Angel, säsong 5

Jaha, så har man sett det allra sista avsnittet av den sista historia som utspelar sig i Buffyverse. Efter 144 Buffy-avsnitt och 110 Angel-avsnitt så avslutar 22:a avsnittet i säsong 5 av Angel hela konkarongen.

Serien är slut. Punkt. Och jag tror det var rätt beslut. De börjar helt klart upprepa sig och för egen del tycker jag att säsong 2 och 3 (som avbildas till vänster) är Angels höjdpunkt. Jag tror inte att de hade klarat att höja seriens kvalitet med de förutsättningar de hade, dvs befintlig rollbesättning, Joss Whedons minskande engagemang, etc.

Säsong 5 är kvalitetsmässigt i nivå med säsong 4, även om avsaknaden av röd tråd drar ned helhetsintrycket. Säsongen är lite vilsen och vrider och vänder på skurkar och hjältar för att hitta en väg att gå. Många småtrådar introduceras för att genast överges igen. Detta var tydligen ett medvetet beslut från TV-bolaget; man ville tvätta bort såpa-stämpeln som en kontinuitet tydligen besudlar en TV-serie med.

Visst har Angel varit en välkommen utfyllnad i hålet efter Buffy, men den når inte upp till samma standard, även om delar av säsong 2 och 3 är nära. Men det kan man kanske inte kan begära heller; det är inte många serier som når upp till BtVS.

Två viktiga skillnader mellan Angel och Buffy är Whedons personliga engagemang i serierna och skådespelarna, eller, kanske mer korrekt, karaktärerna.

* Angel är en trots allt bara en surrogat-Buffy.
* Fred är en blek Willow.
* Wesley är en blek Giles.
* Gunn är en mycket blek Xander.
* Lorne är en slags Anya plus wise-cracking-delen av Xander.
* Cordelia är en blek Cordelia (jo).

Karaktären Angel är nog ett av felen. Angels huvudsakliga karaktärsdrag häcklas ju dagligen av Spike: Tall, Dark and Dreary, Brooding Butch, Captain Forehead, osv. Jag minns att när jag sett de första avsnitten med Angel i BtVS trodde jag inte mina öron när jag hörde att denna tråkmåns hade fått en egen serie. Nu blev det ju inte riktigt så illa som jag fruktade, men i stort sett varje karaktär i Buffy är intressantare än motsvarigheten i Angel, och ofta bättre spelad. Angel har ibland intressantare sidofigurer än huvudpersoner: t ex Darla, Drusilla, Lilah, von Holtz, Darla, Darla, etc.

Whedon var personligen mer engagerad i Buffy, åtminstone i de tidiga säsongerna, och det märks. Det var detta som gjorde att även Firefly blev en bättre serie än Angel: mer Whedon och bättre skådisar – och en originell story.

Så, efter 268 avsnitt (Buffyverse + Firefly) så befinner man sig i voiden, i intet. Allt är slut. Whedon har dessutom sagt att han ska sluta göra TV (för att koncentrera sig på film, får man anta). Vad göra?

Börja om med Buffy förstås! (Annica har redan börjat)

Här följer kommentarer till varje avsnitt i säsongen:

WARNING! MASSIVE SPOILERS AHEAD!

(dessa kommentarer är hastigt nedplitande efter varje avsnitt, på blandad svenska och engelska, om ens det, och utan minsta tanke åt det grammatiska hållet; hav översikt)

1. CONVICTION

Verkligen inte något Whedons bästa avsnitt. Angel är småkul, Wesley intetsägande, Lorne osynlig och Fred är mer irriterande töntig än någonsin (snälla, gör henne till en riktig människa). Positiva överraskningar är dock att de har kommit på vad de ska göra med Gunn, en über-advokat, och det verkar funka. Sen har vi Harmony; förvånande nog är det hon som har de bästa enradarna i detta avsnitt. Nya Eve, messenger chick of the senior partners, kan kanske bli något, men, på det hela taget, en besvikelse. Ovanligt blodigt avsnitt också.

