Sommarböcker

Nom.se har legat i dvala i alltför många månader. Jag känner att jag måste skriva något, hur kort det än blir, innan jag glömmer bort vad jag läst i år. Här kommer intrycken från några av sommarens böcker.

Skumtimmen

Johan Theorin, 2007, 399 s

En sexårig pojke försvinner spårlöst en höst på Öland 1972. Handlingen utspelar sig tjugo år senare, under nittiotalet, men historien innehåller trådar som sträcker sig ända tillbaka tillbaka till andra världskriget. Miljöerna är mycket väl tecknade, stämningsfulla och detaljerade (det hjälper kanske att jag läser boken på ett regnigt och mulet Öland). Prosan är kortfattad men inte torr, varken för mycket eller för lite. Theorin lyckas på ett trovärdigt sätt beskriva hur reumatiska gamlingar knäcker den tjugoårig gåtan. Om jag ska jämföra med någon annan deckarförfattare så ligger han närmast Karin Fossum, och det är ett gott betyg för denna debut.

Faller fritt som i en dröm

Leif GW Persson, 2007, 552 s

Detta är den tredje och avslutande delen i Perssons löst sammanhängande trilogi om Palmemordet. Boken bygger på lika delar fakta och lika delar spekulation, men det är en mycket välinformerad spekulation. Persson har verkligen grävt ner sig i Palmemordet — de första hundra sidorna är i stort sett en redogörelse för var utredningen står (och stampar) i dag — och han är helt övertygad om att det inte var Christer Petersson som sköt Palme. Perssons vanliga figurer dyker upp: Holt, Larsson, Jarnebring (i periferin) och den vedervärdige, men underhållande, kommisarie Bäckström. Han använder också karaktären ”den särskilt sakkunnige” för att illusterera hur vårt parlaments Richelieu utövar en helt inofficiell makt bakom kulisserna. Boken ger en underhållande insikt i svenska samhälssapparaten och polisvärlden, och Persson uppvisar en tacksam självdistans till både sig själv och Guillou (som gästspelar i boken). Rekommenderas.

Ebbe Carlsson – Mannen som blev en affär

Anders Isaksson, 2007, 255 s

Detta är svensk politisk historia från 70-talet fram till 90-talet. Ebbe Carlsson-affären står naturligtvis i centrum, men även bordellhärvan, Palmemordet och IB-affären figurerar flitigt. Ebbe Carlsson var en skicklig imposteur som kunde komma och gå som han ville bland statsministrar, justitieminstrar och polischefer. Han hade dessutom förmågan manipulera dem till att utföra diverse dåd av ministerstyre och annat tveksamt maktutövande. Slutet på historien är välbekant: Ebbe drar så småningom med sig en justitieminister, rikspolischefen och SÄPO-chefen i sitt fall. Statminister Ingvar Carlsson klara sig undan med blotta förskräckelsen.

Det är slående hur symbiost parti och stat blivit efter ett halvt sekel av socialdemokratiskt regerande. Ledande personer inom SSU handplockades till att göra värnplikt inom den åsiktregistrerande hemliga organisationen IB. Att skaffa partibok blev mer eller mindre obligatoriskt om man ville göra karriär inom stasförvaltningen. Isaksson ger ingen bred historieteckning utan förutsätter att man känner till bakgrunden, dvs svensk inrikespolitik under 70- och 80-talen. Boken är läsvärd nutidshistoria; ska jag hitta något att kritisera så är det avsaknaden av bilder på det myller av personer som passerar i révy. In med några tjog personporträtt så blir boken än bättre.

The Ghost Map

The Story of London’s Most Terrifying Epidemic and How It Changed Science, Cities and the Modern World

Steven Johnson, 2006, 320 s

Den här formen för populärhistoriska böcker verkar vara inne. Författaren berättar om en enskild händelse, i detta fall en koleraepidemi i det viktorianska London, och gör sedan långa utvikningar i diverse ämnen som har anknytning till kärnämnet. Så Johnson berättar inte bara om epidemin, dess orsaker, dess effekter och hur man lösta kolerans gåta med hjälp av en karta; han får också tillfälle att infoga kapitel om livet i det viktorianska London, kolera, vetenskapshistoria, epidemiologi, statistik, kartografi, sanitetssystem, storstädernas utveckling, mm. Slutresultatet blir att Johnson, liksom i hans förra bok om populärkultur, lyckas med sitt uppsåt att båda underhålla och upplysa.

