The Game of Kings

The Lymond Chronicles, Vol. 1

Dorothy Dunnett, 1961, 510 s

Här på NOM har de inledande böckerna i Dorothy Dunnets andra bokserie, The House of Niccolò, recenserats tidigare. The Game of Kings är den första boken i hennes första serie, The Lymond Chronicles, som, trots att den skrevs innan Niccolò-böckerna, är en slags avlägsen uppföljare till dessa. Här kommer ännu en försenad sommarrecension:

Scenen är Skottland, året är 1547. Kung Henry VIII är död. Skottland och England befinner sig i ett lågintensivt krig där engelsmännens mål är att förena kungarikena Skottland och England genom ett giftermål mellan ländernas kungligheter, framtvingat med våld om så behövs. Enter Lymond:

”Lymond is back.”

It was known soon after the Sea-Catte reached Scotland from Campvere with an illicit cargo and a man she should not have carried.

”Lymond is in Scotland.”

It was said by busy men preparing for war against England, with contempt, with disgust; with a side-slipping look at one of their number. ”I hear the Lord Culter’s young brother is back.” Only sometimes a woman’s voice would say it with a different note, and then laugh a little.

Bokens hjälte, eller antihjälte om man så vill, är Francis Crawford of Lymond, Master of Culter. Lymond är inte bara adelsman, han är även en fantastiskt mångsidig allkonstnär, ett riktigt affischnamn för renässansen. Olyckligtvis är han också en jagad brottling, anklagad för allt från landsförräderi till mordbrand på nunnor. Tillsammans med sitt rövarband drar han omkring på de krigshärjade skotska högländerna och ställer till med elände för sina fiender, och de är många.

Lymond är som sagt ett universalgeni: han skjuter båge som Robin Hood, ingen (utom möjligtvis hans bror) är hans överman med svärdet, han är en fantastisk polyglott och poet, och står inte Shakespeare långt efter i sin vassa och vitsiga konversation. Han spelar och sjunger, han har ständigt hela antikens och medeltidens litteratur och mytologi på sin tungspets. Det blir faktiskt lite för mycket av det goda, man tycker att Lymond är lite för osannolik för sitt eget bästa.

Dunnett använder en rik engelska ur den högre skolan; man frågar sig om hon lämnar någon sida av The Oxford English Dictionary oanvänd? Det var längesedan jag satt undrande över så många obskyra glosor. Dessutom kastar Dunnett ofta in fraser på medeltida franska, latin, spanska, gaeliska eller Ye Olde English. Hon förklarar eller översätter i stort sett aldrig, vilket, om du nu inte behärskar dessa språk, kan irritera. Å andra sidan så förhöjer det den historiska känslan i berättelsen, som är mycket väl efterforskad och innehåller många verkliga historiska personer.

Lymond förblir — trots att han är närvarande på åtminstone en tredjedel av bokens sidor — en avlägsen figur; vi kommer honom aldrig nära. Han är gåtfull, nästan omänskligt kompetent och uppvisar sällan några känslor. Han är verkligen ärketypen för den fulländade renässansmänniska. Lymond och hans legoknektar kastas fram och tillbaka genom Skottland, från skärmytsling till hovintrig till natträd, och bokens handling blir snabbt mycket komplex och vidsträckt både i tid och rum. Själva historien är dessutom både förrädisk och mångbottnad. Vad som vid första anblick verkar vara en komplicerad men ändå ganska ordinär riddarskröna döljer en betydligt mer sammansatt och tänkvärd berättelse under ytan. En andra genomläsning av denna bok är säkerligen inte bortkastad tid.

Dunnett strukturerar boken som ett schackparti, bokstavligen, och det blir ibland väl många drag. Intriger och list, slagsmål och förräderi, nattliga ritter och dagliga rådslag figurerar i scen efter scen efter scen; det känns ibland lite för långt. Här finns också, åtminstone på ytan, en gammalmodig överdos av renhet, heder och ädla intentioner. Dagens historiska romaner är ofta smutsigare, både ur ett hygieniskt och ett moraliskt perspektiv.

Nu vill jag inte låta för negativ, det är jag inte, och det vore orättvist mot Dunnett som är en mycket skicklig författare. Som tur är så är dessa långa och många scener mestadels briljanta, både vad det gäller författande och drama. Bokens nästan hundra sidor långa final är en storartat omtumlande uppenbarelse och belönar läsaren mer än väl för den möda man eventuellt har upplevt under resans gång. Dunnet är en mästare på att lägga komplicerade pussel framför näsan på dig. Du lägger inte ens märke till dem förrän hon knäpper med fingrarna och den vidunderliga helheten uppenbarar sig.

