Angel, säsong 5

Jaha, så har man sett det allra sista avsnittet av den sista historia som utspelar sig i Buffyverse. Efter 144 Buffy-avsnitt och 110 Angel-avsnitt så avslutar 22:a avsnittet i säsong 5 av Angel hela konkarongen.

Serien är slut. Punkt. Och jag tror det var rätt beslut. De börjar helt klart upprepa sig och för egen del tycker jag att säsong 2 och 3 (som avbildas till vänster) är Angels höjdpunkt. Jag tror inte att de hade klarat att höja seriens kvalitet med de förutsättningar de hade, dvs befintlig rollbesättning, Joss Whedons minskande engagemang, etc.

Säsong 5 är kvalitetsmässigt i nivå med säsong 4, även om avsaknaden av röd tråd drar ned helhetsintrycket. Säsongen är lite vilsen och vrider och vänder på skurkar och hjältar för att hitta en väg att gå. Många småtrådar introduceras för att genast överges igen. Detta var tydligen ett medvetet beslut från TV-bolaget; man ville tvätta bort såpa-stämpeln som en kontinuitet tydligen besudlar en TV-serie med.

Visst har Angel varit en välkommen utfyllnad i hålet efter Buffy, men den når inte upp till samma standard, även om delar av säsong 2 och 3 är nära. Men det kan man kanske inte kan begära heller; det är inte många serier som når upp till BtVS.

Två viktiga skillnader mellan Angel och Buffy är Whedons personliga engagemang i serierna och skådespelarna, eller, kanske mer korrekt, karaktärerna.

* Angel är en trots allt bara en surrogat-Buffy.
* Fred är en blek Willow.
* Wesley är en blek Giles.
* Gunn är en mycket blek Xander.
* Lorne är en slags Anya plus wise-cracking-delen av Xander.
* Cordelia är en blek Cordelia (jo).

Karaktären Angel är nog ett av felen. Angels huvudsakliga karaktärsdrag häcklas ju dagligen av Spike: Tall, Dark and Dreary, Brooding Butch, Captain Forehead, osv. Jag minns att när jag sett de första avsnitten med Angel i BtVS trodde jag inte mina öron när jag hörde att denna tråkmåns hade fått en egen serie. Nu blev det ju inte riktigt så illa som jag fruktade, men i stort sett varje karaktär i Buffy är intressantare än motsvarigheten i Angel, och ofta bättre spelad. Angel har ibland intressantare sidofigurer än huvudpersoner: t ex Darla, Drusilla, Lilah, von Holtz, Darla, Darla, etc.

Whedon var personligen mer engagerad i Buffy, åtminstone i de tidiga säsongerna, och det märks. Det var detta som gjorde att även Firefly blev en bättre serie än Angel: mer Whedon och bättre skådisar – och en originell story.

Så, efter 268 avsnitt (Buffyverse + Firefly) så befinner man sig i voiden, i intet. Allt är slut. Whedon har dessutom sagt att han ska sluta göra TV (för att koncentrera sig på film, får man anta). Vad göra?

Börja om med Buffy förstås! (Annica har redan börjat)

Här följer kommentarer till varje avsnitt i säsongen:

WARNING! MASSIVE SPOILERS AHEAD!

Joss Whedon, en hyllning

Jag har just sett om ”Once More, With Feeling” för femte eller sjätte gången. Varför det och vad är det? Varför ser man något sex gånger? ”Once More, With Feeling” är det sjunde avsnittet i sjätte säsongen av TV-serien Buffy the Vampire Slayer, som tillsammans med I, Claudius och Fawlty Towers tillhör det bästa som producerats för TV.