The Looming Tower

Al-Qaeda and the Road to 9/11

Lawrence Wright, 2006, 480 s

Detta är en av de bättre böcker om terrorism jag har läst, kanske den allra bästa. Lawrence Wright, som är journalist på New Yorker, har lagt ner ett enormt arbete på denna imponerande bok. Fem års globetrottande och över femhundra intervjuer med allt från kungligheter till gerillasoldater har krävts för att kunna författa The Looming Tower.

Wright påbörjar sin berättelse vid mitten av 1900-talet och inleder med de teoretiska grunderna för islamismen och teologen Sayyid Qutbs betydelse. Han fortsätter med Osama bin Ladens uppväxt, hans utveckling till en militant islamist och en karismatisk ledare; han berättar vidare om hur läkaren och mannen bakom Islamiska Jihad, Ayman al-Zawahiri, tillsammans med Bin Laden 1988 grundar al-Qaeda, ”Basen”.

Vi bjuds på ett mycket läsvärt porträtt av Osama bin Laden. Han är till början en ganska mesig rikemansson som försöker leva upp till sin far, den extremt framgångsrike byggherren Muhammed Awad bin Laden, som på kungars och prinsars beställning byggde halva det moderna Saudiarabien när oljepengarna rann till. Osama bin Laden får problem i faderns skugga. Han finner istället religionen och söker den religiösa kampen i Afghanistan, som där förs av trashankssoldater i Mujahedin mot den ockuperande Sovjetiska elitarmén.

Väl i Afghanistan för Bin Laden, och så småningom hans al-Qaeda, en mycket tafatt, ibland nästan skrattretande ineffektiv kamp mot Sovjetunionen. Al-Qaeda framstår vid detta stadium som allt annat än farliga. Mujahedin var däremot mycket framgångsrika och lyckas med sin effektiva gerillataktik trötta ut den sovjetiska Goliat, driva honom på flykten, och till slut vinna kriget. Bin Laden lär sig mycket av Mujahedin och samlar under kriget en trogen grupp fanatiker omkring sig.

Förvånande nog är Bin Laden till en början inte alls särskilt fientlig mot USA. Hans anti-amerikanska planer sträcker sig på sin höjd till att demonstrera utanför någon ambassad och hytta med näven. Men efter den stora kommunistiska satans fall behövs en ny huvudfiende att egga de ”rättrogna” med. USA är en perfekt måltavla: dekadenta imperialister i ett av kristendomens starkaste fästen, helt enkelt det största hotet mot islamismens världsherravälde och vägen mot kalifatet. Bin Laden blir med tiden allt extremare och tvingas så småningom lämna Saudiarabien för Somalia då han snart blir för obekväm för att kungligheterna längre ska våga härbärgera honom i sitt land, trots pappa Bin Ladens kontaktnät.

Wrigths målande och illavarslande beskrivning av Saudiarabien är en av bokens stora behållningar. Landet som badar i oljepengar är genomkorrumperat, repressivt och håller sakta men säkert på att ruttna inifrån. Efter det chockartade kuppförsöket 1979 då 200 militanta islamister intog Mekkas stora moské, Al-Masjid al-Haram, blidkar huset Saud sin uppretade befolkning genom att styra in landet på en än mer fanatiskt rättrogen väg, och blir därmed ett drivhus och en tillflyktsort för extrem islamism. En följd av detta blir att 15 av de 19 kaparna som genomförde 9/11 var saudier.

Bin Ladens terroristattacker blir med tiden allt mer omfattande och dödsföraktande, och när han i oktober 2000 nära på sänker den osänkbara amerikanska jagaren USS Cole blir det en chock för USA och ett enormt uppsving för al-Qaeda. Rekryteringen ökar lavinartat, särskilt när det gäller mer kompetenta och välutbildade rekryter; flera av dem som rekryteras nu kommer ett år senare att delta i 9/11. Bin Laden är vid denna tidpunkt inte alls så rik som man kanske trott, men alla al-Qaedas ekonomiska problem försvinner efter denna attack.

Parallellt med al-Qaedas historia följer Wright FBI-agenten och terroristexperten John O’Neills karriär på andra sidan Atlanten. O’Neill var den man i USA som visste mest om al-Qaeda och en av de första att ta hotet från dem på allvar. Berättelsen om O’Neill blir dramatisk: NSA och framför allt det revirpinkande CIA motarbetar aktivt FBIs utredning av al-Qaeda och vid åtminstone ett tillfälle undanhåller man helt avgörande information som hade givit FBI den sista pusselbit de behövde för att kunna stoppa ödeläggelsen den 11 september 2001. Man var mycket nära.

