I am Legend

Richard Matheson, 1954, 160 s

Richard Matheson lyckades få till en riktigt klassiker med I am Legend, hans debutroman. Boken har filmats två gånger, med Vincent Price i The Last Man on Earth (1964) och med Charlton Heston i The Omega Man (1971). Boken är nominellt en vampyrroman men en mycket otypisk sådan; vi befinner oss mycket långt från Bram Stokers Dracula i denna historia. Den mig veterligen enda svenska översättningen, Varulvarnas natt, är en mycket sorglig historia, vilket framgår redan i den sinnessvaga misshandeln av bokens titel. (se John Ajvide Lindqvists kölhalning av Wahlströms förlag för att de har begått denna ”översättning”).

Berättelsens huvudperson, Robert Neville, är den siste mannen på jorden; resten av mänskligheten har förvandlats till vampyrer (Jonathan Harker visste inte hur bra han hade det). Neville ägnar dagarna med att samla förnödenheter, ta kål på sovande vampyrer och åt att klara livhanken i största allmänhet. Vid varje solnedgång omringas hans hus av vampyrhorder som försöker ta sig in. (Om man ska använda dagens något petigare mytologiska nomenklatur så liknar Mathesons vampyrer faktiskt mest zombies.)

Han är lika ensam i sin värld som Robinson Crusoe är på sin ö; mer ensam till och med, han har inte ens en Fredag som sällskap och tröst. Han talar med sig själv och sörjer sin förlorade familj. Under sin väl tilltagna fritid försöker han förstå den ”pest” som förvandlar människor till vampyrer och försöker finna ett botemedel mot vampyrismen — eller ett gift för att utrota dem. Denna jakt efter en lösning är bokens röda tråd men inte alls bokens poäng. Jag säger inte mer för att inte förminska någons läsupplevelse.

Boken är kort, kärnfull och mycket välskriven. Enligt Stephen King är Matheson en av hans starkaste influenser och det märks; det finns flera King-historier — Salem’s Lot är en av dem — som innehåller liknande situationer och som har en känsla som påminner om den som Matheson här frammanar. Säkerligen har fler moderna skräckförfattare inspirerats, t.ex. ovanstående svenska kölhalare, för detta är verkligen en bok som lever upp till sin klassikerstatus. Rekommenderas varmt.

1984

George Orwell, 1949, 336 s

Efter att ha läst Bermans bok om det totalitära psyket ledde det ena till det andra och snart hade jag George Orwells 1984 i min hand. På något sätt har jag lyckats undvika denna klassiker. Jag har inte läst den förut; jag har inte heller sett någon av de två filmerna eller de gamla engelska TV-serierna, inte heller hört radioteatern eller operan(!); faktum är ett det enda jag har läst av Orwell är Animal Farm och det var över tjugo år sedan. Nåja, bättre sent än aldrig är ett ordspråk som i allra högsta grad gäller i detta fall. 1984 är ett mästerverk.

Orwells berättelse, dystopiernas dystopi, är uppdelad i tre delar: den totalitära genomkontrollerade kringskurna vardagen, det hemliga upproret i det lilla, och slutligen konsekvenserna av oliktänkandet. Bokens alldagliga huvudperson, Winston Smith, arbetar på ett av de departement i staten som helt och hållet drivs av och existerar på det allsmäktiga Partiets villkor. De fyra departementen i Oceanien, som landet heter, är The Ministry of Peace (krigsmakten), The Ministry of Plenty (ekonomi, industri, jordbruk, femårsplaner), The Ministry of Truth (”utbildning”, ”underhållning” och media, dvs propaganda) och The Ministry of Love (polis, spioneri, tortyr, hjärntvätt, får alla att älska Partiet). Dessa fyra underbart ironiskt och orwellskt namngivna departement upprätthåller Partiets totala totalitarism.

Omgiven av slogans som ”BIG BROTHER IS WATCHING YOU!”, ”WAR IS PEACE”, ”FREEDOM IS SLAVERY” och ”IGNORANCE IS STRENGTH” gnetar Smith med att korrigera gamla tidningsartiklar så att Partiets gamla prognoser stämmer med vad som blev det verkliga utfallet. Partiet kan aldrig ha fel. Han raderar också ut referenser till personer som ”försvunnit” så att de faktiskt aldrig har existerat. Inga böcker finns längre, det enda undantaget är lexikonet över det officiella språket Newspeak; ett språk som krymper för varje år allt eftersom ord som representerar förbjudna termer och tankar utplånas ur vokabulären, allt för att kunna hålla den ultimata lögnen vid liv.

