The End of Faith

Religion, Terror and Future of Reason

Sam Harris, 2004, 336 s

Sam Harris är filosof och forskare i ämnet neurologi. Den bok han har skrivit är något av det mest kompromisslösa, välformulerade och intelligenta jag har st ött på i debatten om religionens förödande inverkan på mänskligheten. Harris argumentation är genomgående knivskarp och skulle pulvrisera alla argument från en eventuell religiös motdebattör. Nu förblir Harris utan motståndare eftersom det ligger i religionens själva väsen att inga rationella resonemang eller motiv behövs för att uppehålla en religiös tro. Harris ställer frågor om begreppet tro i sig, vad det är, var det kommer ifrån, och varför vi godtar ståndpunkter och världsåskådningar som skulle betraktas som mentalsjukdomar om de inte var för att de föreskrivits i någon av de globala religioniernas böcker.

Både gott och ont har åstadkommits i religionens namn, men Harris visar på ett mycket övertygande sätt att de det onda överväger mångfalt. Han öser ur religionens aldrig sinande källa av ofattbara och helt irrationella grymheter genom historien och sätter strålkastaren på dagens fundamentalister. Alla religioner är av ondo; kristendom, judaismen och islam får alla bära sitt ok. Han går hårt åt den kristna högern i dagens USA, som om den får hållas sakta men säkert kommer att förvandla världens mäktigaste land till en teokrati: ”Not only do we still eat the offal of the ancient world, we are positively smug about it.”

Men i dagens värld vilar den största akuta faran inte överraskande i den fanatiska islamismen. Harris ser islamismen som en våldsförhärligande dödskult och backar upp sina påståenden med sida upp och sida ner med häpnandsväckande citat ur Koranen (som om det inte skulle räcka med en dagstidning). Han inkluderar dock inte mysticism, de österländska filosofierna, i begreppet religion, då dessa ”religioner” enligt Harris är rationellt grundade. Däremot ingår fanatiska ideologier, som nazism och kommunism, i begreppet faith. Jag kan köpa att att extrema politiska ideologier kan likställas med religion, men att mysticismer skulle undantas för att de är rationellt grundade är ett argument som svajar en aning. Möjligtvis kan de ses som mindre viktiga i detta sammanhang för att de oftast är tämligen harmlösa. Sam Harris tes och bön är att vi måste lyckas genomföra ”the end of faith” under nästa generation, annars väntar mänsklighetens undergång genom de konflikter denna tro kommer att ge upphov till. Kombinationen av fanatiska religiösa strider och allt mer kraftfulla och lättåtkomliga massförstörelsevapen kan bara sluta på ett sätt.

The only angels we need invoke are those of our better nature: reason, honesty, and love. The only demons we must fear are those that lurk inside every human mind: ignorance, hatred, greed, and faith, which is surely the devil’s masterpiece. … The days of our religious identities are clearly numbered. Whether the days of civilization itself are numbered would seem to depend, rather too much, on how soon we realize this.

Om allt detta låter arrogant, intolerant och svårsmält: läs boken och försök själv finna dina argument mot Harris resonemang. Det är lärorikt.

P.S. Gissa om Sam Harris har tvingats skaffa skyddade personuppgifter efter att ha författat denna bok? Boken är ju ett något mer kraftfullt inlägg i debatten än en slarvigt tecknad rondellhund. D.S.

Sommarböcker

Nom.se har legat i dvala i alltför många månader. Jag känner att jag måste skriva något, hur kort det än blir, innan jag glömmer bort vad jag läst i år. Här kommer intrycken från några av sommarens böcker.

Skumtimmen

Johan Theorin, 2007, 399 s

En sexårig pojke försvinner spårlöst en höst på Öland 1972. Handlingen utspelar sig tjugo år senare, under nittiotalet, men historien innehåller trådar som sträcker sig ända tillbaka tillbaka till andra världskriget. Miljöerna är mycket väl tecknade, stämningsfulla och detaljerade (det hjälper kanske att jag läser boken på ett regnigt och mulet Öland). Prosan är kortfattad men inte torr, varken för mycket eller för lite. Theorin lyckas på ett trovärdigt sätt beskriva hur reumatiska gamlingar knäcker den tjugoårig gåtan. Om jag ska jämföra med någon annan deckarförfattare så ligger han närmast Karin Fossum, och det är ett gott betyg för denna debut.

Faller fritt som i en dröm

Leif GW Persson, 2007, 552 s

Detta är den tredje och avslutande delen i Perssons löst sammanhängande trilogi om Palmemordet. Boken bygger på lika delar fakta och lika delar spekulation, men det är en mycket välinformerad spekulation. Persson har verkligen grävt ner sig i Palmemordet — de första hundra sidorna är i stort sett en redogörelse för var utredningen står (och stampar) i dag — och han är helt övertygad om att det inte var Christer Petersson som sköt Palme. Perssons vanliga figurer dyker upp: Holt, Larsson, Jarnebring (i periferin) och den vedervärdige, men underhållande, kommisarie Bäckström. Han använder också karaktären ”den särskilt sakkunnige” för att illusterera hur vårt parlaments Richelieu utövar en helt inofficiell makt bakom kulisserna. Boken ger en underhållande insikt i svenska samhälssapparaten och polisvärlden, och Persson uppvisar en tacksam självdistans till både sig själv och Guillou (som gästspelar i boken). Rekommenderas.

Ebbe Carlsson – Mannen som blev en affär

Anders Isaksson, 2007, 255 s

Detta är svensk politisk historia från 70-talet fram till 90-talet. Ebbe Carlsson-affären står naturligtvis i centrum, men även bordellhärvan, Palmemordet och IB-affären figurerar flitigt. Ebbe Carlsson var en skicklig imposteur som kunde komma och gå som han ville bland statsministrar, justitieminstrar och polischefer. Han hade dessutom förmågan manipulera dem till att utföra diverse dåd av ministerstyre och annat tveksamt maktutövande. Slutet på historien är välbekant: Ebbe drar så småningom med sig en justitieminister, rikspolischefen och SÄPO-chefen i sitt fall. Statminister Ingvar Carlsson klara sig undan med blotta förskräckelsen.

Det är slående hur symbiost parti och stat blivit efter ett halvt sekel av socialdemokratiskt regerande. Ledande personer inom SSU handplockades till att göra värnplikt inom den åsiktregistrerande hemliga organisationen IB. Att skaffa partibok blev mer eller mindre obligatoriskt om man ville göra karriär inom stasförvaltningen. Isaksson ger ingen bred historieteckning utan förutsätter att man känner till bakgrunden, dvs svensk inrikespolitik under 70- och 80-talen. Boken är läsvärd nutidshistoria; ska jag hitta något att kritisera så är det avsaknaden av bilder på det myller av personer som passerar i révy. In med några tjog personporträtt så blir boken än bättre.

