The Lies of Locke Lamora

Scott Lynch, 2006, 544 s

The Lies of Locke Lamora är en pikaresk. Ordet passar som handen i handsken när det gäller denna denna bok. Definitionen av pikaresk lyder ”en skildring av brokiga äventyr och händelser, ofta med en skälm i huvudrollen”. På pricken.

Locke Lamora är Camorras skickligaste tjuv och bondfångare, en skälm. Han leder en liten samling bedragare, The Gentlemen Bastards, i Camorra, en stad som mest liknar en renässansstad, möjligtvis Florens eller kanske snarare Venedig, det myllrar av kanaler i staden. Camorra är mycket detaljerat beskriven, så pass detaljerad att man misstänker att författaren har egna rollspelsupplevelser från denna fiktiva stad. Lynch använder sig också flitigt av italiensk-klingande namn på personer och platser vilket förstärker känslan av renässans.

En annan association som knackar på pannbenet är Fritz Leibers Fafhrd and the Gray Mouser och deras likafullt pikareska äventyr i staden Lankhmar. Genren är fantasy, men magi förekommer mycket sparsamt, här finns endast lite alkemi samt några mycket sällsynta och avlägsna magiker; intrigbaserad fantasy kan vi kalla det.

Boken innehåller två sammanflätade berättelser, dels den ”nutida” komplicerade väv av intriger som Lamora och hans Gentlemen Bastards trasslat in sig i, och dels den unge Locke Lamoras traumatiska uppväxt. Alternerandet mellan dåtid och nutid fungerar mycket bra, båda historierna är intressanta och slutresultatet är en bättre läsupplevelse än vad som varit fallet om hela historien berättats kronologiskt. Boken är ganska lång (pocketutgåvan är 752 sidor) och det omväxlande berättandet gör att ledan aldrig hinner sätter in.

Liksom en annan av de stora fantasy-författarna, George R R Martin, är Lynch helt osentimental när det gäller sina karaktärer och han lyckas liksom Martin överraska. Till skillnad från Martin begränsar sig Lynch geografiskt till en enda stad där Martins berättelse spänner över kontinenter; dessutom nöjer sig Lynch med ett halvdussin karaktärer där Martin marcherar in med hundratals personer på scenen.

Stilen svajar något, ett och annat stilbrytande ”Fuck off” kan man släppa igenom, men, tyvärr, när vi närmar oss finalen så tappar Lynch greppet. Helt plötsligt känns det som om 40 sidor ur manuset till Die Hard har slunkit in i boken och Lamora motvilligt förvandlas till Bruce Willis. Inget ont om Die Hard, det är en underhållande film, men det är inte intrigbaserad fantasy i en renässansstad! Synd. Det plumpa slutet förtar det positiva intryck som resten av boken byggt upp, stämningen punkteras helt i en annars imponerande och underhållande debut. Fortsättning följer i Red Seas Under Red Skies. Om Lynch låter bli att snegla på filmmanus kan det bli en läsvärd bok.

Temeraire

Temeraire, Book 1

Naomi Novik, 2006, 356 s

Det har varit ont om recensioner på sista tiden. Läser gör jag fortfarande, men tid och ork att sätta sig ned och skriva en ordentlig recension är det för tillfället brist på. För att inte NOM ska tystna helt så kommer jag att skriva kortare texter i fortsättningen. En läsdagbok helt enkelt, mest för min egen skull, men välkommen att läsa och kommentera den som vill. (Jag passar på att be om ursäkt till de som eventuellt försökt kommentera de senaste månadernas recensioner. Av misstag blev spam-filtret så känsligt inställt att alla kommenterar har sorterats bort under ett halvårs tid. Sorry.)

Temeraire, som heter His Majesty’s Dragon på den amerikanska marknaden, tillhör en genre som är en blandning av fantasy (jag ska försöka förmå mig att säga ”fantastik” en dag) och alternativ historia. Historien utspelar sig under Napoleonkrigen och vi får följa Will Laurence, en kapten i Nelsons engelska flotta. Laurence bana som flottkapten blir dock kort då ett bordat franskt stridsfartyg visar sig innehålla ett mycket stort ägg. Ägget kläcks, draken Temeraire tittar ut och präglas som en vilsen andunge genast på kapten Laurence. Från den stunden är Laurence inte längre en flottkapten utan oåterkalleligen en ”aviator” i The Aerial Corps.

