Luftslottet som sprängdes

Stieg Larsson, 2007, 704 s

Luftslottet som sprängdes är den tredje och sista delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Boken tar vid precis där den förra boken, Flickan som lekte med elden, slutade och Lisbeth Salander förs halvdöd till sjukhuset efter sin kamp med diverse monstruösa fiender. Tyvärr så innebär detta att Salander, den mest underhållande karaktären i dessa böcker, ligger mer eller mindre overksam i en sjukhussäng under en stor del av boken, och det blir istället Kalle Jävla Blomqvist som får ta på sig huvudrollen denna gång.

Den lede fi består nu av hemliga poliser — inte SÄPO, ännu hemligare poliser — och Blomqvist får använda all sin intuition och journalistiska skicklighet till det yppersta för att klara livhanken och knäcka mysteriet. Här fungerar historien bra. En sak som dock börjar kännas gammal är att ingen kvinna (i denna bok representerade av amasoner från polishuset på Kungsholmen) tycks kunna undgå att hamna i Blomqvists vindsvåning med tillhörande säng. Jag märker också att jag saknar fenomenet Salander, som trots allt är denna bokseries största behållning.

Det känns som om Norstedts inte vågat peta i Larssons bok; kanske är postumt redigerande inte praxis? Boken skulle ha mått bra av att en modig redaktör tagit Larsson i örat och bett honom förkorta, klippa och skära lite här och där i boken. Denna gång känns flera av de 700 sidorna lite slarviga, övertydliga och onödiga. Jag hade bitvis tråkigt när jag läste Luftslottet, vilket aldrig hände i de två tidigare romanerna. Det är ändå synd att det inte blir fler böcker i serien; jag hade med nöje följt (en mer välredigerad) fortsättning på äventyren med en återställd Salander i huvudrollen.

Nåja, det var kul så länge det varade.

Snabba Cash

Jens Lapidus, 2006, 475 s

Det här var faktiskt en positiv överraskning. Visst hade jag läst berömmande recensioner om Jens Lapidus debutroman, Snabba Cash, men jag fäste ingen större vikt vid dem eftersom det inte verkar som om någon svensk debutant som lyckats ta sig genom de förlagens nålsöga får en dålig recension i svensk press. Men Snabba Cash är både intressant och underhållande. Lapidus tycks lyda författarråd nummer ett: skriv om det du känner till, i detta fall Stockholms undre värld och det glassiga utelivet runt Stureplan. Från det senare stället antar jag att Lapidus har egna erfarenheter, men den undre världen har han förmodligen mest betraktat från sin juristhorisont.

Liksom John Ajvide Lindqvists skräckromaner är Snabba Cash något förhållandevis nytt på den svenska litteraturscenen. Jag kan inte påminna mig om någon annan svensk som författare som skriver i Lapidus hårdkokta thrillerstil. Jan Guillous Tjuvarnas marknad har påminnande drag, men det är en satir och har inte alls samma känsla av äkthet. Nej, här befinner vi oss snarare i James Ellroys stenhårda domäner. Karaktärerna är kallhamrade ex-soldater i juggemaffian eller slipade ekonomistudenter som kommit på att deras kunskaper lönar sig allra bäst i kokainbranschen. Polisen, som vanligtvis har huvudrollen i en svensk thriller, lyser nästan helt med sin frånvaro. Lapidus detaljerade beskrivningar av Stureplanklubbarnas insida, ultrabrattsens fester på Sörmlandsgodset eller bordellen i Hallonbergen känns helt genuina. Dessutom skulle det inte förvåna mig om flera av de kriminella metoder som beskrivs, både när det gäller ekonomisk brottslighet, våldsbrott och knarksmuggling, stämmer väl överens med verkligheten.

De tre huvdpersonerna, Mrado, hejduk åt Stockholms serbiske Gudfader; Jorge, chilenaren på rymmen fråm Österåker och som kan allt om koks; och JW, den norrländske studenten som bluffat sig in i Östermalms gyllene triangel på falska premisser, är alla trovärdiga porträtt målade i gråskalor; ingenting är helt svartvitt. Intrigen är inte för tillkrånglad men lyckas på ett tillräckligt intrikat sätt sammanfläta de tre huvudrollernas banor. Boken ska bli film — det känns som om alla böcker jag läser nuförtiden ska bli film — och det är synd att det inte är Scorsese som kommer att regissera; Snabba Cash hade passat honom som handen i handsken.

