Battlestar Galactica

Säsong 1 och 2

Ronald D. Moore, 2003 – 2005

Eftersom jag ägnat så mycket tid med att se TV-serier den sista tiden, på bokläsandets bekostnad, så är det inte mer än rätt att jag recenserar några av dem. TV-serier har under det senaste decenniet gått igenom en sådan drastisk kvalitetshöjning att jag numera nästan alltid hellre ser en bra serie än en bra film (något som tyvärr har blivit ett allt sällsyntare fenomen). Särskilt på manusfronten har de bästa TV-serierna idag ett stort försprång framför filmen.

Ett förbehåll: en förutsättning för att en TV-serie skall kunna upplevas till fullo är ett den ses i ett ”konserverat” format, t.ex. i form av de säsongssamlande DVD-boxarna som nu finns för i stort sett alla TV-serier, nya som gamla, eller, om man nöjer sig med något sämre bildkvalitet och klarar sig utan textning, det billigare alternativ som finns att få i de TV-seriesamlingar man kan hitta i internets ymnighetshorn. Att se en serie när den sänds i den gammalmodiga etern, där avsnitten sänds en gång i veckan (du missar garanterat några avsnitt) och där varje avsnitt är massakrerat av reklamavbrott, är att göra både dig själv och seriens skapare en stor otjänst. Köp istället boxen och se avsnitten i den takt du själv vill, när du själv vill, i ett oförstört och reklamfritt skick. Det är värt det.

Den ursprungliga och ganska misslyckade versionen av Battlestar Galactica sändes 1978. Denna serie liknade mest någon slags Disney-Macahans i rymden (Var är Luke och Josh? Deras frisyrer är ju här.)

70-talsserien blev barmhärtigt nog kortlivad och rymdskeppet Battlestar Galactica fick vila ändå till 2003 då det väcktes ur sin dvala med en miniserie av Ronald D. Moore. Detta testskott blev så pass framgångsrikt att den första säsongen av det återupplivade Battlestar Galactica fick grönt sändningsljus på hösten 2004. Skillnaderna mellan den gamla serien och den nya är stora, det finns fler skillnader än likheter. Den nya serien är en ”re-imagining” av originalet och är alltså inte bara en re-make. Man har behållit namn och termer från originalserien men ändrat på nästan allt annat.

Bakgrundshistorien är sig dock ganska lik. Berättelsen inleds med att mänsklighetens hem, ”de tolv kolonierna”, förstörs av ärkefienden, The Cylons. En spillra med överlevare undkommer förstörelsen genom att fly med en liten flotta civila rymdskepp som skyddas av det gamla slagskeppet Battlestar Galactica. Dessutom finns en liten grupp människor kvar i en av kolonierna, Caprica, där de för en hopplös motståndskamp. Fienden, cylonerna, uppträder i två varianter: dels som de gamla vanliga ondskefulla robotarna och dels som mänskliga kloner, i stort sett oskiljaktiga från riktiga människor, en form som naturligtvis ger seriens manusförfattare helt nya möjligheter. Till skillnad från den gamla serien så är cylonerna inte enbart hjärndöda dödsmaskiner. De är intelligenta, effektiva, manipulativa och inte helt enkelspåriga; även cyloner känner ibland tvivel.

Varför är den nya serien så mycket bättre än originalet? Svaret är enkelt: originalserien var urusuel. Men nya Battlestar Galactica är inte bara bättre än sin namne, utan överträffar också de andra, betydligt bättre, science fiction-serier som visats de senaste åren. Två av det senaste decenniets bästa SF-serier är den lättsmälta men underhållande Farscape (1999-2003 av Rockne S. O’Bannon) och den sorgligt kortlivade western-in-space-skrönan Firefly (2002 av Joss Whedon). Dessa två serier, särskilt Firefly, står högt över andra SF-serier som mest har varit oändliga regurgiteringar på Star Trek-temat. Ändå får dessa två finna sig i att bli utklassade av Battlestar Galactica. Varför?