Novik tar alltså ett nytt grepp på Napolenkrigen: hon adderar drakar. Kan det gå? Faktum är att det fungerar utmärkt. Hon har på ett fascinerande sätt rett ut hur ett flygvapen bestående av drak-flottiljer skulle ha förändrat krig och samhälle. Ett äppelkäckt R.A.F, som flyger Yellow Reapers istället för Spitfires, transplanteras 150 år bakåt i tiden, rakt in i den stelbenta engelska flottan, och inget är sig längre likt. Hur slutar ett möte mellan ett 100-kanoners linjeskepp och en 50-tons syrasprutande drake? Har vi fortfarande Nelsons Trafalgar eller är det flygvapnets The Battle of Britain som gäller nu? Naomi Novik vet.

Det är själva regementslivet i The Aerial Corps som fascinerar mest; hur män, kvinnor och drakar drillas till att bli en effektiv vapengren. Bara namnen på de olika drakmodellerna är fantasieggande. Engelsmännen flyger Longwings, Greylings och Regal Coppers. Napoleons flygvapen innehåller än mer respektinjagande namn: Chanson-de-Guerre, Chasseur Vocifere och Grand Chevaliers. Naomi detaljerar drakarna och begåvar dem med komplexa personligheter, de är inte bara kreatur som ställs in i hangaren efter utfört uppdrag.

Novik anger Tolkien, Jane Austen och Patrick O’Brian som inspirationskällor. Jag skulle säga att det är Diet-O’Brian, knappt Tolkien alls — snarare Anne McCaffrey — men, mycket riktigt, en hel del Jane Austen. En minnesvärd scen: en tidig morgon, solen har ännu inte gått upp, på heden i Austen-land strax utanför ett engelskt gods; i förgrunden konverserar en hedersam man viskande och bekymrat med kvinna; i den stilla bakgrunden anas den omisskännliga silhuetten av en enorm Chinese Imperial (som mannen just parkerat där) — en scen som minst sagt hade varit malplacerad i många andra böcker.

Stilen är enkel, med svartvita karaktärer, ibland nästan harrypotterskt, men aldrig rent ut barnsligt. Trots det militaristiska ämnet så är det av någon anledning aldrig någon tvekan om att författaren är kvinna. Om det är att tyngdpunkten ligger på relationer (mellan man och drake) eller om det är någon kvinnlig ton i dialogen vet jag inte, men det är en feminin bok, trots det myckna krigandet. Hennes action-scener är det dock inget fel på: dessa dragon-dogfights och mäktiga flygformationer bara skriker efter att filmas och, mycket riktigt, Peter Jackson har köpt rättigheterna till en filmatisering. Vi får väl se.

Slutbetyg: inget som får dig att lägga pannan i djupa veck, men god underhållning.

The Family Trade

The Merchant Princes, Book 1

Charles Stross, 2004, 304 s

Mera Stross: tänk om det visade sig att du, en föräldralös stackare om än med goda fosterföräldrar, egentligen var en magisk prinsessa från universumet nästgårds. Vad skulle du göra? Konceptet är en mycket välkänd stapelvara inom fantasylitteraturen och sagorna, där det finns ett outsinligt behov av att läsa historien om den unge mannen eller kvinnan som gör sig en plats i världen; ibland i modern medelklassform, där ett enkelt ursprung övertrumfas av naturlig talang och strävsamhet för att innehavaren skall sträva upp till en välförtjänt position av makt och uppskattning; ibland i den mer traditionella formen där det visar sig att det enkla ursprunget egentligen döljer kungligt blod, vilket till slut leder till en position av välförtjänt makt och uppskattning.
Inom fältet finns också en tradition av att ta sådana klyschor och utslitna historier och förnya dem; ett gott exempel är C.J. Cherryh’s Rider at the Gate och Cloud’s Rider, där det populära men aningen kväljande konceptet hästar i telepatisk kommunikation med sina ryttare (se också Anne McCaffreys drakböcker och Mercedes Lackey) ges en betydligt intressantare vändning genom att införa en hälsosam dos av realism i fantasierna. Vi kan säga att Stross i denna bok gör detsamma för prinsessan ovan, och resultatet blir utmärkt: närmast en snabbrörlig thriller där Stross läst på ordentligt i förväg. Hur borde detta parallella universum fungera, i synnerhet med folk som kan resa mellan de två? Vad ska man egentligen göra om man kastas från universum A till B en vacker dag? Och vad medför det när prinsessan har erfarenhet av att starta snabbfotade teknikbolag innan hon kastas in mitt i en tungfotad (men alls inte hjälplös) aristokrati? Det är inte djupsinnig litteratur, men det är mycket väl utfört, målat med lätt hand, och hittills min favorit av Stross’ böcker. En serie av uppföljare finns planerade, hittills The Hidden Family och The Clan Corporate. Konceptet verkar definitivt tåla att töjas ut såpass.

