A Life Uncorked

Hugh Johnson, 2006, 384 s

A Life Uncorked är i teorin Hugh Johnsons memoarer, men handlar egentligen mer om vin än om dess författare. Hugh Johnson är förmodligen världens mest kände vinskribent och det med rätta. Han skriver kunnigt och underhållande och har en erfarenhet av vin som går utöver det mesta. Johnsons ryktbarhet i vinvärlden började med Hugh Johnson’s Pocket Wine Book, en mycket användbar vinguide som nu kommit ut i trettio år och snart sålt i tio miljoner exemplar. Bland hans andra böcker märks The World Atlas of Wine, den mest heltäckande och välskrivna av vinatlasar.

Vi får följa Johnson karriär som skribent, redaktör, författare, affärsinnehavare, vinproducent, mm, men mest i förbifarten. Mest handlar denna bok som sagt om vin och allt som har med vin att göra. Boken är uppdelad i sektioner efter vintyper — mousserande, vitt, rött och sött — snarare än faser i Johnsons liv. Han berättar inspirerat om resor, viner, årgångar, vingårdar och (vin-)människor.

Johnson är uppenbarligen mycket karismatisk och uppskattad i vinvärlden för det finns inte en exklusiv klubb, inte ett slott och inte en uråldrig källare där han inte blivit insläppt för att dricka de mest sällsynta och dyrbara viner. Det är förmodligen endast vinlegenden Michael Broadbent som kan slå honom när det gäller att ha druckit flest av vinmytologins mest eftertraktade rariteter.

Hugh Johnson tillhör den engelska — gamla, säger somliga — vinskolan. Han kritiserar den allsmäktige vinrecensenten Robert Parker, The Emperor of Wine, och den amerikanska ultrafylliga vinstilen som allt mer kommit att dominera världen. Goda viner, men man dricker inte gärna mer än ett glas. Själv tycker jag att det är lite orättvist att lägga skulden på Parker; det är inte hans fel att bekväma vinkonsumenter upphöjt Parkers personliga smak och hans vinbetyg till den ultimata sanningen. När Johnson kritiserar andra företeelser eller personer i vinvärlden är han försiktigare och undviker att ange några namn, något som känns som en av bokens få svagheter.

Johnson tar inte bara upp sina möten med legendariska viner och personligheter, han beskriver också, mycket pedagogiskt, vinets utveckling (han har även skrivit The Story of Wine, en diger lunta om vinets historia), olika viners olika karaktär och all världens vindistrikt. A Life Uncorked är faktiskt en utmärkt lärobok, dock inte en nybörjarbok, för den som vill lära sig mer om vin i största allmänhet. Det var ett nöje, ett lärorikt nöje, att läsa denna bok.

Into the Looking-Glass Wood

Essays on Words and the World

Alberto Manguel, 272 s, 2000

När jag hör namnet Alberto Manguel tänker jag alltid på Borges, och Borges labyrinter, och därmed är det kanske lämpligt att recensera denna bok av Manguel, essäer (litterära och andra) presenterade med Alice i Spegellandet som vägvisare. Detta är en kort bok av korta essäer, tjugoen stycken som virvlar genom nio ämnen. En hastig överslagsräkning visar att ingen av dem alltså kan vara särskilt långrandig, och inte heller gräver Manguel ner sig särskilt djupt i något ämne. Med lätt hand, aldrig långrandigt, men här och var brännande.

Bokens kärna är nog Manguels mest kända essä, ”Borges in Love”. Kopplingen Manguel-Borges är denna: Borges arbetade stora delar av sitt liv på bibliotek och blev på äldre dar ironiskt nog blind, den blinde bibliotekarie som dyker upp här och var i litteraturen därefter. Av en slump träffade Manguel, då i sin ungdom, Borges på en bokhandel och värvades till att läsa högt för den gamle, men även till att ta denne på bio och kommentera vad som hände därframme. Nåväl. Den aningen modersbundne Borges hade aldrig någon större romantisk lycka; hans flickvän, Estela Cantos, tycke om honom, och han älskade henne. Manguel intervjuar henne senare.

”Then Borges turned to me,” Estela said, ”though he could barely make me out under the misty street lamp, and asked if I would marry him.”