1. Serien har manusförfattare som är sprungna ur den nya högkvalitativa TV-erans författarskola. Många SF-serier riktar sig till en yngre publik, säg åldersgruppen 15 – 30; Battlestar Galactica är gjort för vuxna (”SF for grown-ups” var den vanligaste kommentaren från kritiker när serien först sändes). Man tar helt enkelt sin serie på större allvar än vad som är brukligt i genren. Här finns inga platta eller svartvita karaktärer, de har djup och gråskalor, och personligheterna utvecklas påtagligt under seriens gång. Handlingen är alltid intressant och engagerande och den ständigt närvarande fienden är komplex och mångbottnad. Det här är i första hand en serie om människor, inte om rymdskepp.
2. En ovanligt bra skådepelaruppsättning. Slagskeppets buttre befälhavare, Commander Adama, spelas övertygande av veteranen Edward James Olmos (mest känd från Blade Runner och Miami Vice). Som president har vi Mary McDonnell (Independence Day och Donnie Darko), men allra bäst är några av nykomlingarna, t.ex. den fascinerande karaktär som Katee Sackhoff gör av sin roll, Lt. Kara ”Starbuck” Thrace.
3. Regissörer och foto. Man använder erfarna regissörer, flera med bakgrund inom filmen. Mest framgångsrik i denna serie är Michael Rymer, en regissör med en medioker filmbakgrund (minns någon Queen of the Damned?), som verkligen fått visa vad han går för i några av de allra bästa avsnitten, bland annat i piloten och säsongsavslutningarna. Fotot är realistiskt, ibland är det nedsmutsat och grynigt, och till och med de yttre rymdscenerna är filmade med en skakigt handhållen kamera, ett trick som har förhöjt närvaron i andra serier, t.ex. realtidsdramat 24. Specialeffekterna är mycket bra, i nivå med moderna filmeffekter med betydligt större budget. Det är helt enkelt en mycket snygg serie.

Säsong ett innehöll 13 avsnitt, säsong två förlängdes till 20, och den nu pågående tredje säsongen har även den 20 avsnitt. De två första säsongerna och den inledande miniserien finns tillgängliga som DVD-boxar.

Köp och se! Jag tvekar inte att utnämna Battlestar Galactica till den bästa SF-serien någonsin.

Everything Bad Is Good for You

How Today’s Popular Culture Is Actually Making Us Smarter

Steven Johnson, 2005, 256 s

Bokens titel är lite missvisande, ”Allt komplext är bra för dig” vore mer rättvisande, men också mindre publikdragande, det ska erkännas. Johnson har dessutom en poäng i sin valda titel: flera av de tidsfördriv han behandlar i sin bok anses av många vara dåliga vanor, framförallt om de utövas av yngre personer. Den tes Johnsons hävdar i denna bok är att mycket av det som ses som fördummande och passiviserande idag faktiskt har gjort en hel generation smartare.

Ta till exempel den drastiska utveckling som TV-serier gått igenom de senaste decennierna. Jämför hur komplexiteten ökat i komediserier som Lucy Show via Cheers till Seinfeld, eller hur dramaserier har fördjupats från t ex Starsky & Hutch via Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street) till Sopranos eller West Wing (Vita huset). En TV-tittare uppfödd på 50- eller 60-talets serier skulle sannolikt sitta som ett förvirrat frågetecken inför ett avsnitt av West Wing om han inte genomlevt de mellanliggande decenniernas TV-utveckling (när det gäller just denna serie kan nog en och annan av dagens tittare också känna sig mentalt söndertuggad efter ett avsnitt).

