Mark Haddon, 2003, 224 s
Jag skriver denna recensionen några månader efter det att jag läst boken, så den blir kort.
Den här boken var en mycket positiv överraskning. Den hade legat och dammat i den ständigt växande att-läsa-högen på sängbordet i över ett års tid innan den till slut blev läst. Boken är inte tjock; två kvällar räckte.
Boken är på ytan ett hundmordsmysterium, men handlar egentligen om den autistiske, matematiskt begåvade, 15-åringen Christopher John Francis Boone. Under en nattpromenad finner han sin grannes hund mördad med en trädgårdsgaffel och resten av historien handlar, åtminstone på ytan, om Boones detektivarbete.
Boken är skriven ur Boones synvinkel, dvs vad man kan kalla ”i första Asperger-person”. Allting är enkelt och ordagrant och metaforer används aldrig i boken, det finns inga metaforer i den autistiska världen. Boone tar ofta till matematiska och logiska pussel för att fly den förvirrande verkligheten när så behövs. Dessa pussel och problem finns noggrant beskrivna i text och bild och lyckas väl med att visa på när logik kan vara överlägsen intuition.
Boken är mycket rolig och blir aldrig sentimental trots det ibland tragiska ämnet. Haddon skriver dessutom på ett mycket klart och okomplicerat sätt som passar historien som handen i handsken.
Slutbetyg: en av de bästa böcker jag läst på länge.
NOM 
Tycker själv att den är riktigt fördomsfull. Det är som att skriva en bok om en kines och framställa huvudpersonen som att den äter ris hela tiden! Sådär är inte personer med asperger!!!
Men herregud!! Så ängsligt! Om en bok skrivs utifrån ett autismspektrapersperspektiv betyder väl inte det att varken författaren eller alla läsare tror att det är en beskrivning av alla som kan ingå i detta spektum…
När du läst en roman om en ”normal” person, så trodde du förmodligen inte att det var en beskrivning av alla personer, eller hur?
Jag tycker boken var väldigt bra! Positiv och trevligt skriven och utan värderingar!
Jag fick inte någon känsla av att det var något ”fel” på Christoffer, utan den gav mig en inblick och en insikt i hur det kan vara att se världen på ett annat sätt än jag själv gör. Jag är mycket tacksam för det!
Vi kanske alla äter ris ibland, kineser eller inte…
Marita Ghylfe