Lite svenskt

Pappersväggar

John Ajvide Lindqvist, 2007, 392 s

Denna skräcknovellsamling gör det ännu underligare att John Ajvide Lindqvist tagits emot med öppna armar av den konservativa kultureliten. Detta är nämligen typiska moderna horror short stories som länge skrivits av Stephen King, Clive Barker, Dean Koontz och Dan Simmons, författare som aldrig kommit i närheten av en kulturelitsfamn (även om jag tycker mig ha märkt en omvärdering av King de senaste åren).

Här finns tentakler i avloppssystemet, Lovecraftianska husvinklar och rena Twilight Zone-scener, men också lite mer subtil och finstämd ”hembygdshorror”. Allt är inte strålande bra, men de bästa berättelserna gör boken väl värd att läsa för den som gillar Ajvide Lindqvist.

Himmelsöga

Arne Dahl, 2007, 409 s

Himmelsöga är den tionde och sista boken av Arne Dahl, alias Jan Arnald, om det exceptionella polisteamet A-gruppen. Som vanligt är ingenting likt andra svenska deckare och de blodiga svängarna tas ut rejält. Medlemmarna i gruppen börjar kännas lite utslitna, både i romanen och som karaktärer och det var nog ett klokt beslut att avrunda serien här. Boken i sig är varken sämre eller bättre än de tidigare Arne Dahl-böcker och bör läsas av komplettisten.

Fast: nu visar det sig att A-gruppen inte riktigt vill lägga sig ned och dö. Nyligen kom romanen Elva ut, ett post-farväl till våra litterära poliser; den ska tydligen gå i fotspåren efter Boccaccios Decameron (jo!).

Vänaste land

Åke Edwardson, 2007, 360 s

Det var ett tag sedan jag läste om Edwardsons kommissarie Winter eftersom jag tyckt att romanerna gradvis blivit sämre. Han fick en andra chans i och med Vänaste Land. Det visar sig dock att trenden har fortsatt, det här är nog den tråkigaste Winter-roman jag tagit mig igenom. Den tillrättalagda (allt enligt politiskt korrekta normer) historien om ett kioskmord i en invandrarförort känns både malplacerad och framkrystad. Nej, det här var en bok för mycket om Winter. Gör som Arnald och lägg ner.

Aldrig fucka upp

Jens Lapidus, 2008, 498 s

När Jens Lapidus Snabba Cash kom ut var det en frisk fläkt i thriller-sverige (om det nu finns något dylikt) och Aldrig fucka upp är en uppföljare i samma klass, även om samma friskhet av förklarliga skäl blir svår att upprepa. Uppbyggnaden är densamma: tre mer eller mindre misslyckade personers resa in i den undre världen vävs samman och avslutas i ett explosivt möte.

Denna andra bok är egentligen inte sämre än den första. Problemet med den är att ligger alltför nära sin föregångare i både persongalleri och handling; det känns mest som en repris, nästan en kopia, och originalet är i så fall att föredra.

Den som dödar draken

Leif GW Persson, 2008, 394 s

Leif GW Persson fortsätter sin kriminalserie centrerad runt poliserna i Kungsholmens polishus. Denna gång är det dock en av kårens sämsta poliser och svarta får som spelar huvudrollen, den eländige Evert Bäckström. Detta är vid första anblick ett genidrag, ett utmärkt sätt att förnya serien. Det blir också mycket underhållande att få se världen ur Bäckströms självgoda och extremt fördomsfulla synvinkel, politisk korrekthet släng dig i väggen. Men det håller inte riktigt hela vägen, efter en så där 200 sidor börjar man tröttna på den olidlige Bäckström och själva ”fallet” i boken räcker tyvärr inte heller för att hålla intresset uppe ända till sista sidan. En kortare version av denna bok skulle dock ha kunnat fungera.

Mig äger ingen

Åsa Linderborg, 2008, 294 s

Åsa Linderborg är en historiker och debattör på den yttersta vänsterkanten som hyser ganska extrema åsikter. Denna självbiografi ger en förklaring till varför hon hyser dem och varifrån de kommer. Under sin uppväxt är hon fullkomligt begravd i klassretorik och marxistiska predikningar från var och varannan släkting.

Trots att jag själv tycker Linderborgs debattinlägg ofta är helt befängda så går det inte att komma ifrån att detta är en mycket bra bok. Hon beskriver sin halvbedrövliga arbetarklassbakrund i arbetarstaden Västerås utan att bli överdrivet sentimental, tvärtom så lyckas hon beröra på ett äkta sätt, särskilt när det gäller hennes tragiska far. Vi är jämngamla och uppvuxna i samma stad så många fenomen och miljöer är bekanta vilket naturligtvis inte gör boken sämre för min del. Men boken är mycket läsvärd även för den som inte är en medelålders västeråsare.

Hanteringen av odöda

John Ajvide Lindqvist, 2005, 333 s

Det här är John Ajvide Lindqvists andra bok och mig veterligen den första svenska zombie-romanen. Hans första bok, Låt den rätte komma in, rönte stor och välförtjänt uppståndelse i fjol, inte bara för att det var en mycket välskriven debut, det var också den första svenska vampyrromanen sen Viktor Rydbergs Vampyren, även det en debut.

Den här gången handlar det alltså om odöda, zombies, eller ”omlevande” som de kommer att kallas i officiella sammanhang. Ett paranormalt elektriskt fenomen drar in över Stockholmstrakten och alla som avlidit de senaste veckorna väcks upp från de döda, vare sig de ligger på bårhuset eller redan är begravda; samhället reagerar med förundran, rädsla och kaos, ibland med förnekan.