Utvecklingen har skett på flera plan. Den första förändringen är att antalet parallella trådar i en serie eller i ett avsnitt har ökat dramatiskt. Ett avsnitt Lucy Show eller Starsky & Hutch hade en tråd med handling; från scen till scen följer vi huvudpersonerna och deras förehavanden utan avbrott. När den revolutionerande polisserien Hill Street Blues hade premiär 1981 var TV-bolaget mycket oroligt för att ingen skulle hänga med i Steven Bochcos många sammanflätade trådar som, filmade med handhållen kamera och snabba klipp, varvade ett tiotal personers arbetsliv och privatliv i en enda röra. Det gick dock vägen och TV-serier har inte varit sig lika sedan dess. Sopranos, ER (Cityakuten) eller West Wing hade inte varit möjliga utan Hill Street Blues.

Dagens serier ställer också större krav på tittarens slutledningsförmåga. Om någonting var det minsta oklart i en scen i en 70-talsserie dröjde det inte många sekunder innan någon karaktär ingående förklarar vad som händer för sin kollega, ”As you know, Bob, …”, så att vi tittare inte ska tappa bort oss. Hur mycket av dessa övertydliga förklaringar som försvunnit märker man om man jämför en scen i en 70-talsserie som Emergency! (Larmet går) med en scen i ER: båda är medicinska draman men i den äldre serien hålls en tempoförstörande medicinsk föreläsning för att vi ska hänga med i den medicinska rappakaljan; i ER sprutar facktermerna våldsammare än patienternas blod, men det gör inget: har man följt ER några år förstår man åtminstone hälften av termerna, gör man det inte så blir scenen inte sämre av det, man undgår knappast att något dramatiskt pågår.

Ytterligare en aspekt som komplicerats är att man som tittare inte bara förväntas fundera ut vad som kan komma att hända härnäst, i nästa scen eller nästa avsnitt — vad ska Sue Ellen säga när hon får höra talas om J.R:s otrohet? Numera krävs det ofta att man lägger hjärnan i djupa veck för att förstå vad som faktiskt händer just nu i scenen. West Wing är typexemplet på detta: här kan en dialog helt plötsligt referera till okända namn och händelser som vi ännu inte stött på (”Vad yrar de om?”), men som snart — i detta avsnitt eller tio avsnitt fram i tiden — kommer att få betydelse. Detta är ingen serie för slötittare.

Karaktärerna och framförallt deras relationer till varandra har också blivit mer komplicerade. Jämför nätet av relationer i Dallas, som ändå inte var överdrivet förenklat, med t ex Sopranos eller realtidsdramat 24. Johnson hjälper till med dessa jämförelser genom att rita upp grafer som beskriver relationerna mellan olika seriers dramatis personæ. Dallas-diagrammets glesa streck ser nästan barnsligt enkelt när det placeras intill 24:s plockepinnliknande spindelnät av relationer.

Dessutom har serierna blivit mer mångbottnade. Den tekniska utveckling som gjort att vi kan se ett avsnitt om och om igen, med hjälp av repriser, video, DVD eller dator, ställer större krav på avsnittens återanvändbarhet. Ett Seinfeld- eller Simpson-avsnitt ska tålas att ses om och om igen, vilket många av dem också tål. Det finns till och med Seinfeld-avsnitt som måste ses två, tre gånger för att man ska kunna tillgodogöra sig allt det roliga som finns gömt i detaljer och tvetydiga referenser. Filmer har inte hängt med i samma grad, de har helt enkelt inte tillräckligt med tid på sig att komplicera eller fördjupa saker och ting på samma sätt som en TV-serie.

Nästa kategori ”skadliga” fritidsaktiviteter som Johnson tar upp är spel: brädspel, rollspel och framförallt datorspel. Särskilt de sistnämnda anses av många proffstyckare zombifiera dagens ungdom till dräglande, avtrubbade halvidioter. Johnson håller inte med. Han lyfter tvärtom fram de många goda effekterna av som spelandet ger. Att personer som har spelat mycket TV- eller datorspel får bättre reflexer och öga-hand-koordination är idag inte kontroversiellt; NASA har fått lov att göra sina inträdesprov betydligt svårare eftersom de flesta av deras sökande numera har vuxit upp med en spelkontroll i handen.