Verkligheten överträffar sedan dikten när John O’Neills slutliga öde blir att vara en dem som befinner sig i World Trade Center när passagerarplanen exploderar in i de två tornen. Wrights redogörelse för attacken och dess effekter i New York är en av de starkaste jag läst. Katastrofen framstår, med de detaljer som Wright här målar upp, som både blodigare, mer söndertrasande och mer fruktansvärd än i någon annan skildring jag hittills stött på.

Lawrence Wright vann nyligen Pulitzer-priset för The Looming Tower och han är väl värd det. Är du intresserad av al-Qaeda, terrorism eller nutidshistoria är denna bok ett givet köp.

State of Denial

Bush at War, Part III

Bob Woodward, 2006, 560 s

Det har skrivits tjogvis med böcker om Bush-administrationen och dess fiasko i Irak, men detta är säkerligen den bok som tillfogat den republikanska regeringen mest skada hittills, om så bara för att den är skriven av Washingtons mest inflytelserika journalist, Bob Woodward, mannen som avslöjade Watergate-skandalen och fällde president Nixon.

Om man har läst de två tidigare delarna av Woodwards serie om George W. Bush och kriget mot terrorn så blir man förmodligen ganska förvånad av den mycket fräna kritik som Woodward levererar i denna avslutande del. De två första delarna, Bush at War (2003) och Plan of Attack (2004) är helt okritiska referat inifrån Vita huset där Bush-administrationens egen version av händelserna för stå helt oemotsagd; faktum är att Woodward intar en närmast underdånig och insmickrande ton i dessa böcker. Det känns som om han tassar mycket försiktigt runt het gröt för att få behålla sitt privilegium, sin unika tillgång till Vita huset.

Om detta var skälen till den nära på lismande tonen i de två första volymerna så hade Woodward helt rätt. Efter Woodwards helomvändning, verklig eller imaginär, har bara en av huvudpersonerna ställt upp på intervjuer inför denna tredje bok, nämligen försvarsminister Donald Rumsfeld. President Bush, vicepresident Dick Cheney och utrikesminister Condoleezza Rice har undanbett sig mer kontakt med Woodward. När man läser State of Denial är det lätt att förstå varför. Den bild som ges av hur Bush och hans ministrar hanterat kriget är förödande.

Boken inleder med att beskriva Bush första presidentkampanj; hur Bush den äldres mäktiga nätverk hjälper honom fram till seger och hur en av hans starkaste drivkrafter att bli president är att hämnas Saddam Husseins mordförsök på fader Bush. George W. Bush är när han väljs till president helt okunnig om utrikespolitik och får kvällskurser av den desto kunnigare Condoleezza Rice, som utses till säkerhetsrådgivare. Han får också råd och stöd av en av familjens närmsta vänner, Saudiarabiens ambassadör i Washington, prins Bandar — en person med en unik tillgång till The Oval Office, en person som utövar ett mycket stort inflytande på Bush. Dick Cheney installeras som vicepresident med en egen kraftfull stab, en stab i staben som Woodward kallar det, och det ska visa sig att han kommer att bli den mäktigaste vicepresidenten i USA:s historia.

Donald Rumsfeld har en fantastisk CV, han är intelligent och erfaren, men han är också mycket arrogant och han vet alltid bäst. Han driver igenom sin minimalistiskt blåögda Irak-strategi mot de flesta höga Pentagon-militärers råd och vilja. Han lägger sig i tusentals detaljer som ligger långt under en försvarsministers horisont och saknar helt diplomatiska talanger och fingertoppskänsla. Snart börjar högt placerade politiker och generaler arbeta för att få bort Rumsfeld, men Bush vägrar in i det sista.

I Irak begås fatala misstag. Den erfarne och kompetente general Jay Garner får ett omöjligt uppdrag att återupprätta ett civilt Irak efter det att president Bush har deklarerat ”Mission accomplished”. Ingen förberedelse för efterkrigstiden finns och med för lite tid och för lite pengar kör han snart fast. Special Envoy Paul Bremer kallas in och han förvärrar situationen drastiskt. Han halshugger effektivt det som finns kvar av ett organiserat Irak genom att upplösa armén och de-baathifiera administration och polis. Efter detta finns ingen fungerande myndighetsutövning kvar i Irak. Bremer lyckas förvandla ett svårt läge till ett katastrofalt läge. Irak går efter detta inte längre att styra.