Winston träffar snart Julia på departementet och tycke uppstår. Detta är i sig ett brott: familjen är avskaffad, alla barn uppfostras av staten och ingen får träffas privat utan Partiets tillstånd. Julia och Winston blir tillsammans alltmer vågade och deras små, små övertramp växer gradvis under deras hemliga träffar. Faktum är att det verkar som om man försökte saluföra 1984 som en kärlekshistoria i bokens tidiga karriär, åtminstone av tidiga bokomslag att döma.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att de naturligtvis inte förblir oupptäckta: Partiet vet allt och är allseende, spionerna finns överallt och sveken är avgrundsdjupa. Konsekvenserna blir fruktansvärda och enorma. Alla som har läst boken förstår innebörden av ”Room 101”. Hjärntvätt och tortyr utövas bortom det rationellas gräns och en av Partiets inre medlemmar förklarar varför:

Even in the instant of death we cannot permit any deviation. In the old days the heretic walked to the stake still a heretic, proclaiming his heresy, exulting in it. Even the victim of the Russian purges could carry rebellion locked up in his skull as he walked down the passage waiting for the bullet. But we make the brain perfect before we blow it out. The command of the old despotisms was ”Thou shalt not”. The command of the totalitarians was ”Thou shalt”. Our command is ”Thou art”. No one whom we bring to this place ever stands out against us. Everyone is washed clean.

Man kommer att tänka på många liknande verk, t ex Brave New World av Aldous Huxley och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, båda dystopier om än inte lika långtgående eller känslomässigt effektiva som 1984. Massor av verk har också influerats direkt av boken. Terry Gilliams film Brazil, en av mina absoluta favoriter, framstår, nu efter att jag läst Orwells bok, som en direkt hyllning till 1984, så mycket har Gilliam inspirerats av Orwell för att skapa sin egen version av byråkratisk tyranni.

Detta blev Orwells sista bok, året var 1948 och han var döende i tuberkulos. Orwell var en socialist som varnade för vad totalitära regimer resulterar i, parallellerna med Stalins Sovjetunionen är slående och uppenbara, och han skulle säkert ha häpnat över träffsäkerheten i sina fruktansvärda visioner om han hade fått uppleva dagens Nordkorea. 1984 är än idag ett av de kraftfullaste verken inom SF-litteraturen — eller inom litteraturen överhuvudtaget.

Gaudy Night

av Dorothy L. Sayers, 1935, 557 s

Gaudy Night (Kamratfesten) är den näst sista av elva romaner om amatördetektiven, aristokraten och diplomaten Lord Peter Wimsey. Han har vid sin sida sitt bollplank, sin Dr Watson, detektivförfattaren Harriet Vane och i denna bok är det egentligen Miss Vane som är huvudpersonen; Lord Peter Wimsey gör inte entré förrän i sista fjärdedelen av boken.

Jag har inte läst någon av de andra romanerna i serien och min erfarenhet av Sayers figurer härstammar helt och hållet från de filmatiseringar (som också är källan till porträtten i denna recension) som gjorts för TV. Jag blev därför positivt överraskad av djupet på karaktärerna i romanen. Mitt minne av Harriet och Lord Peter i filmerna är en torrboll respektive en tönt, en Wooster-&-Jeeves-typ, men i Gaudy Night är de båda karaktärerna djupare, mer seriösa, mer trovärdiga och komplexa. Lord Peter har — tydligen — under lång tid försökt förmå Harriet att acceptera hans frieri till henne, en följetång som får sin upplösning när de här gör sitt näst sista framträdande.

Gaudy Night är inte som titeln kan antyda en färgsprakande fest, utan en ganska enfärgad återförening av gamla årgångar med Oxford-studenter varav Harriet Vane är en. Hon studerade vid det fiktiva Shrewsbury College, ett womens college vid Oxford University, och får i egenskap av pseudo-detektiv lov att ta itu med en räcka sabotage, vandaldåd och hotbrev som inleds i samband med återträffen. Polisen får naturligtvis inte blandas in, universitetets rykte går före rättvisa: Discretion, no scandal please. Dåden stegras efter hand, men någon mordgåta är detta inte. Den som väntar sig en pusseldeckare, á la Agatha Christie kommer att bli gruvligt besviken. Gaudy Night är snarare ett karaktärsdrama med Harriet Vane i centrum.