Gemini

Mark Burnell, 2003, 489 s

Gemini är Mark Burnells tredje bok om Stephanie Patrick alias lönnmörderskan Petra Reuter. Denna gång kastas Petra ut i en jakt på en samling synnerligen vidriga krigsförbrytare från Balkankriget. Hennes Stephanie-jag försöker mot alla odds att ha ett normalt privatliv, men den osynliga och allt mer sinistra organisationen Magenta House och hennes eget alter ego tvingar henne att ta sig an människosmuggling och vapenhandel i det forna Jugoslavien, Kina och Berlin istället för tvättider och parmiddagar hemma i London.

Gemini är en direkt fortsättning på The Rhythm Section och Chameleon och böckerna bör läsas i den ordningen för att man ska hänga med i svängarna. Som vanligt är Burnells thriller-hantverk mycket väl utfört, med en för genren ovanligt komplicerad uppsättning karaktärer, och jag väntar fortfarande på filmatiseringarna.

Denna gång känns dock handlingen något mer krystad och Stephanies/Petras motiv är mer förvirrade; Burnell når inte riktigt upp till föregångarens storartade drama. Nåja. När boken är slut har Petra hunnit gå igenom fler pinor och kval och historien har utvecklats så pass att man börjar leta efter den fjärde boken, The Third Woman, för att få veta hur det ska hela ska fortsätta.

Chameleon

Mark Burnell, 2002, 496 s

Stephanie Patrick har efter strapatserna i förra boken, The Rhythm Section, dragit sig tillbaka till den franska landsbygden, ett försök att föra ett någotsånär normalt liv. Hon behöver ta det lugnt ett tag eftersom hon har levt några schizofrena och plågsamma år som sitt alter ego, den ökända och närmast mytologiska lönnmörderskan Petra Reuter. Nu blir det, naturligvis, inte så: hon mer eller mindre tvingas tillbaka till den icke-existerande organisationen Magenta House. De vill ha henne att utföra ett sista uppdrag i utbyte mot att hon sedan är fri att leva sitt liv som hon själv vill.

Historien handlar, liksom förra gången, om internationell brottslighet av grövsta sorten. Denna gång irrar hon in sig i den ryska maffians globala tentakler; hon måste stoppa dess apokalyptiska kontakter med en terrororganisation för att undvika en katastrof. En komplikation utgörs av att Stephanie råkar bli romantiskt involverad med en av de potentiella antagonisterna — ajaj, då. Som tur är så behärskar Mark Burnell såväl romanser som thrillers och det blir aldrig sentimentalt eller smetigt.

Burnell är lika påläst och insatt i det han skriver om denna gång som i förra boken. Platserna som besöks (mest New York, London, Paris och Moskva) känns igen om man själv har varit där och man får ett mycket trovärdigt porträtt av den ryska maffian av idag och av hur den utvecklats efter Sovjetunionens fall — faktum är att organisationen har funnits sen tsarernas tid, känd som vorovskoy mir, tjuvarnas värld. Burnell har gjort sin läxa.

Det hela är mycket välskrivet, bättre än man väntar sig av en thriller. Tempot är högt, de 500 sidorna till trots så känns boken aldrig för lång. Karaktärerna har också ett större djup än den typiska thriller-pappdockan. Petra/Stephanie har en ovanlig komplexitet (så är hon också rejält sargad av sin historia och karriär) men även skurkarna får sin beskärda del av lynne och känsla. Just i denna bok är det svårt att inte dra paralleller till filmen Casablanca: det hårda språket, den svekfulla miljön, livet i exil och sist men inte minst motsvarigheten till romansen mellan Rick (Bogart) och Ilsa (Bergman), inklusive en flygplatsscen där man mer eller mindre kräver att de ska säga: ”We’ll always have Paris.”

Mycket bättre thrillers än så här skrivs det inte. Köp och läs!

A Blind Eye

G.M. Ford, 2003, 352 s

Detta är den tredje boken om Frank Corso. Denna gång är Corso tillfälligt på flykt undan rättvisan, eftersökt för att avlägga ett ofrivilligt vittnesmål. Han och hans kompanjon fångas i en snöstorm i Chicago, måste ge sig av med bil, kör fast, hittar en övergiven bondgård… och finner där en mördad, för länge sedan mördad, familj.

