The Italian Secretary

A Further Adventure of Sherlock Holmes

Caleb Carr, 2005, 275 s

Caleb Carrs Sherlock Holmes-pastiche The Italian Secretary inleds med att Holmes i sitt hem, 221B Baker Street, mottager ett krypterat telegram från sin bror Mycroft Holmes. Ingen nyckel och inget krypto ges och detta gåtfulla telegram blir Holmes första nöt att knäcka. Snart drar historien iväg till Balmoral och andra slott runt Edinburgh i Skottland där några ovanligt brutala mord begåtts. Brotten påminner om en gammal legend som utspelade sig på 1500-talet vid Mary, Queen of Scots, hov, där hennes italienske förtrogne, en David Rizzio, en gång togs av daga på samma bestialiska sätt som de nya offren. Holmes och Watson tar sig an fallet och kastar sig på tåget norrut för att möta upp med broder Mycroft.

Som vanligt är det Dr Watson som utgör berättarröst i detta lite längre Sherlock-äventyr; det är en roman liknande The Hound of the Baskervilles eller The Sign of Four. Caleb Carr är militärhistoriker och han utnyttjar sin kunskap till att rikligt krydda mysteriet med historiska fakta om dels det 1800-tal Holmes verkade i och dels det 1500-tal Rizzio dog i. Carr är också mycket kompetent när det gäller att efterlikna Sir Arthur Conan Doyles språk — den rätta Holmes-stämningen infinner sig — men detta bidrar också till en av bokens svagheter. Carr är lite för kär i Doyle-prosan och blir ibland för pratig, och även om det aldrig blir några direkta longörer så känner jag mig ibland otålig på ett sätt som jag inte känner igen från originalberättelserna.

Ett annat, kanske allvarligare fel, är att de logiska resonemangen ofta får stå tillbaka för handgemäng, jakter och annan dramatik. Holmes får glänsa vid ett fåtal tillfällen, men inte alls som den briljanta detektiv man är van att se honom. Om man inte har läst sönder sina Sherlock Holmes-samlingar så rekommenderar jag en omläsning av originalet i stället för The Italian Secretary.

The Rule of Four

Ian Caldwell och Dustin Thomason, 2004, 464 s

Jag har dåliga erfarenheter av romaner med två författare, men trots att varningsklockorna ringde så köpte jag denna bok inför en lång bilresa. Eftersom det är svårt att läsa en bok medan man kör bil så blev det en ljudbok, och med ett begränsat urval – jag ville ha en lång bok, runt 12 timmar – så föll valet på The Rule of Four (Den sista hemligheten). När man läser baksidetexten låter det som om boken rider på vågen efter Da Vinci-koden: här finns mängder av uråldriga gåtor som lovar fantastiska avslöjanden om de knäcks. Det visar sig dock att boken har mycket lite gemensamt med Dan Browns megasäljare – vilket kan vara bra eller dåligt beroende på tycke och smak.

Mysteriet i denna bok ligger förborgat i en sällsynt och mytomspunnen gammal renässansroman, med den tungvrickande titeln Hypnerotomachia Poliphili, eller The Strife of Love in a Dream, en incunabulum som är alla boksamlares våta dröm. Denna dyrgrip är inget som är uppdiktat av författarna till The Rule of Four, den finns i verkligheten. Romanen publicerades i Venedig 1499 och man tror att den skrevs av en man vid Francesco Colonna, en man lika omtvistad och gåtfull som själva boken. Boken är mycket svårtydd, den är skriven på en blandning av många olika språk, flera av dem antika, och den innehåller en uppsjö rebusar och dolda gåtor i texten — den översattes till engelska först 1999, 500 år efter publiceringen — och dess mysterier utgör alltså stommen i bokens handling.

Det märks mycket tydligt att The Rule of Four är skriven av två författare, stilmässigt är de mycket olika. Hela boken utspelar sig under avgångsåret för en grupp Princeton-studenter, varav endast två deltar i knäckandet av Hypnerotomachia Poliphilis gåtor. Den ena författaren, oklart vilken, skriver om det glada och spexiga studentlivet vid Princeton på ett odrägligt, närmast pojkboksaktigt sätt. Den andre författaren skriver om renässansen, antiken och Hypnerotomachia Poliphilis mysterier med ett mycket torrt men, från min lekmannahorisont, kunnigt berättande. De två författarnas stil skär sig ordentligt och har man tagit sig igenom puberteten skummar man förmodligen snabbt igenom pojkstrecken på Princetons campus – vilket tyvärr inte är så lätt när man lyssnar på en ljudbok — och letar upp passagerna om renässansmysteriet som innehåller de intressanta delarna av boken.

