Gemini

Mark Burnell, 2003, 489 s

Gemini är Mark Burnells tredje bok om Stephanie Patrick alias lönnmörderskan Petra Reuter. Denna gång kastas Petra ut i en jakt på en samling synnerligen vidriga krigsförbrytare från Balkankriget. Hennes Stephanie-jag försöker mot alla odds att ha ett normalt privatliv, men den osynliga och allt mer sinistra organisationen Magenta House och hennes eget alter ego tvingar henne att ta sig an människosmuggling och vapenhandel i det forna Jugoslavien, Kina och Berlin istället för tvättider och parmiddagar hemma i London.

Gemini är en direkt fortsättning på The Rhythm Section och Chameleon och böckerna bör läsas i den ordningen för att man ska hänga med i svängarna. Som vanligt är Burnells thriller-hantverk mycket väl utfört, med en för genren ovanligt komplicerad uppsättning karaktärer, och jag väntar fortfarande på filmatiseringarna.

Denna gång känns dock handlingen något mer krystad och Stephanies/Petras motiv är mer förvirrade; Burnell når inte riktigt upp till föregångarens storartade drama. Nåja. När boken är slut har Petra hunnit gå igenom fler pinor och kval och historien har utvecklats så pass att man börjar leta efter den fjärde boken, The Third Woman, för att få veta hur det ska hela ska fortsätta.

Chameleon

Mark Burnell, 2002, 496 s

Stephanie Patrick har efter strapatserna i förra boken, The Rhythm Section, dragit sig tillbaka till den franska landsbygden, ett försök att föra ett någotsånär normalt liv. Hon behöver ta det lugnt ett tag eftersom hon har levt några schizofrena och plågsamma år som sitt alter ego, den ökända och närmast mytologiska lönnmörderskan Petra Reuter. Nu blir det, naturligvis, inte så: hon mer eller mindre tvingas tillbaka till den icke-existerande organisationen Magenta House. De vill ha henne att utföra ett sista uppdrag i utbyte mot att hon sedan är fri att leva sitt liv som hon själv vill.

Historien handlar, liksom förra gången, om internationell brottslighet av grövsta sorten. Denna gång irrar hon in sig i den ryska maffians globala tentakler; hon måste stoppa dess apokalyptiska kontakter med en terrororganisation för att undvika en katastrof. En komplikation utgörs av att Stephanie råkar bli romantiskt involverad med en av de potentiella antagonisterna — ajaj, då. Som tur är så behärskar Mark Burnell såväl romanser som thrillers och det blir aldrig sentimentalt eller smetigt.

Burnell är lika påläst och insatt i det han skriver om denna gång som i förra boken. Platserna som besöks (mest New York, London, Paris och Moskva) känns igen om man själv har varit där och man får ett mycket trovärdigt porträtt av den ryska maffian av idag och av hur den utvecklats efter Sovjetunionens fall — faktum är att organisationen har funnits sen tsarernas tid, känd som vorovskoy mir, tjuvarnas värld. Burnell har gjort sin läxa.

Det hela är mycket välskrivet, bättre än man väntar sig av en thriller. Tempot är högt, de 500 sidorna till trots så känns boken aldrig för lång. Karaktärerna har också ett större djup än den typiska thriller-pappdockan. Petra/Stephanie har en ovanlig komplexitet (så är hon också rejält sargad av sin historia och karriär) men även skurkarna får sin beskärda del av lynne och känsla. Just i denna bok är det svårt att inte dra paralleller till filmen Casablanca: det hårda språket, den svekfulla miljön, livet i exil och sist men inte minst motsvarigheten till romansen mellan Rick (Bogart) och Ilsa (Bergman), inklusive en flygplatsscen där man mer eller mindre kräver att de ska säga: ”We’ll always have Paris.”

Mycket bättre thrillers än så här skrivs det inte. Köp och läs!

The Rhythm Section

Mark Burnell, 1999, 439 s

Stephanie Patricks liv är på väg att ta slut vid tjugotre års ålder. Efter att ha förlorat sina föräldrar och två syskon i en flygplansolycka faller hennes liv samman, hon försvinner ur sin överlevande broders liv, byter identitet till Lisa, prostituerar sig och sugs nedåt i en spiral av drogmissbruk och misär. Mitt i eländet kontaktas hon av journalist som tror att den ödesdigra flygplansolyckan var något annat än en olycka.

För att göra en lång historia kort: det ena leder till det andra och så småningom rekryteras hon till den icke-existerande organisationen Magenta House där hon utsätts för grym och hård träning. Förutom originalet Stephanie och peroxidblekta Lisa kan hon snart som en kamelont anta identiteter som Petra Reuter, tysk anarkist och lego-terrorist, eller Marina Gaudenzi, schweizisk affärskvinna, eller Susan Branch, amerikansk student, osv. Hon kastas in en värld fylld med internationell vapenhandel, svek, lönnmord och terrorism.

För den som är bevandrad i fransk film är hela detta upplägg till förväxling likt handlingen i Luc Bessons film La Femme Nikita från 1990 (inte att förväxla med den extremt usla amerikanska re-maken Point of No Return); jag överdriver inte om jag kallar boken en ren rip-off av Nikita, dock utan att lägga någon negativ laddning i detta faktum. Det går heller inte att missa de många likheterna med den amerikanska studenten Sidney Bristow som rekryteras till organisationen SD-6 i TV-serien Alias (som dock inte kan ha influerat Burnell då den hade premiär först 2001, två år efter boken). Betyder detta att Stephanie/Petra/Marina är en kopierad kliché som redan är fullt intecknad av andra media?

Nej, det gör det inte. Handlingen består visserligen av ganska standardmässigt thriller-material men till skillnad från de flesta andra thriller-hjältar så tecknas Stephanie som en trovärdig tredimensionell person, inte som en kvinnlig James Bond. Hon lider, tvekar, rasar och begår misstag under sina uppdrag. Hon kämpar för att hålla schizofrenin borta i sin splittrade tillvaro och jonglerar lögner inför sina bekanta. Det är framför allt denna för genren ovanligt fylliga personlighetsbeskrivning som gör att The Rhythm Section skiljer ut sig från den stora thriller-floden och blir intressant.

Boken känns ordentligt genomarbetad och Burnell tycks har gjort sin hemläxa när det gäller terrororganisationer och vapenhandel. Burnell är uppvuxen i norra Skottland och har bott i Brasilien, två miljöer som beskrivs speciellt väl i boken; ”skriv det du känner” heter det, och det fungerar även denna gång. Han är också kusligt pricksäker i vissa av sina scener: trots att boken är skriven 1999 lyckas han som en Kassandra få till den illavarslande kombinationen av Osama bin Laden, själmordsflygplan och Manhattan. Allt som allt resulterar dessa ingredienser i en spännande och läsvärd thriller.

Boken ska filmas av New Line Cinema och det finns redan tre uppföljare, Chameleon (2001), Gemini (2003) och The Third Woman (2005). Kanske är detta början på en ny Bond-serie, men i en mer realistisk och modern tappning?