Half amused, half serious, she told him that she might. ”But Georgie, don’t forget that I’m a disciple of Bernhard Shaw. We can’t get married unless we go to bed first.” To me [Manguel] across the dining table, she added, ”I knew he would never dare.”

Så var det med den saken. Borges slickade sina sår och gifte sig några år senare med en förfärlig drake till kvinna, Else Astete de Millan, hans raka motsats i mycket. Svartsjuk, grym, ointresserad av att ens läsa, drömde enligt egen utsaga inte ens, men förtjusad av vad som Borges ryktbarhet gav honom. Efter fyra år flydde Borges utomlands med hjälp av sin amerikanske översättare och tog där ut skilsmässa. Mot slutet av sitt liv gifte han sig igen, denna gång med Maria Kodama, som verkar ha varit en lojal vän, om inte annat. Han såg sig tydligen som en Dante-liknande figur, sökande, men (”som modern hjälte”) aldrig finnande sin idealiserade Beatrice.

Denna essä är som sagt nog samlingens höjdpunkt, och var värd priset bara den. Men det finns fler trevliga exempel, jag roades t.ex. av Manguels beskrivning av S:t Augustinus och läsandet. Augustinus träffade S:t Ambrosius i dennes cell i Milano och fann till sin häpnad att:

”When he read,” S:t Augustine recalled, ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.”

På trehundratalet var detta mycket ovanligt, och Manguel beskriver hur och varför (till exempel att en text ansågs behöva läsas högt för att egentligen kunna förstås). Roande och intressant; som alltid slås man av hur mycket som ligger bakom de lösryckta citat som ibland dyker upp om kufiska figurer.

Två ting återstår att kommentera. Det ena är att Manguel här och var gjuter sin galla över Mario Vargas-Llosa. Dennes politiska liberalism, prisande av individualism, och framför allt, vilja att stryka ett streck över de argentinska diktatorernas brott, ses av Manguel som ursäktande av militärdiktaturen. Är det så? Jag vet inte. Det är en smula märkligt att se den bräkande beskedliga nyliberalismen i rollen som feodalism i fårakläder, men så kanske det ses på en kontinent där man länge vandrat mellan en slags modern feodalism och testuggande, hårdföra, ekonomiskt mycket naiva gerillor utan att riktigt hamna i handelsmännens medelklass. Manguels essäer i denna bok ger i alla fall en viss förståelse för hur äcklande angiverikulturen kan vara; i och för sig inget annorlunda mot STASI eller liknande på vänsterkanten, men det är som alltid rysansvärt att se kultiverade människor förråda sina vänner och underlydande till fängelse och dödsstraff, och Manguel skildrar detta kortfattat men kärnfullt.

Mot slutet av boken kommer sedan lågvattenmärket, det som är närmast en novell, där Manguel torterar en liknelse av den moderna akademiska kulturvärlden som den bibliske Jonah och valfisken. Här blir det kväljande sentimentalt och förljuget:

Being an Author Himself, God had no doubt some sympathy with Jonah’s predicament: wanting time to work on his thoughts without having to think about his bread and butter; wanting his prophecies to appear in the Nineveh Times bestseller list and yet not wanting to be confused with the authors of potboilers and tearjerkers; wanting to stir the crowds with his searing words, but to stir them into revolt, not into submission; wanting Nineveh to look deep into its soul and recognize that its strength, its wisdom, its very life lay not in the piles of coins growing daily like funeral pyramids on the money lenders’ desks, but in the work of its artists and the words of its poets, and in the visionary rage of its prophets whose jobs it was to keep the boat rocking in order to keep the citizens awake.

Ja, var ska man börja? Maken till självgod, naiv överlägsenhet har jag sällan sett så naket presenterad i skrift. Den som fortfarande hyser en romantisk tro på extraordinär visdom och osjälvisk godhet hos konstnärer, akademiker eller intellektuella som klass lyssnade nog inte medan det 20:e århundradet pågick.

Slutsummering: trots de bistra slutorden är boken värd att läsa; i huvudsak vin, dock en del vatten.

— T. Lindgren

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Jan Myrdal, 1964, 158 s

Under en vänskaplig diskussion med Jan Myrdal förklarar L att han efter moget övervägande vill hänga sig. Myrdal respekterar beslutet, tar farväl, lämnar platsen; L hänger sig. Myrdal känner ingen skuld. Senare möter Myrdal A, en ung kvinna med problem. Myrdal hjälper henne, till en del, men hon tar livet av sig i hans lägenhet. Myrdal känner skuld. Vari bestod skillnaden?