State of Denial

Bush at War, Part III

Bob Woodward, 2006, 560 s

Det har skrivits tjogvis med böcker om Bush-administrationen och dess fiasko i Irak, men detta är säkerligen den bok som tillfogat den republikanska regeringen mest skada hittills, om så bara för att den är skriven av Washingtons mest inflytelserika journalist, Bob Woodward, mannen som avslöjade Watergate-skandalen och fällde president Nixon.

Om man har läst de två tidigare delarna av Woodwards serie om George W. Bush och kriget mot terrorn så blir man förmodligen ganska förvånad av den mycket fräna kritik som Woodward levererar i denna avslutande del. De två första delarna, Bush at War (2003) och Plan of Attack (2004) är helt okritiska referat inifrån Vita huset där Bush-administrationens egen version av händelserna för stå helt oemotsagd; faktum är att Woodward intar en närmast underdånig och insmickrande ton i dessa böcker. Det känns som om han tassar mycket försiktigt runt het gröt för att få behålla sitt privilegium, sin unika tillgång till Vita huset.

Om detta var skälen till den nära på lismande tonen i de två första volymerna så hade Woodward helt rätt. Efter Woodwards helomvändning, verklig eller imaginär, har bara en av huvudpersonerna ställt upp på intervjuer inför denna tredje bok, nämligen försvarsminister Donald Rumsfeld. President Bush, vicepresident Dick Cheney och utrikesminister Condoleezza Rice har undanbett sig mer kontakt med Woodward. När man läser State of Denial är det lätt att förstå varför. Den bild som ges av hur Bush och hans ministrar hanterat kriget är förödande.

Boken inleder med att beskriva Bush första presidentkampanj; hur Bush den äldres mäktiga nätverk hjälper honom fram till seger och hur en av hans starkaste drivkrafter att bli president är att hämnas Saddam Husseins mordförsök på fader Bush. George W. Bush är när han väljs till president helt okunnig om utrikespolitik och får kvällskurser av den desto kunnigare Condoleezza Rice, som utses till säkerhetsrådgivare. Han får också råd och stöd av en av familjens närmsta vänner, Saudiarabiens ambassadör i Washington, prins Bandar — en person med en unik tillgång till The Oval Office, en person som utövar ett mycket stort inflytande på Bush. Dick Cheney installeras som vicepresident med en egen kraftfull stab, en stab i staben som Woodward kallar det, och det ska visa sig att han kommer att bli den mäktigaste vicepresidenten i USA:s historia.

Donald Rumsfeld har en fantastisk CV, han är intelligent och erfaren, men han är också mycket arrogant och han vet alltid bäst. Han driver igenom sin minimalistiskt blåögda Irak-strategi mot de flesta höga Pentagon-militärers råd och vilja. Han lägger sig i tusentals detaljer som ligger långt under en försvarsministers horisont och saknar helt diplomatiska talanger och fingertoppskänsla. Snart börjar högt placerade politiker och generaler arbeta för att få bort Rumsfeld, men Bush vägrar in i det sista.

I Irak begås fatala misstag. Den erfarne och kompetente general Jay Garner får ett omöjligt uppdrag att återupprätta ett civilt Irak efter det att president Bush har deklarerat ”Mission accomplished”. Ingen förberedelse för efterkrigstiden finns och med för lite tid och för lite pengar kör han snart fast. Special Envoy Paul Bremer kallas in och han förvärrar situationen drastiskt. Han halshugger effektivt det som finns kvar av ett organiserat Irak genom att upplösa armén och de-baathifiera administration och polis. Efter detta finns ingen fungerande myndighetsutövning kvar i Irak. Bremer lyckas förvandla ett svårt läge till ett katastrofalt läge. Irak går efter detta inte längre att styra.

Hemma i Washington vakar Cheneys kommissarier över vilka som anlitas i de olika departementen. Generaler i försvarsdepartementet tar in några av de mest respekterade experterna på mellanöstern och de komplicerade religiösa och politiska motsättningar som finns där. De kommer fram till att Rumsfeld och Bremers strategi kommer att misslyckas, de förutspår faktiskt precis den situation vi ser i Irak idag. De kastas genast ut av Cheneys stab, eller kabal, som den kallas när Cheney inte hör. Rådgivare med pessimistiska slutsatser anses vara ”not supportive”, ”not on the team”. Snart uppstår ett skolboksexempel på ett enkelriktat och förblindat ”group think”.

Det mesta av detta pågår under president Bushs horisont och, tycks det, utan hans vetskap. Han håller hov i The Oval Office — ja, Woodward jämför stämningen vid audienserna med Bush med ett medeltida kungligt hov — och endast goda nyheter tillåts nå hans öra. En lång rad vittnen, t.o.m. utrikesminister Powell, redogör för hur de aldrig får träffa presidenten ensam; Cheney eller Rumsfeld sitter alltid vakande vid hans sida. Presidenten ställer aldrig några frågor efter en rapport eller redogörelse. Efter audiensen tas man istället åt sidan av Cheney som bombarderar en med de frågor presidenten inte ställde. ”Cluelessness” är det ord som Woodward motvilligt sammanfattar Bushs ledarskap med.

Boken innehåller en detaljerad redogörelse för hur Washington hanterat Irak efter kriget. Många fler exempel på monumentala feltänk och politiskt klåfingeri finns i boken. Woodward avslutar sitt långa reportage med en dräpande jämförelse: man kunde kalla president Nixon för mycket, men ingen skulle ha kallat honom inkompetent.

Själv undrar jag efter att ha läst denna bok, och många andra om samma ämne, om Bush ens är inkompetent. Är det verkligen George W. Bush som står vid rodret i Washington?

Colossus

The Rise and Fall of the American Empire

Niall Ferguson, 2004, 416 s

Niall Ferguson är en mycket framgångsrik brittisk historiker. Vid 42 års ålder har han hunnit bli professor vid Harvard samtidigt som han är verksam vid Stanford respektive Oxford University. Samtidigt med dessa tre imponerande jobb har han hunnit med att skriva ett dussin tunga och ansedda böcker. Han är också kontroversiell: han hävdar t.ex. att tyskarna startade första världskriget i rent självförsvar mot en hänsynslös brittisk utrikespolitik och han använder sig gärna av alternativhistoriska skeenden, dvs hypotetiska vad-skulle-ha-hänt-om-scenarion, något som det rynkas på näsan åt av andra ”seriösa” historiker. I denna bok lyckas han reta upp både höger och vänster i USA. Han påstår nämligen att USA är ett imperium (vilket får högern att koka av ilska); dessutom har han mage att hävda att det amerikanska imperiet har gjort världen bättre än vad den skulle ha varit utan detta imperium (vilket retar gallfeber på vänstern).

