Torr science fiction

I vintras läste jag en radda SF-böcker. Tyvärr visade sig alla tre vara riktigt torra och oengagerande.

Halting State

Charles Stross, 2007, 368 s

Charles Stross igen. Jag har blivit besviken på flera av hans senaste böcker, men återvänder trots allt som en fluga till lågan; han är en ovanligt produktiv idéfontän och det är hans extrapolerande fantasi som lockar. Tyvärr lyckas han sällan lika väl med själva handlingen i sina böcker och Halting State är därför en ganska typisk Stross-bok. Denna gång är ämnet massiva online-spel och Stross har som vanligt gjort sin läxa: terminologi och nisch-fenomen känns äkta för den som tillbringat (alltför) mycket tid i dessa spel. Som vanligt finns här ett antal intressanta idéer, men intrigen känns krystad och förvirrad samtidigt som jag egentligen aldrig bryr mig om hur det går för bokens karaktärer. Motivationen minskar och de sista hundra sidorna är mödosamma att ta sig igenom. En mycket typisk Stross alltså, tyvärr.

Spook Country

William Gibson, 2007, 384 s

William Gibson skriver mycket bättre än Stross, men det räcker tyvärr inte denna gång. Spook Country är en fortsättning på Gibsons tidigare bok Pattern Recognition och är snarlik när det gäller miljö, handling och karaktärer, bara mycket tråkigare. Det är synd, för Gibson är en av SF-genrens bästa stilister och är ofta ett nöje att läsa enbart för prosans skull. Dock inte denna gång. Tre parallella historier sätts igång och de ska uppenbarligen flätas samman mot slutet, men det känns som om Gibson helt enkelt tappade sugen. Inspirationen saknas och allt faller platt till marken. Läs Pattern Recognition i stället, det är en betydligt bättre bok.

Execution Channel

Ken MacLeod, 2007, 288 s

Detta är den första av Ken MacLeods böcker jag har vågat mig på, och tyvärr, förmodligen även den sista. Handlingen inleds lovande: ett kärnvapen används vid ett attentat i Skottland och en komplicerad intrig fokuserad på konspirationsteorier och organiserad disinformation, särskilt via bloggosfären, sätts i rullning. Tyvärr är MacLeods karaktärer dödligt träiga; de raderar effektivt ut det eventuella läsnöje intrigens idéer kunnat bjuda på. Tyvärr trasslar även intrigen så småningom in sig i ett ogenomträngligt grått nystan och jag får verkligen kämpa för att orka till slutet. Pust.

Ska jag ge upp hoppet när det gäller SF, eller har jag bara haft en ovanlig räcka med otur?

Pattern Recognition

William Gibson, 2003, 368 s

Jag har slarvat med recenserandet sedan sommaren tog slut. Nytt jobb, för mycket läsande av facklitteratur och för många bra TV-serier på DVD (bland annat de lysande serierna Battlestar Galactica och House, M.D.) har tagit både tid och ork. En del böcker blir fortfarande lästa men recenserandet ligger samvetstyngande långt efter läsningen. Därför kommer några kortare recensioner av böcker där intrycken redan hunnit falna en aning att fylla NOM den närmsta tiden. Här är den första av de minnesgrumlade recensionerna:

William Gibsons Pattern Recognition (Känna mönster på svenska) inleds med detta:

Five hours’ New York jet lag and Cayce Pollard wakes in Camden Town to the dire and ever-circling wolves of disrupted circadian rhythm.
It is that flat and spectral non-hour, awash in limbic tides, brainstem stirring fitfully, flashing inappropriate reptilian demands for sex, food, sedation, all of the above, and none really an option now.

En öppning som är typisk för William Gibson och som inte har så lite gemensamt med inledningen i hans första och mest kända roman från 1984, Neuromancer, som mer eller mindre skapade genren cyberpunk. Den berömda inledningen lyder:

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.
”It’s not like I’m using”, Case heard someone say, as he shouldered his way through the crowd around the door of the Chat.

Huvudpersonerna i de båda böckerna har till och med samma namn (Cayce uttalas som Case). Cayce Pollard är en eftersökt varumärkesexpert och coolhunter. Hon har en ofelbar näsa för trender och varumärken och är faktiskt rent fysiskt allergisk mot dåliga varumärken; om hon får se ett av de mest avskyvärda varumärkena, en Michelin-gubbe, måste hon snabbt rabbla sitt mantra ”He took a duck in the face at two hundred and fifty knots” för att undvika allvarliga panikattacker. Dessa extrema och humoristiska tilltag till trots, tycks Gibson noggrant ha satt sig in i varumärkes- och modevärldens språk och praxis. Han beskriver alla klädesplagg och andra designade föremål in i minsta detalj och i lekmannens öron låter det mycket äkta.

Cayce dras under ett konsultuppdrag in i jakten på de mystiska och okända upphovsmännen till The Footage, en mängd geniala filmsnuttar som med ojämna mellanrum publiceras anonymt på nätet. En webbkult följer slaviskt publiceringarna och analyserar filmsekvenserna med fanatiskt flit. Vem är denna ”Garage Kubrick” som skapar den briljanta pusselfilmen? Det går inte att identifiera någon skådespelare; inte ens en specifik tidsepok eller geografisk inspelningsplats har man lyckats få fram. Och döljer sig något mer och större bakom filmens fasad?

Detta är Gibsons första nutidsroman, men det känns ändå som han skriver cyberpunk. Varför? Jo, därför att sedan Gibson skrev Neuromancer (på en gammal skrivmaskin från 1933 av märket Hermes) har tiden hunnit ifatt hans ”cyber” i ”punket”. Cayce Pollard och nätfilmskulten använder enbart teknologi som finns idag och man inser plötsligt att väldigt mycket av Neuromancers fantasterier idag är vardag och verklighet.

Gibsons språk är sig likt, rappt och hippt, vilket också bidrar till den något missvisande cyberpunk-känslan i boken. Han är en rasande skicklig stilist och lyckas skriva sparsamt korthugget, träffsäkert och faktiskt riktigt roligt ibland. Pattern Recognition innehåller betydligt mer humor än Gibsons tidigare böcker är i mitt tycke hans bästa bok sedan debuten med Neuromancer. Inte illa pinkat.