Flickan som lekte med elden

Stieg Larsson, 2006, 632 s

Detta är den andra tegelstenen i Stieg Larssons postumt utgivna serie om journalisten Mikael Blomqvist, hans redaktion på tidningen Millennium, och det osannolika fenomenet Lisbeth Salander. Efter förra bokens relativt näpna Miss Marple-mysterium — om man bortser från massmördarens köttgrottekällare — kastas vi här in i trafficking, MC-gäng och halvsekelgamla kalla-krigs-intriger. (Läs för allt i världen inte bokbaksidan! Den avslöjar överraskningar som bör upptäckas under historiens gång. Klantigt av förlaget Norstedts.)

Den missanpassade men genialiska Lisbeth Salander får stå i rampljuset den här gången, vilket passar mig alldeles utmärkt eftersom hon är den helt klart mest intressanta av de två huvudpersonerna. Vi får lära oss mycket mer om Salanders mystiska bakgrund och tragiska uppväxt medan Blomqvist förblir en ganska tråkig figur i förgrunden.

Salander växer i denna bok till att mest likna en superhjältinna, ”Den (Aspergska) Osynliga Hämnaren”, när hon både räddar folk ur orkaner, tar sig an motorcykelgäng med ena handen bakbunden och är allvetande om allt och alla med sina nästan övermänskliga hacker-kunskaper. Som grädde på moset knäcker hon en av matematikens största gåtor, Fermats sista sats, lite så där i förbifarten, när hon rekognoserar i terrängen utanför en gömma fylld med slemma skurkar. Det här kan låta lätt parodiskt och inte särskilt trovärdigt; det är det inte heller, men det är mycket underhållande. Larsson är tack och lov inte ute efter att realistiskt skildra grått polisarbete, sådana författare har vi så att det räcker och blir över av i Sverige. Larsson har kul när han skriver och läsaren har kul när han läser.

Handlingen är ibland så osannolik att karaktärerna emellanåt bara står och gapar åt det som händer — inklusive en paff Paolo Roberto som helt plötsligt kastas in i handlingen. Bland fienderna finns bland annat ett genetiskt underverk som får Bond-filmernas ståltandade Jaws att blekna. När jag tänker efter så påminner Salander en hel del om Mark Burnells nya kvinnliga Bond, Stephanie Patrick, eller till och med om originalet, Nikita, med den skillnaden att Salander inte har någon mäktig hemlig organisation bakom sig; hon är extremt ensam. Allt är dock inte fantasterier, Larsson hinner med en del gammal hederlig samhällskritik också. Säkerhetspolisen, psykvården och kvällspressen (alltid ett tacksamt ämne) får alla sin beskärda del.

Larssons böcker har sålt bra och den här hamnade genast på bästsäljarlistorna. Det känns skönt att denna jämförelsevis välskrivna, nyskapande, underhållande och fantasifulla serie kan konkurrera med skräp som Liza Marklunds senaste alster, Nobels testamente. Jag har fascinerat läst sommarföljetongen av denna bok som just nu går i DN. Att en sådan uselt skriven roman – den är ibland parodiskt amatörmässig — toppar listorna måste få mången kritiker att slita sitt hår, medan de lojalt biter ihop och recenserar så snällt samvetet tillåter. En recensent på DN beskrev nyligen hur hon fått lov att definiera om sina kvalitetsbegrepp efter Marklunds framgångar. Men Flickan som lekte med elden är alltså väl värd sin plats i solen.

Stieg Larsson skrev deckare, eller thrillers, eller vilket fack man nu ska stoppa in hans böcker i, som idag fräschar upp och förnyar den svenska underhållningslitteraturen. En tredje och sista del (den måste väl ta itu med nynazismen som var Larssons specialitet?) ligger i Norstedts gömmor, färdig att ges ut nästa år får man förmoda. Jag kommer att sträckläsa den med. Jag sörjer hans för tidiga bortgång ännu en gång.