Resten av boken är till en del en ordinär thriller med snabba kast, till en del en psykologisk gåta som utvecklas allt eftersom mördaren förföljs. Ett lovande upplägg, alltså, och som tidigare habilt (om än inte inspirerat) skrivet. Ford lyckas också i denna del variera sin serie på ett trevligt sätt; pluspoäng för det. Men tyvärr är genomförandet inte helt klockrent; i synnerhet två ting förstör helhetsintrycket.

För det första, en detalj som på gott och ont är irrelevant: för att få upp spåret på mördaren ringer Corso en mystisk organisation av superspioner(!) hos vilka han råkar vara kund. Efter en stund av pinsam cloak-and-dagger är dock detta moment avklarat, och vi slipper därefter höra mer om detta. Den positiva tolkningen är att vi därmed också kan glömma denna lapsus. Den negativa är att det får läsaren att skaka på huvudet i pur förundran. Jaha, superspioner, alltså? Varför?
Och förtrollningen är sedan bruten.

Den andra detaljen är inte heller den central, men den ger boken sin slutkläm. Den psykologiska störning, det vansinne, som mördaren utvecklat, lämnas vidare till nästa person som en avslutande knorr. Tyvärr saknar detta förlopp helt trovärdighet; boken slutar alltså svartare än vad som verkar rimligt. Det känns helt enkelt påklistrat.

Slutomdömme: i botten en fungerande, relativt välskriven thriller; men med ett par tråkiga misstag som förstör nöjet.

— T. Lindgren

Black River

G.M. Ford, 2002, 353 s

Detta är Fords andra roman om Frank Corso. I den förra boken, Fury, försörjde han sig som journalist; i gapet mellan den och denna bok har han blivit bästsäljande författare och följer en rättegång mot den förfärlige Nick Balagula. Samtidigt nystas en parallelhistoria upp och en ex-flickvän till Corso hamnar i kulors väg. Ja i en sådan stund, vad ska en
grävande journalist göra?

Denna bok har en del av föregångarens dygder, men är betydligt mer melodramatisk än Fury. Corso är en mer heroisk
figur, handlingen är våldsammare och huvudpersonerna dras in i detta våld på ett helt annat sätt. Vi följer heller inte med journalistiskt detektivarbete, som tidigare, utan ofta mer handfasta händelser: knytnävar, pistoler, biljakter, katt och råtta. Skurkarna är närapå parodier: Balagula är en hänsynslös ryss i byggbranschen som inte drar sig för att mörda sina konkurrenter på löpande band (han har i sin permanenta stab två kubanska lönnmördarveteraner så uppenbarligen är processen ganska industrialiserad), men inte bara det, han saknar helt samvete eller vänkänslor ens med sin gamle ryske medarbetare, som tagit mer än en kula för chefen … och inte bara det, han är slutligen någon slags extravidrig pedofil (lyckligtvis skildras inte det sistnämnda).

Det blir lite för mycket, kort sagt. Fury kändes mer autentisk och i slutänden lite intressantare. Och intrigen får mig bara att längta efter Elmore Leonard, som skriver denna sorts böcker med långt större lätthet och elegans.

Men, med det sagt, så gick det trots allt snabbare att läsa Black River än Fury. Kanske får en matsked melodrama hela anrättningen att slinka ner lättare.

— T. Lindgren

The Rhythm Section

Mark Burnell, 1999, 439 s

Stephanie Patricks liv är på väg att ta slut vid tjugotre års ålder. Efter att ha förlorat sina föräldrar och två syskon i en flygplansolycka faller hennes liv samman, hon försvinner ur sin överlevande broders liv, byter identitet till Lisa, prostituerar sig och sugs nedåt i en spiral av drogmissbruk och misär. Mitt i eländet kontaktas hon av journalist som tror att den ödesdigra flygplansolyckan var något annat än en olycka.

För att göra en lång historia kort: det ena leder till det andra och så småningom rekryteras hon till den icke-existerande organisationen Magenta House där hon utsätts för grym och hård träning. Förutom originalet Stephanie och peroxidblekta Lisa kan hon snart som en kamelont anta identiteter som Petra Reuter, tysk anarkist och lego-terrorist, eller Marina Gaudenzi, schweizisk affärskvinna, eller Susan Branch, amerikansk student, osv. Hon kastas in en värld fylld med internationell vapenhandel, svek, lönnmord och terrorism.

