Temeraire, Book 1
Naomi Novik, 2006, 356 s
Det har varit ont om recensioner på sista tiden. Läser gör jag fortfarande, men tid och ork att sätta sig ned och skriva en ordentlig recension är det för tillfället brist på. För att inte NOM ska tystna helt så kommer jag att skriva kortare texter i fortsättningen. En läsdagbok helt enkelt, mest för min egen skull, men välkommen att läsa och kommentera den som vill. (Jag passar på att be om ursäkt till de som eventuellt försökt kommentera de senaste månadernas recensioner. Av misstag blev spam-filtret så känsligt inställt att alla kommenterar har sorterats bort under ett halvårs tid. Sorry.)
Temeraire, som heter His Majesty’s Dragon på den amerikanska marknaden, tillhör en genre som är en blandning av fantasy (jag ska försöka förmå mig att säga ”fantastik” en dag) och alternativ historia. Historien utspelar sig under Napoleonkrigen och vi får följa Will Laurence, en kapten i Nelsons engelska flotta. Laurence bana som flottkapten blir dock kort då ett bordat franskt stridsfartyg visar sig innehålla ett mycket stort ägg. Ägget kläcks, draken Temeraire tittar ut och präglas som en vilsen andunge genast på kapten Laurence. Från den stunden är Laurence inte längre en flottkapten utan oåterkalleligen en ”aviator” i The Aerial Corps.
Novik tar alltså ett nytt grepp på Napolenkrigen: hon adderar drakar. Kan det gå? Faktum är att det fungerar utmärkt. Hon har på ett fascinerande sätt rett ut hur ett flygvapen bestående av drak-flottiljer skulle ha förändrat krig och samhälle. Ett äppelkäckt R.A.F, som flyger Yellow Reapers istället för Spitfires, transplanteras 150 år bakåt i tiden, rakt in i den stelbenta engelska flottan, och inget är sig längre likt. Hur slutar ett möte mellan ett 100-kanoners linjeskepp och en 50-tons syrasprutande drake? Har vi fortfarande Nelsons Trafalgar eller är det flygvapnets The Battle of Britain som gäller nu? Naomi Novik vet.
Det är själva regementslivet i The Aerial Corps som fascinerar mest; hur män, kvinnor och drakar drillas till att bli en effektiv vapengren. Bara namnen på de olika drakmodellerna är fantasieggande. Engelsmännen flyger Longwings, Greylings och Regal Coppers. Napoleons flygvapen innehåller än mer respektinjagande namn: Chanson-de-Guerre, Chasseur Vocifere och Grand Chevaliers. Naomi detaljerar drakarna och begåvar dem med komplexa personligheter, de är inte bara kreatur som ställs in i hangaren efter utfört uppdrag.
Novik anger Tolkien, Jane Austen och Patrick O’Brian som inspirationskällor. Jag skulle säga att det är Diet-O’Brian, knappt Tolkien alls — snarare Anne McCaffrey — men, mycket riktigt, en hel del Jane Austen. En minnesvärd scen: en tidig morgon, solen har ännu inte gått upp, på heden i Austen-land strax utanför ett engelskt gods; i förgrunden konverserar en hedersam man viskande och bekymrat med kvinna; i den stilla bakgrunden anas den omisskännliga silhuetten av en enorm Chinese Imperial (som mannen just parkerat där) — en scen som minst sagt hade varit malplacerad i många andra böcker.
Stilen är enkel, med svartvita karaktärer, ibland nästan harrypotterskt, men aldrig rent ut barnsligt. Trots det militaristiska ämnet så är det av någon anledning aldrig någon tvekan om att författaren är kvinna. Om det är att tyngdpunkten ligger på relationer (mellan man och drake) eller om det är någon kvinnlig ton i dialogen vet jag inte, men det är en feminin bok, trots det myckna krigandet. Hennes action-scener är det dock inget fel på: dessa dragon-dogfights och mäktiga flygformationer bara skriker efter att filmas och, mycket riktigt, Peter Jackson har köpt rättigheterna till en filmatisering. Vi får väl se.
Slutbetyg: inget som får dig att lägga pannan i djupa veck, men god underhållning.