Hemma i Washington vakar Cheneys kommissarier över vilka som anlitas i de olika departementen. Generaler i försvarsdepartementet tar in några av de mest respekterade experterna på mellanöstern och de komplicerade religiösa och politiska motsättningar som finns där. De kommer fram till att Rumsfeld och Bremers strategi kommer att misslyckas, de förutspår faktiskt precis den situation vi ser i Irak idag. De kastas genast ut av Cheneys stab, eller kabal, som den kallas när Cheney inte hör. Rådgivare med pessimistiska slutsatser anses vara ”not supportive”, ”not on the team”. Snart uppstår ett skolboksexempel på ett enkelriktat och förblindat ”group think”.

Det mesta av detta pågår under president Bushs horisont och, tycks det, utan hans vetskap. Han håller hov i The Oval Office — ja, Woodward jämför stämningen vid audienserna med Bush med ett medeltida kungligt hov — och endast goda nyheter tillåts nå hans öra. En lång rad vittnen, t.o.m. utrikesminister Powell, redogör för hur de aldrig får träffa presidenten ensam; Cheney eller Rumsfeld sitter alltid vakande vid hans sida. Presidenten ställer aldrig några frågor efter en rapport eller redogörelse. Efter audiensen tas man istället åt sidan av Cheney som bombarderar en med de frågor presidenten inte ställde. ”Cluelessness” är det ord som Woodward motvilligt sammanfattar Bushs ledarskap med.

Boken innehåller en detaljerad redogörelse för hur Washington hanterat Irak efter kriget. Många fler exempel på monumentala feltänk och politiskt klåfingeri finns i boken. Woodward avslutar sitt långa reportage med en dräpande jämförelse: man kunde kalla president Nixon för mycket, men ingen skulle ha kallat honom inkompetent.

Själv undrar jag efter att ha läst denna bok, och många andra om samma ämne, om Bush ens är inkompetent. Är det verkligen George W. Bush som står vid rodret i Washington?

Colossus

The Rise and Fall of the American Empire

Niall Ferguson, 2004, 416 s

Niall Ferguson är en mycket framgångsrik brittisk historiker. Vid 42 års ålder har han hunnit bli professor vid Harvard samtidigt som han är verksam vid Stanford respektive Oxford University. Samtidigt med dessa tre imponerande jobb har han hunnit med att skriva ett dussin tunga och ansedda böcker. Han är också kontroversiell: han hävdar t.ex. att tyskarna startade första världskriget i rent självförsvar mot en hänsynslös brittisk utrikespolitik och han använder sig gärna av alternativhistoriska skeenden, dvs hypotetiska vad-skulle-ha-hänt-om-scenarion, något som det rynkas på näsan åt av andra ”seriösa” historiker. I denna bok lyckas han reta upp både höger och vänster i USA. Han påstår nämligen att USA är ett imperium (vilket får högern att koka av ilska); dessutom har han mage att hävda att det amerikanska imperiet har gjort världen bättre än vad den skulle ha varit utan detta imperium (vilket retar gallfeber på vänstern).

Först: USA är de facto ett imperium. USA har 752 militärbaser i 130 länder och står för 45% av de samlade militärutgifterna för världens alla 189 stater. Ferguson fortsätter att stapla siffror och fakta som befäster USA:s militära, ekonomiska, kulturella och geopolitiska överlägsenhet. Få, om något, av de cirka 70 tidigare imperier som dominerat världshistorien har varit mäktigare än vad USA är idag. Definitionen av vad som är ett imperium blir nästan meningslös om USA skall undantas från denna grupp. If it walks like a duck and quacks like a duck…

Ferguson visar att det tillstånd då världen domineras av ett imperium är normaltillståndet. Under nästan alla perioder i dokumenterad historia har världen dominerats av ett imperium, även om imperier kommer och går. Vi har bland annat sett de persiska, egyptiska, romerska, kinesiska, franska, tyska, engelska imperierna passera och befinner oss nu under amerikansk dominans. Detta är enligt Ferguson fullt normalt. De perioder i världshistorien då inget imperium varit dominerande kallas apolära perioder och de kännetecknas vanligtvis av en mänsklighet i misär eller under tillbakagång. En av de senaste längre apolära perioderna var de mörka århundradena under 400-500-talen. Världen mår alltså bättre av ett rejält imperium.