Först: USA är de facto ett imperium. USA har 752 militärbaser i 130 länder och står för 45% av de samlade militärutgifterna för världens alla 189 stater. Ferguson fortsätter att stapla siffror och fakta som befäster USA:s militära, ekonomiska, kulturella och geopolitiska överlägsenhet. Få, om något, av de cirka 70 tidigare imperier som dominerat världshistorien har varit mäktigare än vad USA är idag. Definitionen av vad som är ett imperium blir nästan meningslös om USA skall undantas från denna grupp. If it walks like a duck and quacks like a duck…

Ferguson visar att det tillstånd då världen domineras av ett imperium är normaltillståndet. Under nästan alla perioder i dokumenterad historia har världen dominerats av ett imperium, även om imperier kommer och går. Vi har bland annat sett de persiska, egyptiska, romerska, kinesiska, franska, tyska, engelska imperierna passera och befinner oss nu under amerikansk dominans. Detta är enligt Ferguson fullt normalt. De perioder i världshistorien då inget imperium varit dominerande kallas apolära perioder och de kännetecknas vanligtvis av en mänsklighet i misär eller under tillbakagång. En av de senaste längre apolära perioderna var de mörka århundradena under 400-500-talen. Världen mår alltså bättre av ett rejält imperium.

Men har vi inte FN som motpol till hegemonier med imperialistiska ambitioner idag? Enligt Ferguson är FN en mycket svag och misslyckad organisation (syftet är dock gott). Man misslyckas om och om igen med att förhindra folkmord; när man pratar genocide i FN så betyder ”Never again” i praktiken ”Just once or twice per decade”. Han exemplifierar med hur England och Frankrike saboterade FN:s ingripande på Balkan och med hur USA (”inga amerikanska förluster”) och Frankrike (som hade sina historiska sympatier på den mördande Hutu-sidan) effektivt satte stopp för ett ingripande i Rwanda. Om dessa, och många andra, misslyckanden inte skulle räcka för att USA under åren blivit allt mer berett att ignorera FN, så avlägsnade 9/11 alla tveksamheter; USA gör vad USA vill.

FN har dessutom, sett till dess allsmäktiga uppdrag, ynkliga resurser. FN:s årsbudget motsvarar det som Pentagon gör av med under 32 timmar. USA betalar halva FN-budgeten, så utan USA inget FN. Säkerhetsrådet fungerar mycket dåligt – det fungerade inte alls före Sovjetunionens fall – och kan alls inte påverka USA:s handlande. Om säkerhetsrådet går emot USA är det endast ett irritationsmoment för USA och är rådet på USA:s sida är det en PR-framgång, inte mycket mer. Europa är heller ingen motvikt. Ferguson ägnar ett kapitel åt att beskriva Europas fördelar (EU, hög produktivitet, etc) och nackdelar (EU, jordbrukspolitik, åldersstruktur, förstelnad arbetsmarknad, etc). Även om Europa har en hel del på plussidan framför USA så gör de många och tunga nackdelarna att det ser det mörkt för EU och Europa framöver.

Men det gör det också för USA – boken har trots allt undertiteln The Rise and Fall of the American Empire. Äldre imperier har ofta drabbats av ”imperial overstretch”, de klara helt enkelt inte av att hålla ihop någons slags gemenskap i sitt allt större imperium och faller i bitar. Det är dock inte detta fenomen som gör att Ferguson är pessimistisk inför USA:s framtid. Han tror istället att det är interna angelägenheter som kommer att bli imperiets fall.

Redan innan dagens katastrofala ekonomiska underskott uppstod har studier länge pekat på att USA:s ekonomi kommer att bli än mer underbalanserad i framtiden än vad den är idag. Ett av de största problemen blir att klara av socialförsäkringssystemen Social Security och Medicare för framtida generationer. Antingen krävs att både inkomstskatt och företagsskatt höjs med uppåt 75% från dagens nivåer, eller att dessa båda program skärs ned till hälften av vad de idag täcker (de ligger redan idag långt under de flesta europeiska systems täckningsgrad) vilket skulle resultera i massfattigdom.

Både dessa alternativ är politiskt självmord och denna prognos har därför helt enkelt ignorerats av politikerna; de har liksom deras kollegor i Frankrike, Tyskland och Italien, länder som också har dystra ekonomiska framtidsutsikter, valt att stoppa huvudet i sanden. Ferguson jämför med Storbritannien, som har en framtidsbudget i bättre balans tack vare att Thatcher tog itu med obalansen genom att (mer eller mindre i smyg) reformera pensionssystemet redan 1979, och Sverige, som efter 90-talskrisen lyckades frammana tillräckligt med krismedvetande för att kunna göra detsamma med vårt pensionssystem. Men för USA ser det alltså illa ut. Ekonomin är dessutom inte det enda som talar för det amerikanska imperiets fall, Ferguson framhåller också oljeberoendet och andra interna politiska, eller snarar kulturella och religiösa, motsättningar som stora orosmoln på USA:s framtidshimmel.

Ferguson skriver kompakt och faktaspäckat men ändå inte tungläst. Mycket handlar om ekonomi och ekonomisk historia och Ferguson bemödar sig sällan med långa förklarande bokförlängande bakgrundsutredningar, utan man förväntas ha koll på t.ex. när USA invaderade Mexico eller vem (President) McKinley var; låt alltså inte Colossus bli din första historiebok.

I likhet med de flesta andra historiker analyserar och resonerar Ferguson om det som hänt och diverse historiska orsakssammanhang. Till skillnad från majoriteten av sina kolleger vågar Ferguson dessutom extrapolera in i framtiden. Fergusons skicklighet, vältalighet och pedagogiska förmåga gör honom läsvärd även utan denna extratalang, men hans beskrivning av framtidens möjliga historia är det som gör honom unik.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Jan Myrdal, 1964, 158 s

Under en vänskaplig diskussion med Jan Myrdal förklarar L att han efter moget övervägande vill hänga sig. Myrdal respekterar beslutet, tar farväl, lämnar platsen; L hänger sig. Myrdal känner ingen skuld. Senare möter Myrdal A, en ung kvinna med problem. Myrdal hjälper henne, till en del, men hon tar livet av sig i hans lägenhet. Myrdal känner skuld. Vari bestod skillnaden?