2. JUST REWARDS

Well, thumbs up, David Fury, you just out-Whedoned Whedon. De 30 sekunderna Buffy i prologen var en smärtsam påminnelse om att Buffy faktiskt var bättre än Angel, men det här avsnittet var mycket bättre än det första, mycket tack vare Spikes återkomst förstås. Det måste vara oerhört tacksamt att skriva Spikes dialog (stackars Angel: ”Captain Forehead”, ”beefcake”), särskilt i rollen som a wise-cracking sidekick ghost. En helt ok skurk, Magnus Hainsley, necromancer extraordinaire (well, for a while) hjälper också upp avsnittet
(bucket-o-lawyer, hehe). Harmony fortsätter att vara förvånansvärt rolig, undrar vad de tänker göra av henne?

3. UNLEASHED

Ett monster-of-the-week, ihopknåpat av pryande författare och regissör (jag känner då inte igen namnen), men ändå godkänt. Några bra varulvssymptomscener, följt av lite varulvstaxonomi (”It’s a rare species; a first for North America”) och avslutat med en kulinarisk knorr. Fred har kommit ner på jorden och Spike-tråden förs några steg framåt. Förutom det malplacerade Melrose Place-slutet så var det ett ok avsnitt, åtminstone för att vara en transportsträcka. Och följande monolog är ju värt något:

”When I dined on Werewolf in Seville, the Cocinera used an understated Mole sauce to bring out the meat’s tanginess. I’ve never forgotten that exquisite burst of taste. But Chef Renaud swears serving it en neige with a light drizzle of white truffle oil will be quietly surprising.”

4. HELL BOUND

En blodig spökhistoria, med dusch-scen och allt, om Spikes eteriska öde (hur många grader av död finns det?). Kompetent genomfört, ibland t o m aningen skrämmande, men jag börjar bli lite otålig; jag sitter hela tiden och väntar på säsongens skurk, and Pavayne just doesn’t cut it. Fred bättrar sig, men Harmony är borta. Den spydiga ordväxlingen mellan William och Liam fick mig att längta efter en historisk passage (och Darla… dream on); jag hoppas de tar till det dramatiska tricket i denna säsong också. Hur kommer det sig förresten att Spike dunsar hårt i golven men går rakt igenom väggarna?

5. LIFE OF THE PARTY

Så fick Lorney-tunes lite att göra till slut, även om det bara blev under ett weird-phenomenon/comic-relief-avsnitt. Archduke Sebassis och hans hejdukar/drinkar klädda i Pyleanskt läder utstrålade klara Harkonnen-vibbar, Lorne fick bjuda på sidvis med cool-cat street-rap och Angel and Eve får till det bakom soffan, men säsongens röda tråd förs inte alls framåt. ”Presumily,” så börjar de få slut på gästmonster: efter gästspel från Frankensteins, Dracula, diverse varulvar, mumier och allsköns demoner får de till slut lov att plocka in Hulken, i och för sig med en mycket bra ursäkt. Ett ok avsnitt, men jämför man med det besläktade avsnittet ”Band Candy” i BtVS så är det en bra bit kvar.

6. THE CAUTIONARY TALE OF NUMERO CINCO

Ok, odöd aztek-krigare, Tezcatcatl, återföds var femtionde år för att äta hjältehjärtan och leta amulett. Aztek-krigaren dödas, upprepade gånger, av fem mexikanska wrestling-bröder, Los Hermanos Numeros, end of story. En av de mexikanska bröderna har överlevt som gammal Mike Myers-klädd postpojke på Wolfram & Hart, bla, bla. Nej, nej, detta är endast utfyllnad; avsnittet innehåller tre minuter om The Shanshu
Prophecy, det är all röd tröd vi får. Nästa avsnitt, tack.

7. LINEAGE

Ett riktigt bra avsnitt! Roger Wyndham-Pryce, Wesleys stiff-upper-lip father (”the love-child of Winston Churchill and a young Richard Harris” enligt Lorne :-) kommer till L.A. för att göra honom till Watcher igen. Förhållandet mellan far och son påminner till en början om relationen mellan Sherlock Holmes och hans äldre bror, Mycroft Holmes, den enda mannen i världen som är smartare än Sherlock. Det hela är tillräckligt välspelat för att man ska förstå att något inte står rätt till när fadern yttrar den, för honom, överdådiga komplimangen ”You handled those follows quite readily, son.” Och mycket riktigt, fadern är bara en del av en mindre armé kedjebeväpnade ninja-androider som mentalt försöker ta kontrollen över Angel och fjärrstyra Wolfram & Hart. Vems ärenden androiderna går får vi aldrig veta; fortsättning följer? Detta är rätt sorts manus för Angel. Spike får dessutom exelera med flera suveräna one-liners detta avsnitt, t ex:

”Aha! So you’re not ruling out that a human being could’ve boffed a robot. (silence) Sex with robots is more common than most people think.”