För den som är bevandrad i fransk film är hela detta upplägg till förväxling likt handlingen i Luc Bessons film La Femme Nikita från 1990 (inte att förväxla med den extremt usla amerikanska re-maken Point of No Return); jag överdriver inte om jag kallar boken en ren rip-off av Nikita, dock utan att lägga någon negativ laddning i detta faktum. Det går heller inte att missa de många likheterna med den amerikanska studenten Sidney Bristow som rekryteras till organisationen SD-6 i TV-serien Alias (som dock inte kan ha influerat Burnell då den hade premiär först 2001, två år efter boken). Betyder detta att Stephanie/Petra/Marina är en kopierad kliché som redan är fullt intecknad av andra media?

Nej, det gör det inte. Handlingen består visserligen av ganska standardmässigt thriller-material men till skillnad från de flesta andra thriller-hjältar så tecknas Stephanie som en trovärdig tredimensionell person, inte som en kvinnlig James Bond. Hon lider, tvekar, rasar och begår misstag under sina uppdrag. Hon kämpar för att hålla schizofrenin borta i sin splittrade tillvaro och jonglerar lögner inför sina bekanta. Det är framför allt denna för genren ovanligt fylliga personlighetsbeskrivning som gör att The Rhythm Section skiljer ut sig från den stora thriller-floden och blir intressant.

Boken känns ordentligt genomarbetad och Burnell tycks har gjort sin hemläxa när det gäller terrororganisationer och vapenhandel. Burnell är uppvuxen i norra Skottland och har bott i Brasilien, två miljöer som beskrivs speciellt väl i boken; ”skriv det du känner” heter det, och det fungerar även denna gång. Han är också kusligt pricksäker i vissa av sina scener: trots att boken är skriven 1999 lyckas han som en Kassandra få till den illavarslande kombinationen av Osama bin Laden, själmordsflygplan och Manhattan. Allt som allt resulterar dessa ingredienser i en spännande och läsvärd thriller.

Boken ska filmas av New Line Cinema och det finns redan tre uppföljare, Chameleon (2001), Gemini (2003) och The Third Woman (2005). Kanske är detta början på en ny Bond-serie, men i en mer realistisk och modern tappning?

Fury

G.M. Ford, 2002, 384 s

Frank Corso är en journalist med ett mörkt förflutet: han har jobbat på New York Times men fått lämna tidningen efter en skandal. Tidningen blir stämd när Corso publicerar ett grävande reportage, och förlorar; Corso får skulden; Corso flyttar till Seattle för att odla sin trädgård i form av att skriva tidningskolumner ombord på sin båt.

För ett par år sedan härjade en seriemördare i Seattle. Efter närapå ett dussin offer undkommer dock en vagt efterbliven kvinna och pekar ut den djupt osympatiske Walter Himes. Denne döms till döden och fängslas i väntan på att domen ska verkställas. När boken börjar ska Himes avrättas inom en vecka, och kvinnan som identifierade honom dyker upp på Corsos tidning och säger att hon ljög: det var inte Himes. Men hon vill bara prata med Corso.

Därmed upplagt för kamp med klockan, en kamp vars detaljer lämnas till er, framtida läsare.

G.M. Ford har skrivit ett halvdussin deckare innan detta, och arbetar också som skrivlärare. Det märks i boken: där saknas kanske inspirationen (Corso liknar tydligen Steven Seagal till den grad att han jämförs med denne av en annan karaktär; såväl handling som detaljer känns välbekanta utan att vara helt förutsägbara), men hantverket är det inget fel på. Handlingen rullar raskt framåt utan att bli löjligt
frenetisk; den trötta ärkeklyschan med seriemördaren fungerar trots allt, kanske tack vare att ämnets inneboende melodramatik hålls på låg värme; de kringelikrokar som man stöter på är överraskande och personerna är intelligenta nog att inte missa uppenbara lösningar på sina problem; bifigurerna är intressanta och levande; de flesta personer är vältecknade; bilden av det journalistiska arbetet är glittrigt men har solid bas. Möjligen kan man anmärka på att närapå alla bifigurer (utom en) har sin viktiga syssla att slutföra innan historien är över, vilket gör det hela till ett aningen för nätt paket med rosett på.