Men har vi inte FN som motpol till hegemonier med imperialistiska ambitioner idag? Enligt Ferguson är FN en mycket svag och misslyckad organisation (syftet är dock gott). Man misslyckas om och om igen med att förhindra folkmord; när man pratar genocide i FN så betyder ”Never again” i praktiken ”Just once or twice per decade”. Han exemplifierar med hur England och Frankrike saboterade FN:s ingripande på Balkan och med hur USA (”inga amerikanska förluster”) och Frankrike (som hade sina historiska sympatier på den mördande Hutu-sidan) effektivt satte stopp för ett ingripande i Rwanda. Om dessa, och många andra, misslyckanden inte skulle räcka för att USA under åren blivit allt mer berett att ignorera FN, så avlägsnade 9/11 alla tveksamheter; USA gör vad USA vill.

FN har dessutom, sett till dess allsmäktiga uppdrag, ynkliga resurser. FN:s årsbudget motsvarar det som Pentagon gör av med under 32 timmar. USA betalar halva FN-budgeten, så utan USA inget FN. Säkerhetsrådet fungerar mycket dåligt – det fungerade inte alls före Sovjetunionens fall – och kan alls inte påverka USA:s handlande. Om säkerhetsrådet går emot USA är det endast ett irritationsmoment för USA och är rådet på USA:s sida är det en PR-framgång, inte mycket mer. Europa är heller ingen motvikt. Ferguson ägnar ett kapitel åt att beskriva Europas fördelar (EU, hög produktivitet, etc) och nackdelar (EU, jordbrukspolitik, åldersstruktur, förstelnad arbetsmarknad, etc). Även om Europa har en hel del på plussidan framför USA så gör de många och tunga nackdelarna att det ser det mörkt för EU och Europa framöver.

Men det gör det också för USA – boken har trots allt undertiteln The Rise and Fall of the American Empire. Äldre imperier har ofta drabbats av ”imperial overstretch”, de klara helt enkelt inte av att hålla ihop någons slags gemenskap i sitt allt större imperium och faller i bitar. Det är dock inte detta fenomen som gör att Ferguson är pessimistisk inför USA:s framtid. Han tror istället att det är interna angelägenheter som kommer att bli imperiets fall.

Redan innan dagens katastrofala ekonomiska underskott uppstod har studier länge pekat på att USA:s ekonomi kommer att bli än mer underbalanserad i framtiden än vad den är idag. Ett av de största problemen blir att klara av socialförsäkringssystemen Social Security och Medicare för framtida generationer. Antingen krävs att både inkomstskatt och företagsskatt höjs med uppåt 75% från dagens nivåer, eller att dessa båda program skärs ned till hälften av vad de idag täcker (de ligger redan idag långt under de flesta europeiska systems täckningsgrad) vilket skulle resultera i massfattigdom.

Både dessa alternativ är politiskt självmord och denna prognos har därför helt enkelt ignorerats av politikerna; de har liksom deras kollegor i Frankrike, Tyskland och Italien, länder som också har dystra ekonomiska framtidsutsikter, valt att stoppa huvudet i sanden. Ferguson jämför med Storbritannien, som har en framtidsbudget i bättre balans tack vare att Thatcher tog itu med obalansen genom att (mer eller mindre i smyg) reformera pensionssystemet redan 1979, och Sverige, som efter 90-talskrisen lyckades frammana tillräckligt med krismedvetande för att kunna göra detsamma med vårt pensionssystem. Men för USA ser det alltså illa ut. Ekonomin är dessutom inte det enda som talar för det amerikanska imperiets fall, Ferguson framhåller också oljeberoendet och andra interna politiska, eller snarar kulturella och religiösa, motsättningar som stora orosmoln på USA:s framtidshimmel.

Ferguson skriver kompakt och faktaspäckat men ändå inte tungläst. Mycket handlar om ekonomi och ekonomisk historia och Ferguson bemödar sig sällan med långa förklarande bokförlängande bakgrundsutredningar, utan man förväntas ha koll på t.ex. när USA invaderade Mexico eller vem (President) McKinley var; låt alltså inte Colossus bli din första historiebok.

I likhet med de flesta andra historiker analyserar och resonerar Ferguson om det som hänt och diverse historiska orsakssammanhang. Till skillnad från majoriteten av sina kolleger vågar Ferguson dessutom extrapolera in i framtiden. Fergusons skicklighet, vältalighet och pedagogiska förmåga gör honom läsvärd även utan denna extratalang, men hans beskrivning av framtidens möjliga historia är det som gör honom unik.

