The Black Man

Richard Morgan, 2007, 546 s

The Black Man (som fick byta namn till Thirteen i USA, originaltiteln ansågs för känslig) utspelar sig i samma värld som Morgans böcker om Takeshi Kovacs men i en annan tidsålder; när boken inleds är året 2107. Stilen är dock den densamma: Morgans karakteristiskt hårdkokta cyber-noir. Huvudpersonen Carl Marsalis är samma slags osympatiska ultravåldsamma antihjälte och han är liksom Kovacs genmodifierad; han tillhör den första generationen av nya framexperimenterade människor. Tyvärr så visar sig vissa genvariantioner — i Marsalis fall ”variant 13”, soldatmänniskor, manligheten in extremis — vara svåra att ha lösa i samhället och de sätts snart i koncentrationlägerliknande inrättningar. Marsalis är en av de få thirteens som är licensierad att röra sig fritt; hans jobb är nämligen att jaga rätt på, och avrätta eller tillfångata, andra thirteens. Klockren Blade Runner alltså.

The Black Man, är liksom Morgans tidigare böcker, en noir-thriller, med en komplex intrig. All dialog är extremt hårdkokt, handlingar och deras konsekvenser ofta ödesmättat definitiva. Morgan lägger mycket möda på att beskriva hur världen ser ut hundra år in i framtiden. USA är balkaniserat i tre delar: The Rim States består av Stilla Havs-staterna, gröna, progressiva, företags- och teknikvänliga, mestadels latinos och asiater; The Union består av New York och New England, det gamla intellektuella, nästan aristokratiska USA; resten utgörs av The Confederate Republic, även kallat Jesusland, en bakåtsträvande, konservativ, teknikfientlig, xenofobisk, ultrareligiös pseudo-teokrati. Vi får också detaljerade utläggningar om konflikter i övriga världen, den första kolonin på Mars, manligt och kvinnligt, miljö mot gener, etc. Det är intressant värld Morgan extrapolerat fram, men den utgör också ett problem. Det blir lite för många och långa utvikningarna om världen, politiken och samhället, visserligen intressanta i sig, men de saktar ner Morgans vanligtvis så kvicka tempo till ett sakta mak.

Det hela blir för mycket och boken är på tok för lång. Man klarar helt enkelt inte över 500 tätskrivna sidor (som säkert blir 700-800 sidor i pocketutgåvan) med supertuffa one-liners och ett ”fuck” i varannan mening, varvat med sociofilosofiska traktat. Trots att Morgan skriver bra, har en bra historia och ett gott öga för detaljer, så var det en pärs att att sig igenom hela The Black Man.

Broken Angels

Richard Morgan, 2003, 484 s

Det är inte så ofta man läser riktigt barnförbjuden science fiction, men den andra boken i Richard Morgans serie om antihjälten Takeshi Kovacs, Broken Angels, skulle genast ha blivit totalförbjuden av Statens biografbyrå om det varit en film.

Vi har lämnat den dystopiska storstadsmiljön från Altered Carbon och befinner oss nu på en avlägsen koloniplanet mitt under ett brinnande inbördeskrig. Kovacs är tillbaka i sin ursprungliga legosoldatsroll och får en chans att tjäna riktigt stora pengar genom att mitt i krigskaoset leda en expedition till en synnerligen värdefull, men svåråtkomlig, arkeologisk upptäckt. Han sätter ihop ett team av döda elitsoldater i nya kroppar (se recensionen av Altered Carbon om det låter förvirrande) och ger sig av. Uppdraget försvåras inte bara av att soldaterna är dödligt strålskadade under större delen av uppdraget utan också av förräderi och ett storskaligt intrigerande på alla fronter; det får aldrig vara för lätt för Kovacs om Morgan ska vara nöjd.

Om den förra boken var modellerad efter en noir-deckare á la Chandler, så är denna bok mer renodlad militär action; Aliens eller The Dirty Dozen är filmer man kommer att tänka på. En likhet med förra boken är att berättelsen är kryddad med extremt ultravåld och detaljerade sexscener. Boken innehåller några av de grymmaste scener jag upplevt på papper (de lär aldrig filmas), och den blir ibland rent svårläst. Det Morgan utsätter sina karaktärer för — frasen ”söndertorterade, strålskadade, döende köttslamsor och psykiska vrak” ger en rättvis bild av dem — får Aliens att se ut som en dans på rosor.

Boken är lång, åtminstone för att vara en action-rulle, och som sagt, ibland motbjudande. Den mittersta tredjedelen har några longörer som används till de obligatoriska karaktärsutvecklande krigsskrönorna runt lägerelden. Detta vägs upp av att boken är välskriven — Morgan skriver med jämnare kvalitet här än i debuten — dialogen är bättre och han tappar sällan tempo. Gillar man en plågsamt mörk syn på mänskligheten i sin action-SF så är Broken Angels ett fullgott val.