Denna bok är en uppgörelse, dels med Myrdal själv, dels med samtiden, dels med de intellektuella. Kanske är det en roman, kanske ett brottstycke självbiografi, en essä, en skrift av avsky. Boken är modern så till vida att Myrdal hela tiden ljuger och sedan berättar det för oss, reviderar, stryker, skjuter in kommentarer till sig själv. Det ger ett intryck av en stor kamp med sig själv, och känns inte sökt utan spännande; dessa inslag gör att boken får en spänst som en rak historia hade saknat. Den lyckas dessutom fånga eller föregripa tidsandan: det rebelliska och fanatiska sextiotalet, frihetskamp i kollektivistisk skepnad (eller tvärt om), postkolonialismen. Under bokens lopp avhandlas också ett långt antal incidenter — svartsjuka, låtsad fattigdom, barndomsminnen från USA, en krånglande kropp — allt medan Myrdal cirklar kring centralproblemet, A. Eller, mer precist, Myrdals attityd till A, och vad denna attityd signifierar.

Skillnaden mellan det första självmordet och det andra är nämligen att Myrdal medvetet inte vill engagera sig i A, vänder sig bort: ”Jag lät A gå under av ofruktbar overksamhet. Trots att jag visste”. Men det är alltså sin egen lathet, ovilja, icke-rationalism han vänder sig mot, ty ”Om jag kunnat säga att jag medvetet beslutat mig för att A var av underordnad betydelse och att jag av mig själv nu krävde en helgjuten arbetsinsats för vilken A måste offras, då hade jag handlat medvetet.” Alltså: problemet är inte att Myrdal offrar A, utan att han gör det med fel inställning.

Två saker slår mig mot slutet av boken. För det första att Myrdal, om än retoriskt slipad och en mycket begåvad skribent, egentligen inte är skickad att vara författare. Han (och resten av sextiotalets vänster) ser författaren som en politisk varelse, det vill säga först och främst en demagog, en retoriker, en megafon, en journalist som ska ta fram samhällets ruttna hemligheter i dagsljus och övertyga om att detta måste ändras. Men till temperamentet är han (enligt sin bok) en enstöring, därmed kanske inte lämpad som journalist. Den ideala rollen hade istället kanske varit en post som biskop eller sockenpräst, en som både kan dundra mot samtidens förfall och samtidigt dra sig undan från offentligheten. Men jag får en känsla av att Myrdal, i boken en förkunnad hyperrationalist och (Bromma-)rebell, knappast är en kyrkans man; den vägen var aldrig öppen. Vänstern var puritaner, idealister, som stred mot ett murknande, kraftlöst konsensus vars moral var bristande och vars kompromisser var oacceptabla. Den som under sextiotalet stod upp mot den gamla, förbrukade ordningen valde dock normalt att ställa sig på kommunismens sida, det vill säga först och främst sälla sig till det än värre Sovjetunionen. Myrdal undvek den fällan, men placerade sig istället hos Mao; det visade sig vara lika illa det, eller värre, räknat i antal kroppar och förstörda liv.

Det andra som slår mig är att den 37-årige Myrdal, som bespottar nazism och stalinrättegångar, som gör upp med sig själv, skriver:

Så som jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen — den europeiska — och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande. Vi har analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte. (Och många bland oss blev krigets propagandister så fort det förklarats.) Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under upprop mot tortyr, men vi förhindrade den inte. (Och vi blev själva torterare när de högre intressena fordrade tortyr och vi blev tortyrernas ideologer.) Nu kan vi åter analysera världssituationen och vi kan förklara den stora hungern. Men vi gör det inte mer.

Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask.

Denne unge Myrdal skulle, måhända, ge den senare Myrdal, som ursäktat Pol Pot och Röda Khmererna massmord och som beskrev massakern på Himmelska Fridens torg som ”politiskt nödvändigt” en spottloska i ansiktet. Så förråder den äldre mannen sitt yngre jag och sina ungdomliga övertygelser. Men kanske var å andra sidan, som denna bok antyder, de dödade och torterade i sig egentligen inte ett problem, ens för den yngre Myrdal. Idealistens skugga är lägerkommendanten.

