Scott Lynch, 2006, 544 s
The Lies of Locke Lamora är en pikaresk. Ordet passar som handen i handsken när det gäller denna denna bok. Definitionen av pikaresk lyder ”en skildring av brokiga äventyr och händelser, ofta med en skälm i huvudrollen”. På pricken.
Locke Lamora är Camorras skickligaste tjuv och bondfångare, en skälm. Han leder en liten samling bedragare, The Gentlemen Bastards, i Camorra, en stad som mest liknar en renässansstad, möjligtvis Florens eller kanske snarare Venedig, det myllrar av kanaler i staden. Camorra är mycket detaljerat beskriven, så pass detaljerad att man misstänker att författaren har egna rollspelsupplevelser från denna fiktiva stad. Lynch använder sig också flitigt av italiensk-klingande namn på personer och platser vilket förstärker känslan av renässans.
En annan association som knackar på pannbenet är Fritz Leibers Fafhrd and the Gray Mouser och deras likafullt pikareska äventyr i staden Lankhmar. Genren är fantasy, men magi förekommer mycket sparsamt, här finns endast lite alkemi samt några mycket sällsynta och avlägsna magiker; intrigbaserad fantasy kan vi kalla det.
Boken innehåller två sammanflätade berättelser, dels den ”nutida” komplicerade väv av intriger som Lamora och hans Gentlemen Bastards trasslat in sig i, och dels den unge Locke Lamoras traumatiska uppväxt. Alternerandet mellan dåtid och nutid fungerar mycket bra, båda historierna är intressanta och slutresultatet är en bättre läsupplevelse än vad som varit fallet om hela historien berättats kronologiskt. Boken är ganska lång (pocketutgåvan är 752 sidor) och det omväxlande berättandet gör att ledan aldrig hinner sätter in.
Liksom en annan av de stora fantasy-författarna, George R R Martin, är Lynch helt osentimental när det gäller sina karaktärer och han lyckas liksom Martin överraska. Till skillnad från Martin begränsar sig Lynch geografiskt till en enda stad där Martins berättelse spänner över kontinenter; dessutom nöjer sig Lynch med ett halvdussin karaktärer där Martin marcherar in med hundratals personer på scenen.
Stilen svajar något, ett och annat stilbrytande ”Fuck off” kan man släppa igenom, men, tyvärr, när vi närmar oss finalen så tappar Lynch greppet. Helt plötsligt känns det som om 40 sidor ur manuset till Die Hard har slunkit in i boken och Lamora motvilligt förvandlas till Bruce Willis. Inget ont om Die Hard, det är en underhållande film, men det är inte intrigbaserad fantasy i en renässansstad! Synd. Det plumpa slutet förtar det positiva intryck som resten av boken byggt upp, stämningen punkteras helt i en annars imponerande och underhållande debut. Fortsättning följer i Red Seas Under Red Skies. Om Lynch låter bli att snegla på filmmanus kan det bli en läsvärd bok.
NOM 