Sayers har uppfunnit ett stort och förvirrande persongalleri. Oxford University är en komplicerad akademisk maskin vars kuggar och hjul är fastslagna sedan århundraden. Här finns titlar som Dean, Treasurer, Chancellor, Vice-Chancellor, Master, Bursar, Warden, Proctor, pro-Proctor, Infirmarian och Head Scout. Utöver detta har vi alla dons, fellows och scouts, och eftersom Shrewsbury är ett kvinnligt college så finns här Misses i massor, eller som Sayers uttrycker det, a brood of spinsters. Följande citat illustrerar hur svårt det kan vara att hänga med i svängarna:

  Mrs Goodwin had tackled Miss Hillyard about it; and there had been a most unpleasant scene, in which Miss Allison, the Dean and poor little Miss Chilperic, who had been drawn into the discussion by malignant chance, took sides with Mrs Goodwin against Miss Pyke and Miss Burrows, who, though they thought Miss Hillyard had spoken ill-advisedly, resented any aspersions cast against the unmarried state as such. This unpleasantness took place in the Fellows’ Garden.

  Finally Miss Allison had further inflamed the situation by passing on a vivid account of the matter to Miss Barton, who had gone away indignantly to tell Miss Lydgate and Miss de Vine exactly what she thought of the psychology both of Miss Hillyard and Miss Allison.

  It was not an agreeable morning.

Detta gytter av nuckor gör det ganska svårt att hålla isär de olika figurerna och det blir därför mest Harriet Vane och Lord Peter som man får något grepp om. Det framgår ganska tydligt att Harriet Vane är Dorothy L. Sayers alter ego; de är båda deckarförfattare, båda är uppvuxna i Oxford och båda läste moderna språk vid universitetet. Denna bakgrund utnyttjas för att ingående beskriva byggnader, korridorer och ritualer från Oxfords universitetsliv. Sayers fick aldrig någon examen, någon sådan erbjöds inte kvinnor vid början av 1900-talet och feminism är ett genomgående tema i boken; långa filosofiska diskussioner förs om kvinnors skrala möjlighet att göra karriär, särskilt i den akademiska världen. Är det en synd att inte gifta sig och skaffa barn?

Sayers skriver mycket bra; det är en fröjd att läsa hennes engelska från förra sekelskiftet. Formuleringar som ”Each after each, from all the towers of Oxford, clocks struck the quarter-chime, in a tumbling cascade of friendly disagreement.” och ”February was sobbing and blustering its lachrymose way into March” är typiska. Konsten att skriva brev är ännu levande och vi får i detalj följa hur Harriet, genom hela fyra olika utkast, väger, väljer eller förkastar fraser och formuleringar i ett brev till Lord Peter, för att få fram exakt den nyans och känsla hon vill förmedla. Dialogen är mycket utpräglad och ofta mycket underhållande. Exempel: Lord Peter stöter på en gammal kursare från Oxford-tiden:

  ‘Good Lord! Wimsey of Balliol!’
  ‘Well, well, well,’ said his lordship, abandoning the pink youth, and ranging up alongside the punt.
  ‘Peake of Brasenose, by all that’s holy. What brings you here?’
  ‘Dash it,’ said Mr Peake, ‘I live here. What brings you here is more to the point. You haven’t met my wife – Lord Peter Wimsey, my dear – the cricket blue, you know. The rest is my family.’
  He waved his hand vaguely over a collection of assorted offspring.

Bland moderna författare kommer jag genast att tänka på Stephen Fry när jag läser ovanstående, särskilt hur väl den genialt vårdslösa sista meningen beskriver Mr Peakes viftande gest; pure Fry, pure Sayers.

Middagkonversationen är upphöjd till en konst och framstår ibland mest som ett duellerande mellan middagsgästerna. Någon kastar fram en inlindad fråga (fleche!), svaret avges, avvaktande och halvfalskt, dolt i ett passande klassiskt citat (riposte!), varpå frågeställaren levererar en dräpande avhyvling med ytterligare ett, gärna latinskt, citat (touché!). Det blir faktiskt lite väl mycket av detta kastande av citat på varandra; hur bildade och belästa middagsgästerna än ska föreställa vara så känns det som om de inte klarat av sina paradnummer utan den författare som i bakgrunden håller i trådarna med hjälp av ett referensbibliotek innehållandes hela vår västerländska litterära kanon. Inte särskilt realistiskt, men roande.

Hur går det då med Harriet och Lord Peter? För att inte spoliera spänningen för de som ännu inte läst boken placerar jag, på nästa sida, en för Sayers ärketypiskt elegant avslutning, huvudpersonernas sista ord till varandra.