Man kan utan att ångra sig tillbringa en kväll med denna bok istället för att se motsvarande historier på TV, eller ta den som dessert efter att ha tuggat på något mer svårsmält i bokväg. Och, om än att detta mitt omdöme är svalt, så var boken behaglig nog för att jag strax efter att jag avslutade Fury började läsa uppföljaren, Black River.

— T. Lindgren

The Rule of Four

Ian Caldwell och Dustin Thomason, 2004, 464 s

Jag har dåliga erfarenheter av romaner med två författare, men trots att varningsklockorna ringde så köpte jag denna bok inför en lång bilresa. Eftersom det är svårt att läsa en bok medan man kör bil så blev det en ljudbok, och med ett begränsat urval – jag ville ha en lång bok, runt 12 timmar – så föll valet på The Rule of Four (Den sista hemligheten). När man läser baksidetexten låter det som om boken rider på vågen efter Da Vinci-koden: här finns mängder av uråldriga gåtor som lovar fantastiska avslöjanden om de knäcks. Det visar sig dock att boken har mycket lite gemensamt med Dan Browns megasäljare – vilket kan vara bra eller dåligt beroende på tycke och smak.

Mysteriet i denna bok ligger förborgat i en sällsynt och mytomspunnen gammal renässansroman, med den tungvrickande titeln Hypnerotomachia Poliphili, eller The Strife of Love in a Dream, en incunabulum som är alla boksamlares våta dröm. Denna dyrgrip är inget som är uppdiktat av författarna till The Rule of Four, den finns i verkligheten. Romanen publicerades i Venedig 1499 och man tror att den skrevs av en man vid Francesco Colonna, en man lika omtvistad och gåtfull som själva boken. Boken är mycket svårtydd, den är skriven på en blandning av många olika språk, flera av dem antika, och den innehåller en uppsjö rebusar och dolda gåtor i texten — den översattes till engelska först 1999, 500 år efter publiceringen — och dess mysterier utgör alltså stommen i bokens handling.

Det märks mycket tydligt att The Rule of Four är skriven av två författare, stilmässigt är de mycket olika. Hela boken utspelar sig under avgångsåret för en grupp Princeton-studenter, varav endast två deltar i knäckandet av Hypnerotomachia Poliphilis gåtor. Den ena författaren, oklart vilken, skriver om det glada och spexiga studentlivet vid Princeton på ett odrägligt, närmast pojkboksaktigt sätt. Den andre författaren skriver om renässansen, antiken och Hypnerotomachia Poliphilis mysterier med ett mycket torrt men, från min lekmannahorisont, kunnigt berättande. De två författarnas stil skär sig ordentligt och har man tagit sig igenom puberteten skummar man förmodligen snabbt igenom pojkstrecken på Princetons campus – vilket tyvärr inte är så lätt när man lyssnar på en ljudbok — och letar upp passagerna om renässansmysteriet som innehåller de intressanta delarna av boken.

Trots att dessa delar innehåller lösandet av månghundraåriga gåtor så har de ingenting med Da Vinci-kodens cliffhanger-jäktande thriller-flämtande action att göra. Här löses gåtorna vid skrivbordet med ren tankekraft och bollplanks-diskussioner. Denna halva av boken är ganska fascinerande för den som är intresserad av språk, renässansen och antiken, men det positiva intrycket förtas av att man är tvungen att vada igenom kapitel med vansinnigt tråkig studentjuvenilia för att hitta guldkornen.

Mitt råd: skippa The Rule of Four och leta upp ett exemplar av Hypnerotomachia Poliphili istället; den är helt klart den intressantare boken av de två.

Incendiary

Chris Cleave, 2005, 243 s

”Dear Osama they want you dead or alive so the terror will stop. Well I wouldn’t know about that I mean rock ’n’ roll didn’t stop when Elvis died on the khazi it just got worse. Next thing you know there was Sonny & Cher and Dexy’s Midnight Runners. I’ll come to them later. My point is it’s easier to start these things than to finish them. I suppose you thought of that did you?

There’s a reward of 25 million dollars on your head but don’t lose sleep on my account Osama. I have no information leading to your arrest or capture. I have no information full effing stop. I’m what you’d call an infidel and my husband called working class. There is a difference you know. But just supposing I did clap eyes on you. Supposing I saw you driving a Nissan Primera down towards Shoreditch and grassed you to the old bill. Well. I wouldn’t know how to spend 25 million dollars. It’s not as if I’ve got anyone to spend it on since you blew up my husband and my boy.”