Jag tänker inte gå in på varför Buffy tillhör denna celebra skara TV-serier; det är nästan omöjligt att motivera någon att se en serie om en ”tonårstjej som slaktar vampyrer.” Låt mig bara säga vad som brukar hända personer som lånat DVD-boxen med första Buffy-säsongen: de har snabbt kommit rusande för att låna säsong två. De följande fem säsongerna har därefter slukats i en takt som endast ett totalt beroende kan hetsa fram. 144 avsnitt brukar avverkas på en månad eller två för den som fastnar. Saknaden efter sista avsnittet i den sjunde och sista säsongen kan ge upphov till svåra abstinensbesvär och en djup depression :)

Mannen bakom Buffy heter alltså Joss Whedon. Han är upphovsman till karaktärerna Buffy, Willow, Xander, Giles, Spike och de andra i Sunnydale och står också för handlingen genom de sju säsongerna. Serien Buffy the Vampire Slayer är svår att stoppa i ett fack men om man säger tonårsdrama-komedi-skräck-såpa-konstverk så kommer man ganska nära. Flera författare och regissörer delar på vanligt TV-serie-manér ansvaret för de enskilda avsnitten i serien, men när Joss Whedon själv skriver och regisserar ett avsnitt märks det; dessa avsnitt konkurrerar lätt med det bästa i filmväg som produceras för biograferna. Förutom Once More, With Feeling som är ett musikalavsnitt, är några favoritavsnitt Hush, ett avsnitt nästan helt utan dialog (skapat av Whedon eftersom folk envisades med att berömma serien pga av ”den fantastiska dialogen”), och The Body, ett sorgligt, dramatiskt och personligt familjedrama värdigt de största filmregissörerna.
Joss Whedon har även gjort serierna Angel och Firefly. Angel är en spin-off från Buffy, bakgrund, värld och karaktärer är delvis är desamma, men här rör det sig om vuxna människor i mörka Los Angeles istället för tonåringar i soliga och ”idylliska” Sunnydale, och advokatfirmor är lika farliga som vampyrgäng. Angel är inte riktigt lika beroendeframkallande som Buffy, trots att serien i sina bästa ögonblick når upp till Buffys nivå, men den duger gott som surrogat för the real thing.

Firefly är en science-fiction/western-serie som kräver ett eget inlägg för en rättvisande beskrivning. Kort bara: det är förmodligen den bästa science-fiction-serie som gjorts för TV, men det blev tyvärr bara 14 avsnitt. Den ansågs vara ”för svår” för publiken och lades ner mitt i första säsongen. Whedon har också mycket framgångsrikt fuskat som serietidningsförfattare, se t ex Fray.

Once More, With Feeling är alltså ett avsnitt framfört som en musikal. Whedon har själv skrivit text och musik och musiken är ofta lysande pastischer på musikalnummer, rockabilly-låtar och baletter. Här finns dansnummer, sorgesamma solo-arior, fantastiska ensemble-stycken och körpartier. Skådespelarna sjunger själva, ofta med förvånansvärd framgång, och de suveränt dubbelbottnade texterna binder på ett genialt sätt ihop sångerna i avsnittet med säsongens pågående röda tråd och karaktärernas sinnesstämning. Sångerna fastnar på hjärnhinnan som små melodivirus och man trallar ständigt på dem, både jag och Annica kommer på varandra visslandes Under Your Spell, Walk Through the Fire och Where Do We Go From Here?; allt detta från en man som i första hand är författare och regissör, inte kompositör. Joss Whedon är sannerligen värd en hyllning.

Alla tre ovan nämnda TV-serier är nu avslutade eller nedlagda, men längtan efter säsong åtta av Buffy är ibland lika stor som längtan efter Patrick O’Brians tjugoförsta Aubrey/Maturin-roman eller Beethovens 10:e symfoni (jaja, nu brer vi på). Tur att Whedon ännu är ung och förhoppningsvis kommer att hinna med mycket mer under sitt liv.

Faktum är att det finns fragment både från O’Brians 21:a och Beethovens 10:e. När gräver någon upp utkastet till det 145:e Buffy-avsnittet?