Denna bok är en uppgörelse, dels med Myrdal själv, dels med samtiden, dels med de intellektuella. Kanske är det en roman, kanske ett brottstycke självbiografi, en essä, en skrift av avsky. Boken är modern så till vida att Myrdal hela tiden ljuger och sedan berättar det för oss, reviderar, stryker, skjuter in kommentarer till sig själv. Det ger ett intryck av en stor kamp med sig själv, och känns inte sökt utan spännande; dessa inslag gör att boken får en spänst som en rak historia hade saknat. Den lyckas dessutom fånga eller föregripa tidsandan: det rebelliska och fanatiska sextiotalet, frihetskamp i kollektivistisk skepnad (eller tvärt om), postkolonialismen. Under bokens lopp avhandlas också ett långt antal incidenter — svartsjuka, låtsad fattigdom, barndomsminnen från USA, en krånglande kropp — allt medan Myrdal cirklar kring centralproblemet, A. Eller, mer precist, Myrdals attityd till A, och vad denna attityd signifierar.

Skillnaden mellan det första självmordet och det andra är nämligen att Myrdal medvetet inte vill engagera sig i A, vänder sig bort: ”Jag lät A gå under av ofruktbar overksamhet. Trots att jag visste”. Men det är alltså sin egen lathet, ovilja, icke-rationalism han vänder sig mot, ty ”Om jag kunnat säga att jag medvetet beslutat mig för att A var av underordnad betydelse och att jag av mig själv nu krävde en helgjuten arbetsinsats för vilken A måste offras, då hade jag handlat medvetet.” Alltså: problemet är inte att Myrdal offrar A, utan att han gör det med fel inställning.

Två saker slår mig mot slutet av boken. För det första att Myrdal, om än retoriskt slipad och en mycket begåvad skribent, egentligen inte är skickad att vara författare. Han (och resten av sextiotalets vänster) ser författaren som en politisk varelse, det vill säga först och främst en demagog, en retoriker, en megafon, en journalist som ska ta fram samhällets ruttna hemligheter i dagsljus och övertyga om att detta måste ändras. Men till temperamentet är han (enligt sin bok) en enstöring, därmed kanske inte lämpad som journalist. Den ideala rollen hade istället kanske varit en post som biskop eller sockenpräst, en som både kan dundra mot samtidens förfall och samtidigt dra sig undan från offentligheten. Men jag får en känsla av att Myrdal, i boken en förkunnad hyperrationalist och (Bromma-)rebell, knappast är en kyrkans man; den vägen var aldrig öppen. Vänstern var puritaner, idealister, som stred mot ett murknande, kraftlöst konsensus vars moral var bristande och vars kompromisser var oacceptabla. Den som under sextiotalet stod upp mot den gamla, förbrukade ordningen valde dock normalt att ställa sig på kommunismens sida, det vill säga först och främst sälla sig till det än värre Sovjetunionen. Myrdal undvek den fällan, men placerade sig istället hos Mao; det visade sig vara lika illa det, eller värre, räknat i antal kroppar och förstörda liv.

Det andra som slår mig är att den 37-årige Myrdal, som bespottar nazism och stalinrättegångar, som gör upp med sig själv, skriver:

Så som jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen — den europeiska — och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande. Vi har analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte. (Och många bland oss blev krigets propagandister så fort det förklarats.) Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under upprop mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.) Nu kan vi åter analysera världssituationen och vi kan förklara den stora hungern. Men vi gör det inte mer.

Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask.

Denne unge Myrdal skulle, måhända, ge den senare Myrdal, som ursäktat Pol Pot och Röda Khmererna massmord och som beskrev massakern på Himmelska Fridens torg som ”politiskt nödvändigt” en spottloska i ansiktet. Så förråder den äldre mannen sitt yngre jag och sina ungdomliga övertygelser. Men kanske var å andra sidan, som denna bok antyder, de dödade och torterade i sig egentligen inte ett problem, ens för den yngre Myrdal. Idealistens skugga är lägerkommendanten.

— T. Lindgren

1984

George Orwell, 1949, 336 s

Efter att ha läst Bermans bok om det totalitära psyket ledde det ena till det andra och snart hade jag George Orwells 1984 i min hand. På något sätt har jag lyckats undvika denna klassiker. Jag har inte läst den förut; jag har inte heller sett någon av de två filmerna eller de gamla engelska TV-serierna, inte heller hört radioteatern eller operan(!); faktum är ett det enda jag har läst av Orwell är Animal Farm och det var över tjugo år sedan. Nåja, bättre sent än aldrig är ett ordspråk som i allra högsta grad gäller i detta fall. 1984 är ett mästerverk.

Orwells berättelse, dystopiernas dystopi, är uppdelad i tre delar: den totalitära genomkontrollerade kringskurna vardagen, det hemliga upproret i det lilla, och slutligen konsekvenserna av oliktänkandet. Bokens alldagliga huvudperson, Winston Smith, arbetar på ett av de departement i staten som helt och hållet drivs av och existerar på det allsmäktiga Partiets villkor. De fyra departementen i Oceanien, som landet heter, är The Ministry of Peace (krigsmakten), The Ministry of Plenty (ekonomi, industri, jordbruk, femårsplaner), The Ministry of Truth (”utbildning”, ”underhållning” och media, dvs propaganda) och The Ministry of Love (polis, spioneri, tortyr, hjärntvätt, får alla att älska Partiet). Dessa fyra underbart ironiskt och orwellskt namngivna departement upprätthåller Partiets totala totalitarism.

Omgiven av slogans som ”BIG BROTHER IS WATCHING YOU!”, ”WAR IS PEACE”, ”FREEDOM IS SLAVERY” och ”IGNORANCE IS STRENGTH” gnetar Smith med att korrigera gamla tidningsartiklar så att Partiets gamla prognoser stämmer med vad som blev det verkliga utfallet. Partiet kan aldrig ha fel. Han raderar också ut referenser till personer som ”försvunnit” så att de faktiskt aldrig har existerat. Inga böcker finns längre, det enda undantaget är lexikonet över det officiella språket Newspeak; ett språk som krymper för varje år allt eftersom ord som representerar förbjudna termer och tankar utplånas ur vokabulären, allt för att kunna hålla den ultimata lögnen vid liv.

Winston träffar snart Julia på departementet och tycke uppstår. Detta är i sig ett brott: familjen är avskaffad, alla barn uppfostras av staten och ingen får träffas privat utan Partiets tillstånd. Julia och Winston blir tillsammans alltmer vågade och deras små, små övertramp växer gradvis under deras hemliga träffar. Faktum är att det verkar som om man försökte saluföra 1984 som en kärlekshistoria i bokens tidiga karriär, åtminstone av tidiga bokomslag att döma.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att de naturligtvis inte förblir oupptäckta: Partiet vet allt och är allseende, spionerna finns överallt och sveken är avgrundsdjupa. Konsekvenserna blir fruktansvärda och enorma. Alla som har läst boken förstår innebörden av ”Room 101”. Hjärntvätt och tortyr utövas bortom det rationellas gräns och en av Partiets inre medlemmar förklarar varför:

Even in the instant of death we cannot permit any deviation. In the old days the heretic walked to the stake still a heretic, proclaiming his heresy, exulting in it. Even the victim of the Russian purges could carry rebellion locked up in his skull as he walked down the passage waiting for the bullet. But we make the brain perfect before we blow it out. The command of the old despotisms was ”Thou shalt not”. The command of the totalitarians was ”Thou shalt”. Our command is ”Thou art”. No one whom we bring to this place ever stands out against us. Everyone is washed clean.

