Temeraire

Temeraire, Book 1

Naomi Novik, 2006, 356 s

Det har varit ont om recensioner på sista tiden. Läser gör jag fortfarande, men tid och ork att sätta sig ned och skriva en ordentlig recension är det för tillfället brist på. För att inte NOM ska tystna helt så kommer jag att skriva kortare texter i fortsättningen. En läsdagbok helt enkelt, mest för min egen skull, men välkommen att läsa och kommentera den som vill. (Jag passar på att be om ursäkt till de som eventuellt försökt kommentera de senaste månadernas recensioner. Av misstag blev spam-filtret så känsligt inställt att alla kommenterar har sorterats bort under ett halvårs tid. Sorry.)

Temeraire, som heter His Majesty’s Dragon på den amerikanska marknaden, tillhör en genre som är en blandning av fantasy (jag ska försöka förmå mig att säga ”fantastik” en dag) och alternativ historia. Historien utspelar sig under Napoleonkrigen och vi får följa Will Laurence, en kapten i Nelsons engelska flotta. Laurence bana som flottkapten blir dock kort då ett bordat franskt stridsfartyg visar sig innehålla ett mycket stort ägg. Ägget kläcks, draken Temeraire tittar ut och präglas som en vilsen andunge genast på kapten Laurence. Från den stunden är Laurence inte längre en flottkapten utan oåterkalleligen en ”aviator” i The Aerial Corps.

Novik tar alltså ett nytt grepp på Napolenkrigen: hon adderar drakar. Kan det gå? Faktum är att det fungerar utmärkt. Hon har på ett fascinerande sätt rett ut hur ett flygvapen bestående av drak-flottiljer skulle ha förändrat krig och samhälle. Ett äppelkäckt R.A.F, som flyger Yellow Reapers istället för Spitfires, transplanteras 150 år bakåt i tiden, rakt in i den stelbenta engelska flottan, och inget är sig längre likt. Hur slutar ett möte mellan ett 100-kanoners linjeskepp och en 50-tons syrasprutande drake? Har vi fortfarande Nelsons Trafalgar eller är det flygvapnets The Battle of Britain som gäller nu? Naomi Novik vet.

Det är själva regementslivet i The Aerial Corps som fascinerar mest; hur män, kvinnor och drakar drillas till att bli en effektiv vapengren. Bara namnen på de olika drakmodellerna är fantasieggande. Engelsmännen flyger Longwings, Greylings och Regal Coppers. Napoleons flygvapen innehåller än mer respektinjagande namn: Chanson-de-Guerre, Chasseur Vocifere och Grand Chevaliers. Naomi detaljerar drakarna och begåvar dem med komplexa personligheter, de är inte bara kreatur som ställs in i hangaren efter utfört uppdrag.

Novik anger Tolkien, Jane Austen och Patrick O’Brian som inspirationskällor. Jag skulle säga att det är Diet-O’Brian, knappt Tolkien alls — snarare Anne McCaffrey — men, mycket riktigt, en hel del Jane Austen. En minnesvärd scen: en tidig morgon, solen har ännu inte gått upp, på heden i Austen-land strax utanför ett engelskt gods; i förgrunden konverserar en hedersam man viskande och bekymrat med kvinna; i den stilla bakgrunden anas den omisskännliga silhuetten av en enorm Chinese Imperial (som mannen just parkerat där) — en scen som minst sagt hade varit malplacerad i många andra böcker.

Stilen är enkel, med svartvita karaktärer, ibland nästan harrypotterskt, men aldrig rent ut barnsligt. Trots det militaristiska ämnet så är det av någon anledning aldrig någon tvekan om att författaren är kvinna. Om det är att tyngdpunkten ligger på relationer (mellan man och drake) eller om det är någon kvinnlig ton i dialogen vet jag inte, men det är en feminin bok, trots det myckna krigandet. Hennes action-scener är det dock inget fel på: dessa dragon-dogfights och mäktiga flygformationer bara skriker efter att filmas och, mycket riktigt, Peter Jackson har köpt rättigheterna till en filmatisering. Vi får väl se.

Slutbetyg: inget som får dig att lägga pannan i djupa veck, men god underhållning.

The Plot Against America

Philip Roth, 2004, 416 s

Detta är ännu en recension som borde skrivits för månader sedan. Nu har boken redan börjat tyna från minnet, men bättre sent än aldrig. Philip Roth har skrivit en hypotetisk memoar som inleds med:

>Fear presides over these memories, a perpetual fear. Of course, no childhood is without its terrors, yet I wonder if I would have been a less frightened boy if Lindbergh hadn’t been president or if I hadn’t been the offspring of Jews.

Huvudpersonen i denna historiska fiktion, The Plot Against America (Konspirationen mot Amerika), är alltså den nioårige juden Philip Roth från New Jersey, ingen mindre än författaren själv. Inledningsmeningen sätter tonen för resten av boken; rädsla är ett genomgående tema.

Alternativhistoria är en svår genre som dras med ganska mycket mediokert material, som t.ex. Harry Turtledoves aldrig sinande ström av ”What if”-böcker. Därför blir man naturligtvis nyfiken när en av USA:s mest respekterade författare, Philip Roth, kommer ut med en bok i genren. Han nöjer sig som sagt inte med att skriva en ordinär alternativhistorisk roman, utan höjer insatsen genom att författa något så ovanligt som en alternativ självbiografi.

