och under sju års tid renoverade och byggde om lägenheten i nybrutalistisk granitstil, allt till stor irritation för övriga boende. Renoveringen gick lös på $15,000,000 och när det hela var klart hade Jobs tröttnat och flyttade aldrig in. Lägenheten stod tom i många år innan han hittade någon som ville betala tiotals miljoner dollar för att bo i ett stenbrott.

Men även här, väster om Central Park, finns ett filter: Madonna och Mariah Carey blev inte insläppta i de finaste husen ens på västra sidan av parken. Detta trots att västra sidan brukar ses som bohemernas och artisternas sida; på östra sidan, på Fifth Avenue, bor l’ancien regime, WASP-iga Ivy-Leaguers från de gamla familjerna; en sann nutida aristokrati.

Prisökningen på Manhattan har i vissa fall varit hundrafald sen 70-talet, en lägenhet som då kunde köpas för $250,000 kan idag köpas för $25,000,000 (förutsatt att du kan passera inkvisitionen av blåhåriga, juveltyngda societetsdamer). Gaines berättar om den mäklarelit som ridit på denna unika prisstegning, bl a om New York-mäklarnas drottning, Dolly Lenz, som under sin 20-åriga karriär sålt bostäder för $3,000,000,000. Det skall sägas att standardprovisionen för en mäklare i New York är 6 procent av köpesumman, i Sverige är 3 procent mer normalt; återigen en klen tröst.

Gaines berättar också om de absurda konsekvenser som hyresregleringar har fått. Det finns byggnader där hyran sätts när man flyttar in och sedan aldrig får höjas. Han ger exempel där hyresgäster betalar en drygt 1,000 kr i månaden för lägenheter som kostar tiomiljontals kronor. Gamla Hotel Ansonia ges mycket utrymme i boken. Det är ett exempel på en byggnad med en brokig historia som gett upphov till många New York-skrönor, både när det var hotell, bordell, hyreshus och bostadsrättsförening.

Boken är av naturliga skäl fylld med siffror och namn, något som är svårt att undvika när man vill beskriva en marknad bestående av miljardärer, kändisar och skyhöga priser. Ibland blir det rent kändisskvaller, men för den som är intresserad av vilka osannolika konsekvenser en stark efterfrågan kombinerat med ett begränsat utbud av de ultimata statussymbolerna kan ge, så rekommenderas The Sky’s the Limit.

Freakonomics

A Rogue Economist Explores the Hidden Side of Everything

Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner, 2005, 242 s

Om man försöker hitta ett gemensamt tema för teserna som förs fram i Freakonomics (en dålig titel förresten) så måste det bli incitament. Artiklarna i den här boken tycks annars handla om allt möjligt, från fuskande sumobrottare via föräldrars namnval till sina barn till en kurs i knarkhandlarorganisation.

Levitt, som är en stigande stjärna på den internationella ekonomhimlen, tillämpar i denna bok ganska ordinära statistiska metoder på väldigt ovanliga ämnen och kommer fram till flera uppseendeväckande slutsatser som tycks gå emot sunt förnuft och allmänt tyckande; för många är slutsatserna också mycket omoraliska.

Första delen handlar om fusk, eller närmare bestämt hur olika faktorer påverkar personers incitament att fuska. Han beskriver hur lärare reagerade på införandet av centralprov som användes inte bara för att betygsätta eleverna utan även lärarna själva: de började fuska. Antingen genom att hjälpa sina elever på ett otillåtet sätt eller genom att förbättra en delmängd av elevernas svar i efterhand. Båda sätten är ganska lätta att identifiera med Levitts statistiska metoder.

Samma metoder använder han på sumobrottningen, den mest ärorika och hedersamma sport Japan har att erbjuda. Tyvärr verkar det som sumobrottningen inte är mer förskonad från fusk än många andra sporter som sätter stora mängder pengar och ära på spel. Levitt visar med mycket övertygande argumentation hur läggmatcher arrangeras och betalas quid pro quo med andra segrar. En läggmatch är mycket lätt att ordna i sumobrottning och en enda match kan, med tanke på hur poängberäkningen i sumo fungerar, ha mycket stor betydelse för en turnerings utgång.

I Japan är sådana påståenden naturligtvis helgerån och brukar bortförklaras med att brottarna är mer motiverade i vissa avgörande matcher. Motivation kan naturligtvis inte räknas bort som en bidragande vinstfaktor, men Levitt visar att andra faktorer har en mycket större statistisk korrelation till resultaten i läggmatcherna än vad motivation har. Exempel på fuskindikerande faktorer är hur mängden artiklar om sumofusk i pressen före en match påverkar utfallet, eller det faktum att det förlorande laget ofta ”får tillbaka” en vinstmatch av laget som fått vinna läggmatchen. Incitamenten är inte svåra att förstå: vilken rang en sumobrottare tillhör har mycket stor betydelse, båda ekonomiskt och statusmässigt. Som Levitt och Dubner skriver:

Life isn’t very sweet outside the elite. Low-ranked wrestlers must tend to their superiors, prepairing their meals and cleaning their quarters and even soaping up their hard-to-reach body parts. So ranking is everything.