Och det är just samhällets, och några individers, reaktioner på de uppvaknade omlevande som är det centrala temat i boken. Vi får följa en ståuppkomikers förlust av sin fru och hans reaktioner på hennes återuppståndelse, en morfars överraskande tillfälle att få spendera mer tid med sitt förolyckade barnbarn och hur hela samhället, regering, press och myndigheter hanterar den oförklarliga företeelsen.

Här hasar de odöda inte stapplande omkring med utsträckta armar och stönar ”Brääjn… Fresh bräääjn…” som brukligt är. Nej, de sitter mest och stirrar apatiskt framför sig. Börjar de överhuvudtaget röra sig så är det hemåt de raglar. De omlevande utgör alltså ingen större fara för de levande. Detta är ett nytt och ganska udda sätt att närma sig zombie-genren och Ajvide Lindqvist lyckas mycket bra med sitt uppsåt. Forskare frammanar hypoteser som försöker förklara hur det omöjliga kan ha skett, i debattsoffor firar snällismen nya segertåg med en ny grupp ”svaga” som ska integreras i samhället och regeringen får flodvågskatastrofkritik av oppositionen för att inte ha haft någon handlingsplan för hanteringen av odöda. (Ett liknande scenario utvecklas till fullo i Dawn of the Living-Impaired av Christine Morgan i zombie-novellsamlingen All Flesh Must Be Eaten)

Detta nya grepp för dock med sig en del problem. Liksom hans debutroman så kallas denna bok för ”skräckroman”, men förutom en eller två ruggiga incidenter i slutet av berättelsen, så blir det inte särskilt mycket av den varan den här gången. Visst förekommer det en hel del kval och ångest, men inte mycket som skrämmer. Detta är en uppenbar brist i en skräckroman.

Stilmässigt är boken lik den förra, det vill säga ett personligt och realistiskt, ibland fantasirikt, och flytande språk. Miljöer och personer tycker jag var mer inlevelsefullt återgivna i Låt den rätte komma in, kanske för att kulisserna i den boken var självupplevda (vilket de naturligtvis även kan vara denna gång, jag vet inte).

En jämförelse med skräckmästaren Stephen King är oundviklig, inte bara på grund av temat, utan även för att berättarteknik och upplägg påminner väldigt mycket om King; ibland får man faktiskt känslan av att läsa en översatt King-roman (en komplimang, King är en underskattad författare). Om man ska jämföra med någon av Kings böcker så ligger Pet Sematary (Jurtjyrkogården) egentligen närmast, med zombiebarn och allt. Men, jag tycker att The Stand (Pestens tid) är en mer relevant jämförelse. Där är det visserligen inte odöda som utgör faran eller förändringen, utan pesten, men vi får på ett liknande sätt följa en mängd individers resor, öden och möten genom ett av katastrofen förvandlat samhälle.

Hanteringen av odöda når inte riktigt upp till Låt den rätte komma in. Förutom bristen på rysningar känns boken lite rumphuggen. Det verkar som om författaren inte riktigt visste vilken väg historien skulle ta efter det att de inledande reaktionerna på återuppståndelsen var avklarade och helt enkelt beslöt sig för att sätta stopp. Detta efter att ha berättat en historia som jag ser endast som en inledning till något mer. Det kan vara jämförelsen med den större och mer episka The Stand som spökar i mitt huvud, men jag tror att det finns en stor potential för en uppföljare till denna bok; John Ajvide Lindqvist har förmodligen mycket mer att berätta om de odöda.

Låt den rätte komma in

John Ajvide Lindqvist, 2004, 416 s

”Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.”

Först: omslaget! Om detta vore min debutroman skulle jag vara mycket nöjd med det omslag Ordfront har försett boken med. Det är mycket snyggt och speglar stämningen i boken bra.

Denna bok är mycket ovanlig. En svensk skräckroman. Går det? Han kommer att bli slaktad på de fina kultursidorna, skräck automatsågas i Sverige (men det blev han faktiskt inte). Har Sverige fått en egen Stephen King? Inte riktigt, men nästan.

Ajvide Lindqvist skriver träffsäkert och underhållande, ibland storartat. Han blandar effektivt en gardellsk skildring av en mobbad barndom i förorten med iskalla skräckscener, kunnigt kryddade med detaljer från vampyrmytologin.

Enligt författaren är mycket av det som berättas självupplevt. Det är väl därför jag, som är jämngammal med författaren, känner igen så mycket från den tiden: pingisborden i de med ubåtsdörrar förseglade skyddsrummen, Atari-tv-spelen, ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, Rubiks kub, gympalektioner med diktatoriska lärare från öststaterna

Han lyckas på ett nästan omärkbart sätt väva in en övernaturlig historia i Blackebergsbornas vardagsliv. Här finns ensamma mammor, alkisar, invandrare, mobbare, de mobbade, lärare, busschaffisar, pensionärer, arbetslösa och vampyrer. Utan att det känns onaturligt.

Jag hade höga förväntningar, särskilt med tanke på att det är en debut, och förväntningarna infriades. Han är kanske inte en Stephen King, de våldsammare scenerna påminner ibland mer om Clive Barkers bloddrypande skräck, men ändå något riktigt bra: en ny, mycket intressant, svensk författare i en genre där det inte finns någon annan betydande svensk idag. Rekommenderas starkt.

Ett utdrag ur öppningsscenen:

”Blackeberg.

Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. ”Ett anständigt liv.” Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.

Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.

När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.

Och där kommer de!

Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller ”Se vi gå upp till Jerusalem”, beroende på läggning.

Det är stort. Det är nytt. Det är modernt.

Men det var ju inte så.”

När kommer filmen? Jonas Gardell kanske kan regissera.