Så börjar Incendiary, Chris Cleaves debutroman om ett London utsatt för terroristbomber, en bok drabbad av — eller välsignad med — en sällsynt dramatisk tajming. Reklamaffischer för boken sattes upp samma dag som den släpptes, tunnelbana och bussar pryddes med bilder av ett panikslaget efter-bomben-London. De fick tas ner redan samma dag eftersom boken släpptes den 7 juli 2005, ett makabert sammanträffande: samma dag dödade fyra självmordsbombare 56 pendlare och Londonbor.

Här är det en fotbollsstadion som sprängs i luften och över 1000 offer skördas. ”There were feet and halves of faces and big lumps of stuff in Arsenal shirts with long ropes spilling behind them like strings of sausages”. Samhällets reaktion blir också hårdare än i verkligheten (med reservation för att vi inte vet hur verkligheten slutar ännu): utegångsförbud införs, muslimer utvisas och fråntas rätten att inneha vissa jobb och man skickar t o m upp spärrballonger prydda med offrens porträtt; den sistnämnda åtgärden mer teatralisk än effektiv.

Vår namnlöse berättare är mamman i Londons East End som förlorar både sin femårige son och sin man i attentatet. Hon är vad som nedlåtande kallas en chav eller townie, dvs en medlem av den träningsoverallsklädda arbetarklassen bosatt i council housing — miljonprojektshus i allmännyttans regi skulle vi säga på svenska. Hon är helt enkelt måttlöst vanlig. Hela boken är ett brev från henne till Osama bin Laden skrivet på den något sargade engelska hon är uppfödd med. Cleaves behandling av hennes språk är balanserad, det ger en känsla för vem berättaren är utan att förfalla till onödigt påhittade stavfel och överdriven gatgrammatik. ”I’m not thick or anything just don’t ask me where the commas go” som hon säger.

Terroristerna och jakten på dem spelar ingen huvudroll i boken, detta är så långt från Tom Clancy man kan komma. Här är det den näst intill tillintetgjorda brevskrivande mamman som står i centrum, i ett London som är ömsom spöklikt tomt, ömsom panikslaget. Förlusten av hennes son för henne till randen av vansinne och bokens centrala berättelse är om hon ska orka med att fortsätta sitt liv och kampen mot den annalkande galenskapen; i brist på bättre svenska ord: about moving on, to cope or not to cope?

Boken är naturligtvis tragisk, men en underliggande humor finns där hela tiden. Kontrasterna till de välbetalda young professionals som flyttar in i mammans East End-grannskap tecknas komiskt men är ändå en trovärdig beskrivning av hur stora de kulturella klasskillnaderna fortfarande är i England. Cleave, som är journalist med en bakgrund inom psykologi, lyckas också ställa en del svåra moraliska frågor om vad ett människoliv är värt och tvinnar skickligt ihop berättarens psyke med hela Londons sinnesstämning i ett ensamma mammans Churchill-utbrott:

”You’ve hurt London Osama but you haven’t finished it you never will. London’s like me it’s too piss poor and ignorant to know when it’s finished… I am London Osama I am the whole world. Murder me with bombs you poor lonely sod I will only build myself again and stronger. I am too stupid to know better I am a woman built on the wreckage of myself.”

Hennes resa efter bomberna är vindlande och ibland osannolik, men man kan heller inte vara säker på när hon hallucinerar. Hon vacklar mellan rasande utbrott, rediga resonemang och hoppfulla vädjanden. Döm boken efter citaten i denna recension, gillar du dem kommer du att tycka om Incendiary. Själv tycker jag att Cleave lyckas mycket bra med sin förening av East End med lyrik:

”As for you I know you’d stop the bombs in a second if I could make you see my son with all your heart for just one moment. I know you would stop making boy-shaped holes in the world.”

State of Fear

Michael Crichton, 2004, 603 s

Detta är riktigt dålig skönlitteratur. Boken använder nästan 600 sidor till en hopplös soppa som hade kunnat utspela sig på halva sidantalet och man har hela tiden en känsla av att läsa ett filmmanus snarare än en bok. Hade inte Crichton redan varit etablerad som CRICHTON hade denna bok aldrig blivit publicerad, i varje fall inte av HarperCollins.