Johnson pekar dessutom på flera undersökningar som visar att problemlösningförmågan har förbättrats markant den senaste generationen. Alla som spelat sig igenom ett Legend of Zelda-spel, stadsimulationen SimCity eller något av de kontroversiella spelen i Grand Theft Auto-serien vet att man inte skulle klara av det utan att gnugga sina geniknölar ordentligt. (Ja, GTA-spelen är våldsamma, moraliskt tveksamma spel, men också briljant väldesignade spel.) Om inte annat så förstår man det när man ser ”lösningen” (walk-through på engelska) till spelet Grand Theft Auto III: den omfattar drygt 160 A4-sidor.

Brädspel och rollspel anstränger också hjärnan: den regelmassa och den procedurella komplexitet man tvingas bemästra i många konflikt- och rollspel går långt utöver vad de flesta personer behöver klara av för att kunna utföra sitt arbete. Nedan följer en regelklausul och ett ”förklarande” exempel ur ett konfliktspel jag tampades med under tonåren, Advanced Squad Leader:

9.31 The wall/hedge TEM is not cumulative with positive TEM of other terrain in that hex, although it is cumulative with LOS Hindrances and SMOKE. A target unit claiming WA (9.32) does not receive in-hex TEM [EXC: Runway (7.3); Air Bursts (9.34)], but receives wall/hedge TEM if applicable [EXC: it may elect instead to receive appropriate TEM for Emplacement or for a friendly AFV with which it shares WA (D9.3)]. A target unit not claiming WA receives only in-hex TEM, but may instead use wall/hex TEM vs enemy units which do not have WA over the hexside. In any case the wall/hedge TEM applies only as per 9.3.

2.33 EXAMPLE: A CE moving PzKpfw VIE in 1L1 with VCA K1-K2 spends 1/2 MP (shown in red) to enter K1 along the road, and therein spends one MP to change its VCA from J0-J1 to J1-K2. It then moves into K2 using VBM along hexside K2-J1 at a most of two more MP. Its CAFP is K2-J1-J2. It may now spend one MP to change its VCA, plus two MP to continue VBM in K2 along the K2-J2 hexside, to reach its new CAFP K2-K3-J2 at a total cost of 61/2 MP; or it may leave the K2-J2-J1 CAFP become BU and enter the building in J2 at a cost of half its MP allotment (shown in yellow) and a Bog Check (8.21) with a +5 DRM, at a total cost of 91/2 MP; or it may spend one MP to change its VCA to J2-J1, which will allow it to Bypass into J2 for another two MP to reach CAFP J2-J1-I2 (shown in blue) at a total cost of 61/2 MP; or it may Stop, Start in Reverse, and use Reverse Movement into K1 for a total of 91/2 MP. It cannot attempt VBM in J2 along the J2-K2 hexside because that hexside is too close to the building depiction in J2 (2.3), nor can it use Bypass in J1 because J1 is not a woods/building hex.

De kompletta reglerna till detta spel sträcker sig över flera hundra sidor fyllda med liknande gallimatias. Jag förstår knappt ett ord idag, men då, när man var ”inne” i det, var det inga problem. Samma komplexitet återfinns i de flesta rollspel (Advanced Dungeons & Dragons, GURPS, Call of Cthulhu, etc).

Men, invänder skeptikern, det här ju totalt värdelös kunskap. Ja, dess värde minskar drastiskt när man inte längre spelar spelet, men det värde som aldrig går förlorat är att man genom att bemästra dessa komplexa regler och system har övat upp den viktigaste kunskapen av dem alla: man har lärt att lära. Zombifieringen som kritikern ser hos dataspelaren är fokusering, ren koncentration. Alltså: fortsätt se på bra TV-serier utan att få dåligt samvete, låt dina barn spela TV-spel och spela dem själv.