Trots att dessa delar innehåller lösandet av månghundraåriga gåtor så har de ingenting med Da Vinci-kodens cliffhanger-jäktande thriller-flämtande action att göra. Här löses gåtorna vid skrivbordet med ren tankekraft och bollplanks-diskussioner. Denna halva av boken är ganska fascinerande för den som är intresserad av språk, renässansen och antiken, men det positiva intrycket förtas av att man är tvungen att vada igenom kapitel med vansinnigt tråkig studentjuvenilia för att hitta guldkornen.

Mitt råd: skippa The Rule of Four och leta upp ett exemplar av Hypnerotomachia Poliphili istället; den är helt klart den intressantare boken av de två.

The Historian

Elizabeth Kostova, 2005, 642 s

Tala om självsäkra bokförlag: det exemplar av Elizabeth Kostovas The Historian (Historikern) som jag just har kämpat mig igenom har utropet ”INTERNATIONAL BESTSELLER” stämplat över omslaget. Detta trots att boken är, vad jag kunnat utröna, den första tryckningen av en förstautgåva. När jag köpte boken var den ännu inte utgiven i USA eller Storbritannien, så man kan fråga sig på vilken marknad den har hunnit bli en internationell bästsäljare?

Vad handlar då denna predestinerade kioskvältare om? Boken handlar om sökandet efter Dracula, inte Bram Stokers Dracula, utan den ”riktige” Dracula, prinsen av Vallakiet, Vlad III ”The Impaler” Ţepeş (1431 – 1476). Sökandet utförs inte bara en gång, utan två. Dels av en diplomat, med en tidigare karriär som historiker, och hans mystiska rumänska fru; dels, några decennier senare, av diplomatens dotter och hennes pojkvän.

Sökandet tar våra par över i stort sett hela det forna bysantinska imperiets domäner: de reser genom Rumänien, Ungern, Turkiet, Italien och Bulgarien. Det blir så mycket resande att boken i långa sjok mest liknar en reseberättelse fylld med ganska långrandiga och torra beskrivningar av transylvanska berg, outvecklade bondbyar i öststaterna och svårtillgängliga urgamla kloster. Det är inget fel på beskrivningar av omgivningen, men när de blir så här långa och sällan har någon som helst betydelse för historien, då börjar de irritera.

Sökandet leder till dammiga bibliotek, där en bok ger nya ledtrådar, som leder till ett kloster där en karta ger nya ledtrådar, som leder till ett bibliotek där en bok leder till en målning som leder till ännu ett brev som leder till ett kloster som leder till… etc. Inte särskilt stor variation i handlingen alltså. Detta kan man komma undan med om läsaren istället kan koncentrera sig på ett intressant och levande persongalleri. Den ursäkten kan inte denna bok åberopa: personerna är grå, opersonliga, sammanbitna och de talar alla på samma sätt, ung som gammal. De är inte karikatyrer men väl ointressanta schabloner.

Ibland måste författaren ta till otroliga sammanträffanden för att föra den letargiska historien framåt. När de reser till Istanbul för att hitta ett gammalt bibliotek råkar de när de ska äta middag, som av en händelse, få bordet bredvid turken som ansvarar för det gamla biblioteket. Genom ytterligare en lycklig slump inleds en konversation med den ätande bibliotekarien (som tyvärr är ganska typisk för dialogen i boken): ”It seems to me too much of a coincidence that you appeared when we had just arrived in Istanbul, looking for the archive you have been so much interested in all these years.” Ja, verkligen. Samma dåliga trick genomförs flera gånger för att jakten på Dracula ska komma någon vart.

Boken är lång och känns ännu längre. Prosan är helt utan ornament, metaforer eller litterära ambitioner, vilket kan vara positivt; ett enkelt språk kan användas för att undvika att begrava en intressant berättelse under ett berg av litterär list. Detta gäller dock inte denna bok, historien är inte tillräckligt intressant. Stora delar av händelserna återberättas i utdragna brev, vilka ger ypperliga tillfällen att dra ut på det hela ännu mer: ”nu måste jag tyvärr sluta men…”. Så pass långa stycken berättas i brev att författaren ofta glömmer att vi faktiskt läser ett brev och glider över i ordinär prosa i första person. Boken är mycket pratig: förskräckande ofta räcker det att läsa sista stycket i ett kapitel, ibland t o m sista raden, för att man ska hänga med i handlingen; det är där något händer, resten av kapitlet består i värsta fall endast av utfyllnad och träig dialog.

Tydligen har Kostova ägnat 10 år åt research för denna bok, hennes debut. Vi får veta vilken granit som används i bulgariska hus och vilka maträtter som fanns på Budapest-hotellets meny under 50-talet. Allt detta kan säkert vara intressant i rätt kontext, men jakten på Dracula är sannerligen inte rätt kontext. Mycket få av alla dessa oändliga detaljer är relevanta för handlingen.