Man kommer att tänka på många liknande verk, t ex Brave New World av Aldous Huxley och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, båda dystopier om än inte lika långtgående eller känslomässigt effektiva som 1984. Massor av verk har också influerats direkt av boken. Terry Gilliams film Brazil, en av mina absoluta favoriter, framstår, nu efter att jag läst Orwells bok, som en direkt hyllning till 1984, så mycket har Gilliam inspirerats av Orwell för att skapa sin egen version av byråkratisk tyranni.

Detta blev Orwells sista bok, året var 1948 och han var döende i tuberkulos. Orwell var en socialist som varnade för vad totalitära regimer resulterar i, parallellerna med Stalins Sovjetunionen är slående och uppenbara, och han skulle säkert ha häpnat över träffsäkerheten i sina fruktansvärda visioner om han hade fått uppleva dagens Nordkorea. 1984 är än idag ett av de kraftfullaste verken inom SF-litteraturen — eller inom litteraturen överhuvudtaget.

Terror and Liberalism

Paul Berman, 2003 (2nd ed. 2004), 220 s (2nd ed. 241 s)

Paul Berman är författare och en av USA:s främsta intellektuella liberaler på vänsterkanten. Det är bland annat detta faktum, hans politiska sympatier, som gör denna bok så märkvärdig; den är nämligen en hård attack mot naiva tyckare på vänsterkanten och deras ideologiskt motiverade ursäktande av totalitarism och terrorism så länge den bara är muslimsk.

Berman inleder med en överblick av de stora totalitära regimerna som trasat sönder 1900-talet: Hitler, Mussolini, Franco, Lenin, Stalin och Mao. Kommunism, nazism eller fascism gör ingen skillnad; de är alla totalitära och tyranniska. Han fortsätter att redogöra för de två stora totalitära ideologierna inom islam: den första är Saddam Husseins pan-arabiska och socialistiska baathism, vars mål är att upprätta ett världsomspännande imperium, det Arabiska Imperiet. Den andra ideologin är islamismen (som inte ska förväxlas med den bredare termen islam).
Islamismens grunder författades av Sayyid Qutb (1906–1966) i hans encyklopediska kommentarer till koranen, Fi zilal al-Qur’an (In the Shade of the Quran), ett verk som fyller över 30 volymer. Qutb var en mycket lärd man, utbildad bland annat i USA, som trots sina extrema åsikter var en respekterad teolog runt om i världen. Han hamnade så småningom i Egypten där han kom på kant med Nasser och fängslades. Han skrev sitt magnum opus i fängelset och blev slutligen avrättad genom hängning 1966. Genom det Muslimska Brödraskapet spreds (och förvrängdes) Qutbs läror i form av islamism över hela mellanöstern. En detalj värd att vidarebefordra: Sayyids bror, Muhammed Qutb, värvades till Saudiarabien där han bland annat undervisade Osama bin Laden i islamism.

Islamismens mål är att återupprätta kalifatet som det såg ut under 600-talet. Eftersom det bara finns en gud, och ingenting annat, kan ingen sekulär auktoritet ha inflytande över någon samhällssfär; allt måste underkastas religionen. Ergo: Allah, präster och sharia-lagar är de enda tänkbara auktoriteterna enligt islamismen. Alla som säger emot är otrogna och måste dödas, jihad. Eftersom liberalismen i stort sett representerar raka motsatsen till islamism, hatas liberalismen måttlöst. Islamismen innehåller dessutom, liksom övriga totalitära ideologier, en stark dödskult. Det är ingen slump att Iran-Irak-kriget — en kamp mellan dessa totalitära filosofier, Saddam mot Khomeini, är ett av de blodigaste krigen sedan andra världskriget.

Efter att ha beskrivit massakrer och folkmord begångna i islamismens namn, bl a i Egypten, Algeriet, Iran, Irak och Sudan, frågar sig Berman:

In these ways the Muslim totalitarianism of the 1980 and ’90s turned out to have been fully as horrible as the fascism and Stalinism of Europe – fully as murderous, as destructive of societies and moralities, as devastating to civilization. The victims numbered in the multiple millions. And yet – how do we explain this? – Muslim totalitarianism, both Islamist and Baathi, somehow remained invisible, relatively speaking, to the Western countries.

Varför ursäktas eller talas det tyst om dessa massmord idag, på samma sätt som man blundade för kommunismens brott när de begicks?

Everyone remembers the several arguments that, once upon a time, used to convince liberal-minded people of the virtue and progressive nature of Stalin and the Communist movement, even in its worst days. The claim that Stalin was deliberately starving to death millions of Ukrainian farmers, or that Stalin had reintroduces slave labor, or that Stalin was whimsically liquidating his followers and comrades – those claims seemed so extraordinary, so unlikely, so impossibly at odds with the known goals and civilized ideals of the Marxist movement. It was much easier to suppose that, as Communists argued, Stalin had been slandered by bourgeois propagandists, by right-wing manipulators, and by Trotskyite wreckers. Everyone remembers how those same arguments in communism’s defense were updated and reapplied to other circumstances in later decades – to China during the heyday of Mao Zedong, and to Cambodia during the time of Pol Pot, and to other places and despots.

Bland dagens intellektuella exemplifierar Berman med de, enligt honom, naiva apologeterna Noam Chomsky, berömd lingvist och omstridd politisk tyckare, och José Saramago, författare och nobelpristagare; han näpsar dem efter noter och bådas ursäktande och berättigande argument sågas grundligt. Han tar också upp den socialistiska antikrigsrörelsen i Frankrike som före andra världskriget vägrade tro att nazisterna verkligen var så ondskefulla som de framställdes. Några rötägg kunde vara förblindade fanatiker, men inte tiotusentals eller t o m miljoner tyskar; det var helt enkelt inte möjligt, inte rationellt. Dessutom, allt det där hände ju för så länge sedan. ”Long ago, you say? Not so long ago.” Berman drar flera paralleller till dagens ursäktande av islamismen; vilka illdåd dess anhängare än tar sig till så kommer det ett ”men”. De är några hundra galningar i al-Quaida, men inte en internationell massrörelse, det går inte att tro, det är inte rationellt.