— T. Lindgren

A Feast for Crows

A Song of Ice and Fire, vol. 4

George R.R. Martin, 2005, 784 s

Efter fem långa år av väntan så har nu A Feast for Crows, den fjärde delen av A Song of Ice and Fire äntligen utkommit. A Song of Ice and Fire är den bästa fantasy-krönikan som författats på decennier, ett klassiskt medeltida epos med äventyr och förvecklingar mellan riddare, kungar och prinsessor. Det hela är kryddat med lite fantasy-element i form av sällsynta drakar och en gnutta magi, men i stort ligger scenografin närmare en realistisk, grym och otvättad europeisk medeltid.

Följetången inleddes med den storartade A Game of Thrones (1996, 864 s), utan tvekan något av det bästa som författats i fantasy-genren. Därefter kom tegelstenen och mellanromanen A Clash of Kings (1999, 1040 s) som i sin tur följdes av den massiva, episkt svindlande A Storm of Swords (2000, 1216 s). George R. R. Martins värld är oerhört detaljerad och komplex, politiska intriger med snabbt skiftande lojaliteter skapar konflikt och krig i en värld fylld av skit och elände, grymhet och lidande.

Detaljer finns det även i hans karaktärer, de målas sällan i svart eller vitt utan i gråskalor, påfallande ofta i mörkgrått; de personer man kan sympatisera med räknas lätt på ena handens fingrar. Det är ett myllrande skådespel: hans dramatis personæ upptar hela 64 sidor och innehåller – efter ett snabbt överslag – åtminstone 800 personer. Martin har en sällsynt god förmåga att överraska och han är helt osentimental när det gäller krönikans karaktärer, även när det gäller huvudpersoner. Ingen går säker, vilket förärar böckerna med en uppfriskande spänning.

Martin har i denna fjärde volym valt att endast ta med hälften av huvudpersonernas trådar, något annat var inte möjligt; en bok med alla trådar hade helt enkelt blivit för tjock. Vi får följa Jaime Lannister, numera Commander of the Kingsguard; drottning Cersei Lannister, en allt mer galen Lady Macbeth; Brienne, The Warrior Maid of Tarth; Sansa och Arya, inkognito prinsessor av den nära på utrotade ätten Stark; och Samwell, of The Wall. Vi bjuds också på några nya bekantskaper: The Ironborn, vikingar på stereoider, och en samling ädlingar från Dorne, ett arabliknande kungarike. Vi får vänta ytterligare en tid för att få veta hur det gått för resten av persongalleriet: Tyrion, Jon, Daenerys, Bran, Stannis och Melisandre, Davos och de andra. Förhoppningsvis kommer deras berättelser att ligga tryckfärdiga i den femte volymen, A Dance with Dragons, under 2006, men Martin har mycket dubiösa meriter när det gäller att hålla deadlines.

En stor del av romanen ägnas åt Cerseis paranoida och sadistiska intrigerande vid hovet i King’s Landing, något som Martin lyckas hålla intressant och framåtdrivande. En känsla av Macbeth infinner sig faktiskt i de bästa ögonblicken. Men sen går det snabbt utför, här finns mest långa redogörelser om personer som planerar illdåd, flyr eller gömmer sig, eller agerar asgamar (som i titelns ”Crows”) som tar för sig av de många spillror och kadaver som kriget lämnat efter sig. Tempot är lågt, det är glest mellan dramatiska händelser, men det reses desto mer genom sargade landskap. Efter femhundra sidor är man dessvärre tvungen att kväva en gäspning.