Dessutom: glöm inte bort att läsa en bra bok då och då.

Angel, säsong 5

Jaha, så har man sett det allra sista avsnittet av den sista historia som utspelar sig i Buffyverse. Efter 144 Buffy-avsnitt och 110 Angel-avsnitt så avslutar 22:a avsnittet i säsong 5 av Angel hela konkarongen.

Serien är slut. Punkt. Och jag tror det var rätt beslut. De börjar helt klart upprepa sig och för egen del tycker jag att säsong 2 och 3 (som avbildas till vänster) är Angels höjdpunkt. Jag tror inte att de hade klarat att höja seriens kvalitet med de förutsättningar de hade, dvs befintlig rollbesättning, Joss Whedons minskande engagemang, etc.

Säsong 5 är kvalitetsmässigt i nivå med säsong 4, även om avsaknaden av röd tråd drar ned helhetsintrycket. Säsongen är lite vilsen och vrider och vänder på skurkar och hjältar för att hitta en väg att gå. Många småtrådar introduceras för att genast överges igen. Detta var tydligen ett medvetet beslut från TV-bolaget; man ville tvätta bort såpa-stämpeln som en kontinuitet tydligen besudlar en TV-serie med.

Visst har Angel varit en välkommen utfyllnad i hålet efter Buffy, men den når inte upp till samma standard, även om delar av säsong 2 och 3 är nära. Men det kan man kanske inte kan begära heller; det är inte många serier som når upp till BtVS.

Två viktiga skillnader mellan Angel och Buffy är Whedons personliga engagemang i serierna och skådespelarna, eller, kanske mer korrekt, karaktärerna.

* Angel är en trots allt bara en surrogat-Buffy.
* Fred är en blek Willow.
* Wesley är en blek Giles.
* Gunn är en mycket blek Xander.
* Lorne är en slags Anya plus wise-cracking-delen av Xander.
* Cordelia är en blek Cordelia (jo).

Karaktären Angel är nog ett av felen. Angels huvudsakliga karaktärsdrag häcklas ju dagligen av Spike: Tall, Dark and Dreary, Brooding Butch, Captain Forehead, osv. Jag minns att när jag sett de första avsnitten med Angel i BtVS trodde jag inte mina öron när jag hörde att denna tråkmåns hade fått en egen serie. Nu blev det ju inte riktigt så illa som jag fruktade, men i stort sett varje karaktär i Buffy är intressantare än motsvarigheten i Angel, och ofta bättre spelad. Angel har ibland intressantare sidofigurer än huvudpersoner: t ex Darla, Drusilla, Lilah, von Holtz, Darla, Darla, etc.

Whedon var personligen mer engagerad i Buffy, åtminstone i de tidiga säsongerna, och det märks. Det var detta som gjorde att även Firefly blev en bättre serie än Angel: mer Whedon och bättre skådisar – och en originell story.

Så, efter 268 avsnitt (Buffyverse + Firefly) så befinner man sig i voiden, i intet. Allt är slut. Whedon har dessutom sagt att han ska sluta göra TV (för att koncentrera sig på film, får man anta). Vad göra?

Börja om med Buffy förstås! (Annica har redan börjat)

Här följer kommentarer till varje avsnitt i säsongen:

WARNING! MASSIVE SPOILERS AHEAD!

Joss Whedon, en hyllning

Jag har just sett om ”Once More, With Feeling” för femte eller sjätte gången. Varför det och vad är det? Varför ser man något sex gånger? ”Once More, With Feeling” är det sjunde avsnittet i sjätte säsongen av TV-serien Buffy the Vampire Slayer, som tillsammans med I, Claudius och Fawlty Towers tillhör det bästa som producerats för TV.