Hela boken är egentligen en lång essä, ett mästarprov i konsten att skriva essäer. Berman har ett strålande dynamiskt språk och argumenterar mycket skickligt med en sällsynt klarhet, här finns ingen fradgaspottande polemik, bara lugnt och sakligt resonerande. Jag håller inte med om alla hans slutsatser (boken skrevs hösten 2002, före det senaste Irak-kriget, men i ett nytt förord i andra utgåvan tassar han runt frågan om krigets legitimitet), men det är svårt att argumentera emot hans huvudtes, att islamismen har tagit över efter nazismen och den tynande kommunismen, och för totalitarismen vidare genom historien. Att Berman är den han är gör naturligtvis boken än slagkraftigare; samma bok från en konservativ amerikan hade lättare viftats bort.

Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade, medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.

1900-talet har av historikern Eric Hobsbawm kallats ”det korta århundradet”, från första världskrigets utbrott 1914 till Berlinmurens fall 1989, den totalitära tidsåldern. Enligt Berman blir det ett mycket längre århundrade, totalitarismen är inte död. Islamismen har tagit över fanan och håller den högt.

Step Across This Line

Collected Non-Fiction 1992 – 2002

Salman Rushdie, 2003, 416 s

Salman Rushdie är en av samtidens starkast strålande författare, med titlar under bältet som Haroun and the Sea of Stories; The Ground Beneath Her Feet (med sina U2-kopplingar); och inte minst den bok som vann priset The Booker of Bookers, Midnight’s Children; och, vilket är relevant för volymen som nu ska recenseras, The Satanic Verses.

När The Satanic Verses publicerades satte Iran och Ayatollah Khomeini ett pris på Rushdies huvud, den 14:e februari 1989. Bokens översättare i olika länder hotades, anfölls och mördades av islamister; Rushdie själv fick leva under jord i nära ett decennium. Mot slutet av nittiotalet drog Iran tillbaka sitt mordkontrakt och nu lever författaren som en någotsånär fri man i USA. Denna bok samlar hans essäer och kolumner tillsammans med en föreläsning (”Step Across This Line”) och en redogörelse för hans tid som förföljd av Iran och islamister.

Detta är texter som är ömsom fascinerande, ömsom fasansväckande och ofta bländande skarpa. Då och då är de mer alldagliga. Eftersom boken består av kortare stycken så kan man med fördel läsa ett eller ett par, hoppa över tråkigare ämnen, och sträcka ut läsningen i tiden utan att förlora på detta. Själv läste jag denna bok under ett halvårs tid.

Boken inleds med en serie om 28 essäer i skiftande ämnen, från sådant som egenupplevt kändisskap och populärkultur (”On Being Photographed”, ”U2”, ”Adapting Midnight’s Children”) till andra författare (”Angela Carter”) till Indien (”Gandhi, Now”, ”The Taj Mahal”) till det mer triviala (”The People’s Game: A Fan’s Notes”, om fotbolls-VM).

Del tre är kortare tidningskolumner på 2-4 sidor, blandad konfekt men ofta tänkvärd: V.S. Naipaul, J.M. Coetzee, Elian Gonzales, Jörg Haider, Edward Said, attacken mot World Trade Center, och mycket annat. I synnerhet uppskattar jag de hastiga inblickar som ges i det indiska och relationen Indien-Pakistan-Kashmir.

Del fyra, ”Step Across This Line”, bryter av mot resten av boken med sitt mer skönlitterära tonfall. Här behandlas gränsöverskridanden på många plan, från en anonym havslevande organisms första genomträngande av vattenytan till den gräns som överskreds den 11:e September 2001.
Del två, ”Messages from the Plague Years”, som handlar om ”Rushdie-affären”, är bokens kärna. Här går Rushdie igenom det oerhörda som många redan tenderar att ha glömt bort: en man skriver en bok och en stat, en religion med miljoner tillbedjare, beslutar sig för att döda honom för detta. För att tysta denne hädare.
Rushdie citerar John Stuart Mills:

”The dictum that truth always triumphs over persecution is one of those pleasant falsehoods which all experience refutes. History teems with instances of truth put down by persecution. If not suppressed for ever, it may be thrown back for centuries … Persecution has always succeeded, save when the heretics were too strong a party to be effectually persecuted.”

Rushdie noterar: religiös förföljelse handlar aldrig om religion utan alltid om makt. I det totalitära samhället ”kvävs frihetens många sanningar av maktens enda” (min övers) för att hejda samhällsutvecklingen. När Rushdie fick höra sin dödsdom:

”I went to do a TV interview and said I wished I’d written a more critical book. Why? Because when the leader of a terrorist state has just announced his intentions to murder you in the name of god you can either bluster or gibber. I did not want to gibber. And because when murder is ordered in the name of god, you begin to think less well of the name of god.”

Den brittiska polisen och underrättelsetjänsten tar över, Rushdie får leva på rörlig fot. Första natten:

”In the room next door to mine was a reporter from the Daily Mirror who had checked in with a lady who was not his wife. I kept out of his way, not wishing to intrude. And that night, when every journalist in the country was trying to find out where I had gone, this gentleman — how shall I put this? — missed his scoop.”

Något som skulle blåsa över efter några dagar drar ut på tiden i åratal. Rushdie blir inte dödad men kan heller inte leva som en fri man, utan som en som får ständigt flytta och vars offentliga handlingar, inklusive tandläkarbesök, omgärdas av de mest bisarra planer. Samtidigt är han under politiskt tryck att inte uttala sig, i Libanon finns nämligen brittisk gisslan, och ett starkt ställningstagande mot Khomeinis fatwa skulle, tror man, försätta dessa i fara. Så Rushdie tiger. ”Listen to the vilifications, the misrepresentations, the murderous speeches, the appeasements, and shut up.” Hans hustru överger honom, han får brev som försöker övertyga honom om att ge upp, att operera sig, att försvinna, att byta liv. Att, som han säger, dö.

Skyddandet av Rushdie blir sedemera tydligen besvärligt för politikerna, av olika skäl — gisslan i Libanon, rasrelationer — och än senare börjar vissa t.o.m. överföra skulden på honom snarare än Iran. Detta vänder sig Rushdie konsekvent mot varhelst han ser det: våldshandlingarna är inte offrets fel. Det är inte offrets skuld att gärningsmannen begår sina vidrigheter, oavsett gärningsmannen:

”when German racists burn Muslims in their houses the blame is very properly laid on the perpetrators; but when Islamic fanatics burn dozens to death in a hotel in Turkey, some Muslim commentators at once try to blame the targets of the mob, accusing them of inflammatory offences such as atheism.”

(I ett bittert men lustigt ögonblick intervenerar Rushdie för att en pakistansk film — där han framställs som en fult klädd torterare, mördare och fyllhund som slutligen avrättas av gud — ska få visas i Storbritannien. ”It was weird to be pleased at the release of a film whose subject was my death.” Filmen sjunker utan spår.)

