The Polysyllabic Spree

Nick Hornby, 2004, 143 s

Nick Hornby är mest känd som författare (Fever Pitch, High Fidelity, A Long Way Down, etc) men han har också jobbat som litteraturkritiker i många år. The Polysyllabic Spree en samling av de bokläsarkrönikor han varje månad publicerar i det egenartade magasinet The Believer. Titeln betyder ordagrant ”flerstavigt rumlande” och syftar på det snuskigt intelligenta men obskyra New York-baserade litterära ordenssällskap som publicerar denna kosmopolitiska och nyfikna tidning (som är värd en recension i sig, men det får bli en annan gång). Nick Hornbys krönikor är, förutom den rumänska sexrådgivaren, det enda stående inslaget i tidningen.

Krönikorna är inte regelrätta recensioner. Varje månads spalt, under den anspråkslösa titeln ”Stuff I’ve Been Reading”, inleds med ”Books Bought” och ”Books Read”. Den första kategorin är alltid mycket större än den andra, ett förhållande som jag själv drabbas av varje månad (jag inbillar mig att Amazon.com skulle gå omkull utan mina inköp). Förutom ganska informella tyckanden om de lästa böckerna filosoferar Hornby om varför han läste just dessa böcker, varför han köpte de böcker han inte hinner läsa, om vad andra kritiker har tyckt, vem författaren egentligen är (och han ber inte om ursäkt för att det ibland är hans svåger, författaren Robert Harris), osv. Det är helt enkelt korta essäer om bokläsande.

Hornby håller böcker högre än alla andra konstarter. Vid 40 års ålder har du hunnit höra det mesta av den riktigt bra musiken, de riktigt bra filmerna är sedda, de konstverk du beundrar har du inte råd med, men mängden av ännu inte lästa litterära mästerverk tycks ännu vara outtömlig. Jag har inte svårt att hålla med i hans resonemang; önskelistan på böcker som ska läsas är mycket längre än vad livet räcker till, eller som Hornby uttrycker sig: ”I don´t reread books very often; I´m too conscious of both my ignorance and my mortality.”

Det viktigt att notera att de litterära mästerverk Hornby pratar om inte nödvändigtvis är de tunga klassikerna, även om Charles Dickens David Copperfield får en hel hyllningskrönika för sig själv. ”Please, please: put it down. You´ll never finish it. Start something else.” är Hornbys råd till den som känner sig tvingad att läsa de ”obligatoriska verken”. Istället studsar Hornby från en obskyr biografi till en thriller till ett seriealbum till en poesisamling. Han är en sann allätare.

Den här boken blir naturligtvis intressantare om du har läst åtminstone några av de böcker som Hornby diskuterar, men han svävar också ut i parenteser, ofta komiska, om allt annat än böcker: hans fotbollsfanatism, om att sluta röka, om hans autistiska barn, om kritiker, om att handla (för många) böcker med mera. Dessa småessäer kommer från 14 nummer av The Believer, från september 2003 till november 2004, och nu ligger volym två, Housekeeping vs. Dirt, på bokborden. Risken är överhängande att även denna bok kommer att sätta igång en kedjereaktion av nya bokinköp till mina redan överfulla hyllor.

A Long Way Down

Nick Hornby, 2005, 352 s

Det är nyårsafton och Martin Sharp ska hoppa från ett ökänt självmordstak i London när någon knackar honom på axeln. Det visar sig vara ytterligare en person som ska ta livet av sig. Snart dyker ytterligare två självmordskandidater upp och allas iver för att ta livet av sig tynar; den brukar göra det vid köbildning.

Förutom Martin, före detta frukost-TV-celebritet, numera en arbetslös och familjelös Lolita-missbrukare, är personerna på taket dessa tre: Jess, 18-årig antisocial politikerdotter som alienerar allt och alla hon kommer i närheten av; JJ, amerikansk misslyckad semi-intellektuell rockmusiker som egentligen inte vet varför han vill ta livet av sig och slutligen, Maureen, en helgrå isolerad nucka och panelhöna i övre medelåldern som spenderar all sin tid med att ta hand om sin svårt handikappade son.

Efter det att självmordslusten kommit av sig, ger sig den nybildade ”familjen” ut på en vindlande resa genom Londons nyårsnatt. De kommer så småningom överens om att de ska hålla sig i livet i sex veckor och träffas igen vid nästa stora självmordshögtid, Alla hjärtans dag, för att se om de fortfarande är lika suicidala. Och på den vägen fortsätter det.

Nick Hornby är framförallt komiker och man undrar hur berättelsen om detta dystra gäng ska kunna bli roligt. Han lyckas ibland få till ett leende på läpparna men några gapskratt blir det aldrig tal om. Det Hornby lyckas bra med är karaktäriseringen av de fyra inbördes mycket olika huvudpersonerna. Boken (Fallhöjd på svenska) är skriven i första person, men perspektivet växlar hela tiden mellan de fyra personerna och det är här Hornby trollar fram sin subtila humor. De tänker och uttrycker sig som om de kom från skilda världar och Hornby lyckas i deras enskilda berättelser att få fram en kontrasternas komik.

Trots detta blir känslan för hans figurer aldrig mer än halvljummen; det är ingen av den man känner med eller identifierar sig med och efter tag börjar jag önska att boken var lite kortare. Egentligen är det synd, för Hornby är en mycket skicklig karaktärsmålare och det är inte en dålig bok, men någonting saknas för att den ska kunna kallas en riktigt bra bok.