Exempel på andra ämnen som behandlas är hur det kommer sig att crack-dealers oftast bor med sina mammor (det är helt enkelt, för de allra flesta, inte särskilt lönsamt), hur mycket en förälder kan påverka sitt barns utveckling efter att det är fött (inte särskilt mycket visar det sig), hur föräldrar ur olika samhällsklasser och med olika hudfärg namnger sina barn, varför de gör som de gör och vad det får för betydelse för barnens framtid. Gissa själv vem som är svart respektive vit: Molly eller Shanice? Jake eller DeShawn?

Mest kontroversiellt i denna bok är det mycket starka statistiska sambandet mellan Roe vs Wade, dvs domen som gjorde abort laglig i USA, och den snabbt fallande brottsligheten i USA under de senaste decennierna. Återigen är Levitt mycket övertygande i sin argumentation för att legaliserade aborter faktiskt har bidragit kraftigt till en minskad brottslighet. Han analyserar i detalj många av de andra orsakerna som brukar anges (fler i fängelse, nolltolerans, konjunkturen, fler poliser, etc) och visst, några av dem har haft en begränsad betydelse, men ingen faktor kommer i närheten av abortlagstiftningens betydelse, rent statistiskt. Denna tes har fått många i USA att förkasta boken som ”immoral liberal science.” Det är kontroversiellt, men han är som sagt mycket övertygande.

Ska man peka på några svagheter så är det bristen på ett sammanhållet tema för boken och det faktum att Levitt bara visar på statistiska korrelationer och inte faktiska kausala samband. Men nu när Levitt har påvisat ett antal områden där det finns uppseendeväckande och ibland förvånande statistiska samband är det väl dags för andra att försöka bekräfta, eller motbevisa, de eventuella orsaker som kan finnas för de korrelationer han visar. Levitt har med sina artiklar skapat mycket jobb för många andra forskare.

Collapse

How Societies Choose to Fail or Survive

Jared Diamond, 2004, 592 s

Jared Diamond, som är professor i geografi vid U.C.L.A, skev förra decenniets kanske bästa fackbok, Guns, Germs and Steel, som han välförtjänt fick Pulitzer-priset för. I den boken lägger han på ett mycket övertygande sätt fram en hypotes som förklarar varför världen idag domineras av de västerländska kulturerna, varför jordbruk, avancerade samhällsbyggen och vetenskap och teknikutveckling har spridits fortare och i högre grad överlevt i västvärlden än i andra delar av världen.

I Collapse (Undergång) försöker han istället förklara raka motsatsen, nämligen varför många civilisationer har gått under genom historien medan andra har klarat sig och vad vi bör dra för lärdomar av detta idag. Som exempel på civilisationer som har gått under ”av egen kraft” tar Diamond upp Påskön, stillahavsöarna Pitcairn-Henderson, Anasazi-folket i dagens USA, Maya-folket och den nordiska Grönlandskolonin.

Var och en av dessa civilisationer får varsitt kapitel som grundligt går igenom de olika folkens historia och hur de grävde sina egna gravar. Redogörelserna slutar ofta tragiskt. T ex den långsamma undergången som utspelar sig när Henderson-invånarna, en ö som inte har några egna träd stora nog att bygga kanoter av, sitter och väntar på nästa kanot från avlägsna grannön Pitcairn; en transport som aldrig kommer eftersom det inte finns någon kvar på Pitcairn. De får vänta till döddagar.

Ett annat exempel är den nordiska Grönlandskolonin. Nordmännen försökte leva sitt liv som man levt det i Norge, bygga och elda med trä trots att det knappt fanns några träd på Grönland, odla säd trots den mycket korta odlingssäsongen och driva fårhjordar på de mycket magra gräsfält som fanns. Eftersom det fanns så få träd byggde de sina hus med torv, massor med torv, något som skyndade på erosionen av Grönlands miljö ännu mer. Deras kontakter med urbefolkningen, inuiterna, eller eskimåerna som de brukade heta, var inte särskilt diplomatiska; de slog oftast ihjäl dem på fläcken.

Därför lärde de sig heller aldrig hur man kunde överleva i denna hårda, kalla miljö. Den kunskap de hade chans att lära sig, att elda med sälspäck, att använda kanoter i stället för skepp, att jaga säl och val och att äta fisk (vilket de otroligt nog vägrade), tog de aldrig till sig eftersom de var stockkonservativa och fullkomligt hängivna sitt traditionella sätt att leva. Det är förvånande att de klarade sig i flera hundra år, men till slut så gick det inte längre. Sakta men säkert koncentrerades befolkningen till de största gårdarna allt eftersom de svagare gårdarna gick under. Till slut, under några decenniers tid, så frös och svalt hela befolkningen sakta ihjäl. Varför? Varför inte äta fisk eller lära av inuiterna? Diamond säger:

The Norse were undone by the same social glue that had enabled them to master Greenland’s difficulties. The values to which people cling most stubbornly under inappropriate conditions are those values that were previously the source of their greatest triumphs over adversity.