Nya namn och personer introduceras i en rasande takt — ett tiotal nya karaktärer per kapitel är ingen överdrift — och den läsare som inte innehar ett encyklopediskt minne blir ganska snart avtrubbad och förvirrad. Detta är en sjuka som Martin dragits med i alla fyra böcker, men den har förvärrats i denna volym: han kan inte låta bli att ge oss minsta birolls alla titlar, mellannamn, öknamn och släktrelationer; han känner sig också tvungen att beskriva varje fana och familjevapen i minutiös detalj, något som endast intresserar de mest kalenderbitande fansen. Martin skulle må bra av en modigare förlagsredaktör.

Tyvärr är A Feast for Crows en stor besvikelse, vilket är mycket synd med tanke på hur magnifik serien har varit hittills. Det känns som en halv roman — en kraftigt överbefolkad halv roman — en roman som trots sin textvolym inte för historien nämnvärt framåt och lämnar nästan allt utan upplösning. Det hela känns ofärdigt. Något som irriterar än mer är att vi får vänta (hur många år vete gudarna) ända till volym sex för att få ett slut på de ofullbordade berättelser som ryms i denna bok. Tröstlöst är ordet.

Harry Potter and the Half-Blood Prince

J.K. Rowling, 2005, 607 s

Vem har inte läst J.K. Rowlings Harry Potter-böcker i dessa dagar? Lördag den 16 Juli kl. 00.01 släpptes så i alla fall den näst sista delen av serien (Harry Potter och halvblodsprinsen), åtföljd av en annonskampanj utan motstycke i böckernas värld. Själv traskade jag vid midnatt iväg till min lokala Wal-Mart och köpte där ett exemplar till ett nära nog obscent lågt pris (lite under 8 pund). Jag läste sedan raskt ut boken i två sessioner, dels under samma natt, dels dagen efter. Liksom de två direkta föregångarna är detta en ganska lång ungdomsbok, men den är tryckt i relativt stor stil och läsandet går snabbare än man kan vänta sig.

Bokens struktur består av ett knippe trådar och mysterier. Det stora slaget gäller naturligtvis (a) vad Voldemort och hans anhängare kommer att försöka ta sig till mot Dumbledore, Harry och anhängare, samt (b) vad dessa kommer att göra i gengäld. Som mindre trådar löper också det fortsatta intresset för Snape, den obehaglige men rättrådige dubbelagenten; Harrys föräldragenerations synder; skolarbetet; politisk inblandning; och, naturligtvis, det märkliga spelet Quidditch. Harry är nu lagkapten, men finner att det är aningen svårt att koncentrera sig på detta då hela trollkarlsvärlden darrar på randen av en vulkan. Att summera handlingen mer än så förtar lite av nöjet i en spänningsdriven bok som detta, så jag lämnar det därhän.

Tekniskt är boken välkonstruerad och välskriven, kanske den bästa hittills. Man måste beundra Rowlings utveckling som författare: de senare böckerna känns betydligt starkare och mer genomtänkta i detaljerna än de första. Tempot är utmärkt — jag närapå sträckläste boken utan att vilja vila. En riktig sidvändare alltså. Det man möjligen kan säga emot den är att den snarast fortsätter de senaste två delarna än vidgar vyerna. Avslutningen antyder dock att sista delen kommer att bryta mot mönstret.

Genom hela serien har föräldrarnas roller och historia visat sig viktiga. Från en svartvit bild där Lord Voldemort dödar Harrys föräldrar målas en ständigt mer nyanserad bild av varför detta hände. Harrys föräldrar (liksom de flesta andra föräldrafigurer) visar sig betydligt mer grå än vita; Snapes avsky för Harry springer t.ex. ur hur Snape behandlades av Harrys far. I denna bok spelar återigen föräldragenerationen stor roll. Vi får se Snape svära en mystisk ed — med kraftfulla konsekvenser — och vi får följa Harry och Dumbledore läggandes pussel med den bakgrund som finns, i synnerhet Voldemorts, men även Snapes och andras. När dammet lägger sig kan man bara undra ifall detta segdragna hämndraseri kommer att fortsätta även i denna generation, på det sätt som de formats av föräldrar och morföräldrar. Den ende som egentligen verkar vilja bryta denna onda cirkel är Dumbledore.