Det tar lång tid att läsa Dunnet och jag kastar mig därför inte genast över Queens’ Play, den andra boken i The Lymond Chronicles. Inte för att det inte är bra, det är mycket bra, men denna bok behöver först smältas och hjärnan behöver vila med lite lättare litteratur innan jag vågar återkomma till Francis Crawford of Lymond’s äventyr; förhoppningsvis finns det mer plats redan under nästa semester för mer av Lymonds storverk.

The Spring of the Ram

Dorothy Dunnett, 1987, 585 s

Detta är den andra boken i Dunnetts serie om Nicholas Van Der Poele, alias Niccolo. Som utlovat i bok ett, Niccolo Rising, har köpmannahuset Charetty utsänt en expedition från Brugge till Trebizond på svartahavskusten, den gyllene huvudstaden för resterna av det bysantinska riket. (Boken tilldrar sig 1461, så Konstantinopel har fallit för mindre än tio år sedan.) Men det är inte där boken börjar, utan med att Catherine de Charetty — Niccolos trettonåriga styvdotter — rymmer med en förförisk och fascinerande figur, Pagano Doria.

Denne Doria visar sig vara en utsänd representant för Genua, konkurrenter till det Venedig som sponsrar Charetty-gruppen, och är under denna historias lopp en slags mörk spegelbild till Niccolo; snabbtänkt, lekfull, grym, kattlik, förrädisk. De båda sätter otaliga käppar i hjulen för varandra under färden till Trebizond, och tar sig ur respektive knipor med uppfinningsrikedom, kylighet eller helt enkelt tur. Till slut anländer de i Trebizond, varvid ett politiskt rävspel tar vid: turkiska arméer från flera olika grupperingar skramlar nu med vapnen. (Smygtitta inte i historieböckerna för att se vad som händer.)

Charettys medhavda kompani av legosoldater är stridsberedda, men hur ska de bäst brukas? Hur ska man kunna säkra sina handelsvaror? Och vad skall samtidigt göras för att inte Doria, eller Catherine, ska förgöra hela expeditionen? Dessutom kan ju Nicholas heller inte gärna lämna sin styvdotter i fiendens händer, men heller inte röva bort henne mot hennes vilja. Ett dilemma. När historien återigen lämnar Trebizond pustar jag ut, men för tidigt: ytterligare ett par chockerande överraskningar återstår.

Denna andra bok är mer konventionellt byggd än den första, men här visar Dunnett att hon också kan skriva inte bara komplexa utan också oerhört spännande, hotfulla, överraskande historier. Återigen får hjärnan gå på högvarv, dock inte alltid på samma sätt som i Niccolo Rising. Slutscenerna, när man först tror att allt har klarats upp, är ett par kraftfulla slag i njurarna. Det är bara att hämta sig och komma igång igen, arme Niccolo.

Persongalleriet är dessutom ypperligt intressant och vältecknat — Pagano Doria är en fantastisk motståndare som, utan melodramatiska åthävor, visas vara en först halvt sympatisk men senare sämre, långt sämre, man än Niccolo; likaså är den gravt irriterande Catherine trots viss skurkpotential också trovärdig i de begränsningar en trettonåring har. Och låt oss inte glömma de övriga deltagarna i det rejäla persongalleriet, alla tecknade på ett sparsmakat men fullkomligt övertygande sätt.

Det är sällan som uppföljaren till en bra bok är lika bra; än sällsyntare att den når sina höjder på ett nytt sätt. Men det är just så jag skulle betygsätta The Spring of the Ram. Rekommenderas varmt.

— T. Lindgren

Niccolo Rising

Dorothy Dunnet, 1986, 586 s

I Science Fiction-sammanhang brukar nämnas två icke-SF författare vars sensibiliteter stämmer väl med SF-läsarens. Den ene är Patrick O’Brian, vars fantastiska 20-boksserie om Aubrey-Maturin nyligen filmades (The Far Side of the World). Den andra är Dorothy Dunnett, som skrivit två stora serier: The Lymond Chronicles (6 vol) och The House of Niccolo (8 vol). Den senare är försatt i renässansens Europa, och Niccolo Rising är, som namnet antyder, den första volymen i denna serie.