Persongalleriet består av idel pappfigurer: alla kvinnor är blonda, långbenta, mycket intelligenta, 28 år och innehar svart bälte i karate eller har spelat olympisk tennis; männen är tio år åldre, lite gråa tinningar på sin höjd, de har fotografiskt minne och är vältränade professorer i medicin/geologi/ekonomi samtidigt som de är överstar i någon hemlig militär organisation och kan döda med armhålan. Hjälten i boken är faktiskt allt detta på en gång (jag skojar inte!). Här finns också en nollställd advokat som inte har någon som helst allmänbildning och alltså måste ställa dumma frågor som hjältarna kan besvara med långa predikningar.

I stort sett alla personer räddar livet på alla andra personer någon gång. Nära-döden-upplevelser orsakas bland annat av miljöterrorister beväpnande med små blå bläckfiskar, konstgjorda tsunamis, förrädiska klyftor i Antarktis, biljakter i Ferrari-veteranbilar och kannibalhövdingars klubbor (jag skämtar inte!!).

Vad predikar de då om i sina långa filmmanus-monologer? Bokens tes är att växthuseffekten, den globala uppvärmningen och farliga silikonbröst inte existerar. Dessa fenomen är i själva verket fabrikationer av en mätt och belåten miljörörelse som behöver berättiga sin existens, allt i allians med det ”politisk-legala mediakomplexet” som har ersatt det militär-industriella komplexet. Dessa miljörörelser är numera bestyckade med egna para-militära terrororganisationer som faktiskt kan skapa egna stormar, isberg och tsunamis tajmade till prime-time i den knäböjande media de kontrollerar.

Om man bortser från att boken är usel litteratur, kan man då hitta några positiva sidor hos den? Chrichton har fyllt boken med grafer, fotnötter och referenser till massor med vetenskaplig litteratur som talar emot den globala uppvärmningen och här är han faktiskt ganska övertygande (om han nu inte blåljuger). Enligt dessa forskare stiger temperaturen bara på vissa ställen på planeten (mest i storstäder) medan den sjunker kraftigt på andra ställen; havsnivån stiger inte; glaciärerna smälter inte, tvärtom faktiskt, och den berömda kurvan på framtida temperaturstegringar är en statistisk illusion.

Boken måste ha haft en viss genomslagskraft. Sen jag läste den har jag sett flera artiklar och tv-inslag om just dessa motsägande rapporter, bl a om hur man med ovan nämnda statistik kan få helt slumpmässiga data att visa en lika tjusigt stigande trend som IPCC‘s kurva, att Antarktis blir kallare och hur man valt sina data ganska selektivt i vissa alarmistiska rapporter.

Jag har inte en aning om vad som stämmer. Läser man lite på IPCC’s hemsida blir man snart övertygad om växthuseffekten igen, läser man Crichton och hans källor kan man bli övertygad om att allt bara är en konspiration för att försätta mänskligheten i ett State of Fear.

En till poäng lyckas Chrichton få till: Hans satir över Los Angeles miljömedvetna filmkändisar som ger politiskt korrekta hybridbilar till sitt tjänstefolk samtidigt som de själva flyger omkring i sin avgasspyende privatjet. Från pool-kanten i sina Beverly Hills-palats förespråkar de hur mycket bättre mikronesiska urinvånare egentligen har det än den miljöförstörande, så kallade civiliserade, i-världen. ”Back to nature!” I en av de få läsvärda passagerna i boken får en av dessa miljöskådisar smaka på hur charmiga urinvånarna verkligen kan vara.

Kunde inte Chrichton ha skrivit en debattbok istället? Förmodligen inte, ingen hade läst den. Detta var nog det smartaste sättet att få ut Chrichtons budskap, om det nu är hans budskap. I ett underligt post-scriptum förklarar han sin egen ståndpunkt och den är inte alls densamma som bokens budskap. Han intar någon slags neutral mellanposition, vilket i och för sig är samma slutsats som jag har kommit till efter att ha läst boken, en avvaktande skepticism, jag vet för lite.

Men som sagt, rent skönlitterärt får boken andra litterärt utskällda författare att framstå i något bättre dager.

Dan Brown, kom tillbaka, allt är förlåtet! Det finns grader i helvetet.

Uppdatering, 22/2: Bara dagar efter den här recensionen kom det nya rapporter som visar att glaciärerna visst smälter och att havsnivån visst stiger. Det känns som om Chrichtons källor är i minoritet.