Den japanske översättaren av The Satanic Verses mördas; den norske översättaren skjuts men överlever; den italienske översättaren mördas närapå; en turkisk förläggare väljer att trycka boken utan Rushdies medgivande och angrips sedan av islamister i en attack, en ”Rushdie riot” i tidningarna, där många dödas. Samtidigt lönnmördas iranska dissidenter i Frankrike och Tyskland, och sekulära fritänkare i Turkiet, Egypten, Algeriet och Saudi-Arabien. Detta är alltså inga tomma hot. (På senare år har ju dessutom filmskaparen Theo Van Gogh mördats av en islamist av samma skäl: kritik mot Islam.)

”In November, Iran’s Prosecutor General Morteza Moqtadaei said that all Muslims were obliged to kill me, thus revealing the falsehood of Iran’s claim that the fatwa had nothing to do with the Iranian government. Ayatollah Sanei, the man behind the bounty, said that volunteer hit-squads were to be dispatched.”

Irans president, Rafsanjani (för övrigt den moderatare av de två presidentkandidaterna i Iranska presidentvalet nyligen, och också förloraren) uttalar sig i Time: ”in [Rafsanjani’s] view the Rushdie case was a western conspiracy to put pressure on Iran.” Vilket, som Rushdie torrt påpekar, är en smula bakvänt. Men det visar också på en vändpunkt: Rushdieaffären har med den formuleringen erkänts vara en börda. Även politikerna på den andra sidan har börjat besväras.

Rushdie får också hjälp, av USA och Kanada, av Tyskland, av Portugal, av enskilda (t.ex. Vaclav Havel), av Norden (texten inkluderar en tackartikel från Rushdie till Expressen). Till slut blir hela historien alltför besvärande och Iran drar med dröjande hand den 24:e September 1998 i praktiken tillbaka fatwan.
Vad var grunden till allt detta? Under en historiekurs i Cambridge väcktes hans intresse för Islams grundande och han skrev en uppsats om de s.k. satansverserna. Ekon av detta kan ses i The Satanic Verses.

”The story of the ‘satanic verses’ can be found, among other places, in the canonical writings of the classical writer Al-Tabari. He tells us that on one occasion the Prophet was given verses which seemed to accept the divinity of the three most popular pagan goddesses of Mecca, thus compromising Islam’s rigid monotheism. Later he rejected these verses as being tricks of the devil—saying that Satan had appeared to him in the guise of the Archangel Gabriel and spoken ‘satanic verses’.”

Slutligen ironin i det hela: ”Iranian officials have admitted that Khomeini never so much as saw a copy of the novel.”

En tankeväckande bok.

— T. Lindgren

Makten framför allt

En antologi om statsminister Göran Persson

redaktör Mats Ögren, 2005, 207 s

Makten framför allt är en antologi om Göran Persson, men handlar egentligen lika mycket om socialdemokratin. I boken medverkar 17 olika författare, allt från journalister och politiker till forskare, både politiska motståndare och socialdemokrater.

Det är ganska deprimerande läsning; i stort sett alla skribenter är mycket kritiska till Perssons tio år vid makten. Han beskrivs som visionslös, han driver en opportunistisk kvartalspolitik, omger sig med harmlösa ja-sägande medelmåttor och lovar saker och inleder mängder med projekt som aldrig uppfylls eller avslutas. Det enda målet är att sitta kvar. Makten framför allt.

Han kritiseras både från vänster och höger. Det är intressant att se hur många av de journalister som skriver angriper från en mycket tydlig vänsterflank, även de s.k. oberoende public-service-anställda. Det verkar också som om Persson verkligen tycker illa om företag och det privata. Det lyser igenom starkt när en av författarna, någon högerhand åt jämställdhetsminister Winberg, beskriver hur Persson reagerar efter en genomgång i feminism; han hävdar att detta gäller endast Kommunals kvinnor; kvinnorna i näringslivet behöver ingen feminism. Han hanterar privatanställda som en annan art. Sören Gylls minnen från de s.k. ”tillväxtsamtalen” ger inte heller några förhoppningar om förbättringar för företagare så länge Persson sitter på tronen.

Boken handlar också, indirekt, om vad socialdemokratin åstadkommit de senaste decennierna. Vi har världens högst beskattade låginkomsttagare: en låginkomsttagare i Sverige betalar nära 70% av sin inkomst i skatt när alla skatter räknas med, dvs inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna, momsen, alla punktskatter (energiskatt, alkoholskatt, etc.). En höginkomsttagare betalar något mer, men inte så mycket mer som man tror, och vi har västvärldens fattigaste övre medelklass (t ex lärare, läkare, ingenjörer). Ungefär 2/3-delar av svenskarna har sin försörjning från det offentliga, som lön eller som bidrag. Svenskarna är ett av de medicinskt friskaste folken men är mest sjukskrivna.

Arbetslösheten är skyhög, de 5-6 procent öppen arbetslöshet som utgör regeringens officiella siffror är en ren fantasi enligt flera av skribenterna. Mer än var fjärde arbetsför svensk arbetar i dagsläget inte, de är sjukskrivna, arbetslösa, satta i ”åtgärder” eller förtidspensionerade. Samtidigt som jag skriver detta är det ett inslag på radion som berättar att LO har problem med en rapport de själva tagit fram som visar just detta: att den faktiska arbetslösheten är mångdubbelt högre än vad regeringen framhåller; en fjärdedel av svenskarna är inte arbetsoförmögna, vilket med en nästan maskinell monotoni hävdas av arbetsmarknadsminister Hans Karlsson i samma inslag. LO vet inte hur de ska hantera en sådan krutdurk till rapport ett drygt år före nästa val. Perssons kris är också socialdemokratins, och Sveriges, kris.

Kvaliteten på essäerna varierar kraftigt med skribenterna; vissa, mest de med politisk bakgrund, är uppenbarligen sura på Person för att han inte lyssnade på deras lilla favoritidé och tar här tillfället i akt att föra fram sin sak. Skillnaden i stil mellan författarna är också kul att observera: kvällstidningsjournalister och radioreportrar skriver inget stycke längre än tre rader, Sören Gyll skriver ett PM, och forskarna mal på. Hur som helst, boken är läsvärd och välbehövlig.

Chain of Command

The Road from 9/11 to Abu Ghraib

Seymour M. Hersh, 2004, 416 s

Seymour M. Hersh är journalist på The New Yorker och är mest känd för att ha avslöjat My Lai-massakern under Vietnamkriget. I denna bok visar han på ett övertygande sätt hur Bush-administrationen efter 9/11 har, för att få ett casus belli mot Irak, mer eller mindre tvingat amerikansk underrättelsetjänst att leverera bevis på Saddams innehav av massförstörelsevapen, vare sig detta var sant eller inte.