Boken öppnar i Brugge, i en hertigs badkar, i en kanal. I badkaret sitter Felix Charetty, en välmående ung köpmannason, Julius, hans lärare, och Claes, hans tjänare. I pråmen framför dem fraktas en väldig kanon, en blivande gåva till Skottland, som strax kommer att behandlas omilt. Snart följer katastrof på katastrof, fiendskap, intriger, pengar och makt i ett eskalerande tempo. Och eftersom Dunnett bygger sin bok delvis som ett mysterium, delvis som ett trollkarlsknep, ska jag inte beskriva handlingen mer än så.

Stilistiskt skulle jag nog placera C.J. Cherryh och Lois McMaster Bujold närmast Dunnett: Dunnett är dovare, mer dämpad, än t ex O’Brians ibland lättsamma, ibland rörande briljans, och närapå alltid helt allvarlig. De ögonblick som verkar avsedda för farsartad humor saknar gnista; det är inte därför man ska läsa Dunnett. Snart läser man istället dessa partier snarast kyligt värderande än hänryckt. Liksom O’Brian har Dunnett inga falska anslag, tonen är oklanderligt ren hela boken igenom. Till skillnad från O’Brian dras hon till komplexitet och spel med läsaren.

Dunnett skriver med mästerlig auktoritet. Vi placeras rakt in i renässansen, och inte för ett ögonblick kan man tänka sig annat än att Så Var Det: folk, namn, kultur, kläder, attityder; aldrig antyds det som brukar fälla såväl SF som historiska romaner — att det egentligen är utklädda människor från vår samtid som spelar rollerna och att de attityder som skildras bedöms med våra egna som måttstock. Så är inte fallet här.

Dunnett älskar att använda trollkarlens metoder. Vad som skildras klarast i en scen kan ha fördold mening, eller i sig dra uppmärksamheten från scenens egentliga kärna. Högerhanden gör en intrikat gest, men det viktiga är vad som dolts i vänsterhanden, eller det kort som ligger kvar på bordet. Genom boken återkommer så händelser från tidigare i boken men nu övermålade med nya betydelser; i sin enklaste form genom att kryptiska uttalanden förklaras efterföljande kapitel; i sin mest komplexa, genom att det som hänt boken igenom mot slutet kan omtolkas närapå helt och hållet.

Inte förrän efter 150 sidor, egentligen, dyker Niccolo upp. Ett geni till handelsman, en man med en blick och ett sinne som spänner vitt och brett över tid och rum, en man med ovedersäglig karisma, med förmågor och kunskaper som egentligen inte kan motiveras ur hans bakgrund. Denna sorts huvudperson kan i vissa böcker bli tröttsam, mycket tröttsam — en slags författarens bomullsinlindade dagdröm vars vidare äventyr och prestationer egentligen bara angår författaren själv. Och om det finns en svaghet i denna bok så är det att mycket av köpslåendet och intrigerandet försiggår bortom scenen; man får alltså i viss mån lita på berättelser om Niccolos briljans snarare än bevittna den själv.

Det kan förlåtas: detta är inte kurslitteratur i företagsekonomi. Men runt bokens mitt frågar jag mig ändå en smula missmodigt ifall Niccolo är en sådan författarens favoritson — allt faller ut till hans fördel verkar det som. Dunnett undviker dock elegant den fällan, dels i vad som händer i bokens andra halva, dels i en strålande diskussion mot bokens slut, där Niccolos vänner betraktar Niccolos handlingar, och Niccolo själv, på ett sätt som får ljuset att falla med betydligt djupare skuggor än tidigare. Ett mysterium uppenbaras därmed, löses, och fördjupas; tvetydighet återstår.

Jag slås efter ett par hundra sidor av att denna bok kanske borde läsas med papper och penna och hjärnan på högvarv. (För de läsare som nu börjat blekna kan jag säga att det definitivt också går bra att läsa och uppskatta boken utan dessa hjälpmedel, men att pusselaspekten är en del av nöjet.) Som anstår första delen av en serie öppnar bokens slutsidor för en nästkommande del som verkar än mer intressant än den som just tilldragit sig. Man kan mot slutet bara sjunka tillbaka i sin länstol, med synapserna blixtrande och spottande eld, och applådera.

— T. Lindgren