Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Snabba Cash

Jens Lapidus, 2006, 475 s

Det här var faktiskt en positiv överraskning. Visst hade jag läst berömmande recensioner om Jens Lapidus debutroman, Snabba Cash, men jag fäste ingen större vikt vid dem eftersom det inte verkar som om någon svensk debutant som lyckats ta sig genom de förlagens nålsöga får en dålig recension i svensk press. Men Snabba Cash är både intressant och underhållande. Lapidus tycks lyda författarråd nummer ett: skriv om det du känner till, i detta fall Stockholms undre värld och det glassiga utelivet runt Stureplan. Från det senare stället antar jag att Lapidus har egna erfarenheter, men den undre världen har han förmodligen mest betraktat från sin juristhorisont.

Liksom John Ajvide Lindqvists skräckromaner är Snabba Cash något förhållandevis nytt på den svenska litteraturscenen. Jag kan inte påminna mig om någon annan svensk som författare som skriver i Lapidus hårdkokta thrillerstil. Jan Guillous Tjuvarnas marknad har påminnande drag, men det är en satir och har inte alls samma känsla av äkthet. Nej, här befinner vi oss snarare i James Ellroys stenhårda domäner. Karaktärerna är kallhamrade ex-soldater i juggemaffian eller slipade ekonomistudenter som kommit på att deras kunskaper lönar sig allra bäst i kokainbranschen. Polisen, som vanligtvis har huvudrollen i en svensk thriller, lyser nästan helt med sin frånvaro. Lapidus detaljerade beskrivningar av Stureplanklubbarnas insida, ultrabrattsens fester på Sörmlandsgodset eller bordellen i Hallonbergen känns helt genuina. Dessutom skulle det inte förvåna mig om flera av de kriminella metoder som beskrivs, både när det gäller ekonomisk brottslighet, våldsbrott och knarksmuggling, stämmer väl överens med verkligheten.

De tre huvdpersonerna, Mrado, hejduk åt Stockholms serbiske Gudfader; Jorge, chilenaren på rymmen fråm Österåker och som kan allt om koks; och JW, den norrländske studenten som bluffat sig in i Östermalms gyllene triangel på falska premisser, är alla trovärdiga porträtt målade i gråskalor; ingenting är helt svartvitt. Intrigen är inte för tillkrånglad men lyckas på ett tillräckligt intrikat sätt sammanfläta de tre huvudrollernas banor. Boken ska bli film — det känns som om alla böcker jag läser nuförtiden ska bli film — och det är synd att det inte är Scorsese som kommer att regissera; Snabba Cash hade passat honom som handen i handsken.