Altered Carbon

Richard Morgan, 2001, 534 s

Altered Carbon (av någon anledning heter den 7-11° Celsius på svenska) är science fiction, närmare bestämt cyberpunk blandat med hårdkokt noir-deckare; cyber-pulp är namnet som tycks ha fastnat på denna genrekombination. Romanen utspelar sig under det framtida 2500-talet och människan har inte bara koloniserat avlägsna solsystem (på det långsamma sättet med nedsövda kolonisatörer då överljushastighet vore ett brott mot cyberpunkens oskrivna lagar), de har också lyckats digitalisera människan. En persons hela identitet, själ, personlighet och intelligens kan lagras i en cortex stack, en fingerborgsstor bit hårdvara monterad i skallbasen, vilket gör det möjligt att byta kropp. Det är bara att föra över den datamängd som definierar en digitaliserad person till en annan kropps cortex stack. Alla människor är berättigade till två kroppar – som passande nog kallas sleeves — under sitt liv, men det är egentligen bara en kostnadsfråga; är du riktigt rik kan du använda obegränsat med kroppar. Är du superrik kan du dessutom ta automatiska säkerhetskopior av dig själv med jämna mellanrum. Detta gör dig i praktiken odödlig, du är en Methuselah. Dessa möjligheter ger upphov till svåra moraliska problem i vissa kretsar, särskilt bland medlemmarna i den extrema sekten ”Katolikerna” för vilka re-sleeving är förbjuden.

Bokens huvudperson, vår framtida Philip Marlowe, är antihjälten Takeshi Kovacs, en före detta elitsoldat och off-worlder. Han anlitas av den superrike magnaten Laurens Bancroft, en 300-årig Metuselah, för att ta reda på varför densamme har begått självmord. Eftersom Bancroft förlorat de sista timmarna av sitt liv före självmordet — han återställs ju till senaste säkerhetskopian — vet han inte varför han begick självmord, eller ens om det verkligen var ett självmord. I och med att Kovacs accepterar detta mer eller mindre påtvingade uppdrag så sätts en vindlande, förvirrande och våldsam noir-handling igång. Den som har läst mycket SF, särskilt då cyberpunk, kommer att känna igen det mesta av rekvisitan, om än inte i exakt den här blandningen. Termer som off-worlders, sleeves, neurachem enhancements, cortex stacks, digital human freight, needlecasts, shard guns, AIs, etc, är inte svårtolkade för den vane läsaren.

Den film som i stort sett definierade cyberpunkens scenografi, Ridley Scotts Blade Runner, har haft ett stort inflytande även i denna bok. Ibland infogar Morgan, med glimten i ögat, rena referenser till filmen: det är mörkt, det regnar, holografiska reklamskyltar flimrar över de neonbelysta slummen, trafikljus manar repetitivt och mekaniskt folkmyllret att gå över gatan. Alla röker som borstbindare, döden är inte lika avskräckande längre; även gladiatorspel har fått sig ett uppsving.

Berättelsen är mycket yvig rent stilmässigt, vi kastas från ganska lättsam cyberpunk till ultravåldsamma slaktar-kator i asiatisk slow-motion. Här förekommer också vidriga tortyrscener, lika anatomiskt informativa som de mycket explicita sexscenerna. Potentialen hos tortyr höjs till en helt ny och än mer helvetisk nivå när offret inte kan dö. Detta chockar, men ligger också farligt nära gränsen till att bara bli motbjudande; vår Marlowe är helt plötsligt en peckinpahisk psykopat.

Richard Morgan siktar nog på Raymond Chandlers Marlowe när han skriver sin dialog, men det är mycket svårt att skriva bra hårdkokt dialog. Chandler kunde, Quentin Tarantino kan, Elmore Leonard kan, men där jag i Altered Carbon borde höra en bitsk Humphrey Bogart, hör jag istället en släpig Dolph Lundgren, och det är inte riktigt samma sak. Boken är ganska ojämn, vilket kan bero på att det är författarens debutbok. Till hans försvar skall sägas att han lär sig av erfarenheten, boken blir bättre och jämnare varefter sidorna vänds. Andra halvan är betydligt bättre än första halvan och även om en onödig epilog förtar lite av den avslutande framgången så var jag mer nöjd med boken än vad jag trodde jag skulle vara efter att ha läst de första hundra sidorna.

Morgan skriver något så ovanligt som riktigt bra action-scener, scener som normalt framkallar gäspningar hos mig om de pågår i mer än en halv sida. Han lyckas hålla mitt intresse för en bloddrypande knytnävsstrid (i och för sig med cyber-förstärkta kombatanter) i hela tio sidor, vilket måste vara nytt rekord för min del. Han lyckas också bra med sin world building, dvs konsten att hålla ihop en trovärdig värld; ingenting är störande inkonsekvent: man slipper tänka ”om de nu har [fantastiskt teknologi], varför använder de den inte för att [lösa sitt kniviga problem]” och känslan av cyberpunkens dystopiska halvanarki finns på plats. Även handlingen får klart godkänt, den är precis så förvirrande som en noir-deckare ska vara, full av slemma typer, dolda agendor, förräderi och oväntade knorrar.

Boken blev så pass framgångsrik att Kovacs får fortsätta som antihjälte i uppföljaren, Broken Angels, och om man inte förväntar sig Nobelpris-ambitioner, utan tar boken för vad den är, hygglig SF-action, så blir man nog nöjd. Altered Carbon kan bli en bra film — filmrättigheterna har redan gjort Morgan förmögen — och med Tarantino som regissör kan den bli nästa stora SF-actionrulle — förutsatt att Tarantino får skriva om all dialog.