— T. Lindgren

Att komma hem ska vara en schlager

Per Hagman, 2004, 259 s

Detta är en bok av Per Hagman om ”Per Hagman”, romanens huvudperson. Dennes relation till författaren är oklar för den som inte rör sig i samma kretsar — det refereras till verkliga personer här och var, och de självbiografiska inslagen är starka. Samtidigt är det i så fall en biografi med ett starkt annorlunda tillslag jämfört vanliga biografier. ”Per Hagman” är en känslomänniska; en naivist som medvetet och trotsigt valt att vara naiv; en festprisse som börjat åldras, vars förundran börjar få en något tillkämpad ton; en ensam man som flackar runt genom Europa och Nordafrika utan att fastna, ständigt i kontakt med det vackra folket, men utan att klibba fast vid något. Boken är till sin form mer en tavla än en historia: en utdragen scen utan resolution. Det finns ingen egentlig handling, bara händelse på händelse. Ingen konflikt beskrivs eller löses, inget djupare händer. Det är närmast en dagbok.

Stilen har goda och dåliga sidor. Ibland verkar det som om alla substantiv måste ha ett adjektiv; ibland ger detta språket en säregen klang angränsande poesin. Ibland skapar han sin egen privata jargong (fethet är inte bra), ibland blir det ett malande popspråk närmast som Andres Lokko, eller Nöjesguiden:

Els Pynoo i Vive la Fete sjunger Tokyo … Tokyo … Tokyo … Milano … Milano … Milano … på ett sätt som lätt mäter sig med precis allt som kan tänkas finnas på Louvren eller i arabvärlden. Eller Hayanos mongoloida lolitaröst i hennes och Jurgen Paapes version av Joe le Taxi som är så modernt störd och västerländskt förfallfantastisk att jag lyckoryser.

Här och var darrar tonläget. Slutet av ett brev, skriven av en inhemsk talare:

/…/ Richard died at the end of September. Of an accidental overdose we assume.
I’m sure he’s happier.

Cheers,
Gina

En aning okänsligt att avsluta ett sådant brev med ett halvslappt soligt cheers, tycks det mig. Men här och var stinger Hagman på det oförståeliga sätt som utlandssvenskar kan göra:

/…/ den präktiga pöbeln med små Mulla Omar-hjärtan som vill förbjuda vackra kvinnor att vara vackra på bild, den präktiga pöbeln med små pridebögar och små prideflator som är så ohyggligt fria och härliga och öppensinnade att de hånar och buar ut den stackars ensamma kristdemokrat som inbjudits för att hålla tal på Pridefestivalen.

Javadådå, frågar sig sårat den i Sverige bekvämt nedsjunkne.

Jämfört med Hagmans tidigare romaner är uppbyggnaden densamma: alla är sekvenser av händelser som målar stämningar, snarare än mer konventionella historier. Och bredvid de alster jag beskådat i en vackert guldglänsande pocket, Cigarett / Pool / Volt, så känns Att komma hem klart fräschast. Den är ett huvud högre än till exempel följande lumpar-ennui ur Cigarett:

När vi kommer ut från toaletten sliter en kille tag i dörren och säger det var fan på tiden. Tjejen i trikåerna ger mig en puss och ler och säger vi ses och går ut i köket. Tobbe kommer fram och frågar om hon var bra och jag rycker på axlarna och han frågar om jag vill ha pizza och jag säger köp en Cacciatora åt mig och tänker på att det nog kommer att bli en lång natt och att jag nog ska ha en linje till.

Ack ja. Ett visst moment har återkommit i flera Hagmanböcker, så också denna: pojken och den vackra flickan som lämnar småstaden. Flickan som överger pojken för ett gudinnelikt kosmopolitiskt liv, typiskt som fotomodell, lämnande pojken att metaforiskt evigt köa förgäves utanför innekrogen. Detta har undersökts ur flera synvinklar, nu i denna bok med en viss godmodig resignation från den övergivne, och med inte bara en utan flera flickor som nyss har, eller snart kommer att, halka ur rampljuset. Guldflickorna åldras även de. Ett välkänt tema, måhända, men denna variation lyckas ganska bra.

Kanske är Att komma hem snarast ett trotsigt försvarstal? (Trotsigt mot vad?):

Man vaknar inte upp som en ny människa en dag.
Livet är vad du gör det till och jag har gjort mitt såhär.

