The Final Solution

A Story of Detection

Michael Chabon, 2004, 144 s

A boy with a parrot on his shoulder was walking along the railway tracks. His gait was dreamy and he swung a daisy as he went. With each step the boy dragged his toes in the rail bed, as if measuring out his journey with careful ruled marks of his shoetops in the gravel. It was midsummer, and there was something about the black hair and pale face of the boy against the green unfurling flag of the downs beyond, the rolling white eye of the daisy, the knobby knees in their short pants, the self-important air of the handsome gray parrot with its savage red tail feather, that charmed the old man as he watched them go by. Charmed him, or aroused his sense — a faculty at one time renowned throughout Europe — of promising anomaly.

Så inleds Michael Chabons kortroman om en stum pojke och en talande papegoja som mest rabblar tyska nummerserier. Pojken anländer vilsen och sliten till en småstad i Sussex sommaren 1944, andra världskriget är på upphällningen. Han tas om hand av några vänliga själar men snart blir papegojan stulen under våldsamma omständigheter. Då träder den gamle mannen, han som betraktar pojken i bokens inledning, in på scenen. Denne gamle man — han kallas aldrig något annat än ”the old man” — är i nittioårsåldern, ganska skröplig och har dragit sig tillbaka till den lugna engelska landsbygden för att odla bin efter ett långt, aktivt och berömt liv i London.

Alla som har läst någon av Sir Arhtur Conan Doyles historier om den störste detektiven genom tiderna identifierar snart, med ett leende på läpparna, ingen mindre än självaste Sherlock Holmes under sin ålders höst. Han fokuserar sin alltmer geriatriska tillvaro på sin biodling men lockas ur sin dvala av mysteriet med papegojan och tar sig an ”fallet”. Chabon är uppvuxen på en diet av Conan Doyle och lyckas insupa sitt porträtt av Holmes med en känsla som ligger mycket nära originalet — fast nu med ålderns krämpor och butterhet — utan att kopiera eller parodiera. Trots att den åldrige Holmes är bokens centrum och det förhållandevis fåtaliga sidantalet så hinner Chabon med att teckna flera fascinerande små personporträtt av de andra bybor som dras in i historien, t o m papegojan får sin beskurna del av karakterisering.

Chabon, som fick Pulitzer-priset för sin eskapistiska roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, har ett avundsvärt flyt i sin text och trots att han ibland staplar bisatser som om de vore ölbackar så tappar aldrig texten sin smidighet. Han använder ett vokabulär som både överraskar och roar men aldrig blir krystat. Hans skicklighet imponerar och det är ett rent nöje att läsa hans prosa. Till exempel, när Holmes ska röka ut bina ur sin äldsta bikupa för att komma åt att skörda honungen:

At last he stood before the ”Old Hive” holding his fuming board and the stoppered bottle of benzaldehyde. The hive gave off an air of doomed contentement, like a city sleeping it off the day after carnival, contemplated from a hilltop by an army of Huns.

Boken är full av dylika pärlor; det enda negativa jag kan komma på att säga om boken är att historien varken är ett Sherlock Holmes-äventyr eller en heimatroman, utan en underlig blandning av de två, någonting mitt emellen, vilket kanske bidrar till ett slut som inte riktigt lever upp till resten av boken. Detta förtar dock inte det mycket positiva helhetsintrycket: jag rusade genast ut och köpte resten av Chabons böcker; är de tillnärmelsevis lika välskrivna och underhållande som The Final Solution har jag mycket nöje framför mig.