I slutet byter boken plötsligt stil, från sövande rese-thriller till B-filmsaction. Vi får vänta nästan 600 sidor på den dramatiska upplösningen, som består i en sluttablå som skulle kunna var klippt ur Tintin-äventyret Kung Ottokars Spira. För säkerhets skull följs detta klimax av en epilog, i sofforna runt eldstaden, i sann Poirot-anda, där allt som har hänt i boken gås igenom och förklaras, om du nu skulle råkat missat något.

För denna roman fick den tidigare opublicerade Kostova bra betalt: $2,050,000. Bokförlagen slogs om manuset i en auktion. Första tryckningen var 325,000 exemplar. Boken är redan översatt till 28 språk. Sony Pictures Entertainment har köpt filmrättigheterna.

Varför?

Förklaringen heter naturligtvis Da Vinci-koden, världens mest sålda roman. Likheterna är uppenbara, nästan övertydliga: ett par, man och kvinna, kastas runt i världen, löser gåta efter gåta, följer ledtråd efter ledtråd, på jakt efter lösningen till ett urgammalt mysterium. Jag ser dock ingen större risk för att The Historian blir lika stor: Da Vinci-koden må bryta mot de flesta av de budord som gäller för bra litteratur, men den bryter inte mot det första: Du skall icke vara tråkig.

The Dante Club

Matthew Pearl, 2003, 374 s

Det amerikanska inbördeskriget är precis avslutat när fyra medlemmar ur den akademiska intelligentian i Boston föresätter sig att producera den första amerikanska översättningen av Dante Alighieris La Divina Commedia. Detta är något som den puritanska ledningen av Harvard-universitet sätter sig tvärt emot; för det första är Commedian skriven på italienska, ett levande språk (på Harvard läser man antikens latin och grekiska), den är katolsk, papistisk till och med, och den är omoralisk och brutal. Det mäktiga universitets motstånd hade kanske gått att övervinna om inte en serie bestialiska mord med Dante-tema inträffar i samband med att översättningsarbetet inleds.

De fyra herrarna, Henry Wadsworth Longfellow, Oliver Wendell Holmes, James Russell Lowell och James T. Fields, är alla i femtioårsåldern, i åtnjutande av framgångsrika karriärer som publicister, poeter och professorer. Tilläggas skall att alla fyra är faktiska historiska personer från 1860-talets Boston. De arbetade alla, men kanske framförallt Longfellow, med att översatta Dantes poem i verkligheten.

Alla kan de naturligtvis citera Tennyson, Byron, Milton och Wordsworth när så behövs och det blir också en hel del Dante-citat, rykande nyöversatta, som den välkända varningen:

All hope abandon ye who enter here.

Annat material ur komedin som kommer till användning är bland annat ett urval av de kval som väntar syndarna i Dantes helvete. T ex, för de neutrala, de som inte vågar ta ställning, väntar följande:

These miscreants, who never were alive,
Were naked, and were stung exceedingly
By gadflies and by hornets that were there.

These did their faces irrigate with blood,
Which, with their tears commingled, at their feet
By the disgusting worms was gathered up.

eller för de som sår split (the schismatics),

And one his limb transpierced, and one lopped off,
Should show, it would be nothing to compare
With the disgusting mode of the ninth Bolgia.

A cask by losing centre-piece or cant
Was never shattered so, as I saw one
Rent from the chin to where one breaketh wind.

Between his legs were hanging down his entrails;
His heart was visible, and the dismal sack
That maketh excrement of what is eaten.

While I was all absorbed in seeing him,
He looked at me, and opened with his hands
His bosom, saying: ”See now how I rend me”;

Dessa citat är självklart mycket användbara som inspirationskälla för en presumtiv massmördare.

Boken (som heter Danteklubben på svenska) tillkom när Pearl ville pigga upp sin förmodligen ganska torra avhandling om den första amerikanska översättningen av Dantes verk till mer fängslande läsning, t ex genom att lägga till en seriemördare. Den kryddade verkligheten får dock lite problem med trovärdigheten. Det är svårt att ta det hela på allvar när fyra distingerade skäggprydda män, professorer och poeter, i knälånga rockar och höga hattar smyger omkring och leker detektiver i jakten på Dante-mördaren. Det blir ibland komiskt, nästan parodiskt.

Dessutom talar våra hjältar, som sig bör, på följande sätt:

”Did you see us? We are a happy band of brothers, Wendell. More and more still as the years roar by us. My boy, enjoy your passage on the ship of youth, for it too easily grows lost at sea!”

Matthew Pearl är ”the new shining star of literary fiction” enligt en bräkande Dan Brown på omslaget till boken; en rekommendation i form av en sådan björntjänst kan avskräcka vem som helst, men denna bok är tack och lov bra mycket bättre än Browns egen Da Vinci-koden.

Inte för att det inte finns utrymme för förbättring. Det finns flera bättre böcker i samma genre, låt oss kalla den historiska thrillers. Ett exempel är den betydligt mer mångbottnade An Instance of the Fingerpost av Iain Pears.