Vansinnigt roligt för den som har sett säsong 5 av BtVS. Fortsätt i denna stil.

8. DESTINY

Yeay, episkt historiskt avsnitt! Med Drusilla! Men ingen Darla, dream on. Spike är förkroppsligad igen, till Harmonys stora glädje (nooner). William och Liam slåss, ”fell down big stairs”, om Drusilla och, samtidigt, i nutiden, om the Cup of Eternal Torment (i.e. Mountain Dew :-) för att avgöra vem av dem som ska uppfylla Shanshu-profetian. Det hela visar sig vara en världsomskakande bluff orkestrerad av mystiska Eve och… en rejält tatuerad Lindsey! Welcome back! Är nu detta säsongsskurken, eller är det fortfarande bara hors d’oeuvres. Återigen har vi David Fury att tacka för säsongens hittills bästa avsnitt. Ninjorna försvann förresten.

9. HARM’S WAY

Harmony får ett alldeles eget avsnitt; ett komiskt mellanspel om en rutten dag på jobbet och problem med W&H’s nolltoleranta drogpolicy. Det hela påminner mest om ett avsnitt av Ally McBeal. Ganska kul, men
enbart transportsträcka.

10. SOUL PURPOSE

Detta är Angels regidebut och det var inte särskilt lyckat. Avsnittet, som har ett hyfsat (men ganska förvirrat) manus, saknar tempo och rytm. Eve och Lindsey tycks bara vara hejdukar, men om det är Senior Partners som styr dem så är deras syften höljt i dunkel. Varför sätta små alien-mammor på Angel för att göra honom till en mardrömmande grönsak? Och varför göra Spike till Vigilante of the Night? Lite för mycket frågor och för få svar i detta avsnitt.

11. DAMAGE

”It must be Tuesday, Spike’s in trouble.” Och riktigt illa ute är han också; Dana, en rejält störd vam-PI-re slayer, en slags psycho-Faith, får för sig att Spike har torterat bort hennes barndom. Andrew, the Geek of Sunnyvale och Watcher-in-Training (ett kärt återseende), dyker upp i L.A. för att hjälpa till. Jag väntade mig nästan att en annan Dana, en viss Miss Scully, skulle dyka upp: så mycket påminde detta avsnitt om ett riktigt bra avsnitt av X-Files. Upplägg och känsla var mycket likt Scully & Mulder’s äventyr. Hur som helst, även om inte storyn förs mycket framåt, så var detta ett av säsongens hittills bästa avsnitt.

12. YOU’RE WELCOME

Cordy Cleavage vaknar upp för sitt sista(?) uppträdande i The Buffyverse. Hon får hjälpa Angel att avpolletera Lindsey (Doyle?) som nu har gjort sitt; lika bra det, han duger inte som Head Honcho. Efter en svärdskamp med mycket Jedi-jumping, som Lindsey naturligtvis förlorar, så surnar The Senior Partners till och plockar hem Lindsey/Doyle för permanent näpsning. Ett välskrivet avsnitt, David Fury igen, men nu får de verkligen lätta på förlåten och släppa lös säsongsskurken. Titeln på avsnittet, som är det 100:e, är förresten Cordelias sista (outtalade) ord.

13. WHY WE FIGHT

Angel meets X-Files, igen, men inte riktigt lika bra den här gången: 1943 fraktar nazisterna tre tillfångatagna vampyrer (Spike, Nosferato och ”Rasputin’s lover”) med ubåt; de blir dock bordade av amerikansk marin. Dessa råkar naturligtvis illa ut med tanke på lasten, och Angel, som tydligen är känd av en obskyr myndighet (The Initiative?), tvingas reda upp soppan. Angel’s enda ”turning” sen han fick en själ sker ombord på ubåten, men de lyckas inte ge det hela någon särskild dramatisk tyngd. Slutbetyg: nja.