Stockholm 1851

Staden, människorna och den konservativa revolten

Thomas von Vegesack, 2005, 272 s

1851 är ett år då det egentligen inte hände så mycket som är historiskt minnesvärt; på rak arm kommer jag bara på den stora världsutställningen i London. Gräver man lite så finner man att 1851 inte var helt händelselöst. Ljusets mästare, William Turner, och författarna Mary Shelley och Viktor Rydberg dör; New York Times och Arboga tidning grundas; Louis Napoleon upplöser den franska nationalförsamlingen, blir själv kejsare och sätter därmed stopp för den andra franska republiken; och sist men inte minst: Sjungom studentens lyckliga dag hörs för första gången.

Men i Sverige var 1851 ändå ett förhållandevis lugnt år. Von Vegesacks bok innehåller heller inga stora dramatiska händelser. En slags konservativ kontrarevolution pågår i det tysta: Carl Jonas Love Almqvist, landets ledande författare och debattör, har blivit för politiskt obekväm och jagas ut ur landet anklagad (förmodligen var han skyldig) för ett påstått mordförsök. Ett antal progressiva tidningar — med den tidens mått mätt — tvingas mer eller mindre lägga ner efter maffialiknande påtryckningar och valet vinns med löften om att aldrig bygga spektaklet och nymodigheten ”järnväg” i Sverige. Kung Oscar I kalasar runt i Stockholm samtidigt som han används som en bricka, en nyttig idiot, i spelet om makten över Sverige.

Att ett embryo till en arbetarrörelse, med tidningar och föreningar, hade börjat uppstå kan man förstå när man läser om förhållandena på arbetsplatsen. Det var tillåtet att misshandla anställda så länge pryglet inte resulterade i men för livet och om en anställd blev sjuk fick han betala skadestånd till arbetsgivaren (och blev naturligtvis dessutom av med lönen). Detta år gjordes dock inga framsteg för arbetarna, tvärtom, en ärkereaktionär back-lash slog till. Men ingenting som kan sorteras in i kategorin stora historiska händelser utspelar sig under året.

Von Vegesack ägnar istället mycket tid åt att ge en bild av hur livet i Stockholm, och Sverige, tedde sig år 1851. Dödligheten var större än födelsetalen — ett barn hade ungefär 50 procents chans att uppnå fem års ålder — och kolera svepte med jämna mellanrum genom staden, som var erkänt vacker men stinkande skitig. Den första reguljära ”kollektivtrafiken” inleddes, från Kungsholmstorg till Riddarholmen, och romaner – skrivna av författare som August Blanche, Fredrika Bremer och Emilie Flygare — gavs ut i följetång i små pamfletter. Dessa pamfletter var nämligen portofria; att skicka en bok med post var däremot mycket dyrt och kunde ta ett halvår om vintern kom emellan.

Att 1851 verkligen var ett mellanår i historiens strida ström spelar ingen större roll. Von Vegesack har lagt ned mycket tid i gamla arkiv och rotat fram mycket som är nytt, åtminstone för den historiske lekmannen. Det är alla dessa små detaljer han drar fram i ljuset som gör denna bok läsvärd, om än inte storslagen.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Jan Myrdal, 1964, 158 s

Under en vänskaplig diskussion med Jan Myrdal förklarar L att han efter moget övervägande vill hänga sig. Myrdal respekterar beslutet, tar farväl, lämnar platsen; L hänger sig. Myrdal känner ingen skuld. Senare möter Myrdal A, en ung kvinna med problem. Myrdal hjälper henne, till en del, men hon tar livet av sig i hans lägenhet. Myrdal känner skuld. Vari bestod skillnaden?

Denna bok är en uppgörelse, dels med Myrdal själv, dels med samtiden, dels med de intellektuella. Kanske är det en roman, kanske ett brottstycke självbiografi, en essä, en skrift av avsky. Boken är modern så till vida att Myrdal hela tiden ljuger och sedan berättar det för oss, reviderar, stryker, skjuter in kommentarer till sig själv. Det ger ett intryck av en stor kamp med sig själv, och känns inte sökt utan spännande; dessa inslag gör att boken får en spänst som en rak historia hade saknat. Den lyckas dessutom fånga eller föregripa tidsandan: det rebelliska och fanatiska sextiotalet, frihetskamp i kollektivistisk skepnad (eller tvärt om), postkolonialismen. Under bokens lopp avhandlas också ett långt antal incidenter — svartsjuka, låtsad fattigdom, barndomsminnen från USA, en krånglande kropp — allt medan Myrdal cirklar kring centralproblemet, A. Eller, mer precist, Myrdals attityd till A, och vad denna attityd signifierar.

