Madame Terror

Jan Guillou, 2006, 418 s

Tänk om. Tänk om PLO och Arafat inte förskingrat biståndspengarna i en virvelstorm av korruption utan istället köpt världens mest avancerade ubåt för pengarna. Tänk om palestinierna styrdes av nobla, rationella, sekulära, ja, till och med feministiska ledare istället för testuggande islamister. Tänk om palestinierna attackerade Israels militära mål istället för att spränga civila. Tänk om USA, Storbritannien och Israel var fyllda med tortyrkammare medan palestinierna inte skulle lyfta ett finger mot någon utan att först noggrant konsultera Genève-konventionen. Tänk om Tony Blair var en sentimental knähund, tänk om George W Bush var en trött, sinnesslö och bokstavstroende cowboy, tänk om Dick Cheney och Donald Rumsfeld var lallande idioter (den här sista tanken kanske inte är så svår att frammana).

Detta är den alternativa värld som Guillou beskriver i Madame Terror. Det är svårt att veta om detta är Guillous önskevärld eller om han faktiskt tror på det han skriver. Han fabulerar fram en naiv, nästan barnsligt ensidig världsbild som utgångspunkt för sin historia. Boken är inte först och främst en roman utan ett debattinlägg och jag recenserar den huvudsakligen som ett sådant.

Den palestinska brigadgeneralen och ädla hjältinnan Mouna al Husseini är bokens huvudperson. Hon kan alla språk, hon är en lysande organisatör, en strålande diplomat och politiker, hon är ninjamässigt effektiv på fältet, hon har stil och är naturligtvis mycket vacker. Hon har redan lönnmördats två gånger av israelerna och påminner faktiskt lite om en av Michael Crichtons övermänniskor. Superduper-Hamilton spelar en biroll och tycks mest ha dammats av marknadsmässiga skäl: den elfte Hamilton-romanen har kommit! Tillsammans har de, med hjälp av sin nya fina superubåt, U-1 Jerusalem, snart tillintetgjort Israels flotta och fått ner ett fumlande inkompetent USA på sina bara knän. Det kanske inte behöver sägas, men det är alltså inte en särskilt bra roman, ungefär av samma kaliber som de sista Hamilton-romanerna.

Om jag ska försöka uppbringa något positivt att säga om Madame Terror så är det att endast Guillou, vår svenske vänster-Clancy, skriver något dylikt i Sverige idag. Om man tar sig igenom de första 200 sidornas träiga inledning blir det därefter stundtals ganska kul att följa superpalestiniernas folkrättsligt legala anfall mot den israeliska flottan i Haifa och se hur knoll-och-tottarna Cheney och Rummy gör bort sig på löpande band. Condoleezza Rice får punktmarkera Rumsfeld för att minimera de geopolitiska dumheterna. Han parodierar glatt Watergate-journalisten Bob Woodwards fjäskande, panegyriska skildringar inifrån Vita huset och här behöver Guillou inte fabulera fritt, utan bara överdriva en aning, för att underhållande lyteskomik skall uppstå. I vanlig ordning så delas det ut glittrande medaljer till våra hjältar vid fyra, fem tillfällen under resans gång; jag antar att detta är ett utslag av Guillous självironi.

Åtminstone några intressanta insikter har Guillou att komma med, t.ex. så har han en poäng i att varje självmordsbombare skadar palestinierna mer än israelerna. Islamisterna gör Palestina en enorm björntjänst. En annan intressant fråga: om palestinierna kunde uppbringa militär styrka nog att slå till mot militära mål i Israel, vilket i så fall skulle vara en självförsvarshandling, eftersom de enligt en FN-resolution är ockuperade av Israel, skulle då USA gå i krig mot palestinierna trots att de skulle ha internationell rätt och krigets lagar på sin sida? Skulle det militära anfallet fortfarande kallas terroristattack? Han har också förstått att en av nycklarna till framgång i mellanöstern är en smart hantering av media. Mouna och Hamilton får, genom att utnyttja den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, USA och Israel att framstå ungefär lika osympatiskt klumpiga som de faktiskt gör i det nu aktuella Hizbollah-kriget.

