The Delicate Storm

Giles Blunt, 2003, 449 s

The Delicate Storm (En stilla storm) är Blunts andra bok om kriminalarna John Cardinal och Lisa Delorme i det kalla kanadensiska Algonquin Bay. Det brott de utreder denna gång börjar med det makabra fyndet av resterna av en man som slukats av en björn men slingrar sig vidare in i kanadensisk-fransk separatism och terrorism. Det mesta är sig likt sedan första boken: bister vinter råder, t.o.m. mer vinter än förra gången då en ovanlig isstorm sätter scenen för detta mord. Privata komplikationer är att Cardinals 83-årige far sjunger på sista versen och att en del gamla försyndelser från Cardinals inte helt snövita förflutna kommer tillbaka och spökar.

Dramat utspelar sig i en grå miljö, en miljö som smittar av sig på handlingen som också ganska jämngrå. Boken är habilt skriven, varken högt eller lågt, men den är också ganska förutsägbar. Det känns lite som om ett vanligt deckarrecept ur ABC för dystra deckarförfattare har använts. Boken är inte dålig; den får tiden att gå, men den står sig inte vid sidan av hans förra bok, Forty Words for Sorrow, som var strået vassare. Bättre lycka med nästa bok, Black Fly Season (som heter Schamanen på svenska av någon anledning).

Forty Words for Sorrow

Giles Blunt, 2001, 368 s

Jag blev intresserad av denna bok när jag såg den svenska översättningen (Fruset offer) som låg på någon topplista. Jag ville dock ha den på originalspråk och väntade därför med att inhandla boken till veckan därpå då ett London-besök var inplanerat.

Boken var förvånansvärt svår att hitta i London. Jag fann den till slut i specialistbokhandeln Murder One på Charing Cross Road som — surprise! — specialiserar sig på kriminalromaner. Jag misstänker att anledningen till att boken är svårfunnen även i England är att Giles Blunt inte är amerikan, inte heller britt, utan kanadensare.

Boken, som är Blunts debutroman, är på många sätt en mycket ordinär deckare. Det låter nästan fånigt kliché när man beskriver huvudpersonen, John Cardinal: en ensamvarg, ganska deprimerad, har familjeproblem och är utsatt för korruptionsmisstankar. Inte långt ifrån Wallander alltså. Han får en ny partner — har vi hört den förut? — den frankofila Lise Delorme. De två sammantussade poliserna får när boken inleds genast ett seriemord på halsen (nähä?).

Det var det ordinära. Det som inte är lika ordinärt är att det hela utspelar sig i februari i Algonquin Bay, North Ontario, Kanada, en kall och mörk småstad — det skulle kunna vara någonstans i Sverige. Att vi befinner oss i Kanada ger berättelsen en annorlunda känsla jämfört de vanliga miljöerna, dvs USA eller UK. Kylan och den kanadensiska vintern tar också aktivt del i handlingen. Jag antar att det är lika ”exotiskt” för en amerikan att läsa Mankell.

Det andra som inte är alldeles vanligt är att Lise Delorme utreder korruptionsmisstankarna mot Cardinal samtidigt som de tillsammans letar seriemördare, vilket ger upphov till en del intressanta situationer.

Seriemördarna — ja, det är mer än en person, det avslöjas mycket tidigt i boken — är ett hopkok från Natural Born Killers och Silence of the Lambs med ett stänk Marquis de Sade; inte särskilt trevliga alltså.

Boken inleds lite segt, men efter en stund kommer en klassisk parallellhandling igång: seriemördarna gör si i ett kapitel och poliserna gör så i nästa. Detta är ett mycket slitet koncept, men det fungerar och Blunt gör det bra. Boken är ganska spännande trots att den också är nog så förutsägbar; men inte helt och hållet, en eller två överraskningar bjuds det på.

Trots att standardreceptet för en kriminalroman följs tämligen slavisk så är det så pass väl genomfört att jag inte skulle ha något emot att läsa Blunts nästa Cardinal-bok — ja, det har blivit en serie.