[…]

To us in our secular modern society, the predicament in which the Greenlanders found themselves is difficult to fathom. To them, however, concerned with their social survival as much as their biological survival, it was out of the question to invest less in churches, to imitate or intermarry with the Inuit, and thereby to face an eternity in Hell just in order to survive another winter on Earth.

Diamond tar också upp några moderna exempel på samhällen som har kollapsat eller är nära att kollapsa, t ex Rwanda och Haiti. Länder som ännu inte är nära, men som ligger i riskzonen i en avlägsnare framtid är Australien, som har häpnadsväckande stora miljöproblem kopplade till deras brittiska rötter, och Kina, som med nuvarande tillväxttakt, befolkningsmängd och traditioner så småningom kommer att hamna i en ohållbar situation.

För att visa på att det inte nödvändigtvis måste gå illa för forna civilisationer med problem beskrivs också ett par samhällen som lyckades undvika en hotande undergång, bl a hur Japans kejsare lyckades förhindra en avskogning (deforestation) av Japan med hjälp av hårda begränsningslagar som förmodligen endast kunde ha utförts i en stenhård diktatur. Avskogning är förresten det problem som är gemensamt för nästan alla de civilisationer som självförvållat har gått under. Hugg inte ner det sista trädet!

Det finns många orsaker till att en civilisation inte i tid tar itu med sina problem. Man misslyckas med att förutse katastrofen, eller ser den inte när den väl har inletts. Man vet inte hur man ska motverka den, man förmår inte att göra något åt den även om man ser den, eller, vanligare än vad man skulle vilja tro, man vägrar göra något trots att man ser problemen och har förmågan att göra något åt dem. Det är inte för inte som man kommer att tänka på Barbara Tuchmans March of Folly, en bok som också citeras flitigt av Diamond.

Diamonds slutsatser, när han extrapolerar från lokal till global nivå, är att ett långsiktigt miljötänkande och viljan att göra upp med ingrodda traditioner, our way of life, är avgörande för om hela världen ska ställas inför en potentiell undergångssituation eller inte.

Collapse är en mycket intressant bok, och kanske viktig, men den är inte lika underhållande och övertygande som Guns, Germs and Steel. Ingenting beskrivs som svart eller vitt, Diamond är hela tiden nyanserad, vilket naturligtvis gör boken bättre, men det gör också boken längre. Under läsningen av de nästan sexhundra tätskrivna sidorna kändes det ibland lite trögt; det blev lite för många exempel, lite för mycket detaljer, kanske även lite för många nyanser. Det här kan faktiskt vara ett av de sällsynta tillfällen då en förkortad utgåva av en bok skulle sprida bokens idéer till en större publik.

The Tipping Point

How Little Things Can Make a Big Difference

Malcolm Gladwell, 2000, 285 s

Den här boken (Den tändande gnistan på svenska) försöker förklara hur sociala epidemier uppstår och sprids, dvs hur vissa fenomen sprids via ”word of mouth”. Exempel på företeelser som definieras som sociala epidemier i den här boken är så vitt skilda saker som det amerikanska frihetskriget, ungdomars rökvanor, barnprogrammet Sesame Street, försäljningssuccén med Hush Puppy-skor, mikronesiska självmord, New York’s plötsligt sjunkande brottsfrekvens och boken Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood epidemiska spridning i vissa litterära kretsar.

Gladwells hypotes hävdar att det krävs tre faktorer för att en social epidemi ska komma igång: rätt sorts personer som kan sprida företeelsen, företeelsens förmåga att ”smitta” och en gynnsam miljö eller situation. Allt detta måste förekomma samtidigt.

Personerna som behövs för att starta en epidemi är Connectors, Mavens och Salesmen. Connectors är personer med ett ovanligt stort, ibland ofantligt stort, socialt nätverk. Mavens är personer som har stenkoll på ett specifikt område, t ex mode, brittiska trupprörelser eller hemelektronik. Salesmen är personer med en ovanligt stark karisma som kan övertala eller sälja i stort sett vad som helst. Gladwell beskriver flera exempel på var och en av dessa personlighetsstyper.

Nästa förutsättning som krävs är att företeelsen är ”smittsam”, eller har hög ”stickiness factor”. Här är resonemanget lite luddigare men som exempel tar Gladwell upp hur man gradvis justerade och förbättrade Sesame Street tills det fångade barns fulla uppmärksamhet och trollband dem. Andra företeelser har denna ”stickiness” redan från början, t ex beroendet som nikotin i cigaretter framkallar.

Den tredje och sista förutsättning som krävs för att en epidemi ska komma igång är timing, eller att den startar i rätt miljö. En idé som tar fart i en viss miljö kan vara dödfödd i en annan miljö.

Det är inget fel på boken, den är välskriven, även om den gör en del tröttsamma utvikningar ibland. Jag blir ändå inte riktigt övertygad om att Gladwells teorier håller. Jag tycker att det hela mer liknar kaosteori än någon slags kontrollerbar marknadsföring genom masspsykologi. Som praktisk manual i propaganda eller marknadsföring är boken svåranvänd.

Jag är skeptisk.