Förutom ovanstående funderingar har Madame Terror inte mycket att erbjuda som ett seriöst debattinlägg. Resonemanget i boken har en stor svaghet, en flagrant blind fläck. Guillou viftar nämligen bort de militanta islamisterna som ett irriterande, men mer eller mindre harmlöst påfund som skapats av USA och Israel (jodå, Hamas är tydligen Israels skapelse). ”Skäggdårarna” som han så sött kallar dem utgör inget egentligt hot mot Israel eller världen. Om USA och Israel (och den lydige pudeln Blair) slutade att vara så dumma så skulle islamisterna bara lägga sig ned och dö och ett fritt Palestina vore snart verklighet. Nej, verklighetens fanatiska islamister passar inte in i Guillous låtsasvärld. De sticker oåterkalleligen hål på den redan tunna illusionen.

Tjuvarnas marknad

Jan Guillou, 2004, 390 s

Jag har inte läst Jan Guillou sen Hamilton-böckerna och jag kom bara igenom hälften av dem eftersom de gradvis blev sämre och sämre. Jag skippade följaktligen Arn-serien men beslutade jag ge honom en chans igen, bl a därför att berättelsen i Ondskan, vars filmatisering jag nyligen såg, visar att han kan skriva bra historier när han är engagerad i ämnet.

I Tjuvarnas Marknad slaktas direktörer, huvudsakligen i försäkringsbranschen, grundligt. Vi får följa med in i deras Strandvägsvåningar, ”inredda som hotell-lobbys”, följa med på deras jaktturer, ofta med i förväg arrangerad jaktlycka och på inneklubbarna runt Stureplan där sönerna ”som dragit fläskkotletter genom håret”, sveper mäklarbrickor nätterna ut. Här betalas födelsedagspresenter i miljonklassen med försäkringsbolagets pengar och attraktiva hyresrätter, som snabbt omvandlas till lågprisbostadsrätter, delas ut till barnen så fort som kärringarna som redan bor där har körts ut. I stort sett är de alla svin.

Det är lustigt hur enkelt det är identifiera den verklige förlagan till bokens ärkeskurk, en tolvtaggardirektör med en karriär i Astra, Ericsson och Försäkringsbolaget. Denna direktör kan knappast föreställa någon annan än Lars Ramqvist. Jag antar att det eventuella ärekränkningsmålet inte känns så hotfullt som det borde. Guillou sa i en intervju: ”Jag skulle vilja se Lars Ramqvist säga om skurken: ‘Det där ser väl alla att det är jag!'” Nä, inte så troligt kanske. Det är inte heller svårt att identifiera resten av ledningen för det ökända Försäkringsbolaget; de bor, heter och semestrar som deras verkliga förebilder.

Det levereras inte bara vänsterkrokar mot näringslivets svarta får. Sossarna får sig också en del kängor: Svensson som kaklar om i badrummet får den redan höga fastighetsskatten höjd, medan godsherren som köper tusentals hektar ekskog och bygger nya koppartorn på sitt slott kan göra detta avdragsgillt, fritt från fastighetsskatt och utan att ta upp något som förmögenhet. Han lyckas verkligen få systemet att se perverst ut. Han uppmärksammar också diskussionstabut runt det faktum att ett att av världens medicinskt friskaste folk är det mest sjukskrivna.

Språket i Tjuvarnas Marknad är ibland mycket drygt och klumpigt. Mängder av ”nämligen”, ”uppenbarligen”, ”emellertid” och ”sannolikt inte” tynger ned meningarna, som dessutom ofta avslutas med ett ”oklart varför.” Boken är därför bitvis lika litterärt upplyftande som ett förundersökningsprotokoll. (Hoppsan, själv använde jag visst den byråkratiska glosan ”följaktligen” i första stycket av denna recension.)

Detta är en satir, med lättidentifierade offer, och den är ibland ganska rolig. Helhetsintrycket dras ned av den svartvita världen. I Guillous böcker är det ofta människor som har likheter med författaren själv som är hjältarna (i och för sig inget unikt med detta, han syndar åtminstone inte lika illa som Liza Marklund när det gäller självgodhet). Det finns tre sorters goda människor i denna bok: journalister i statlig tjänst, kvinnliga poliser och bildade pensionerade legionärsoldater som kan sina viner. Resten är mer eller mindre ondskefulla eller åtminstone moraliskt tveksamma varelser. Detta blir i längden tröttsamt.

Slutomdömet blir att för den som står ut med den guillouska prosan är detta underhållande och bitande satir, något som vi inte är alltför bortskämda med i Sverige.