14. SMILE TIME

Garv! De har redan gjort en musikal, en pantomim, etc. Nu är det dags för dockteater. Angle får ”puppet cancer” och blir en muppet. Tall, Dark and Dreary är nu Short, Dark and Dreary, och måste ta itu med ett
barnprogram som gör alla barn till komatosa Jokers. Handlingen är ganska desperat (patetisk?), men kul är det. Vad Nina Werewolf hade i det här avsnittet att göra, mer än att bli av med sina kläder igen, det vet jag inte. Mattedockan hette förresten Ratio Hornblower :)

15. A HOLE IN THE WORLD

Joss, you’re such a drama queen. The Old Ones? Really? Från komedi till tragik på 5 minuter. Nu märks det att
det Whedon som regisserar: bildvinklar, timing, klipp och skådespel; det verkar som om skådisarna anstränger sig mer när Whedon står bakom spakarna. Denna Old One, Illyria (lite Evil Willow där), som så dramatiskt och långsamt dränerar Winifred på liv måste väl ändå vara säsongsskurken? Whedon lyckas t o m krama ur lite äkta känslor här; inte som i ”The Body”, men ändå. Bara avsnitt 15 ännu, Fred lär väl komma tillbaka, eller? Anyway, nice goth chick.

16. SHELL

Illyria vill nu fullborda sitt värv med att boota om sitt kungarike med tillhörande minions, men det har rostat sönder under de eoner hon varit borta. Den duktiga idioten Knox avrättas förutspåbart. Hmm, jag misslyckades nog med min expectation management när det gäller det här avsnittet. Mr DeKnight kan skriva ett klatschigt manus, men någon stor regissör är han inte. Vart tog gnistan vägen? Skådisarna är tillbaka i
sina gamla spår. Det hela känns som ett avsnitt av Stargate, fast med Bullet Time. De sista minuterna lyckas han dock få sentimentala, in a good way.

17. UNDERNEATH

Jaha, Lindsey får en chans till (räkna aldrig ut någon i förtid i Buffyverse!), men nu på Scoobiesarnas sida. Två ljuspunkter: Lindsey’s suburbana volvo-villa-vovve-helvete och den nya Terminator-advokaten (Jane från Firefly, förresten) som bevisar att pennan är mäktigare än svärdet, på sitt sätt. Annars är det tyvärr ett ganska tråkigt avsnitt. Illyria sitter bara och deppar i sitt sidospår. Senior Partners! Do something!

18. ORIGIN

The prodigal son returns! (vilket tyvärr avlöjades redan på DVDns meny, som så mycket annat, bläh) Ett bra avsnitt där Angel tvingas låta sin son puckla på demonen Sahjan för att undvika att minnet av Connor kommer tillbaka till alla runt omkring honom, vilket iofs inte är så många längre. Det enda röda-tråd-aktiga som händer är att Gunn erbjuds frihet från sin helvetes-källare av Marcus Hamilton, men avböjer och skriker vidare. Stack Lindsey och Eve för att leva Happy Family, eller? De syns inte till mer.

19. TIME BOMB

I ett mycket förvirrat avsnitt (det blir lätt så med icke-sekvensiell tid) lyckades de till slut oskadliggöra Illyria, fast hon inte har varit särskilt hotfull i de senaste avsnitten. Höjdpunkten är naturligtvis när Spike
och Angel helt plötsligt blir dusted och Wes och Lorne avrättade på två sekunder av Illyria. Dramatiken minskas dock av att man vet att det dräller med tidsparadoxer i det här avsnittet. Det hela är lite för klichéartat för att bli bra. I en liten bi-historia förhandlar Gunn och Angel ett kontrakt mellan Fell demons och modern till deras blivande Messias om rätten att offra densamme. Avsnittet slutar med att Angel tycker detta är helt ok, vilket är en intressant teaser. Börjar finalen nu?

20. THE GIRL IN QUESTION

Nä, det gjorde den inte, men det gör inget. DeKnight håller i pennan och Greenwalt står bakom kameran och det blir riktigt lyckat, eller, i varje fall bitvis väldigt roligt. Angel & Spike åker till Rom (fyllt med rejält parodierade italianos) för att hämta hem Capo (bokstavligen) di Famiglia från en viss Immortal. Vampyrerna minns tillbaka till deras senaste besök i Italien i en underbar viktorianskcuckold-scen med Darla (ja!) och Drusilla:

Angelus: (re: The Immortal) He’s my archnemesis.
Darla: Ohh. Darling. It was just fornication. Really great fornication.
Spike: She’s glowing, mate.
Angelus: She isn’t.
Darla: Little bit.
Spike: Best fit you for a pair to antlers. Been made for a right
cuckold, you have.
Drusilla: Time for another pony ride?
Spike: Son of a bitch!