Jag tänker inte gå in på varför Buffy tillhör denna celebra skara TV-serier; det är nästan omöjligt att motivera någon att se en serie om en ”tonårstjej som slaktar vampyrer.” Låt mig bara säga vad som brukar hända personer som lånat DVD-boxen med första Buffy-säsongen: de har snabbt kommit rusande för att låna säsong två. De följande fem säsongerna har därefter slukats i en takt som endast ett totalt beroende kan hetsa fram. 144 avsnitt brukar avverkas på en månad eller två för den som fastnar. Saknaden efter sista avsnittet i den sjunde och sista säsongen kan ge upphov till svåra abstinensbesvär och en djup depression :)

Mannen bakom Buffy heter alltså Joss Whedon. Han är upphovsman till karaktärerna Buffy, Willow, Xander, Giles, Spike och de andra i Sunnydale och står också för handlingen genom de sju säsongerna. Serien Buffy the Vampire Slayer är svår att stoppa i ett fack men om man säger tonårsdrama-komedi-skräck-såpa-konstverk så kommer man ganska nära. Flera författare och regissörer delar på vanligt TV-serie-manér ansvaret för de enskilda avsnitten i serien, men när Joss Whedon själv skriver och regisserar ett avsnitt märks det; dessa avsnitt konkurrerar lätt med det bästa i filmväg som produceras för biograferna. Förutom Once More, With Feeling som är ett musikalavsnitt, är några favoritavsnitt Hush, ett avsnitt nästan helt utan dialog (skapat av Whedon eftersom folk envisades med att berömma serien pga av ”den fantastiska dialogen”), och The Body, ett sorgligt, dramatiskt och personligt familjedrama värdigt de största filmregissörerna.
Joss Whedon har även gjort serierna Angel och Firefly. Angel är en spin-off från Buffy, bakgrund, värld och karaktärer är delvis är desamma, men här rör det sig om vuxna människor i mörka Los Angeles istället för tonåringar i soliga och ”idylliska” Sunnydale, och advokatfirmor är lika farliga som vampyrgäng. Angel är inte riktigt lika beroendeframkallande som Buffy, trots att serien i sina bästa ögonblick når upp till Buffys nivå, men den duger gott som surrogat för the real thing.

Firefly är en science-fiction/western-serie som kräver ett eget inlägg för en rättvisande beskrivning. Kort bara: det är förmodligen den bästa science-fiction-serie som gjorts för TV, men det blev tyvärr bara 14 avsnitt. Den ansågs vara ”för svår” för publiken och lades ner mitt i första säsongen. Whedon har också mycket framgångsrikt fuskat som serietidningsförfattare, se t ex Fray.

Once More, With Feeling är alltså ett avsnitt framfört som en musikal. Whedon har själv skrivit text och musik och musiken är ofta lysande pastischer på musikalnummer, rockabilly-låtar och baletter. Här finns dansnummer, sorgesamma solo-arior, fantastiska ensemble-stycken och körpartier. Skådespelarna sjunger själva, ofta med förvånansvärd framgång, och de suveränt dubbelbottnade texterna binder på ett genialt sätt ihop sångerna i avsnittet med säsongens pågående röda tråd och karaktärernas sinnesstämning. Sångerna fastnar på hjärnhinnan som små melodivirus och man trallar ständigt på dem, både jag och Annica kommer på varandra visslandes Under Your Spell, Walk Through the Fire och Where Do We Go From Here?; allt detta från en man som i första hand är författare och regissör, inte kompositör. Joss Whedon är sannerligen värd en hyllning.

Alla tre ovan nämnda TV-serier är nu avslutade eller nedlagda, men längtan efter säsong åtta av Buffy är ibland lika stor som längtan efter Patrick O’Brians tjugoförsta Aubrey/Maturin-roman eller Beethovens 10:e symfoni (jaja, nu brer vi på). Tur att Whedon ännu är ung och förhoppningsvis kommer att hinna med mycket mer under sitt liv.

Faktum är att det finns fragment både från O’Brians 21:a och Beethovens 10:e. När gräver någon upp utkastet till det 145:e Buffy-avsnittet?