Skillnaden mellan det första självmordet och det andra är nämligen att Myrdal medvetet inte vill engagera sig i A, vänder sig bort: ”Jag lät A gå under av ofruktbar overksamhet. Trots att jag visste”. Men det är alltså sin egen lathet, ovilja, icke-rationalism han vänder sig mot, ty ”Om jag kunnat säga att jag medvetet beslutat mig för att A var av underordnad betydelse och att jag av mig själv nu krävde en helgjuten arbetsinsats för vilken A måste offras, då hade jag handlat medvetet.” Alltså: problemet är inte att Myrdal offrar A, utan att han gör det med fel inställning.

Två saker slår mig mot slutet av boken. För det första att Myrdal, om än retoriskt slipad och en mycket begåvad skribent, egentligen inte är skickad att vara författare. Han (och resten av sextiotalets vänster) ser författaren som en politisk varelse, det vill säga först och främst en demagog, en retoriker, en megafon, en journalist som ska ta fram samhällets ruttna hemligheter i dagsljus och övertyga om att detta måste ändras. Men till temperamentet är han (enligt sin bok) en enstöring, därmed kanske inte lämpad som journalist. Den ideala rollen hade istället kanske varit en post som biskop eller sockenpräst, en som både kan dundra mot samtidens förfall och samtidigt dra sig undan från offentligheten. Men jag får en känsla av att Myrdal, i boken en förkunnad hyperrationalist och (Bromma-)rebell, knappast är en kyrkans man; den vägen var aldrig öppen. Vänstern var puritaner, idealister, som stred mot ett murknande, kraftlöst konsensus vars moral var bristande och vars kompromisser var oacceptabla. Den som under sextiotalet stod upp mot den gamla, förbrukade ordningen valde dock normalt att ställa sig på kommunismens sida, det vill säga först och främst sälla sig till det än värre Sovjetunionen. Myrdal undvek den fällan, men placerade sig istället hos Mao; det visade sig vara lika illa det, eller värre, räknat i antal kroppar och förstörda liv.

Det andra som slår mig är att den 37-årige Myrdal, som bespottar nazism och stalinrättegångar, som gör upp med sig själv, skriver:

Så som jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen — den europeiska — och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande. Vi har analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte. (Och många bland oss blev krigets propagandister så fort det förklarats.) Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under upprop mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.) Nu kan vi åter analysera världssituationen och vi kan förklara den stora hungern. Men vi gör det inte mer.

Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask.

Denne unge Myrdal skulle, måhända, ge den senare Myrdal, som ursäktat Pol Pot och Röda Khmererna massmord och som beskrev massakern på Himmelska Fridens torg som ”politiskt nödvändigt” en spottloska i ansiktet. Så förråder den äldre mannen sitt yngre jag och sina ungdomliga övertygelser. Men kanske var å andra sidan, som denna bok antyder, de dödade och torterade i sig egentligen inte ett problem, ens för den yngre Myrdal. Idealistens skugga är lägerkommendanten.

— T. Lindgren

Collapse

How Societies Choose to Fail or Survive

Jared Diamond, 2004, 592 s

Jared Diamond, som är professor i geografi vid U.C.L.A, skev förra decenniets kanske bästa fackbok, Guns, Germs and Steel, som han välförtjänt fick Pulitzer-priset för. I den boken lägger han på ett mycket övertygande sätt fram en hypotes som förklarar varför världen idag domineras av de västerländska kulturerna, varför jordbruk, avancerade samhällsbyggen och vetenskap och teknikutveckling har spridits fortare och i högre grad överlevt i västvärlden än i andra delar av världen.

I Collapse (Undergång) försöker han istället förklara raka motsatsen, nämligen varför många civilisationer har gått under genom historien medan andra har klarat sig och vad vi bör dra för lärdomar av detta idag. Som exempel på civilisationer som har gått under ”av egen kraft” tar Diamond upp Påskön, stillahavsöarna Pitcairn-Henderson, Anasazi-folket i dagens USA, Maya-folket och den nordiska Grönlandskolonin.

Var och en av dessa civilisationer får varsitt kapitel som grundligt går igenom de olika folkens historia och hur de grävde sina egna gravar. Redogörelserna slutar ofta tragiskt. T ex den långsamma undergången som utspelar sig när Henderson-invånarna, en ö som inte har några egna träd stora nog att bygga kanoter av, sitter och väntar på nästa kanot från avlägsna grannön Pitcairn; en transport som aldrig kommer eftersom det inte finns någon kvar på Pitcairn. De får vänta till döddagar.