Ett alltför kort (och sista?) återseende av mina favoriter i denna serie. En mognare Andrew är tillbaka och Buffys hårsvall gör en ganska patetisk kameo igen. Fred är också tillbaka, sort of. Konstigt nog så tycker jag att Fredillyria är bättre än vad både Fred och Illyria var. Avsnittet blir rent larvigt ibland, på gränsen till kalkon, (det är lite stympat eftersom man planerat in en Sarah Michelle Gellar, but no show), men innehåller tillräckligt många höjdarscener (i B-filmsanda) för att placera sig på denna säsongs topplista.

21. POWER PLAY

De har sparat det bästa till de sista avsnitten: David Fury är helt klart begåvningen den här säsongen. Dialogen tar två kliv uppåt när han skriver, både Angel och Lorne har klassiska monologer; Angel gör t o m en Tredje mannen i sitt myr-tal (fast någon Orson Welles är han inte). Hela säsongen har varit våldsam men här tar de priset i mosandet av Fredillyria, våldet förstärks dessutom av den mycket roliga Crash Bandicoot-scenen som föregår dödsscenen. Old One och Keeper of the Deeper Well: ”It’s a test. We have to collect those gems. And fruit.” :-) Angel når slutligen sitt mål att infiltrera the Circle of Black Thorns genom en Eyes Wide Shut-ritual. ”Kill’em all”, som Spike uttrycker det. Mycket bra avsnitt. And now…

22. NOT FADE AWAY

Ett värdigt slut, ett dämpat farväl. Hög body count och en mycket, mycket bra sista scen. Jag tycker att man avslutade serien på helt rätt sätt. Jag är för trött för att skriva mer.

[senare…]

Lite Romeo & Julia-varning på sista avsnittet faktiskt: först dör Fred i Wes händer, sedan dör Wes i Freds händer (fattas bara att Fredillyria tar livet av sig :-). Och visst var det de mest tårdrypande ögonblicken i säsongen, även om jag inte tycker Denisof är av rätta virket för sådana scener. Jag tycker att han kan spela hyfsad komedi, t ex i Buffy och i början av Angel, men han är för ytlig för de mer dramatiska scenerna, han ger inte järnet.

Apropå den digra body counten:

Fred, död.
Wesley, död.
Gunn, döende.
Cordelia, död.
Lorne, borta.
Lindsey, död.
Eve, senast sedd i kollapsande skyskrapa.
Connor, tycks faktiskt ha klarat sig.
Angel, Spike och Illyria: Morituri te salutamus!

Efter en sådan skörd lär det vara mycket svårt att återuppliva serien.

Seriens Illyria-sekvens är ganska bra, men så saknar den också konkurrens. Vad mera finns det för röd tråd, eller sekvenser, i säsongen? Det mumlas om att Senior Partners bara har satt scoobiesarna på W&H för att hålla dem borta från good-working, men jag tycker inte det håller. Den tråden är för diffus och inte konsekvent. Skurkarna tycks inte ha något mål (regel 1 i för DMs som skapar RPG-kampanjer: give the bad guys a purpose).

Illyria-as-Fred var också Amy Ackers bästa insats genom hela Angel-serien, undrar varför? Hon kanske fick anstränga sig mer för att spela två roller på en gång, eller så fick hon helt enkelt bättre regi. Greenwalt har ju regisserat några av de bästa Buffy-avsnitten.

Favoritavsnitt:

* Just Rewards (2)
* Lineage (7)
* Destiny (8)
* Damage (11)
* Smile Time (14)
* A Hole in the World (15)
* The Girl in Question (20) (trots allt)
* Power Play (21)
* Not Fade Away (22).

Jag tycker som sagt att de slutade på ett osentimentalt, dramatiskt och mycket passande sätt.

”Well, personally, I kind of want to slay the dragon. Let’s get to work.” — Angel