Jag tänkte skriva en lång recension här, men det behövs inte. Peter Englund har nämligen skrivit en utmärkt recension i DN som överensstämmer mycket väl med vad jag tycker om boken. Peter Englunds recension.

Läs gärna Englunds recension av Imperial Hubris också.

Tjuvarnas marknad

Jan Guillou, 2004, 390 s

Jag har inte läst Jan Guillou sen Hamilton-böckerna och jag kom bara igenom hälften av dem eftersom de gradvis blev sämre och sämre. Jag skippade följaktligen Arn-serien men beslutade jag ge honom en chans igen, bl a därför att berättelsen i Ondskan, vars filmatisering jag nyligen såg, visar att han kan skriva bra historier när han är engagerad i ämnet.

I Tjuvarnas Marknad slaktas direktörer, huvudsakligen i försäkringsbranschen, grundligt. Vi får följa med in i deras Strandvägsvåningar, ”inredda som hotell-lobbys”, följa med på deras jaktturer, ofta med i förväg arrangerad jaktlycka och på inneklubbarna runt Stureplan där sönerna ”som dragit fläskkotletter genom håret”, sveper mäklarbrickor nätterna ut. Här betalas födelsedagspresenter i miljonklassen med försäkringsbolagets pengar och attraktiva hyresrätter, som snabbt omvandlas till lågprisbostadsrätter, delas ut till barnen så fort som kärringarna som redan bor där har körts ut. I stort sett är de alla svin.

Det är lustigt hur enkelt det är identifiera den verklige förlagan till bokens ärkeskurk, en tolvtaggardirektör med en karriär i Astra, Ericsson och Försäkringsbolaget. Denna direktör kan knappast föreställa någon annan än Lars Ramqvist. Jag antar att det eventuella ärekränkningsmålet inte känns så hotfullt som det borde. Guillou sa i en intervju: ”Jag skulle vilja se Lars Ramqvist säga om skurken: ‘Det där ser väl alla att det är jag!'” Nä, inte så troligt kanske. Det är inte heller svårt att identifiera resten av ledningen för det ökända Försäkringsbolaget; de bor, heter och semestrar som deras verkliga förebilder.

Det levereras inte bara vänsterkrokar mot näringslivets svarta får. Sossarna får sig också en del kängor: Svensson som kaklar om i badrummet får den redan höga fastighetsskatten höjd, medan godsherren som köper tusentals hektar ekskog och bygger nya koppartorn på sitt slott kan göra detta avdragsgillt, fritt från fastighetsskatt och utan att ta upp något som förmögenhet. Han lyckas verkligen få systemet att se perverst ut. Han uppmärksammar också diskussionstabut runt det faktum att ett att av världens medicinskt friskaste folk är det mest sjukskrivna.

Språket i Tjuvarnas Marknad är ibland mycket drygt och klumpigt. Mängder av ”nämligen”, ”uppenbarligen”, ”emellertid” och ”sannolikt inte” tynger ned meningarna, som dessutom ofta avslutas med ett ”oklart varför.” Boken är därför bitvis lika litterärt upplyftande som ett förundersökningsprotokoll. (Hoppsan, själv använde jag visst den byråkratiska glosan ”följaktligen” i första stycket av denna recension.)

Detta är en satir, med lättidentifierade offer, och den är ibland ganska rolig. Helhetsintrycket dras ned av den svartvita världen. I Guillous böcker är det ofta människor som har likheter med författaren själv som är hjältarna (i och för sig inget unikt med detta, han syndar åtminstone inte lika illa som Liza Marklund när det gäller självgodhet). Det finns tre sorters goda människor i denna bok: journalister i statlig tjänst, kvinnliga poliser och bildade pensionerade legionärsoldater som kan sina viner. Resten är mer eller mindre ondskefulla eller åtminstone moraliskt tveksamma varelser. Detta blir i längden tröttsamt.

Slutomdömet blir att för den som står ut med den guillouska prosan är detta underhållande och bitande satir, något som vi inte är alltför bortskämda med i Sverige.

Imperial Hubris

Why the West Is Losing the War on Terror

av Anonymous, 2004, 309 s

Författaren till denna bok är en ”senior US intelligence official with two decades of experience in national security issues related to the Middle East and South Asia.” Att han har lång erfarenhet inom området och är van att göra underrättelseanalyser råder det ingen tvekan om när man läser boken. Den är späckad med fakta, analyser och kommentarer. Ett ovanligt grepp, åtminstone i den icke-muslimska världen, är att författaren faktiskt orkat lyssna på, och analysera, bin Ladens monologer, istället för att förkasta dem som rappakalja från en psykopat. Boken är som sagt mycket detaljerad och det blir nästan lite för mycket för lekmannen; det är inte en särskilt lättgenomtränglig bok.

Författaren till denna bok är en ”senior US intelligence official with two decades of experience in national security issues related to the Middle East and South Asia.” Att han har lång erfarenhet inom området och är van att göra underrättelseanalyser råder det ingen tvekan om när man läser boken. Den är späckad med fakta, analyser och kommentarer. Ett ovanligt grepp, åtminstone i den icke-muslimska världen, är att författaren faktiskt orkat lyssna på, och analysera, bin Ladens monologer, istället för att förkasta dem som rappakalja från en psykopat. Boken är som sagt mycket detaljerad och det blir nästan lite för mycket för lekmannen; det är inte en särskilt lättgenomtränglig bok.

Vad är det då han påstår? Varför förlorar västvärlden kriget mot den (islamistiska) terrorismen? Han redogör för många orsaker men här följer några av de största felen USA begår och författarens, ofta mycket politiskt inkorrekta, lösningar på problemen:

USA tror att islamisterna hatar USA för det de representerar, dvs. frihet, demokrati, kapitalism, etc. Detta är enligt författaren helt fel. USA är hatat för vad det gör och har gjort i den muslimska världen de senaste decennierna. Handlingar han tar upp är:

* USA:s stöd för Israel,
* USA:s trupper på den arabiska halvön,
* USA:s ockupation av Afghanistan och Irak,
* USA:s stöd till Ryssland, Kina och Indien i deras motstånd mot interna islamiska uppror,
* USA:s manipulerande av arabiska oljepriser och
* USA:s stöd till korrupta, tyranniska och principlösa arabregeringar.

Lösningar:

* USA måsta acceptera att det är hatat (inte missförstått) för vad det gör i den muslimska världen, och inte för vad det representerar.
* USA måste överge Israel.
* USA måste dra bort alla trupper från mellanöstern, inklusive Irak.
* USA måste bli självförsörjande när det gäller olja (bl. a. genom höjda energiskatter och exploatering av Alaska, ”environmentalists be damned”).

Som synes är dessa förslag ingenting en politiker i USA vill ta i ens med tång, åtminstone inte om han vill bli omvald.