Memoaren inleds år 1940 med att Charles A. Lindbergh — hjälteflygaren som gjorde den första soloflygningen över Atlanten — besegrar president Franklin D. Roosevelt i presidentvalet, då Roosevelt ställer upp för omval för tredje gången. Lindbergh, som inte har något emot Hitler och hans anhang, börjar snart föra en mycket tyskvänlig och judefientlig politik som som får digra konsekvenser både för den unge Philip Roth och för hela andra världskrigets fortsatta förlopp. Det börjar med små, små förändringar som gör livet lite svårare för judarna, men antisemitismen tilltar sedan snabbt och snart är Kristallnatten inte långt borta.

Det finns naturligtvis andra goda exempel på alternativ historia och två böcker som har mycket gemensamt med Roths bok är Fatherland av Robert Harris och The Man in the High Castle av Philip K. Dick. Även i dessa böcker har nazisterna segrat med lite hjälp av alternativhistoriska förlopp. Båda är dessutom mycket läsvärda.

Det som skiljer ut Roths bok från mängden är trovärdigheten i hans historia. Han spinner ihop en väv av fenomen som förekom i USA under och efter andra världskriget till en bakgrund som gör att man lätt låter sig övertygas om att så här kunde det faktiskt ha gått till. Här finns en utbredd xenofobi — vare sig det gäller slaviska kommunister eller Roosevelts behandling av japanerna — här finns rasism, Ku Klux Klan, McCarthyismen och den utbredda och starka isolationismen som då rådde. Helt plötsligt är ett Hitler-vänligt, eller åtminstone ett Hitler-neutralt USA inte helt osannolikt.

Roth punkterar effektivt föreställningen om att ”Det kan aldrig hända här”, en falsk tro som råder i nästan varje land, även — eller kanske ska jag säga särskilt — i Sverige. Rekommenderas.

The Atrocity Archives

Charles Stross, 2004, 273 s

Stross-kavalkaden fortsätter: tänk om Alan Turing (förstås) hade upptäckt att matematiska teorem kan nyttjas för att kontakta extradimensionella väsen — tyvärr mycket kraftfulla, ondskefulla extradimensionella väsen. Tänk om dessa kunskaper, i analogi med atombomben, läckt ut under och efter andra världskriget.

Snabbspola till en ospecificerad nutid: Bob Howard är en hacker av 70/80-talssnitt som också jobbar för en variant av MI6, The Laundry, en organisation vars huvuduppgift är att radera ut matematik med fel inriktning, samt ta hand om utbrott av extradimensionell, lovecraftiansk ondska. Howards roll har varit av det enklare slaget, men nu ändras allt detta raskt: ett rutinuppdrag, som det ju alltid heter, där Howard får ge sig ut i fält, visar sig leda ut på djupa, mörka vatten, i slutänden till en plats som egentligen frammanar nervösa skratt: en fjärran värld där kosmiskt lovecraftiansk fasa lurar… frammanad av rymdnazister. Låter det bisarrt? Mja, kanske, men det passar egentligen stämningen i boken perfekt. Detta är kortromanen The Atrocity Archive. Boken rymmer också en lång novell i samma miljö, The Concrete Jungle, som inte riktigt når samma klass.

Stilistiskt finns naturligtvis en generös skopa av den jargong som Stross älskar att uppfinna: ”He’s derived the Turing-Lovecraft theorem from first principles. Not many people can do that.”, eller ”In the case of the great circuit of Al-Hazred, the terminator was initially a black goat, sacrificed at midnight with a silver knife touched only by virgins, but these days we just use a fifty microfahrad capacitor.” Och så vidare. Svart magi blandat med teknokratiskt snusförnuft. (Något som jag lätt kan se som en kommentar till det kalla krigets vetenskapsmän och ingenjörer, i och för sig.) I denna bok lyckas han i alla fall lägga band på sig så att de förbifladdrande hugskotten ändå känns som en del av en genomtänkt bakgrund. Och den som inspireras av den sortens fyrverkerier får en hel del att glädjas åt.

Som Stross själv skriver i ett efterord så är The Atrocity Archives en blandning av skräckromanen och agenthistorien, Lovecraft och Deighton. Slutresultatet är väl fungerande, men ändå inte helt tillfredställande: Stross lämnar därhän vad som egentligen är en titanisk bakgrund till en spionhistoria. Att låta läsaren själv fylla i detaljerna är i och för sig en gammal tradition från spökhistorier och framåt, men här blir övervikten något för tung åt spionernas sida och effekten går därmed aningen förlorad. Nåväl, det är fortfarande en mycket läsvärd historia; Stross har själv producerat en överlägsen variant på samma tema, novellen ”A Colder War” (återfinns t.ex. i Toast); dessutom ska tydligen en fortsättning på The Atrocity Archives snart ges ut, The Jennifer Morgue . Slutsats: kanske kan skruvarna dras åt ytterligare med lite mer erfarenhet.

— T. Lindgren