Slut.

— T. Lindgren

Step Across This Line

Collected Non-Fiction 1992 – 2002

Salman Rushdie, 2003, 416 s

Salman Rushdie är en av samtidens starkast strålande författare, med titlar under bältet som Haroun and the Sea of Stories; The Ground Beneath Her Feet (med sina U2-kopplingar); och inte minst den bok som vann priset The Booker of Bookers, Midnight’s Children; och, vilket är relevant för volymen som nu ska recenseras, The Satanic Verses.

När The Satanic Verses publicerades satte Iran och Ayatollah Khomeini ett pris på Rushdies huvud, den 14:e februari 1989. Bokens översättare i olika länder hotades, anfölls och mördades av islamister; Rushdie själv fick leva under jord i nära ett decennium. Mot slutet av nittiotalet drog Iran tillbaka sitt mordkontrakt och nu lever författaren som en någotsånär fri man i USA. Denna bok samlar hans essäer och kolumner tillsammans med en föreläsning (”Step Across This Line”) och en redogörelse för hans tid som förföljd av Iran och islamister.

Detta är texter som är ömsom fascinerande, ömsom fasansväckande och ofta bländande skarpa. Då och då är de mer alldagliga. Eftersom boken består av kortare stycken så kan man med fördel läsa ett eller ett par, hoppa över tråkigare ämnen, och sträcka ut läsningen i tiden utan att förlora på detta. Själv läste jag denna bok under ett halvårs tid.

Boken inleds med en serie om 28 essäer i skiftande ämnen, från sådant som egenupplevt kändisskap och populärkultur (”On Being Photographed”, ”U2”, ”Adapting Midnight’s Children”) till andra författare (”Angela Carter”) till Indien (”Gandhi, Now”, ”The Taj Mahal”) till det mer triviala (”The People’s Game: A Fan’s Notes”, om fotbolls-VM).

Del tre är kortare tidningskolumner på 2-4 sidor, blandad konfekt men ofta tänkvärd: V.S. Naipaul, J.M. Coetzee, Elian Gonzales, Jörg Haider, Edward Said, attacken mot World Trade Center, och mycket annat. I synnerhet uppskattar jag de hastiga inblickar som ges i det indiska och relationen Indien-Pakistan-Kashmir.

Del fyra, ”Step Across This Line”, bryter av mot resten av boken med sitt mer skönlitterära tonfall. Här behandlas gränsöverskridanden på många plan, från en anonym havslevande organisms första genomträngande av vattenytan till den gräns som överskreds den 11:e September 2001.
Del två, ”Messages from the Plague Years”, som handlar om ”Rushdie-affären”, är bokens kärna. Här går Rushdie igenom det oerhörda som många redan tenderar att ha glömt bort: en man skriver en bok och en stat, en religion med miljoner tillbedjare, beslutar sig för att döda honom för detta. För att tysta denne hädare.
Rushdie citerar John Stuart Mills:

”The dictum that truth always triumphs over persecution is one of those pleasant falsehoods which all experience refutes. History teems with instances of truth put down by persecution. If not suppressed for ever, it may be thrown back for centuries … Persecution has always succeeded, save when the heretics were too strong a party to be effectually persecuted.”

Rushdie noterar: religiös förföljelse handlar aldrig om religion utan alltid om makt. I det totalitära samhället ”kvävs frihetens många sanningar av maktens enda” (min övers) för att hejda samhällsutvecklingen. När Rushdie fick höra sin dödsdom:

”I went to do a TV interview and said I wished I’d written a more critical book. Why? Because when the leader of a terrorist state has just announced his intentions to murder you in the name of god you can either bluster or gibber. I did not want to gibber. And because when murder is ordered in the name of god, you begin to think less well of the name of god.”

Den brittiska polisen och underrättelsetjänsten tar över, Rushdie får leva på rörlig fot. Första natten:

”In the room next door to mine was a reporter from the Daily Mirror who had checked in with a lady who was not his wife. I kept out of his way, not wishing to intrude. And that night, when every journalist in the country was trying to find out where I had gone, this gentleman — how shall I put this? — missed his scoop.”