Ett annat exempel är den nordiska Grönlandskolonin. Nordmännen försökte leva sitt liv som man levt det i Norge, bygga och elda med trä trots att det knappt fanns några träd på Grönland, odla säd trots den mycket korta odlingssäsongen och driva fårhjordar på de mycket magra gräsfält som fanns. Eftersom det fanns så få träd byggde de sina hus med torv, massor med torv, något som skyndade på erosionen av Grönlands miljö ännu mer. Deras kontakter med urbefolkningen, inuiterna, eller eskimåerna som de brukade heta, var inte särskilt diplomatiska; de slog oftast ihjäl dem på fläcken.

Därför lärde de sig heller aldrig hur man kunde överleva i denna hårda, kalla miljö. Den kunskap de hade chans att lära sig, att elda med sälspäck, att använda kanoter i stället för skepp, att jaga säl och val och att äta fisk (vilket de otroligt nog vägrade), tog de aldrig till sig eftersom de var stockkonservativa och fullkomligt hängivna sitt traditionella sätt att leva. Det är förvånande att de klarade sig i flera hundra år, men till slut så gick det inte längre. Sakta men säkert koncentrerades befolkningen till de största gårdarna allt eftersom de svagare gårdarna gick under. Till slut, under några decenniers tid, så frös och svalt hela befolkningen sakta ihjäl. Varför? Varför inte äta fisk eller lära av inuiterna? Diamond säger:

The Norse were undone by the same social glue that had enabled them to master Greenland’s difficulties. The values to which people cling most stubbornly under inappropriate conditions are those values that were previously the source of their greatest triumphs over adversity.

[…]

To us in our secular modern society, the predicament in which the Greenlanders found themselves is difficult to fathom. To them, however, concerned with their social survival as much as their biological survival, it was out of the question to invest less in churches, to imitate or intermarry with the Inuit, and thereby to face an eternity in Hell just in order to survive another winter on Earth.

Diamond tar också upp några moderna exempel på samhällen som har kollapsat eller är nära att kollapsa, t ex Rwanda och Haiti. Länder som ännu inte är nära, men som ligger i riskzonen i en avlägsnare framtid är Australien, som har häpnadsväckande stora miljöproblem kopplade till deras brittiska rötter, och Kina, som med nuvarande tillväxttakt, befolkningsmängd och traditioner så småningom kommer att hamna i en ohållbar situation.

För att visa på att det inte nödvändigtvis måste gå illa för forna civilisationer med problem beskrivs också ett par samhällen som lyckades undvika en hotande undergång, bl a hur Japans kejsare lyckades förhindra en avskogning (deforestation) av Japan med hjälp av hårda begränsningslagar som förmodligen endast kunde ha utförts i en stenhård diktatur. Avskogning är förresten det problem som är gemensamt för nästan alla de civilisationer som självförvållat har gått under. Hugg inte ner det sista trädet!

Det finns många orsaker till att en civilisation inte i tid tar itu med sina problem. Man misslyckas med att förutse katastrofen, eller ser den inte när den väl har inletts. Man vet inte hur man ska motverka den, man förmår inte att göra något åt den även om man ser den, eller, vanligare än vad man skulle vilja tro, man vägrar göra något trots att man ser problemen och har förmågan att göra något åt dem. Det är inte för inte som man kommer att tänka på Barbara Tuchmans March of Folly, en bok som också citeras flitigt av Diamond.

Diamonds slutsatser, när han extrapolerar från lokal till global nivå, är att ett långsiktigt miljötänkande och viljan att göra upp med ingrodda traditioner, our way of life, är avgörande för om hela världen ska ställas inför en potentiell undergångssituation eller inte.

Collapse är en mycket intressant bok, och kanske viktig, men den är inte lika underhållande och övertygande som Guns, Germs and Steel. Ingenting beskrivs som svart eller vitt, Diamond är hela tiden nyanserad, vilket naturligtvis gör boken bättre, men det gör också boken längre. Under läsningen av de nästan sexhundra tätskrivna sidorna kändes det ibland lite trögt; det blev lite för många exempel, lite för mycket detaljer, kanske även lite för många nyanser. Det här kan faktiskt vara ett av de sällsynta tillfällen då en förkortad utgåva av en bok skulle sprida bokens idéer till en större publik.