Charles Stross, 2005, 400 s
Det här är frustrerande läsning. Genom att överambitiöst löpa amok och inte kunna tygla sin entusiasm slarvar Charles Stross bort en bok som kunde ha varit så mycket bättre. Det blir för mycket. Den här boken är skriven ”by a nerd, for nerds” och har en neutronstjärnas densitet. Om du inte stolt titulerar dig nörd ska du inte ens försöka läsa Accelerando. Det känns bitvis som att kämpa sig framåtlutad genom en storm av neologistiskt techno-chatter:
They should be working on uploading and solving the nanoassembly conformational problem instead. Then we could turn all the available dumb matter into computronium and use it for processing our thoughts. Long-term, it’s the only way to go. The solar system is a dead loss right now – dumb all over! Just measure the MIPS per milligram. If it isn’t thinking, it isn’t working. We need to start with the low-mass bodies, reconfigure them for our own use. Dismantle the moon! Dismantle Mars! Build masses of free-flying nanocomputing processor nodes exchanging data via laser link, each layer running off the waste heat of the next one in. Matrioshka brains, Russian doll Dyson spheres the size of solar systems. Teach dumb matter to do the Turing boogie!
eller bara
Being a pronoiac meme-broker is a constant burn of future shock.
Boken följer tre generationer ur familjen Macx, först den nästan nutida hyperaktive Manfred Macx, ”free enterprise broker” och ”venture altruist”; sedan hans dotter Amber Macx, en kontrakterad austronaut som ger sig ut på en lång, lång resa; och slutligen hans dotterson, Sirhan Macx, som får vara med om när mänskligheten genomgår (ytterligare) en ”singularitet”, dvs en total förändring av mänsklighetens situation och funktion. Dessa ikonoklastiska paradigmskiften är bokens tema.
Trots hans outröttliga tempo så kan Stross hejda sig bara han lägger manken till, och han använder då sina stilbyten för dramatiska effekter. Efter att ha dundrat på i ett hjärnsvettande tempo i nästan hundra sidor så händer plötsligt detta: Manfred Macx blir genom en olyckshändelse av med sina mäktiga cyber-glasögon; de innehåller all den teknik som gör att Manfred, i en syndaflod av digital information, kan fungera som det mångfacetterade orakel han är åt sina kunder. Stross lägger i och med denna händelse helt plötsligt om stilen till något som liknar en ”normal roman” vilket gör att man sympatiserar, bara genom det lägre tempot i berättandet, med hur långsam och hjälplös naken-Manfred känner sig jämfört med sitt gamla jag. Skickligt författat.
Stross saknar heller inte humor. Accelerando innehåller till exempel en parodisk ”first contact”-scen, på temat indianer säljer Manhattan för pärlor, men Stross variant är något mer blasé:
”Exchange interest,” the Wunch emphasizes, bouncing up and down on its legs. ”Can offer much! Sense of identity of a thousand civilizations. Safe tunnels to a hundred archives on the net suitable for beings who are not untranslatable entity signifier. Able to control risks of communication. Have technique of manipulating matter at molecular level. Solution to algorithmic iterated systems based on quantum entanglement.”
”Old-fashioned nanotechnology and shiny beads to dazzle the primitives,” Pierre mutters on Amber’s multicast channel. ”How backward do they think we are?”
Som vanligt bjuder Stross på ett imponerande idéfyrverkeri. Han lyckas till och med vid några tillfällen framkalla den, för mig, allt mer sällan upplevda sense-of-wonder-känslan som SF förr kunde stoltsera med — om det är SF-litteraturen eller jag som har förändrats med tiden låter jag vara osagt. Hans ”matrioshka brains” är hur som helst synnerligen imponerande konstruktioner. Handlingen är det värre med, den är inte särskilt viktig och spelar helt klart andrafiol i förhållande till ”Stross’s brand of gonzo techno-speculation [that] makes hallucinogens obsolete” som BoingBoing’s Cory Doctorow — som påstås vara förebilden för Manfred Macx — uttrycker det.
Man drunknar i vokabulär. Du bör ha koll på dina Hawking light cones, quantum entanglements och Bose–Einstein condensates (ett överanvänt begrepp i SF, men vilken författare kan motstå att använda en sådan fantastisk term?). Även mindre verklighetsförankrade termer som borganisms, metareligion och eigenmothers måste läsaren tolka. Någon vänlig själ har tack och lov skrivit ihop en Accelerando Technical Companion för att hjälpa den vilsne.
Stross tema är som sagt singulariteter, även kända som Kurzweil singularities, efter en av upphovsmännen till ordet, allvetaren och mångsysslaren Ray Kurzweil. Stross nöjer sig inte bara med en singularitet, utan ett flertal paradigmskiften hinns med innan boken tar slut. Vanligtvis är det teknologiskt eller naturvetenskapligt kunnande som genomgår den accelererande synergi som en singularitet innebär. Stross går längre och överför fenomenet till andra områden; ekonomi, politik, filosofi, religion och moral får sig alla några rejäla törnar när Stross kastar sig över dem. Här drabbas ekonomi:
…a new theory of wealth that optimizes resource allocation better than the previously pervasive Free Market 1.0. With no local minima to hamper them, and no need to spawn and reap start-ups Darwin-style, the companies, group minds, and organizations that adopt the so-called Accelerated Salesman Infrastructure of Economics 2.0 trade optimally with each other. The phase change accelerates as more and more entities join in, leveraging network externalities to overtake the traditional ecosystem.
Det här är Stross magnum opus, åtminstone så här långt i hans karriär, men det blir till slut en SF-bok med extra-allt. Det är helt enkelt alltför mycket på en gång och det var en pärs att ta sig igenom den sista tredjedelen av boken (som förresten finns att ladda ner gratis). Det är synd, för här finns så mycket potential, inte bara för en bok, utan för ett halvdussin. Frasen ”rapture of the nerds” används vid ett tillfälle i boken och som av en händelse är det en riktigt träffande sammanfattning av hela Accelerando.
Rapture of the nerds, indeed.