Något som skulle blåsa över efter några dagar drar ut på tiden i åratal. Rushdie blir inte dödad men kan heller inte leva som en fri man, utan som en som får ständigt flytta och vars offentliga handlingar, inklusive tandläkarbesök, omgärdas av de mest bisarra planer. Samtidigt är han under politiskt tryck att inte uttala sig, i Libanon finns nämligen brittisk gisslan, och ett starkt ställningstagande mot Khomeinis fatwa skulle, tror man, försätta dessa i fara. Så Rushdie tiger. ”Listen to the vilifications, the misrepresentations, the murderous speeches, the appeasements, and shut up.” Hans hustru överger honom, han får brev som försöker övertyga honom om att ge upp, att operera sig, att försvinna, att byta liv. Att, som han säger, dö.

Skyddandet av Rushdie blir sedemera tydligen besvärligt för politikerna, av olika skäl — gisslan i Libanon, rasrelationer — och än senare börjar vissa t.o.m. överföra skulden på honom snarare än Iran. Detta vänder sig Rushdie konsekvent mot varhelst han ser det: våldshandlingarna är inte offrets fel. Det är inte offrets skuld att gärningsmannen begår sina vidrigheter, oavsett gärningsmannen:

”when German racists burn Muslims in their houses the blame is very properly laid on the perpetrators; but when Islamic fanatics burn dozens to death in a hotel in Turkey, some Muslim commentators at once try to blame the targets of the mob, accusing them of inflammatory offences such as atheism.”

(I ett bittert men lustigt ögonblick intervenerar Rushdie för att en pakistansk film — där han framställs som en fult klädd torterare, mördare och fyllhund som slutligen avrättas av gud — ska få visas i Storbritannien. ”It was weird to be pleased at the release of a film whose subject was my death.” Filmen sjunker utan spår.)

Den japanske översättaren av The Satanic Verses mördas; den norske översättaren skjuts men överlever; den italienske översättaren mördas närapå; en turkisk förläggare väljer att trycka boken utan Rushdies medgivande och angrips sedan av islamister i en attack, en ”Rushdie riot” i tidningarna, där många dödas. Samtidigt lönnmördas iranska dissidenter i Frankrike och Tyskland, och sekulära fritänkare i Turkiet, Egypten, Algeriet och Saudi-Arabien. Detta är alltså inga tomma hot. (På senare år har ju dessutom filmskaparen Theo Van Gogh mördats av en islamist av samma skäl: kritik mot Islam.)

”In November, Iran’s Prosecutor General Morteza Moqtadaei said that all Muslims were obliged to kill me, thus revealing the falsehood of Iran’s claim that the fatwa had nothing to do with the Iranian government. Ayatollah Sanei, the man behind the bounty, said that volunteer hit-squads were to be dispatched.”

Irans president, Rafsanjani (för övrigt den moderatare av de två presidentkandidaterna i Iranska presidentvalet nyligen, och också förloraren) uttalar sig i Time: ”in [Rafsanjani’s] view the Rushdie case was a western conspiracy to put pressure on Iran.” Vilket, som Rushdie torrt påpekar, är en smula bakvänt. Men det visar också på en vändpunkt: Rushdieaffären har med den formuleringen erkänts vara en börda. Även politikerna på den andra sidan har börjat besväras.

Rushdie får också hjälp, av USA och Kanada, av Tyskland, av Portugal, av enskilda (t.ex. Vaclav Havel), av Norden (texten inkluderar en tackartikel från Rushdie till Expressen). Till slut blir hela historien alltför besvärande och Iran drar med dröjande hand den 24:e September 1998 i praktiken tillbaka fatwan.
Vad var grunden till allt detta? Under en historiekurs i Cambridge väcktes hans intresse för Islams grundande och han skrev en uppsats om de s.k. satansverserna. Ekon av detta kan ses i The Satanic Verses.

”The story of the ‘satanic verses’ can be found, among other places, in the canonical writings of the classical writer Al-Tabari. He tells us that on one occasion the Prophet was given verses which seemed to accept the divinity of the three most popular pagan goddesses of Mecca, thus compromising Islam’s rigid monotheism. Later he rejected these verses as being tricks of the devil—saying that Satan had appeared to him in the guise of the Archangel Gabriel and spoken ‘satanic verses’.”

Slutligen ironin i det hela: ”Iranian officials have admitted that Khomeini never so much as saw a copy of the novel.”

En tankeväckande bok.

— T. Lindgren