Måhända ska man inte tygla en fantasy-bok för hårt med liknelser från vår samtid och omvärld — tanken med fantasy är inte alltid att kommentera samtiden — men här tycker jag ändå att Rowlings verk står stadigt nog för att det ska vara givande. Låt mig därför avsluta med en sådan studie. Till mitt nöje kan jag först och främst notera att likheter och skillnader finns att se gentemot alla mina exempel, så Rowling inordnar inte sina böcker i något slags torftigt speglande av historien. Läs inte detta som någon slags nyckel till boken, alltså.

Det är naturligtvis enkelt att dra paralleller mellan Voldemorts smygande angrepp på trollkarlsvärlden och Storbritannien och t.ex. dagens islamistiska terrorattacker på västerlandet. Men jag tror det också är att förenkla alltför hårt. Trollkarlssamhället är i sig betydligt mer rasistiskt än vilket annat land i västvärlden jag kan föreställa mig: ”halvblod” och ”mugglar” (vanliga människor) föraktas och angrips eller behandlas som en slags husdjur (vanliga människors minnen suddas ut utan deras vetskap om en trollkarl anser det nödvändigt eller bekvämt; även godhjärtade figurer agerar översittare mot den i och för sig erkänt obehagliga familjen Dursley, osv). Trollkarlarna håller också intelligenta, förslavade naturväsen, ”house elves”, som behandlas än värre. Att likna trollkarlsengland med dagens eller ens 1939 års Storbritannien känns alltså inte helt rätt. De likheter med samtiden jag ser är istället två stycken.

För det första, och mest rättframt, kan man se Voldemort och hans unkna pack av rasister (med jargong som liknar nazisternas, t.ex. ”mudblood”) som en slags embryoniska nationalsocialister; trollkarlslandet blir i så fall en slags förkrigstyskland och de kraftlösa politikerna motsvarar Weimarrepublikens, ett kort ögonblick innan stormen.

För det andra kan man betona det redan rasistiska i trollkarlarnas relation till den stora massan av vanliga människor och jämföra med Sydafrika under apartheid. Detta är inte en perfekt parallell; visserligen är trollkarlarna få jämfört med massorna, men de är också gömda och förtrycker inte öppet människorna utan håller sig verkligen i ett parallellt samhälle, närapå helt apart från vår värld. Men man kan ju undra vad som hade hänt ifall trollkarlarna hade haft behov av människornas hjälp.

Hur intressanta och belysande är då dessa paralleller?

Att likna Voldemort vid nazister eller andra fanatiker visar på en svaghet hos Rowlings skurkar — vad är det som driver Voldemorts anhängare? Efter att samhället renats, vad händer? Man får känslan att Voldemorts anhängare inte riktigt tänkt färdigt tanken. Att tillbringa resten av livet lydande i skräck under en Hitler, Stalin eller Osama Bin Ladin kan väl knappast vara en särskilt attraktiv vision?

I viss mån visar dessa paralleller också på hur gammalmodig Harry Potters hemvärld ändå är — känslan är snarare andra världskriget än Irakkriget, i allt från metoder till handlingar. (Det är idag svårt att tänka sig att rektorn för Eton skulle ha privatlektioner med sin favoritstudent.) Förutom den nostalgiska aspekten kan man också se det som trollkarlsvärlden står vid ett vägskäl: om Voldemort vinner, kan vi, som under andra världskriget, sedan förvänta oss ett angrepp på den ”normala” världen (västeuropa), följt av ett krossande av trollkarlarna (nazityskland)? Om Voldemort förlorar, kan vi se att muggle-apartheid snabbt eller långsamt smulas sönder därefter? Den tredje responsen skulle vara fantasyns ganska vanliga och implicita konservatism: de goda kämpar för status quo, och deras seger över det onda bevarar också denna. Tills Nästa Gång.

Slutsummering: väl värd att läsa — jag väntar redan på den avslutande delen.

— T. Lindgren